Bertil Falk; En myndig väljarkår

BERTIL FALK:
En myndig väljarkår
Den indiska befolkningen är trots
utbredd analfabetism inte någon
valboskap som kanfösas dit man vill.
Utvecklingen tyder på att väljarkåren
har sinne för realiteter och inser
riskenför att Indien skall spricka.
Redaktör Bertil Falk har upprepade
gånger besökt Indien och bla intervjuat
Indira Gandhi.
Indien har kommit mer och mer i blickpunkten det senaste decenniet. Därifrån
har kommit tragiska besked. Undantagstillståndet för tio år sedan. Stormningen
av det Gyllene Templet i Amritsar och
mordet på Indira Gandhi 1984 och de
därpå följande massakrerna på sikher.
Men det har också kommit positiva
nyheter, som inte alltid har uppmärk·
sammats i väst. Indien har bättre än kan·
ske något annat land av betydelse klarat
avkoloniseringen. Man har gjort sig
självförsöljande på det ena området efter
det andra. Alfabetiseringen går långsamt, men är i alla fall snabbare än befolkningstillväxten. Detsamma gäller
matproduktionen. Den gröna revolutionen gör det möjligt för Indien att expor·
tera föda. Även mycket svåra naturkatastrofer, som förr skulle ha lett till omfattande hungersnöd, kan man numera
möta med snabba insatser i ett fungerande transportsystem. Man har dock problem med att rättvist fördela det nya välståndet.
Indien har flera forskare än USA, låt
vara att USA:s forskare har bättre resurser. Kvaliteten på de indiska forskar·
na anses hög. Det är säkert ingen slump
att Astra förlagt ett forskningslaborato·
rium till industristaden Bangalore. Kva·
lificerade forskare till en tredjedel av den
kostnad som man får betala här hemma i
Sverige torde vara ett bidragande skäl.
Nyligen såg jag i Sydsvenska Dagbladet en rapport från Amerika av NilsGunnar Nilsson. Enligt denna är var
tredje amerikan i dag analfabet. En förskräckt bokbransch vill sätta in motåt·
gärder. I Indien är förhållandet det att
var tredje individ kan läsa. I siffror torde
det betyda att det finns betydligt flera
läskunniga i Indien än det finns människor i USA.
Man kan också göra en annan jämfö-
relse med USA. När indierna går till parlamentsval, samlas fler väljare kring valurnorna inte bara antalsmässigt utan
även procentuellt än vid ett presidentval
i USA.
Indiens väljarkår har emellertid i väst
(och även av många i Indien) uppfattats
som valboskap, som kan fösas ungefär
hur som helst. Även på den punkten har
de senaste tio årens utveckling gett en
mer nyanserad bild.
Upplysta trots analfabetism
Den indiska väljarkåren har visat sig
vara oerhört lyhörd inför sina politikers
göranden och låtanden. Vad man bör
komma ihåg är att även en indisk analfabet många gånger håller sig mycket väl
underrättad om vad sig i riket tilldrager.
Vid ett av de tillfällen, då jag intervjuade Indira Gandhi, sa hon att man inte
får glömma bort att även Indiens illiterata befolkning bär på ett många gånger
djupt kulturarv och kunnande.
Det finns runtom i Indien åtskilliga
miljoner traditionsbärare, som utantill
kan långa stycken av den rika indiska
litteraturen. Den från generation till generation traderade kunskapen har en
stark ställning i byarna. Och det talade
ordet har också en stark ställning, en
ställning som snarare förstärkts än försvagats av nya tidens media.
Där finns radio, film, TV, video. De
når ut till folket. I en fiskeby i Sydindien.
sätter man t ex valje kväll upp skolans
TV-apparat i skoldörren, så att byns 900
invånare kan se nyheter och långfilmer.
479
Under ett träd intill den stora gatan
Kasturba Gandhi Marq i New Delhi sitter en trottoarfrisör. Ofta sitter en annan
person om morgnarna bredvid honom
och läser högt ur dagens tidning. Runtomkring frisören och uppläsaren flockas
de icke läskunniga för att suga i sig de
senaste nyheterna.
