Åke Sjölin; Torsten Nilsson om Vietnam

Torsten Nilsson om Vietnam
&av de viktigaste källorna rörande de
llllkegångar som var vägledande för
dm svenska vietnampolitiken är förre
lllrikesministerns, Torsten Nilsson,
•moarbok ”Åter Vietnam” . Ingen
IJC/cs ha ifrågasatt riktigheten av de av
fttHwm lämnade sakuppgifterna eller om
..,. utelämnat något väsentligt.
Ålskilliga uppgifter i boken är dock inte
obtstridda. Andra regeringar
rppfattade i mångafall renafakta kring
kDnjlikten på ett helt annat sätt än den
ntnska.
Ambassadör Åke Sjölin var
ackrediterad i Saigon under åren
1964-67.
Tillräcklig tid tycks nu har förflutit för
att ett vetenskapligt studium av det
svenska vietnamengagemanget på 1960-
talet skall vara möjligt. Såväl samhällsvetare som historiker har böljat syssla
med ämnet. Två doktorsavhandlingar
har redan framlagts och ytterligare ett
par böcker lär vara på väg.
En av de viktigaste primärkällorna för
forskningen, särskilt i vad avser de tankegångar, som var vägledande för den
svenska vietnampolitiken, är givetvis
Torsten Nilssons senaste memoarbok
”Åter Vietnam”, som kom ut 1983. Författaren var ju utrikesminister under den
tid, då intresset för Vietnam var som
störst i Sverige. Han var också en av
dem som mest drev på det starka svenska engagemanget för stöd åt Hanoi-regeringen – jag använder orden Hanoi- respektive saigonregeringen i stället för de
vanligare men i viss mån vilseledande
beteckningarna nord- respektive sydvietnamesiska regeringen. När boken
skrevs mer än ett decennium efter hans
avgång från utrikesministerposten hade
han ju dessutom fått ett historiskt perspektiv på händelseförloppet.
Boken har, som Aftonbladet skrev i
sin recension, blivit ”ett lika viktigt som
klarläggande bidrag till nutidshistorien”.
Recensionerna var på sin tid ändå
ganska skiftande. Detta tycks dock delvis ha berott på anmälarnas politiska bedömning av den förda politiken. Jag kan
däremot inte finna att man någonsin ifrå-
gasatt riktigheten av de av Nilsson lämnade sakuppgifterna, och inte heller att
man frågat sig om han utelämnat något
väsentligt. Ändå kan det finnas skäl, inte
minst med hänsyn till framtida forskning, att något granska boken även ur
42
dessa synpunkter. Den innehåller åtskilliga uppgifter, som inte är obestridda.
Bl a uppfattade andra regeringar i många
fall rena fakta kring konflikten på ett helt
annat sätt än den svenska. Vanligtvis
måste man när så skedde konstatera, att
den ena uppfattningen måste vara fel;
det fanns inget utrymme för tyckande. I
något fall gällde det dock förhållanden,
som inte kan säkert klarläggas, t ex hur
ett val, som aldrig hölls, skulle ha utfallit.
Jag skall, fördelat på ett par rubriker,
ge några exempel på sådana meningsskiljaktigheter.
Konfliktens förhistoria
Jag skall börja med en detalj, som inte
ens satts i fråga på något annat håll, nämligen Nilssons åsikt, att Staten Vietnam
(Saigon-regeringen) inte skulle ha deltagit i konferensen i Geneve 1954, där konfliktens första skede avslutades genom
ett av de militära överbefälhavarna ingånget vapenstilleståndsavtaL Nilsson
tar sålunda inte med Staten Vietnam i sin
uppräkning av i konferensen deltagande
stater. Att Staten Vietnam – suverän
eller ej, erkänd eller ej – var representerad på konferensen är dock uppenbart.
Vill man ha bevis kan man läsa slutförklaringen från konferensen, där deltagarna räknas upp. Man skulle ha trott på
ett tryckfel, om inte Nilsson genomfört
tankegången med en viss konsekvens.
