Lars F Tobisson; De ideologiska rötterna till moderat ekonomisk politik
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LARS F TOBISSON:
De ideologiska rötterna till moderat
ekonomisk politik
Detta är denförsta av två artiklar som är
tänkta som en kartläggning av den
ideologiska bakgrundenför Moderata
samlingspartiets ekonomiska politik.
Riksdagsman Lars F Tobisson är
fil dr i statskunskap och l :e vice
ordförande i Moderata
samlingspartiet.
Redan inledningen till det moderata partiprogrammet ger följande positionsbestämning: ”Moderat politik är förankrad
i konservativ ideologi och förenar med
denna liberala ideer.” Därmed anges att
de djupaste rottrådarna skall sökas bland
konservatismens och liberalismens lärofäder.
Moderata Samlingspartiet räknar sina
dagar från den 17 oktober 1904. Då bildades nämligen Allmänna Valmansförbundet. Dess syfte var att utgöra en riksomfattande valorganisation för de konservativa och moderata grupperingar
som fanns i riksdagens båda kamrar.
Trots tillkomsten av en samlad valorganisation dröjde det länge, innan tiden
var mogen för ett enhetligt riksparti eller
ett sammanhållet riksdagsparti. 1912
nådde man så långt att de olika riksdagsfraktionerna samlades i ett parti för vardera kammaren, som i valtider samarbetade med Allmänna Valmansförbundet.
Från denna tid var Arvid Lindman ordförande för både andrakammarhögern
och AVF, medan förstakammarhögern
leddes av Ernst Trygger. Denna ordning
gällde ända fram till mitten av 1930-talet,
då de två riksdagspartierna och valorganisationen slutligen sammanfördes i
Högerns riksorganisation.
Utan tvivel vilade högerns ideologi vid
denna tid främst på konservativ grund.
Men uppdelningen i fraktioner avspeglade en skillnad mellan ett traditionellt och
ett mera modernt synsätt. Denna gick
igen i de båda ledargestalterna, av vilka
Trygger företrädde ämbetsmannahögern
med dess inriktning på tronen, altaret
och svärdet, medan Lindman mera representerade industrihögern och därmed
ekonomiska frågor.
Särskilt från 1950-talets början har sedan de liberala ideerna varit på frammarsch i partiet. Verklig fart tog utvecklingen under 1970-talet. En förklaring till
denna förskjutning ligger i synen på staten. Vi har alltid varit anhängare av en
stark, men begränsad, statsmakt. På den
tiden staten ännu var tämligen outvecklad, försvarade vi den mot radikala, inklusive liberala, krafters anlopp. I dag är
problemet att statsapparaten är alltför
omfattande, och vi ser nu som vår främsta uppgift att hjälpa den enskilde att hävda sig mot politiker och byråkrater.
Men är då inte konservatism och liberalism varandras motsatser? Går de över
huvud taget att förena?
Liberalism
”Liber” är som bekant latin och betyder
”fri”. Kärnan i liberalismen är individens frihet. Grundläggande blir då den
välkända katalogen över mänskliga frioch rättigheter: åsikts-, yttrande- och
tryckfrihet, rätten till ett skyddat privatliv etc. På det ekonomiska området innebär det en bekännelse till näringsfriheLiberala ideerfick ökat genomslag i den moderata politiken
under 1970-talet.
tens och den fria konkurrensens principer. Nyckelordet är marknadsekonomi. Från liberal utgångspunkt måste
strävan vara att verka för mångfald på
alla samhällslivets områden och att vidga
den personliga valfriheten. Gentemot de
totalitära ideologiernas slutna system
459
ställs kravet på ett öppet samhälle.
Motsatsen till liberalism är socialism.
Dess förkärlek för kollektiva lösningar
inskränker och förkväver den enskilda
människans frihet – hennes möjligheter
att själv bestämma över sin tillvaro. Det
ligger i socialismens natur att sätta gruppeniklassen framför individen. Socialismen tror på värdet av central planering
och en ständig utvidgning av det politiska beslutsområdet, vilket med nödvändighet leder till toppstyrning och byråkratiskt krångel.