Illiterata personer håller sig med andra
ord a jour med sina politikers dagliga
värv. Debatterna på trottoaren kan bli
mycket livliga- för och emot.
Utvecklingen under lndira Gandhi
Kongresspartiet i dess olika inkarnationer hade haft makten ända sedan självständigheten 1947, när Indira Gandhi,
dotter till Indiens förste premiärminister
Jawaharlal Nehru, efterträdde La! Bahadur Shastri som premiärminister.
Hon var då en kompromisskandidat.
Man trodde att det skulle gå lätt att styra
henne. Men det visade sig att fru Gandhi
i allra högsta grad hade både stark vilja
och hårda nypor. När en domstol förklarade att hon inte kunde ställa upp till val
för att det i hennes valkampanj förekommit något bagatellartat brott mot bestämmelserna, så utlyste hon (troligen på inrådan av sin son Sanjay Gandhi) i juni
1975 undantagstillstånd.
Demokratin sattes ur spel och pressfriheten sköts åt sidan. Hennes politiska
motståndare sattes i fängelse och sonen
Sanjay böljade att genomföra sitt i och
för sig utmärkta fempunktsprogram, som
bland annat upptog barnbegränsning,
slumsanering och trädplantering. Det var
bara det att metoderna som användes i
skydd av de 20 månaderna av undantagstillstånd inte var speciellt snygga. Det
480
förekom tvångssteriliseringar. Slumsanering kunde betyda att man hänsynslöst
gick in och rev ner slumbostäder och
gjorde invånarna hemlösa.
Kongresspartiets nederlag
När fru Gandhi på eget initiativ i mars
1977 upphävde undantagstillståndet och
utlyste nyval, vände sig den indiska väljarkåren för första gången sedan självständigheten mot det sittande Kongresspartiet. Fru Gandhi led ett svidande nederlag i sin egen valkrets. Sonen Sanjay
blev besegrad i sin. De 20 månaderna av
undantagstillstånd hade inte behagat den
indiska väljarkåren.
En nu enad opposition kom till makten
under ledning av Moratji Desai. Det visade sig snart att oppositionen bara var
enig om en sak: sitt motstånd mot fru
Gandhi. De nya makthavarna klarade
inte ekonomin. Lag och ordning-situationen försämrades. Det mesta började
gå snett. Splittringen inom regeringen
var snart ett faktum och man tvingades
till valurnorna igen. Resultatet denna
gång blev att fru Gandhi och sonen Sanjay togs till nåder och Kongresspartiet
återtog makten.
Indira Gandhi kommer tillbaka
Det stod alltsedan undantagstillståndet
klart att fru Gandhi hade utsett sin arrogante yngste son till sin efterträdare.
Den äldste sonen, Rajiv, en flygplanspilot vid Indien Airlines, välutbildad, datorintresserad, modern, hade inte visat
något som helst intresse för politik. När
Sanjay Gandhi störtade tillsammans med
sin flyglärare under avancerad flygning
över New Delhi var tronföljden inom familjen Nehru-Gandhi i fara.
Sanjays änka, Maneka Gandhi, som
inte var omtyckt i familjen, ville bli sin
makes efterträdare. Fru Gandhi sa nej. I
stället övertalade hon sin motsträvige
äldste son att ta över efter Sanjay. Han
gjorde det motvilligt.
I det läget var Punjab-krisen under
uppsegling. Under sikhpartiet Akali Dals
agitation för större förmåner åt delstaten
Punjab växte sikhextremismen fram.
Sikher under Bhindranwale, en man som
Sanjay Gandhi och Indiens sikhiske president Zail Singh uppmuntrat som motvikt till Akali Dal, visade sig nu alltför
självständig. Genom att stödja honom
hade man helt enkelt skapat ett Frankensteins monster.
Han barrikaderade sig inne i sikhernas
heligaste område, det fantastiskt vackra
Gyllene Templet i Amritsar. Där beväpnade sig sikhextremisterna till tänderna
samtidigt som mord på både moderata
sikher och på hinduer utfördes runtom i
delstaten. Till sist fattade fru Gandhi det
ödesdigra beslutet att låta armen storma
templet. Det skedde under stor mansspilian sommaren 1984. ·
Utvecklingen efter mordet
Några månader senare mördades fru
Gandhi av två av sina egna sikhiska livvakter. Rasande hinduer massakrerade
sikher på stadens gator. Det var några
fasans dagar i den indiska huvudstaden.