Han nämner inte att stilleståndsavtalet
omfattade även saigon-regeringens trupper osv.
Mera komplicerade frågor är följande:
l) Nilsson skriver att ”Allmänna val
skulle enligt avtalen äga rum i juli 1956
under kontroll av en internationell kolt
mission. En regering skulle väljas, s01
skulle styra det enade landet.”
Det finns emellertid inte någon så~
bestämmelse i något av de i Geneve ut
dertecknade dokumenten. I själva sti
leståndsavtalet (art 14 (a)) regleras et
dast förvaltningen av de i detta f~
ställda två zonerna fram till ett val,
varom överenskommelse förväntadet
träffas. Det kan för övrigt göras gällandl
att militära befälhavare inte i en miliii
konvention kan träffa avtal om politisb
frågor som just anordnande av val.
Däremot fanns den av Nilsson refert
rade meningen om val 1956 under pu~
7 i den icke undertecknade slutför
ringen från konferensen. Den svens
tolkningen förutsätter därför att slutf~JJ
klaringen var ett avtal, och därutöver al
detta avtal var bindande för Saigon-regt:
ringen, utan vars medverkan något q
inte kunde komma till stånd.
saigon-regeringens uppfattning 01
detta var klar. Den hade inte undertect.
nat något avtal, och uppgörelsen hack
tillkommit mot dess protester. Den at
såg sig därför inte bunden av någon del
av avtalskomplexet.
Denna bedömning av rättsläget delas
av åtskilliga regeringar t ex den brittiska,
som väl mer än någon annan i Geneve
verkade för att uppnå ett vapenstiiJe.
stånd, och den kanadensiska, somjämte
Polen och Indien, var representerad
den internationella kontrollkommissionen. Tankegången utvecklades t ex i dd
kanadensiska parlamentet den lOjUl
1965 av utrikesminister Paul Martin, s01
förklarade att ”Having rejected tbe
terms of the Geneva agreement before1
was signed and having explicitly reserved its rights to safeguard its own intcrests it (Saigon-regeringen) cannot –
be convincingly accused of violating inn lanational obligations (genom att icke
,enomföra val)” .
J. IHanoi tycks man däremot till en börJID ha tänkt enligt helt andra linjer, kanske itro att saigon-regeringen inte skulle
• tunna hålla sig kvar vid makten fram till
s 1956. Enligt vittnen skall sålunda den nuYIJ’allde presidenten i Vietnam Pham
r Van Dong, som var delegationschef i Ge- ~ve, före sin återresa ha sagt att: ”Ni
vet lika bra som jag att det där valet
lldrig kommer att äga rum”. 1956 hade
ban emellertid ändrat uppfattning. I ett
brev den 19juli 1956 till presidenten Ngo
Dinh Diem i Saigon begärde han att förberedande förhandlingar om val skulle
inledas ”i enlighet med vad som föreskrives i Geneve-avtalet”. I sitt svar,
som kom den 9 augusti, upprepade Diem
emellertid, att saigon-regeringen inte var
bunden av Geneveavtalet, som den inte
undertecknat, men han tillade, att han
ändå önskade fria val i landet. Han förklarade dock samtidigt, att något konstruktivt i valfrågan inte kunde uppnås
så länge Hanoi-regeringen förvägrade
befolkningen i norr dess demokratiska
frihet och grundläggande rättigheter.
Härmed ändrade valfrågan karaktär.
Dokumenten från Geneve sköts i bakgrunden. Avgörande blev i stället en bedömning av förutsättningarna för fria val
i norra Vietnam. Under de fortsatta invecklade turerna vidhöll Diem, förmodligen på goda grunder, att sådana inte fö-
relåg, och något val kom som bekant inte
heller till stånd.