Liberala ideer fick alltså ökat genomslag i den moderata politiken under 1970-
talet. Det utlöstes av den socialdemokratiska modellens misslyckande. Den
politiken hade uttömt sina möjligheter,
när de offentliga utgifterna med automatik växte snabbare än den totala produktionen och det därför inte längre fanns
utrymme för nya sociala välfärdsanordningar. Därtill kom att allt fler medborgare inte uppskattade utan tvärtom reagerade mot all denna samhälleliga omvårdnad, som de ansåg inskränka möjligheterna att träffa val och fatta beslut för
egen del.
Konservatism
Vilken roll spelar då konservatismen för
en modern moderat? Jo, hos en sådan
finns det naturligtvis fortfarande inslag
av en traditionsbevarande inställning. Vi
håller fast vid nationella symboler som
den blågula fanan och monarkin. Vi
driver kravet på ett starkt försvar och
slår vakt om familjen och om rättsstaten.
Hänsynen till medmänniskan och behovet av en lagbunden ordning anger de
gränser som måste finnas för individens
460
frihet att själv bestämma. Utan sådana
ramar för den enskildes handlande riskerar man att hamna i det laissez-fairesamhälle som en ohämmad liberalism
kan tänkas förfalla till.
Men sin särskilda betydelse har konservatismen i ett avseende, där liberalismen saknar motsvarighet, nämligen som
förhållningssätt. Konservatismen skiljer
sig som ideologi från liberalismen och
socialismen. Den är mindre av livsåskådning och tankesystem, mera av attityd
och arbetsmetod. Att vara konservativ
betyder inte att vara emot förändringar
men väl att avvisa våldsamma omstörtningar och totala nydaningar. Det finns
alltid ett skäl till att något är som det är
– i ljuset av nya förutsättningar och värderingar kan detta förhållande behöva
ändras, men det bör då ske steg för steg
och med ledning av efter hand vunna
erfarenheter. Konservatismen som politisk metod innebär att utveckla det värdefulla i vad som redan prövats – kort
sagt, den betyder kontinuitet.
Tidigare har nämnts att motsatsen till
liberalism är socialism. Motsatsen till
konservatism är då radikalism. Den radikale vill rycka upp den bestående ordningen med rötterna och ersätta den med
något helt nytt, gärna med ledning av en
helt oprövad vision eller utopi.
Den väsensskillnad som finns mellan
liberalismen och konservatismen – den
förra närmast en livsåskådning, den senare mer en livshållning – gör de båda
ideologierna möjliga att förena. Samtidigt blir det vanskligt att avgöra om det
liberala eller det konservativa inslaget
väger tyngst i den moderata politiken.
Adam Smith
Det är väl oomstritt att Karl Marx är
socialismens främste lärofader. Att hitta
hans motsvarighet hos liberalismen är
inte lika lätt. Utifrån ett politiskt-filosofiskt perspektiv hamnar man kanske på
Jeremy Bentham eller James Mill. Men
eftersom tyngdpunkten här skall ligga på
den ekonomiska politiken, får det bli
Adam Smith, vars stora verk Wealth of
Nations kom 1776.
Konservatismen är mindre av
livsåskådning och tankesystem, mera av attityd och arbetsmetod.
Adam Smith och andra klassiska liberaler som Ricardo och Malthus vände sig
emot merkantilismen och förespråkade
enskild äganderätt och fri företagsamhet.
Marknaden stod i centrum. Det är där
som individen genom att eftersträva sin
egen vinning leds av en osynlig hand att
främja det gemensamma goda utan att
det ingått som en del av hans avsikter.
Därför bör alla hinder för en fri prisbildning på marknaden avlägsnas – även de
som kan föreligga mellan länder. Det
skall råda valfrihet för konsumenten och
handlingsfrihet för producenten – då blir
resultatet det bästa möjliga för alla.
Den klassiska liberalismen har anklagats för att vara en harmonilära. Men om
staten ingriper till förmån för gruppintressen eller om gruppintressen lyckas
bilda ett monopol, förutsågs inte egennyttans strävanden kunna sammanfalla
med det allmänna bästa. ”Folk i samma
bransch” , skrev Adam Smith i en känd
passage, ” träffas sällan ens för noJen
och förströelser utan att deras samtal
slutar med en sammansväljning mot allmänheten eller med något påhitt för att
höja priserna. ” Han hoppades att konkurrensen under fria förhållanden skulle
sätta stopp för sådana tendenser. Men
där så inte skedde var han i och för sig
inte motståndare till regleringar.
