Ledare; Moderaternas väg
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Moderaternas väg
Inom Moderata samlingspartiet har man
i dag anledning att fråga sig hur framgångsmelodin skall återvinnas. Även om
förlusten i förhållande till 1982 års val är
liten, är den betydande i partiets och omgivningens förväntningar och i förhållande till en lång rad Sifo-mätningar.
Kommentarerna till moderaternas valförlust är påfallande samstämmiga. Partiet bemötte inte tillräckligt tidigt socialdemokraternas exempellösa svartmålningskampanj, den moderata valrörelsen
kom i gång för sent, många av partiets
traditionella frågor som försvar, skola
och rättstrygghet kom bort i valrörelsen.
Och så naturligtvis; en konkurrent om de
borgerliga väljarna dök upp på arenan i
form av Bengt Westerberg och hans nyliberaliserade Folkparti. Medan moderaterna tvingades gå i försvarsställning
gentemot socialdemokraternas förvrängning av den moderata politiken och
hamnade i en trist sifferexercis fick
Bengt Westerberg chansen att ostörd utveckla den positiva sidan av det moderata valbudskapet; den som handlar om
människors valfrihet och självbestämmande i välfärdssamhället.
Moderaterna har anledning till självrannsakan inför det mindre lyckade valresultatet 1985. Det var inte det moderata frihetsbudskapet eller den moderata
ideologin som gav förluster, det visar
den stora tillströmningen till Bengt Westerberg, som gjorde sig till tolk för dessa
tankegångar. Nej, det var snarare den
praktiska utformningen av vissa av de
moderata besparingsförslagen som
oroade samt den allmänna ”framtoning”
som partiet begåvades med i massmedia.
Det är därför rätt när partiets företrä-
dare säger att partiets politik är det inget
fel på om de därmed menar den ideologiska grunden och dess praktiska utformning så som den kommer till uttryck
i partiprogrammet. Därmed inte sagt att
inte enskilda riksdagsmotioner, som gav
socialdemokratin så mycket oförtjänt
stoff i valrörelsen, kan behöva ses över.
Vad moderaterna nu måste göra är att
bredda sitt budskap bort från den i sig
nödvändiga, av ekonomiska realiteter
framtvingade besparingsexercisen, tiU
de positiva valfrihetsfrågor, vilka ligger i
partiets egentliga alternativ till socialdemokraternas förstelnade förmyndarsamhälle. Under 70-talet lyckades moderaterna med konststycket att förankra sin
kritik av den socialdemokratiska politiken och sitt alternativ .till densamma i
människornas vardag. Människorna förstod den moderata politiken. Människorna kände igen sig i det moderata budskapet. Det är det konststycket som moderaterna måste återupprepa på 80- och 90-
talen.
Moderaterna har en oskattbar tillgång
i att se sig som både ett konservativt och
liberalt parti. Begreppen frihet och ansvar hänger oupplösligt samman. Den
konservativa tanken om en stark, effektiv och oväldig statsmakt går utmärkt att
förena med den liberala uppfattningen
att denna statsmakt skall vara begränsad
i sitt omfång.
Många av de traditionella värden som
omfattas av de flesta svenskar har en
naturlig förankring i moderat politik.
Dessa värden, som anknyter till ordet
ansvar, kommer särskilt väl till uttryck i
partiets skolpolitik, i synen på försvaret,
rättstryggheten, de sociala frågorna och
ägandefrågorna.
Dessa, traditionellt moderata frågor,
har hamnat alltför mycket i skymundan.
De måste nu lyftas fram. De måste lyftas
fram för att de är viktiga för svensk samhällsutveckling och därför att väljarna
klarare skall se skillnaden mellan moderat och folkpartistisk politik.
Folkpartiet har sina svårigheter framför sig. Partiet måste nu söka leva upp
till högt ställda och svårförenliga förväntningar. Moderata samlingspartiet
har chansen till en förnyad offensiv baserad på eftertanke och allt det värdefulla
som finns i partiets politik.
Ett stort ansvar åvilar partiledningen.
445
Partiorganisationen arbetade lojalt och
för det mesta skickligt efter givna linjer.
Ute i kommuner och landsting finns styrka och vitalitet hos de moderata företrä-
darna. Där kan den moderata politiken
levandegöras i praktisk handling. skattesänkningar och valfrihet i vård och omsorg kan bli en realitet för medborgare.
Utgångsläget är således gott. Möjligheterna finns för en moderat renässans under denna valperiod. Den behövs för att
bryta socialdemokratins centralistiska
och alternativlösa grepp om samhällsutvecklingen.
