Erik Alm; Moderaternas valförlust
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Debatt
ERIK ALM:
Moderaternas valförlust
Moderata Samlingspartiet gjorde en förlust i
årets val. Det var första gången sedan 1970
som partiet gick tillbaka i ett val. Det var
andra gången i rad som partiet gick tillbaka i
valrörelsen. Förlusten under denna valrörelse var mycket stor, ca 8 procentenheter. Detta torde vara den största förlust något parti
gjort i en svensk valrörelse i modern tid.
Förlusterna jämfört med förra valet är
ojämnt fördelade. I Bromma kan man jämfö-
ra det socialdemokratiska området Ulvsunda
Industriområde, där vi gick fram 2% i kommunalvalet, med moderatområdet Södra
Ängby, där vi gick tillbaka 7%. Tendensen är
likadan i hela riket. Det är alltså inte marginalväljarna som har svikit moderaterna. Det
är de moderata kärnväljarna som har lämnat
oss och gått över till folkpartiet.
stutsatsen måste bli, att det inte är den
grundläggande moderata ideologin som har
orsakat förlusterna. I så fall skulle förlusterna, liksom centerns, ligga i marginalområ-
dena. Orsaken är istället sättet att presentera
den moderata ideologin. Det är förtroendet
för Moderata Samlingspartiet, och då främst
för dess ledande företrädare utåt, som sviktar.
Att återvinna ett förlorat väljaTförtroende
är mycket svårt. När detta skrivs har inte de
första Sifo-siffrorna efter valet kommit. Man
kan dock, genom jämförelser med andra partiers valnederlag, spå om moderaternas kommande opinion mä siga utveckling. En plausibel gi sning är en omedelbar tillbakagång
till ca 20 %. Den följs av en långsam fortsatt
reträtt till ca 18 %, där m och fp möts. Där
ligger de två partierna ungefär jämsides fram
till 1988 års valrörelse, då vad som helst kan
hända. Tyvärr är det dock svårt att tro att två
valrörelseförluster i rad skall kunna vändas
till en valrörelsevinst. Ett steg på vägen är
dock att försöka finna några orsaker till partiets förlust av förtroende.
Viktigaste orsaken kan formuleras ungefär
så här: Under hela 70-talet har Moderata
Samlingspartiet med Gösta Bohman i spetsen
lärt svenska folket att valfrihet är bra och att
de kan få det bättre om hela samhället blir
rikare. Detta budskap har anammats av stora
delar av den borgerliga väljarkåren, som därför stöder den politiker som på bästa sättet
framför detta budskap. Denna gång var det
Westerberg.
Moderaterna missade valfrihetsfrågorna.
Det var Bengt Westerberg, inte moderaternas
representanter, som talade valfrihet i TV-debatterna. Den moderata familjepolitiken
handlade exempelvis om omfördelning av
pengar från andra grupper till barnfamiljerna.
inte om valfrihet i barnomsorgen.
Moderaterna missade att beskriva sin politik om resursskapande. En grundläggande
kilinad mellan socialdemokratisk och moderat politik har tidigare varit, att socialdemokraterna har koncentrerat sig på omfördelning av existerande resurser, medan moderaterna har satsat på att öka samhällets resurser. På så sätt har moderaterna kunnat
föra en politik som gör att många får det
bättre utan att andra får det sämre. Även här
slår den moderata koncentrationen på barnfamiljernas intressefrågor fel. Den moderata
politiken här är en typisk icke-resursskapande omfördelningspolitik. Det naturliga resultatet blir att den stora väljargrupp som inte
gynnas av omfördelningen med all rätt tror
sig få betala kalaset. De reagerar negativt mot
moderaterna. Att folkpartiet bjöd ännu högre
än moderaterna i auktionen om barnfamiljernas röster är här ointressant, eftersom de
hade turen att på denna punkt inte nå ut med
sin politik.
Moderaterna missade att ge sin politik den
rätta sakligheten. Moderata Samlingspartiet
har traditionellt stått för saklighet gentemot
flum, förnuft gentemot känsla, långsiktigt
tänkande gentemot opportunism. Denna gång
har partiet fått en mer oseriös image. Delvis
beror det .på journalisternas effektsökeri,
men de har fått många gratischanser att förstärka den oseriösa bilden av partiet. Det
mest uppenbara fallet är Johanneshovsmötet.
När det sedan visade sig, att de moderata
skattesänkningslöftena innebar skattehöjningar för många, samt att partiledningen inte
verkade medveten om denna självklara effekt
av grundavdragets avskaffande, blev väljarna
allmänt osäkra inför det moderata budskapet.
Westerberg verkade pålitligare.
Moderaterna koncentrerade sig på Palme.
”Adelsohn slog Palme i den tora debatten.”
”Även Palme hade sambadansare på sina
möten.” Det är bara det, att det inte är Palme
utan Feldt som attraherar marginalväljare
och som det därför gäller att jämföra sig med
och slå i debatten. Och det var Westerberg
som kunde mäta sig med Feldt i valrörelsen.