Vad var då statens uppgift? Enligt
Smith hade den tre funktioner: ”Först
och främst plikten att skydda samhället
mot våld och invasion från andra oberoende samhällens sida; för det andra plikten att så långt möjligt skydda varje medlem av samhället från orättvisa eller förtryck från annan samhällsmedlem; och
för det tredje plikten att inrätta och upprätthålla vissa offentliga arbeten och vissa offentliga institutioner, som det aldrig
kan ligga i någon individs eller någon
mindre grupp av individers intresse att
driva.”
Moderaterna känner ingen
större gemenskap med tysk och
fransk konservatism.
Smith drog här upp riktlinjerna för den
konstitutionella demokratin, där staten
anger de ramar, innanför vilka individer
och företag fritt kan verka. Han bestred
att något kollektiv kan överordnas individen, en tanke som däremot var utgångspunkten för Marx och andra socialistiska ideologer, och öppnade möjligheter för en utveckling i totalitär riktning.
461
Edmund Burke
Den moderna konservatismens fader
hette Edmund Burke. Svårare är att
peka ut hans motpol bland de radikala
tänkarna. Jag väljer Jean-Jacques Rousseau, bl a därför att han var inspiratör till
de radikala excesserna under franska revolutionen, vilken ju var utgångspunkten
för Burke’s stora verk ”Reflections on
the Revolution in France” från 1790.
Rousseau bröt med upplysningstidens
förnuftstro och litade mer till känslan.
Individen underordnas kollektivet. Rättigheter är endast sådant som samhället
– ”folkviljan” – har skapat. Han var
kritisk mot den privata äganderätten –
dess existens var helt beroende av folkviljan. Betecknande är inledningsorden i
Rousseaus främsta skrift ”Samhällsfördraget” från 1762: ”Hur kan människor
göras fria genom att göras till underså-
tar?” Rousseau öppande slussarna för
våldsamma omvälvningar, men han pekade framåt inte bara mot radikala, ”jakobinska” tendenser utan också mot
kontrarevolutionära, nationalistiska ideriktningar.
Burke representerade en social konservatism. Han vände sig mot den franska revolutionens omkastningar och traditionsbrott och hyllade det system som
historiskt vuxit fram i England. Även
Burke var skeptisk mot förnuftet. Men
han skilde sig från Rousseau genom att
vara empiriker. Han hatade abstrakta
principer och menade, att den som förordade förändring också hade bevisbördan. Följaktligen föreföll honom den revolutionära drömmen att rasera och bygga upp något helt nytt både missriktad
och tragisk. Det bestående kan ändras
och förbättras, men endast litet åt gång- 462
en och då som steg i en pågående utveckling med bevarad kontinuitet. statsmannakonst var enligt Burke att anpassa den
rådande situationen till nya krav, att bevara genom att ändra.
De moderata lärofäderna heter alltså
Adam Smith och Edmund Burke, båda
engelsmän. Vi känner ingen större gemenskap med tysk och fransk konservatism, som ofta utvecklades i anti-intellektuell och auktoritär riktning. Redan
under 1800-talet böljade i England konservatismen och liberalismen att närma
sig varandra. Smiths osynliga hand tilltalade konservativa tänkare, som lade stor
vikt vid intressegemenskap och sammanhållning i ett samhälle. Det är på sätt
och vis ett vittnesbörd om den långtgå-
ende åsiktsgemenskap som förelåg i
Storbritannien en bra bit in på 1900-talet
att den politiska striden ändå stod mellan
tories och whigs, senare mellan konservativa och liberala. Det går en klar linje
från Burke över Disraeli – med Bismarck som ett slags själsfrände i Tyskland – till den patriarkaliska minoritetsgrupp i dagens brittiska konservativa
parti som kallas för ”wets”. Margaret
Thatcher hämtar däremot mer sin inspiration från den klassiska liberalismen
med utgångspunkt i Adam Smith.
ANALYSAV
BUDGETUNDERSKOTTET
1970-1982
Ett bakgrundsmaterial till SVENSK TIDSKRIFTS
”PM till en blivande statsminister”.
