Lennart Bson Uller, Göran Strid; Armén i ÖB 85

LENNART B:SON ULLER
GÖRAN STRID:
ArmeniOB 85
ÖB 85 perspektivplan del 2 beskriver de
krav som kommer att ställas på vårt
försvar de närmaste tio åren. Svensk
Tidskrift har vänt sig till de olika vapengrenarnaför att få en belysning av deras
speciella situation. Serien inleds här
med armen. Det föreligger ett stort
behov av en ökad mekanisering av
anfallsförbanden vilka måste ledas av
kvalificerade chefer på alla nivåer. Det
borde också övervägas om en minskning
av armens yrkesofficerskader skulle
kunna ske genom att det värnpliktiga
befälet utnyttjades i större utsträckning.
Överstelöjtnanterna Lennart B:son
Uller och Göran Strid är strategilärare på armelinjen vid Militärhögskolan
och tillhör båda Generalstabskåren.
I ÖB 85 perspektivplan del 2 beskrivs
säkerhetspolitiska och operativa krav på
försvarsmakten i ett framtida tioårigt
perspektiv. En viktig utgångspunkt för
detta är den s k ”hotbilden” i vårt närområde och hur den kan komma att te sig
i en framtid. När det gäller stridskrafter
skriver överbefälhavaren bl a (vår kursivering):
”Ökad luft-, sjö- och markrörlighet
samt den allt större frihet en angripare
har i fråga om val av områden för sina
insatser, ger nya förutsättningar för att
genomföra såväl större operationer som
mer begränsade företag.”
”Sammantaget innebär … förmågan
att initiativrikt och flexibelt genomföra
operationer efterhand förbättras”.
”Den civila transporttekniken med
bl a Ro-Ro-fartyg medger snabbare lastning och lossning av landstigningsförband. Detta tillsammans med svävare
och helikoptrar samt ett ytterligare utbyggt vägnät synes innebärafortsatt förbättrade möjligheter att välja olika anfalls- och invasionsriktningar samt att
snabbt förstärka styrkorna i vårt närområde.”
”Det är … risk att militära operationer kommer att beröra allt större områ-
den.”
De krav som bör ställas på vårt militä-
ra försvar mot bakgrund av denna hotbild måste rimligen bli mycket höga. Vad
beträffar vår arme, så kan det i sammanfattande form uttryckas i följande citerade avsnitt ur ÖB 85 (vår kursivering):
”Anfallsförmågan i olika typer av
stridsmiljö behöver säkerställas … hindra en angripare att få fast fot på svensk
mark. Det krävs sålunda … förbandstyper ges erforderlig effekt och modernitet
472
för att i rörlig strid.och med möjlighet till
framgång kunna möta även angriparens
modernaste förband.”
Detta utdrag tillsammans med övrigt
innehåll i ÖB 85 pekar entydigt på ett
stort och nödvändigt behov av bl a en
ökad mekanisering av våra anfallsförband vilka måste ledas av kvalificerade
chefer på alla nivåer.
En helt avgörande fråga för vår arme
är dess trovärdighet vad gäller möjligheterna att som en del av vårt militära försvar verka såväl fredsbevarande som
krigsavskräckande. Omvärlden måste
övertygas om armens förmåga att göra
sin del i försvaret av vårt land och – inte
mindre viktigt – vi måste också själva ha
förtroende för armens förmåga i relation
till en angripares stridskrafter.
Det vore förödande om armens
trovärdighet på allvar började
ifrågasättas.
Det vore förödande om armens trovärdighet på allvar började ifrågasättas. Inte
minst bland armens yrkesofficerare –
och bland dessa högre chefer för våra
kvalificerade förband – har emelletid ett
ifrågasättande kunnat noteras i ökad utsträckning. En av flera orsaker kan hänföras till armeledningens synsätt på armens kvalitet mer som en fråga om materiel, än behovet av och kvalite på vår
personal, chefer och underlydande, i
krig. En annan orsak kan hänföras till
politikernas ovilja att vara lojala mot de
säkerhets- och militärpolitiska bedömningar man gör, kopplat till medelstilldelningen för vårt försvar.