Det är inget fel på den moderata ideologin.
Den är sakligt bra och den har stöd av en
mycket stor grupp väljare. Men presentationen av partiet är fel. I sakfrågorna måste det
bli mindre om barnfamiljerna och mer om
valfrihet. I framförandet måste det bli färre
sambadanserskor och moderatkolor och fler
sakliga offensiva attacker. Då kan vi moderater ha en chans att vända trenden och få den
valframgång som vår ideologi förtjänar.
KJELLTRESLOW:
Att falla på eget grepp
Moderata samlingspartiets förluster i 1985 års
val beror till största delen på den egna politiken.
Många kommunalt verksamma moderater
har länge förstått att ett brett folkligt parti
måste föra en politik som kan omfattas av ett
folkflertal. Den moderata rikspolitiken och
de moderata budskapen har allt eftersom
opinionssiffrorna stigit för moderaterna förskjutits åt höger. Ju högre opinionssiffror
desto radikalare förslag.
Varför reta upp svensk fackföreningsrörelse genom allmänt fackföreningsfientliga förslag. Tror man att fackföreningar, som under
årtionden genom frivilliga insatser och med
beskattade medlemsavgifter byggt upp en
maktposition, stillatigande skulle åse attackerna? Denna kritik gäller hela borgerligheten som uppenbarligen inte kan eller vill byg- 491
PS. I pressläggningsögonblicket kommer
Sifos siffror för oktober. Som väntat fortsätter moderaterna neråt. Överraskningen är att
fp har tagit så mycket, inte bara av m utan
även av c och s, att partiet med god marginal
har gått om moderaterna och är största borgerliga parti. Centerpartiet har en rekordlåg
siffra på 6,5 %. Centerpartiets tioåriga tillbakagång är ett skolexempel på att ett förlorande lag i politiken inte kan bli ett vinnande
utan omfattande personbyten. Sedan valförlusten 1976 har det varit uppenbart att varje
centerval med Fälldin som partiledare blir
förlustvaL
ga upp ett förtroende hos den fackliga rörelsen. Sverige behöver få ett klimat som underlättar att lösa våra ekonomiska problem. Det
kan aldrig gå med konfrontation mot löntagarorganisationerna hur illa man än tycker
om en del av deras aktiviteter och överdrivna
maktanspråk. Och varför spela upp hyresregleringens avskaffande inför sittande fastighetsägare? Vem hade bett om detta? Även
om mycket måste ändras från dagens socialdemokratiska samhälle går det inte att föra en
principiell ideologisk kamp på alla fronter
samtidigt i en valrörelse!
Moderaterna har återigen hamnat i den
skuggbudgetspolitik som på sin tid introducerades av partisekreteraren Gunnar Svärd.
Vad är det då för fel på att föreslå besparingar i en ekonomi som lider av stora underskott och där samhället inte kan fullfölja sina
ERIK ALM:
Moderaternas valförlust
Moderata Samlingspartiet gjorde en förlust i
årets val. Det var första gången sedan 1970
som partiet gick tillbaka i ett val. Det var
andra gången i rad som partiet gick tillbaka i
valrörelsen. Förlusten under denna valrörelse var mycket stor, ca 8 procentenheter. Detta torde vara den största förlust något parti
gjort i en svensk valrörelse i modern tid.
Förlusterna jämfört med förra valet är
ojämnt fördelade. I Bromma kan man jämfö-
ra det socialdemokratiska området Ulvsunda
Industriområde, där vi gick fram 2% i kommunalvalet, med moderatområdet Södra
Ängby, där vi gick tillbaka 7%. Tendensen är
likadan i hela riket. Det är alltså inte marginalväljarna som har svikit moderaterna. Det
är de moderata kärnväljarna som har lämnat
oss och gått över till folkpartiet.
stutsatsen måste bli, att det inte är den
grundläggande moderata ideologin som har
orsakat förlusterna. I så fall skulle förlusterna, liksom centerns, ligga i marginalområ-
dena. Orsaken är istället sättet att presentera
den moderata ideologin. Det är förtroendet
för Moderata Samlingspartiet, och då främst
för dess ledande företrädare utåt, som sviktar.
Att återvinna ett förlorat väljaTförtroende
är mycket svårt. När detta skrivs har inte de
första Sifo-siffrorna efter valet kommit. Man
kan dock, genom jämförelser med andra partiers valnederlag, spå om moderaternas kommande opinion mä siga utveckling. En plausibel gi sning är en omedelbar tillbakagång
till ca 20 %. Den följs av en långsam fortsatt
reträtt till ca 18 %, där m och fp möts. Där
ligger de två partierna ungefär jämsides fram
till 1988 års valrörelse, då vad som helst kan
hända. Tyvärr är det dock svårt att tro att två
valrörelseförluster i rad skall kunna vändas
till en valrörelsevinst. Ett steg på vägen är
dock att försöka finna några orsaker till partiets förlust av förtroende.