Broschyren kan beställas från Svensk Tidskrift,
Linnegatan 28-30, IV, 114 47 Stockholm
Telefon: 08/67 59 55 Postgironummer: 7 27 44-6
Pris: kr 17 inkl moms och porto
De ideologiska rötterna till moderat
ekonomisk politik
Detta är denförsta av två artiklar som är
tänkta som en kartläggning av den
ideologiska bakgrundenför Moderata
samlingspartiets ekonomiska politik.
Riksdagsman Lars F Tobisson är
fil dr i statskunskap och l :e vice
ordförande i Moderata
samlingspartiet.
Redan inledningen till det moderata partiprogrammet ger följande positionsbestämning: ”Moderat politik är förankrad
i konservativ ideologi och förenar med
denna liberala ideer.” Därmed anges att
de djupaste rottrådarna skall sökas bland
konservatismens och liberalismens lärofäder.
Moderata Samlingspartiet räknar sina
dagar från den 17 oktober 1904. Då bildades nämligen Allmänna Valmansförbundet. Dess syfte var att utgöra en riksomfattande valorganisation för de konservativa och moderata grupperingar
som fanns i riksdagens båda kamrar.
Trots tillkomsten av en samlad valorganisation dröjde det länge, innan tiden
var mogen för ett enhetligt riksparti eller
ett sammanhållet riksdagsparti. 1912
nådde man så långt att de olika riksdagsfraktionerna samlades i ett parti för vardera kammaren, som i valtider samarbetade med Allmänna Valmansförbundet.
Från denna tid var Arvid Lindman ordförande för både andrakammarhögern
och AVF, medan förstakammarhögern
leddes av Ernst Trygger. Denna ordning
gällde ända fram till mitten av 1930-talet,
då de två riksdagspartierna och valorganisationen slutligen sammanfördes i
Högerns riksorganisation.
Utan tvivel vilade högerns ideologi vid
denna tid främst på konservativ grund.
Men uppdelningen i fraktioner avspeglade en skillnad mellan ett traditionellt och
ett mera modernt synsätt. Denna gick
igen i de båda ledargestalterna, av vilka
Trygger företrädde ämbetsmannahögern
med dess inriktning på tronen, altaret
och svärdet, medan Lindman mera representerade industrihögern och därmed
ekonomiska frågor.
Särskilt från 1950-talets början har sedan de liberala ideerna varit på frammarsch i partiet. Verklig fart tog utvecklingen under 1970-talet. En förklaring till
denna förskjutning ligger i synen på staten. Vi har alltid varit anhängare av en
stark, men begränsad, statsmakt. På den
tiden staten ännu var tämligen outvecklad, försvarade vi den mot radikala, inklusive liberala, krafters anlopp. I dag är
problemet att statsapparaten är alltför
omfattande, och vi ser nu som vår främsta uppgift att hjälpa den enskilde att hävda sig mot politiker och byråkrater.
Men är då inte konservatism och liberalism varandras motsatser? Går de över
huvud taget att förena?
Liberalism
”Liber” är som bekant latin och betyder
”fri”. Kärnan i liberalismen är individens frihet. Grundläggande blir då den
välkända katalogen över mänskliga frioch rättigheter: åsikts-, yttrande- och
tryckfrihet, rätten till ett skyddat privatliv etc. På det ekonomiska området innebär det en bekännelse till näringsfriheLiberala ideerfick ökat genomslag i den moderata politiken
under 1970-talet.
tens och den fria konkurrensens principer. Nyckelordet är marknadsekonomi. Från liberal utgångspunkt måste
strävan vara att verka för mångfald på
alla samhällslivets områden och att vidga
den personliga valfriheten. Gentemot de
totalitära ideologiernas slutna system
459
ställs kravet på ett öppet samhälle.
Motsatsen till liberalism är socialism.
Dess förkärlek för kollektiva lösningar
inskränker och förkväver den enskilda
människans frihet – hennes möjligheter
att själv bestämma över sin tillvaro. Det
ligger i socialismens natur att sätta gruppeniklassen framför individen. Socialismen tror på värdet av central planering
och en ständig utvidgning av det politiska beslutsområdet, vilket med nödvändighet leder till toppstyrning och byråkratiskt krångel.