Det är om detta denna artikel skaU
handla.
Har vi råd?
En frågeställning, som är nödvändig att
diskutera i dessa sammanhang, är i vil·
ken utsträckning Sverige har råd med
”ett efter våra förhållanden” starkt försvar. För närvarande (1984/85) utgör
försvarskostnaderna ca 2,8 % av BNP.
För 10 år sedan (1974/75) utgjorde för·
svarskostnaderna 3,6% av BNP. En av
många frågor som man rimligen bör ställa sig är vad det är som gör att Sverige
inte bedöms behöva (kunna?) avsätta
lika stor del av BNP i dag som för 10 år
sedan. Svaret bör logiskt kopplas till förändringar i hotbilden. Så är det uppenbarligen inte eftersom dessa förändringar
entydigt pekar i motsatt riktning.
I ÖB 85 redovisas på motsvarande sätt
den procentuella förändringen i stats·
budgetens utgifter mellan budgetåren
1973/74 och 1982/83. Den procentuella
ökningen för de olika departementen är
65,9 %.
För försvarsdepartementets vidkommande är ökningen 4,2 % och utgör den
lägsta ökningen i en unik särställning.
Några andra siffror som kan vara av
intresse.
1983 års prisläge (Ur Militära Fakta
1983-1985):
Försvarsmakten
Armeförband
Marinförband
Flygförband
Operativ ledning
Övrigt
Summa
Milj kr
6862
2851
6951
738
4087
20087
Lyxkonsumtion
Öl och läsk
Kaffebröd m m
Konfekt
Chips och popkorn
Vin och sprit
Summa
Milj kr
6094
3551
4328
692
11240
25905
Det kan tilläggas att vi årligen slänger
bort mat för cirka 13 miljarder. Det är
lika mycket som kostnaden för armen
och flygvapnet.
Frågan är alltså om vi har råd med ett
starkare svenskt försvar än vad vi har i
dag. Vi tycker det.
Fortsatt rationaliseringsbehov
En förutsättning för ett starkare försvar
är självfallet mer pengar. Särskilt är detta fallet om ansvariga – politiker och
militärer – skulle våga formulera ambitionen att Sverige skall ha ett efter de
säkerhetspolitiska förhållandena starkt
försvar i stället för den mer bekvämt
otydliga ambitionen ett ”efter våra förhållanden starkt försvar”. Välsignelsebringande i sammanhanget är dock att
den allmänna värnplikten slås fast som
en grund för försvaret. Utan den kan
risken snabbt bli överhängande för att
”våra förhållanden” fick legitimera en
så långt gående urholkning att inte ens
den mest förfarna utrikespolitiska visdom i vårt land kan förhindra att vår
säkerhetspolitiska styrka allvarligt nedgår. Försvaret kan emellertid själv genom effektivare verksamhet bidra till att
höja sin förmåga i krig. Detta sker i
ÖB 85 genom fortsatta, skickligt ansatta
samt, hittills, traditionellt lojalt och väl
genomförda rationaliseringar, utveck- 473
lingsprojekt av organisation, ledarskap
och utbildning mfl åtgärder.
Detta sker och har skett i en omfattning som vi har svårt att finna tillnärmelsevisa motsvarigheter till i övrig statlig
förvaltning eller, för den delen, i de
landstings- eller primärkommunala bastionerna. Armen har fått vidkännas indragningar av 6 förband de senaste 10
åren. Genom omfattande omlokaliseringar – delvis dock mycket dyrbara –
har andra förband kunnat räddas undan
dem som i sitt sparnit ibland tvingats
bortse från de direkta kopplingarna mellan fredsorganisation och en effektiv
krigsorganisation. Denna befästes inte
bara av enheter med kvalificerad materiel utan jämväl av välutbildade soldater
genomsyrade av skickliga chefers dagliga personliga engagemang för att med
framgång lösa förbandens krigsuppgifter. Vardagsrationalisering, differentiering för att minska överutbildning under
GU (grundutbildning) och RU (repetitionsutbildning), förbättring av värnpliktsuttagning är andra exempel på hur
organisationen ständigt tuktas för bästa
effekt.