Fru Gandhis son Rajiv svors raskt in
som ny premiärminister av den sikhiske
presidenten Zail Singh. Rajiv Gandhi visade sig snabbt var situationen vuxen.
Han hade aldrig eftersträvat sin maktposition. Familjetraditionen hade krävt att
han gick in. Denna brist på maktlystnad
torde ha varit en stor fördel.
Lugnt och metodiskt tog Rajiv Gandhi
fatt i det ena problemet efter det andra.
Han har med en pragmatism, som modern sällan demonstrerade, vidtagit
kursändring, t ex mot ett mer marknadsbetonat system än det efter sovjetiskt
föredöme påverkade plansystem med
kvoter, som varit så hindersamt. (Indien
har haft en planmässigt styrd blandekonomi kan man säga. Framför allt storfö-
retagen har hårt styrts av plankraven.)
Rajiv Gandhi utlyste också nyval efter
moderns kremering. Han gjorde valet till
en fråga om Indiens enhet. Väljarna var
efter Punjabhändelserna och mordet på
fru Gandhi lyhörda för det budskapet.
Man gick i stor utsträckning till valurnorna. Rajiv Gandhi kunde notera att
han inte längre var mammas· utsedde
gosse. Väljarna hade gett honom en större majoritet vid valurnorna än vare sig
hans morfar Jawaharlal Nehru eller hans
mor Indira Gandhi någonsin kunnat räkna med. Med över 50 procent av rösterna
hade han en rejäl majoritet i parlamentet.
Väljarkåren hade visat sig lika pragmatisk som sin unge premiärminister.
Ett par månader senare var det våren
1985 val i de olika delstaterna. En av
oppositionsledarna, chefsministern Ramakrishna Hegde i delstaten Karnataka,
hade lidit ett svidande nederlag vid Lok
Sabha-valen. Han hade inte fått plats i
Indiens parlament.
Han var nu beredd att avgå om tendensen höll i sig. Men samma väljare
som nyss vägrat honom tillträde till parlamentet i New Delhi gav honom nu en
överväldigande seger i Karnataka. Hans
481
Janata-parti tog 139 av de 224 platserna i
delstatsförsamlingen. Han fick en egen
majoritet av en storleksordning som han
aldrig ens vågat drömma om.
En väljarkår med sinne för realiteter
Vad hade hänt? Jo, återigen hade den
indiska väljarkåren visat sitt sinne för
realiteter. Efter mordet på fru Gandhi
fruktade man att Indien skulle Spricka i
sina olika beståndsdelar. Inför det hotet
skyndade man sig att rösta på den enda
kända garanten för enhet. Man lade sin
röst för Rajiv Gandhi.
I delstatsvalet visste väljarna att det
inte längre var Indiens enhet som stod på
spel utan delstatens skötsel. Ramakrishoa Hegde kunde visa upp ett gott
styre som chefsminister. Väljarna var
nöjda med de resultat han visat upp. Det
kongressparti man gett sitt fulla stöd vid
parlamentsvalet vände man därför ryggen vid delstatsvalet.
Därmed kan man säga att de indiska
väljarna vid en rad tillfällen under de
senaste tio åren visat sig kunna ta ställning på ett självständigt sätt. Om de alltjämt förtjänar beteckningen valboskap,
så måste man i alla fall säga att de med
urskillning tycks välja vem som ska fösa
in dem i valbåten. I alla händelser är den
tid uppenbarligen förbi , då man av gammal vana lägger sin röst för Mahatma
Gandhis och Jawaharlal Nehrus gamla
Kongress, som för övrigt fyller 100 år
1985.
Indiens väljarkår har i verkligheten
kommit alla spådomar på skam. Den har
sannerligen visat sig vuxen den allmänna
rösträttens krav. Under de tio år som
gått har de indiska väljarna åstadkommit
flera intressanta växlingar vid makten.