Det kan tilläggas, att denna tolkningstvist inte kunde hänskjutas till Interna- 43
tionella domstolen för avgörade. Den får
nämligen endast befatta sig med avtal,
som registrerats enligt FN-stadgans art
102, vilket inte skett med slutförklaringen från Geneve-konferensen. Den
uteblivna registreringen torde för övrigt
med hänsyn till omständigheterna i och
för sig vara ett starkt indicium för att
förklaringen inte var ett avtal.
2) Den vikt som den svenska regeringen
tillmätte valfrågan berodde uppenbarligen på dess övertygelse, att, som Nilsson skriver, ”Ett val skulle ha resulterat
i en överlägsen seger för denne (Ho Chi
Minh) och hans anhängare i landet”.
Enligt andra regeringar var emellertid
denna övertygelse inte alls starkt underbyggd. Anthony Eden t ex, som i egenskap av brittisk utrikesminister jämte
Molotov var Geneve-konferensens ordförande, noterade i sin bok om konferensen, att varken Hanoi-regeringen eller
dess allierade visade särskilt stort intresse för valprojektet, när tiden väl var
inne. Osaken förmodade han vara, att
1956 händelsevis blev Diems bästa år och
samtidigt Hanoi-regimens sämsta över
huvud taget. ”Plågat av ·livsmdelsbrist
och bondeuppror mot kollektiviseringen” skriver Eden ”befann sig (norra
Vietnam) i en politiskt och ekonomiskt
olycklig situation. Varken de utdragna
striderna eller de amerikanska bombningarna har senare kunnat föra det tillbaka till detta bottenläge”. Beträffande
valet skriver Eden förövrigt blott, att ett
sådant var ”antytt” (foreshadowed) i avtalskomplexet, men inte någonting om
att ett avtal om val skulle ha träffats.
Den amerikanska bedömningen framgår av en förklaring av utrikesminister
Dulles den 20juni 1956, i vilken det heter
– …~ – – –
44
att: ”USAs övertygelse är att, om förutsättningar för verkligt fritt val existerar,
så föreligger det inte någon risk för att
kommunisterna skulle vinna”. Dulles
påstående kanske överraskar svenska lä-
sare. Enligt en här genom Vietnam-propagandan spridd men osann uppgift skulle nämligen president Eisenhower i sina
memoarer ha skrivit, att Ho Chi Minh
vid ett val 1956 skulle ha fått 80% av
rösterna. Det citat, som brukar åberopas
som stöd härför, avser emellertid ett val
vid en annan tidpunkt och mellan andra
huvudpersoner.
Sommaren 1956 måste alltså för Hanoi-regeringen ha framstått som sämsta
möjliga tidpunkt för ett val. Man har
också förmodat, att man då i Moskva
och Peking kan ha velat undvika ett prejudikat, som hade kunnat åberopas för
Östtyskland och Nordkorea, något som
kan ha bidragit till den kommunistiska
sidans ringa intresse för valet.
3) Efter att sedan ha konstaterat, att nå-
got val inte kom till stånd 1956 skriver
Nilsson, att: ”I stället utropades Republiken Vietnam som en självständig
stat” och att” samtidigt gjorde makthavarna i Saigon anspråk på att betraktas
som Vietnams enda lagliga regering.”
saigon-regeringens bedömning var
emellertid en helt annan, nämligen att
Vietnam slutgiligt tillerkänts oinskränkt
självständighet redan 1954. Samma uppfattning utvecklades av den amerikanske
delegationsordföranden under fredsförhandlingarna i Paris, ambassadören Hariman. Vid sammanträdet den 20 juni
1968 förklarade denne sålunda att saigon-regeringen ”was granted full independence from the French Union by a
treaty initiated before the convening of
the Geneva Conference and promulgatef
on June 4, 1954, six weeks before
accords”. Redan tidigare, sade H
man, hade Republiken Vietnam upp
en sådan nivå av självständighet att
av säkerhetsrådets elva medlemmar l
röstat för dess upptagande i FN, n~
som hade hindrats av SovjetunionCif
veto.