Liberala ideer fick alltså ökat genomslag i den moderata politiken under 1970-
talet. Det utlöstes av den socialdemokratiska modellens misslyckande. Den
politiken hade uttömt sina möjligheter,
när de offentliga utgifterna med automatik växte snabbare än den totala produktionen och det därför inte längre fanns
utrymme för nya sociala välfärdsanordningar. Därtill kom att allt fler medborgare inte uppskattade utan tvärtom reagerade mot all denna samhälleliga omvårdnad, som de ansåg inskränka möjligheterna att träffa val och fatta beslut för
egen del.
Konservatism
Vilken roll spelar då konservatismen för
en modern moderat? Jo, hos en sådan
finns det naturligtvis fortfarande inslag
av en traditionsbevarande inställning. Vi
håller fast vid nationella symboler som
den blågula fanan och monarkin. Vi
driver kravet på ett starkt försvar och
slår vakt om familjen och om rättsstaten.
Hänsynen till medmänniskan och behovet av en lagbunden ordning anger de
gränser som måste finnas för individens
460
frihet att själv bestämma. Utan sådana
ramar för den enskildes handlande riskerar man att hamna i det laissez-fairesamhälle som en ohämmad liberalism
kan tänkas förfalla till.
Men sin särskilda betydelse har konservatismen i ett avseende, där liberalismen saknar motsvarighet, nämligen som
förhållningssätt. Konservatismen skiljer
sig som ideologi från liberalismen och
socialismen. Den är mindre av livsåskådning och tankesystem, mera av attityd
och arbetsmetod. Att vara konservativ
betyder inte att vara emot förändringar
men väl att avvisa våldsamma omstörtningar och totala nydaningar. Det finns
alltid ett skäl till att något är som det är
– i ljuset av nya förutsättningar och värderingar kan detta förhållande behöva
ändras, men det bör då ske steg för steg
och med ledning av efter hand vunna
erfarenheter. Konservatismen som politisk metod innebär att utveckla det värdefulla i vad som redan prövats – kort
sagt, den betyder kontinuitet.
Tidigare har nämnts att motsatsen till
liberalism är socialism. Motsatsen till
konservatism är då radikalism. Den radikale vill rycka upp den bestående ordningen med rötterna och ersätta den med
något helt nytt, gärna med ledning av en
helt oprövad vision eller utopi.
Den väsensskillnad som finns mellan
liberalismen och konservatismen – den
förra närmast en livsåskådning, den senare mer en livshållning – gör de båda
ideologierna möjliga att förena. Samtidigt blir det vanskligt att avgöra om det
liberala eller det konservativa inslaget
väger tyngst i den moderata politiken.
Adam Smith
Det är väl oomstritt att Karl Marx är
socialismens främste lärofader. Att hitta
hans motsvarighet hos liberalismen är
inte lika lätt. Utifrån ett politiskt-filosofiskt perspektiv hamnar man kanske på
Jeremy Bentham eller James Mill. Men
eftersom tyngdpunkten här skall ligga på
den ekonomiska politiken, får det bli
Adam Smith, vars stora verk Wealth of
Nations kom 1776.
Konservatismen är mindre av
livsåskådning och tankesystem, mera av attityd och arbetsmetod.
Adam Smith och andra klassiska liberaler som Ricardo och Malthus vände sig
emot merkantilismen och förespråkade
enskild äganderätt och fri företagsamhet.
Marknaden stod i centrum. Det är där
som individen genom att eftersträva sin
egen vinning leds av en osynlig hand att
främja det gemensamma goda utan att
det ingått som en del av hans avsikter.
Därför bör alla hinder för en fri prisbildning på marknaden avlägsnas – även de
som kan föreligga mellan länder. Det
skall råda valfrihet för konsumenten och
handlingsfrihet för producenten – då blir
resultatet det bästa möjliga för alla.
Den klassiska liberalismen har anklagats för att vara en harmonilära. Men om
staten ingriper till förmån för gruppintressen eller om gruppintressen lyckas
bilda ett monopol, förutsågs inte egennyttans strävanden kunna sammanfalla
med det allmänna bästa. ”Folk i samma
bransch” , skrev Adam Smith i en känd
passage, ” träffas sällan ens för noJen
och förströelser utan att deras samtal
slutar med en sammansväljning mot allmänheten eller med något påhitt för att
höja priserna. ” Han hoppades att konkurrensen under fria förhållanden skulle
sätta stopp för sådana tendenser. Men
där så inte skedde var han i och för sig
inte motståndare till regleringar.