Årligen slänger vi bort mat för
ca 13 miljarder – Lika mycket
som kostnaden för armen och
flygvapnet.
Detta arbete måste självfallet fullföljas. Vi frågar oss emellertid om armen nu
inte är på väg att såga av livgivande
grenar. Det är allvarligt när man i ÖB 85
talar om att utreda nedläggning av förband som producerar prioriterade bri- 474
gader – anfallsbrigader. Nedläggningen
av Göta Livgarde 1980 var något liknande. Då var beslutet framtvingat främst av
de skäl som låg bakom tillkomsten av
ArvidsjaurförhandeL Liknande regionalpolitiska styrningar finns inte oss veterligt när man nu aktualiserar möjligheten
att lägga ner två infanteriregementen och
på sikt (inom 15 år) ett pansarregemente.
Detta skulle kunna ske genom att ett annat regemente tillsammans med en närliggande armeskola (där befälskadern
har som ”huvudsysselsättning” taktik
och stridsteknik) får överta ansvaret för
”brigadproduktionen”.
Redan nu är emellertid beslutsunderlag framtaget så långt att chefen för armen ”anser att principen bör utgöra en
av handlingsvägarna som skall granskas
under det fortsatta arbetet inför försvarsbeslutet 1987”. Han pekar särskilt på att
åtgärder krävs med hänsyn till att ”de
nackdelar som uppstår är i huvudsak
kopplade till hur det övergripande sammanhanget fred-kris (kupp)- mot- krig
skall lösas”. Bl a understryks svagheten
med att utnyttja en del av en skolas befäl
som brigadkader. Även med de resonemang som förs för att mildra dessa och
andra problem synes det vara ett steg
som inte kännetecknas av ”allt för krigsförbanden”. Det avgörande kan och får
inte vara, var det enklast går att finna
framtida överskott i utbildningskapaciteten när det gäller att välja vilka kaserner
som kan lämnas i besparingsyfte. Skall
våra anfallsbrigader ”i framtiden kunna
slå angriparens moderna förband” krävs
framförallt – om vi inte skall förlita oss
på en nådetid efter mobilisering – ett
under GU och RU uppbyggt förtroende
mellan chefer och underlydande på alla
nivåer. Detta är enligt vår uppfattning
inte möjligt att nå, annat än i undantagsfall, om inte cheferna har krigsförbandet
som sin huvuduppgift. Befälskadern på
en armeskola med ”huvudsysselsättning” taktik och stridsteknik skall inte
och kan inte ha krigsförbanden som huvuduppgift. Deras uppgift är att hängivet
utveckla sina elevers förmåga och att
medverka i utvecklingen av armens uppträdande, organisation och materiel i
krig. Chefer och lärare skall tas ut till
skolan utgående från sin särskilda kompetens i dessa avseenden – andra hänsyn bör endast i undantagsfall tas.
Armen har fått vidkännas indragningar av 6 förband de senaste JO åren.
Mot denna bakgrund ter det sig förvå·
nande att chefen för armen serverar detta bete för ständigt kostnadsjagande politiker eller åtminstone inte lika utförligt
redovisat möjligheterna att lämna ytterli·
gare motsvarande antal etablissemang
inom övriga truppslag och genom större
satsning på varvad utbildning samlokali·
sera än fler av dess regementen med närbelägna brigadansvariga myndigheter.
Dessa är ju själva kärnan för armens
omedelbara krigsduglighet.
Pel’sonalutveckling
Ett annat obekvämt steg som kan övervägas är att utnyttja värnpliktssystemet
maximalt i framtiden. Vi menar att man
allvarligt kan överväga om inte det vore
möjligt att minska armens yrkesofficerskader genom att utnyttja värnpliktsbefä-
let i större utsträckning än idag också i
utbildningen av deras blivande krigsförband. I Schweiz sker detta om än i ett
annat utbildningssystem än det vi har.
Det är delvis betingat av en rad förhållanden som inte är aktuella i Sverige men
visar att det i princip inte vore en oframkomlig väg.