Vid tiden för Geneve-konferensen ~ 1
såg sig båda de vietnamesiska regerirw
arna otvivelaktigt vara den enda lagliga
hela Vietnam. För Saigon-regeringe
del bekräftades dess ställning bl a i art l
den för Republiken Vietnam 1956
tagna författningen, där det står
”Vietnam är en oberoende, förenad, teP.
ritoriellt odelbar republik” . Saigon-re
ringen gav aldrig avkall på denna gru
princip.
Hanoi-regeringen var såtillvida meta
flexibel att den erkände den på FNL
kongress i juni 1969 utropade Repu
ken Sydvietnam och dess Provisoris
Revolutionära Regering, i vilken kolt
murristerna hade ett starkt inflytande.
Denna av ett 20-tal regeringar erkänt.
statsbildning blev dock kortlivad <d
förenades genom avtal i november 191J
med Den Demokratiska Repbliken Vietnam (Hanoi).
4) Nilsson påstår också att ”För att ffiOo
tivera upptrappningen hävdade maa
(amerikanarna) att Sydvietnam var ea
egen statsbildning, — Förenta Staterna hade ilat ett fritt och oberoende
land till undsättning”
Något stöd för denna svenska uppfau.
ning av den amerikanska bedömningea
står dock ej att finna i det grundläggande
officiella amerikanska dokumentet ”The
legality of United States participation il
the defense of Vietnam”, som är sammanställt av State Departments folkrättsliga avdelning och publicerat den 4
mars 1966. Tvärtom fastslås där i en rubrik att ”The Right of Individual and
Collective Self-Defence Applies Wether
or Not South-Vietnam is regarded as an
Independent Sovereign State”, och i en
annan att ”The United States has the
right to assist in the defence of South
Vietnam.”
Båda teserna underbyggs med en omfattande bevisföring, som avsågs visa att
”!here is no greater licence for one zone
of a temporarely divided state to attack
the other zone than there is for one state
to attack another state”. Tyskland och
Korea anfördes som exempel. Det förefaller alltså inte, som Nilsson påstår, ha
funnits något folkrättsligt motiv för USA
att erkänna existensen av två suveräna
stater på Vietnams territorium. Inte heller har jag kunnat finna att de någonsin
gjorde det. Underligt nog, eftersom Nilsson uppenbart ogillade vad han ansåg
vara den amerikanska uppfattningen,
blev det i stället Sverige som tog initiativet till att folkrättsligt erkänna Vietnams
delning på två stater. Detta skedde när vi
ijanuari 1969 i strid mot den i Geneve
fastlagda principen om Vietnams odelbarhet erkände DRV (Nordvietnam)
utan att låta detta påverka vårt tidigare
erkännande 1957 av RV (Sydvietnam).
Den svenska aktionen
Nilsson berättar hur han sommaren 1965
beslöt att ”genom sonderingar hos de
stridande pejla möjligheterna att förmedla kontakter mellan dem”. Hans förhoppning var, att han skulle kunna bidra
45
till att bana väg för förhandlingar, som
skulle leda till varaktig fred. ”Någon
medling i vedertagen bemärkelse var det
aldrig tal om” . I första hand avsåg man
utröna om det militära läget kunde ”frysas” genom ett tyst samförstånd mellan
parterna. ”Lyckligtvis” skriver Nilsson
”hade jag högt kvalificerade och lojala
medarbetare, som var positivt inställda
till tanken och kom med konstruktiva
förslag” . Planen ledde till att kontakter
togs med vissa stridande parter i Hanoi,
Alger, Warszawa, Washington och New
York.
Nilsson nämner inte att andra, förhoppningsvis lika kvalificerade och lojala, medarbetare redan från böJjan var
skeptiska till nyttan av projektet. Till
dessa hörde den i Saigon ackrediterade
ambassadören, dvs jag själv. Min enda
befattning med den svenska aktionen
var, att jag i januari 1966 var hemkallad
till Stockholm för konsultation. Vid detta tillfälle sade jag mig inte kunna tro, att
den planerade förmedlingsverksamheten
– som kom helt överraskande för mig –
skulle kunna på något väsentligt sätt bidra till att få slut på konflikten. Inte heller trodde jag, att tanken på en ” frysning” av de militära operationerna var
genomförbar.