Inom Moderata samlingspartiet har man
i dag anledning att fråga sig hur framgångsmelodin skall återvinnas. Även om
förlusten i förhållande till 1982 års val är
liten, är den betydande i partiets och omgivningens förväntningar och i förhållande till en lång rad Sifo-mätningar.
Kommentarerna till moderaternas valförlust är påfallande samstämmiga. Partiet bemötte inte tillräckligt tidigt socialdemokraternas exempellösa svartmålningskampanj, den moderata valrörelsen
kom i gång för sent, många av partiets
traditionella frågor som försvar, skola
och rättstrygghet kom bort i valrörelsen.
Och så naturligtvis; en konkurrent om de
borgerliga väljarna dök upp på arenan i
form av Bengt Westerberg och hans nyliberaliserade Folkparti. Medan moderaterna tvingades gå i försvarsställning
gentemot socialdemokraternas förvrängning av den moderata politiken och
hamnade i en trist sifferexercis fick
Bengt Westerberg chansen att ostörd utveckla den positiva sidan av det moderata valbudskapet; den som handlar om
människors valfrihet och självbestämmande i välfärdssamhället.
Moderaterna har anledning till självrannsakan inför det mindre lyckade valresultatet 1985. Det var inte det moderata frihetsbudskapet eller den moderata
ideologin som gav förluster, det visar
den stora tillströmningen till Bengt Westerberg, som gjorde sig till tolk för dessa
tankegångar. Nej, det var snarare den
praktiska utformningen av vissa av de
moderata besparingsförslagen som
oroade samt den allmänna ”framtoning”
som partiet begåvades med i massmedia.
Det är därför rätt när partiets företrä-
dare säger att partiets politik är det inget
fel på om de därmed menar den ideologiska grunden och dess praktiska utformning så som den kommer till uttryck
i partiprogrammet. Därmed inte sagt att
inte enskilda riksdagsmotioner, som gav
socialdemokratin så mycket oförtjänt
stoff i valrörelsen, kan behöva ses över.
Vad moderaterna nu måste göra är att
bredda sitt budskap bort från den i sig
nödvändiga, av ekonomiska realiteter
framtvingade besparingsexercisen, tiU
de positiva valfrihetsfrågor, vilka ligger i
partiets egentliga alternativ till socialdemokraternas förstelnade förmyndarsamhälle. Under 70-talet lyckades moderaterna med konststycket att förankra sin
kritik av den socialdemokratiska politiken och sitt alternativ .till densamma i
människornas vardag. Människorna förstod den moderata politiken. Människorna kände igen sig i det moderata budskapet. Det är det konststycket som moderaterna måste återupprepa på 80- och 90-
talen.
Moderaterna har en oskattbar tillgång
i att se sig som både ett konservativt och
liberalt parti. Begreppen frihet och ansvar hänger oupplösligt samman. Den
konservativa tanken om en stark, effektiv och oväldig statsmakt går utmärkt att
förena med den liberala uppfattningen
att denna statsmakt skall vara begränsad
i sitt omfång.
Många av de traditionella värden som
omfattas av de flesta svenskar har en
naturlig förankring i moderat politik.
Dessa värden, som anknyter till ordet
ansvar, kommer särskilt väl till uttryck i
partiets skolpolitik, i synen på försvaret,
rättstryggheten, de sociala frågorna och
ägandefrågorna.
Dessa, traditionellt moderata frågor,
har hamnat alltför mycket i skymundan.
De måste nu lyftas fram. De måste lyftas
fram för att de är viktiga för svensk samhällsutveckling och därför att väljarna
klarare skall se skillnaden mellan moderat och folkpartistisk politik.
Folkpartiet har sina svårigheter framför sig. Partiet måste nu söka leva upp
till högt ställda och svårförenliga förväntningar. Moderata samlingspartiet
har chansen till en förnyad offensiv baserad på eftertanke och allt det värdefulla
som finns i partiets politik.
Ett stort ansvar åvilar partiledningen.
445
Partiorganisationen arbetade lojalt och
för det mesta skickligt efter givna linjer.
Ute i kommuner och landsting finns styrka och vitalitet hos de moderata företrä-
darna. Där kan den moderata politiken
levandegöras i praktisk handling. skattesänkningar och valfrihet i vård och omsorg kan bli en realitet för medborgare.
Utgångsläget är således gott. Möjligheterna finns för en moderat renässans under denna valperiod. Den behövs för att
bryta socialdemokratins centralistiska
och alternativlösa grepp om samhällsutvecklingen.