Vi behöver fortfarande i ett sådant antytt system fast anställda specialister och
chefer på alla olika nivåer. Vi skulle
emellertid efterhand kunna inrikta och
begränsa rekryteringen mot detta och genom att fullt utnyttja de värnpliktigas
höga kompetens skapa erforderlig befälstäthet i utbildningsarbetet. Detta kan
kräva en ytterligare ökning av förstegsutbildningen än de VK 83 utrett och som
är under införande i armen. Punktvis
skulle äldre yrkesofficerare kunna medverka i högre grad än idag i det direkta
utbildningsarbetet som handledare av
värnpliktbefälet.
Chefen för armen har serverat
ett bete för ständigt kostnadsjagande politiker.
Genom att utnyttja de ungdomar som
idag frikallas i samband med mönstringen eller grundutbildningen i depåtjänst
med krigsplacering vid depån eller i bevakningsförband skulle även minskningar kunna göras bland de civilanställda
som inte är krigsplacerade i sin fredstida
befattning (motsv). Vi tror att de värnpliktiga idag ställer upp för denna fördjupning av värnpliktstanken, vi tror
också att de anställda – med ett succes- 475
sivt införande av denna vidgade värnpliktsmedverkan i armens verksamhet
utan att några personalminskningar sker
annat än genom naturlig avgång – också
kan förstå behovet av en sådan utveckling.
Chefens för armen satsningar på ledarskap och chefsutbildning har efterhand
givit förbättrade resultat. Detta arbete
går vidare i ÖB 85 och bör därmed sä-
kerställa hög kvalitet hos våra befäl. Hög
kvalitet måste emellertid paras med ett
tillräckligt antal i övrigt lämpliga chefer i
krig. Frågan är i hur hög grad befälsbehovsutredningens förslag tillåtits slå igenom. De principer för högsta ålderslägen
som anges: 55 år och för personal i mabreserv 60 resp personalersättningsreserv
65 år ter sig väl höga. Personalersättningsreserven är till för att ersätta stupade och skadade men även den som av
andra skäl inte kan utöva sitt befäl tillfredsställande. Endast för ett litet antal
befattningar kan då personal i åldern
över 50 år normalt antas ha den fysiska
och därtill kopplade psykiska förmågan.
En reell personalersättningsreserv måste
därför finnas i väsentligt yngre åldersskikt. ÖB 85 ambition att – inom given
personalram – öka utrymmet för antalet
yngre officerare är därför lovvärd. Vad
som bl a diskuteras är till del en återtagning av statsmakternas olyckliga beslut
om höjd pensionsålder i början av 70-
talet. Lika beklaglig som den reformen
var – fotad på skäl där krigsorganisationens behov föga beaktades – lika värdefullt vore det om ÖB 85 strävan kunde
vinna gehör.
Om denna samt övriga åtgärder för att
stimulera förtidsavgångar och omplaceringar till civila tjänster inom försvaret
476
inte ger tillräckligt resultat och därmed
erforderligt utrymme för nyrekrytering
måste så vitt vi förstår Befälsbehovsutredningens förslag delvis övervägas ytterligare. Det bör i sammanhanget framhållas att vårt förslag om väsentligt ökat
utnyttjande av värnpliktsbefälets medverkan i utbildningsarbetet gör det möjligt att skärpa inriktningen ytterligare av
nyrekryteringen mot en högre kvalitet.
Detta skulle också kunna bidra till att
möta de problem som här diskuterats.