Jag grundade denna bedömning på
mina erfarenheter från Sydostasien, där
en ganska allmän uppfattning var följande: Sedan allt taktiskt manövrerande
och all retorik avskalats är Hanois krigsmål, att en kommunistisk regim skall installeras även i södra Vietnam med åtföljande förskjutning av maktbalansen i
området, och Saigons, och därmed dess
allierades, att detta skall förhindras så
som tidigare hade skett i Malaysia/Singar
l
46
pore och Sydkorea. Informationskanaler
finns redan. Vad som hindrar ett fredsslut är därför inte brist på sådana utan att
parternas krigsmål är oförenliga och inte
förhandlingsbara för någondera sidan.
Man kan visserligen inleda förhandlingar
men de kommer av parterna bara att ses
som etapp på vägen till förverkligandet
av krigsmålen. Någon hållbar kompromissfred är därför inte gärna tänkbar.
Nu nästan 20 år senare kommer jag
inte ihåg om jag vid tillfället i detalj redogjorde för dessa asiatiska synpunkter.
De var dock vägledande för min rapportering fram till dess att jag sommaren
1967 förflyttades utan att få någon efterträdare i Vietnam. Efter mötet i Stockholm fick jag inga vidare informationer
om den svenska aktionens förlopp.
Nilsson uppger att man inom ramen
för denna tog kontakt med alla stridande
parter. Det gjorde man dock inte. Den
regering som hade mest att förlora vid en
uppgörelse, nämligen saigon-regeringen,
lämnades utanför. Eftersom dess statsbyggnad hotades med total tillintetgö-
relse kunde man dock ha väntat, att saigon-regeringen skulle ha agerat med särskilt stor försiktighet, när det gällde förhandlingar med motparten. Det borde ju
därför ha varit viktigt att få del även av
dess synpunker. Man var emellertid i
Stockholm så litet intresserad av dessa
att man t o m vägrade att ta enot den
vietnamesiske ambassadören (Saigon),
när han ville komma till Sverige bl a för
att redogöra för dem.
Vietnam efter kriget
Detta avsnitt handlar till stor del om den
svenska u-hjälpen, som har Nilssons helhjärtade stöd. Eftersom den är föreoj
för en ingående debatt i andra sammat
hang finner jag inte anledning att lllo 1
handla den här. Jag noterar dock af:
Nilsson inte ens snuddar vid tanken,
Hanois seger inneburit att de indoki
siska staterna trots sina ursprungli
goda förutsättningar ställts vid sidan
den häpnadsväckande ekonomiska
industriella utvecklingen i ett antal asit
tiska stater med Japan och Singapore
spetsen.
Just den detaljen var annars ett u
hindren för en kompromissfred. Redat
på t960-talet sade man direkt ut i HaDG
att man måste behärska även södra Vi~
nam, eftersom den ekonomiska utvect
lingen där eljest med amerikanskt stöl
kunde förväntas bli så gynnsam, att ffr.
hållandena i norra zonen vid jämförel1
skulle te sig miserabla.
”Åter Vietnam” kommer att förbli t1
nästan oumbärlig primärkälla för forst
ningen framför allt ifråga om den svenska regeringens handlande och motivea
för dess starka engagemang. Däremot i
Nilssons tolkning av avtal och andn
texter minst sagt diskutabel, och hans
bedömningar av förhållandena i Vietm111
är inte obestridda. Hans uppenbara par
titagande för Hanoi- och mot saigonregeringen minskar också bokens värde
som beskrivning av själva konflikten.
Han tycks t ex sakna vatje förståelse fcr
att även saigon-regeringen ansåg sig ar·
beta för nationell frihet och befolkningens bästa.