Vad var då statens uppgift? Enligt
Smith hade den tre funktioner: ”Först
och främst plikten att skydda samhället
mot våld och invasion från andra oberoende samhällens sida; för det andra plikten att så långt möjligt skydda varje medlem av samhället från orättvisa eller förtryck från annan samhällsmedlem; och
för det tredje plikten att inrätta och upprätthålla vissa offentliga arbeten och vissa offentliga institutioner, som det aldrig
kan ligga i någon individs eller någon
mindre grupp av individers intresse att
driva.”
Moderaterna känner ingen
större gemenskap med tysk och
fransk konservatism.
Smith drog här upp riktlinjerna för den
konstitutionella demokratin, där staten
anger de ramar, innanför vilka individer
och företag fritt kan verka. Han bestred
att något kollektiv kan överordnas individen, en tanke som däremot var utgångspunkten för Marx och andra socialistiska ideologer, och öppnade möjligheter för en utveckling i totalitär riktning.
461
Edmund Burke
Den moderna konservatismens fader
hette Edmund Burke. Svårare är att
peka ut hans motpol bland de radikala
tänkarna. Jag väljer Jean-Jacques Rousseau, bl a därför att han var inspiratör till
de radikala excesserna under franska revolutionen, vilken ju var utgångspunkten
för Burke’s stora verk ”Reflections on
the Revolution in France” från 1790.
Rousseau bröt med upplysningstidens
förnuftstro och litade mer till känslan.
Individen underordnas kollektivet. Rättigheter är endast sådant som samhället
– ”folkviljan” – har skapat. Han var
kritisk mot den privata äganderätten –
dess existens var helt beroende av folkviljan. Betecknande är inledningsorden i
Rousseaus främsta skrift ”Samhällsfördraget” från 1762: ”Hur kan människor
göras fria genom att göras till underså-
tar?” Rousseau öppande slussarna för
våldsamma omvälvningar, men han pekade framåt inte bara mot radikala, ”jakobinska” tendenser utan också mot
kontrarevolutionära, nationalistiska ideriktningar.
Burke representerade en social konservatism. Han vände sig mot den franska revolutionens omkastningar och traditionsbrott och hyllade det system som
historiskt vuxit fram i England. Även
Burke var skeptisk mot förnuftet. Men
han skilde sig från Rousseau genom att
vara empiriker. Han hatade abstrakta
principer och menade, att den som förordade förändring också hade bevisbördan. Följaktligen föreföll honom den revolutionära drömmen att rasera och bygga upp något helt nytt både missriktad
och tragisk. Det bestående kan ändras
och förbättras, men endast litet åt gång- 462
en och då som steg i en pågående utveckling med bevarad kontinuitet. statsmannakonst var enligt Burke att anpassa den
rådande situationen till nya krav, att bevara genom att ändra.
De moderata lärofäderna heter alltså
Adam Smith och Edmund Burke, båda
engelsmän. Vi känner ingen större gemenskap med tysk och fransk konservatism, som ofta utvecklades i anti-intellektuell och auktoritär riktning. Redan
under 1800-talet böljade i England konservatismen och liberalismen att närma
sig varandra. Smiths osynliga hand tilltalade konservativa tänkare, som lade stor
vikt vid intressegemenskap och sammanhållning i ett samhälle. Det är på sätt
och vis ett vittnesbörd om den långtgå-
ende åsiktsgemenskap som förelåg i
Storbritannien en bra bit in på 1900-talet
att den politiska striden ändå stod mellan
tories och whigs, senare mellan konservativa och liberala. Det går en klar linje
från Burke över Disraeli – med Bismarck som ett slags själsfrände i Tyskland – till den patriarkaliska minoritetsgrupp i dagens brittiska konservativa
parti som kallas för ”wets”. Margaret
Thatcher hämtar däremot mer sin inspiration från den klassiska liberalismen
med utgångspunkt i Adam Smith.
ANALYSAV
BUDGETUNDERSKOTTET
1970-1982
Ett bakgrundsmaterial till SVENSK TIDSKRIFTS
”PM till en blivande statsminister”.
Broschyren kan beställas från Svensk Tidskrift,
Linnegatan 28-30, IV, 114 47 Stockholm
Telefon: 08/67 59 55 Postgironummer: 7 27 44-6
Pris: kr 17 inkl moms och porto