Över huvud taget måste – i synnerhet i
låga ramar – den personella kvaliten i
krigsorganisationen särskilt uppmärksammas. Detta gäller rekryteringen men
också utbildningen av såväl värnpliktiga
som befäl – på alla nivåer, från officershögskolor till Militärhögskolans högre
kurser. Den personella kvaliten kan inte
växlas mot större materielinnehålL
Armens mekanisering
Avslutningsvis skall också beröras armens kanske viktigaste fråga för framtiden: mekaniseringen och pansarorganisationen. Vi kommer med stor sannolikhet att behöva en pansarorganisation
motsvarande dagens även i framtiden för
strid i öppen terräng vid kust. Detta fastslås också i ÖB 85. Vad som emellertid
tål att diskuteras är om inriktningen av
den framtida ”stridsvagnsfunktionen”
kan anstå till försvarsbeslut 1992. Flera
utländska armeer, bl a Danmarks och
Norges, inför redan nu stridsvagnar med
bl a 12 cm kanon med hänsyn till hotstridsvagnarnas utveckling. l de brohuvudstrider vi måste kunna nå framgång i
för att med egen kraft kunna avvärja en
kustinvasion – utan att tvingas till
osäkra och långvariga strider på djupet
av vårt territorium – kommer en angri·
pare redan under första dygnet att kunna
disponera stridsvagnar, där vår nuvaran·
de 10,5 cm kanon även med modern am·
munition endast under gynnsamma be·
tingelser når erforderlig verkan. Tek·
niska genombrott som inför ett beslut
1992 förändrar denna bedömning finns
inte grundad anledning att förvänta.
Man kan allvarligt överväga att
minska armens yrkesofficerskader genom att utnyttja värnpliktsbefälet.
Skall vi inte i framtiden behöva förlita
oss på att kunna få köpa en stridsvagn
utifrån, vilket av många skäl vore olyck·
ligt, innebär ÖB 85 ställningstagande i
denna fråga att vi riskerar att först mot
sekelskiftet ha en stridsvagn som mäter
sig med dagens utländska. Detta innebär
konkret att riskerna ökar efterhand att vi
tvingas till strid på djupet av vårt land –
inte bara mot luftlandsättningar som vi.
sedan lång tid , har måst räkna med att ta
upp strid med – utan mot det väsentligt
allvarligare: ur ett etablerat brohuvud
framryckande mekaniserade divisioner.
Det kan finnas en rad skäl för att inte
aktualisera frågan inför 1987 års för·
svarsbeslut – här har endast vår syn på
en del av konsekvenserna framhållits.
Vad gäller armens mekaniseringsgrad
är skillnaderna mellan de olika nivåerna
dramatiska. Inom ÖB 85-nivån som ger
oss en utveckling i takt med omvärlden
kan totalt 3850 miljoner satsas på det
nya lätta stridsfordonet mot 2500 milj kr
i övriga nivåer. För splitterskyddade
personaltransportfordon ger ÖB-nivån
l 365 milj kr, programplanenivån 215,
plusnivån 520 och lägsta nivån 110 milj
kr. Om vi räknar med ett styckepris på
ett lätt stridsfordon på lOmkr får vi 250
fordon mot ÖB 85 nivån som ger drygt
50 % fler, nämligen 385. Med ett styckepris på 5 milj kr per splitterskyddat personaltransportfordon får vi ca 20, 45 resp
100 i lägsta, dagens resp plusnivån mot
275 i ÖB-nivån. Som ett rent åskådningsexempel – utan att vi därmed har
uttryckt någon uppfattning om det organisatoriska utnyttjandet m m av denna
materiel – skulle grovt en bataljon, två
bataljoner resp en brigad mot nära tre
brigader kunna ges splitterskydd.
Vad detta sammantaget innebär för
vår förmåga till framgång i strid mot lufttrupp, först landstigande förband, en angripares terrängrörliga mekaniserade
477
kringgångsförband och för våra möjligheter till längre snabba omgrupperingar
även med det aktuella lufthotet torde
inses lätt. Detta är alltså beslut som är
direkt kopplade till våra förbands överlevnad, våra möjligheter att tidigt slå tillbaka ett angrepp mot våra kuster och ge
försvaret av övre Norrland den seghet
som våra ansträngningar där i övrigt ger
möjlighet till. Beslutet och ansvaret vilar
på politikerna, som är överens om det
hot denna artikel inledningsvis refererat
och utgått ifrån.
ÖB 85 ger ett bra ekonomiskt underlag
för nödvändiga beslut. Frågan gäller om
välfärdsstaten klarar de uppoffringar
andra demokratier redan börjat göra.
Mekaniseringen inom armen kostar i
ÖB-nivån 2500 milj kr under 10 år, dvs
250 milj kr per år – långt mindre än
hälften av vad svenska folket anser sig
ha råd att lägga på chips och popcorn.
Det kostar att vara alliansfri.