Viktigaste orsaken kan formuleras ungefär
så här: Under hela 70-talet har Moderata
Samlingspartiet med Gösta Bohman i spetsen
lärt svenska folket att valfrihet är bra och att
de kan få det bättre om hela samhället blir
rikare. Detta budskap har anammats av stora
delar av den borgerliga väljarkåren, som därför stöder den politiker som på bästa sättet
framför detta budskap. Denna gång var det
Westerberg.
Moderaterna missade valfrihetsfrågorna.
Det var Bengt Westerberg, inte moderaternas
representanter, som talade valfrihet i TV-debatterna. Den moderata familjepolitiken
handlade exempelvis om omfördelning av
pengar från andra grupper till barnfamiljerna.
inte om valfrihet i barnomsorgen.
Moderaterna missade att beskriva sin politik om resursskapande. En grundläggande
kilinad mellan socialdemokratisk och moderat politik har tidigare varit, att socialdemokraterna har koncentrerat sig på omfördelning av existerande resurser, medan moderaterna har satsat på att öka samhällets resurser. På så sätt har moderaterna kunnat
föra en politik som gör att många får det
bättre utan att andra får det sämre. Även här
slår den moderata koncentrationen på barnfamiljernas intressefrågor fel. Den moderata
politiken här är en typisk icke-resursskapande omfördelningspolitik. Det naturliga resultatet blir att den stora väljargrupp som inte
gynnas av omfördelningen med all rätt tror
sig få betala kalaset. De reagerar negativt mot
moderaterna. Att folkpartiet bjöd ännu högre
än moderaterna i auktionen om barnfamiljernas röster är här ointressant, eftersom de
hade turen att på denna punkt inte nå ut med
sin politik.
Moderaterna missade att ge sin politik den
rätta sakligheten. Moderata Samlingspartiet
har traditionellt stått för saklighet gentemot
flum, förnuft gentemot känsla, långsiktigt
tänkande gentemot opportunism. Denna gång
har partiet fått en mer oseriös image. Delvis
beror det .på journalisternas effektsökeri,
men de har fått många gratischanser att förstärka den oseriösa bilden av partiet. Det
mest uppenbara fallet är Johanneshovsmötet.
När det sedan visade sig, att de moderata
skattesänkningslöftena innebar skattehöjningar för många, samt att partiledningen inte
verkade medveten om denna självklara effekt
av grundavdragets avskaffande, blev väljarna
allmänt osäkra inför det moderata budskapet.
Westerberg verkade pålitligare.
Moderaterna koncentrerade sig på Palme.
”Adelsohn slog Palme i den tora debatten.”
”Även Palme hade sambadansare på sina
möten.” Det är bara det, att det inte är Palme
utan Feldt som attraherar marginalväljare
och som det därför gäller att jämföra sig med
och slå i debatten. Och det var Westerberg
som kunde mäta sig med Feldt i valrörelsen.
Det är inget fel på den moderata ideologin.
Den är sakligt bra och den har stöd av en
mycket stor grupp väljare. Men presentationen av partiet är fel. I sakfrågorna måste det
bli mindre om barnfamiljerna och mer om
valfrihet. I framförandet måste det bli färre
sambadanserskor och moderatkolor och fler
sakliga offensiva attacker. Då kan vi moderater ha en chans att vända trenden och få den
valframgång som vår ideologi förtjänar.
KJELLTRESLOW:
Att falla på eget grepp
Moderata samlingspartiets förluster i 1985 års
val beror till största delen på den egna politiken.
Många kommunalt verksamma moderater
har länge förstått att ett brett folkligt parti
måste föra en politik som kan omfattas av ett
folkflertal. Den moderata rikspolitiken och
de moderata budskapen har allt eftersom
opinionssiffrorna stigit för moderaterna förskjutits åt höger. Ju högre opinionssiffror
desto radikalare förslag.
Varför reta upp svensk fackföreningsrörelse genom allmänt fackföreningsfientliga förslag. Tror man att fackföreningar, som under
årtionden genom frivilliga insatser och med
beskattade medlemsavgifter byggt upp en
maktposition, stillatigande skulle åse attackerna? Denna kritik gäller hela borgerligheten som uppenbarligen inte kan eller vill byg- 491
PS. I pressläggningsögonblicket kommer
Sifos siffror för oktober. Som väntat fortsätter moderaterna neråt. Överraskningen är att
fp har tagit så mycket, inte bara av m utan
även av c och s, att partiet med god marginal
har gått om moderaterna och är största borgerliga parti. Centerpartiet har en rekordlåg
siffra på 6,5 %. Centerpartiets tioåriga tillbakagång är ett skolexempel på att ett förlorande lag i politiken inte kan bli ett vinnande
utan omfattande personbyten. Sedan valförlusten 1976 har det varit uppenbart att varje
centerval med Fälldin som partiledare blir
förlustvaL
ga upp ett förtroende hos den fackliga rörelsen. Sverige behöver få ett klimat som underlättar att lösa våra ekonomiska problem. Det
kan aldrig gå med konfrontation mot löntagarorganisationerna hur illa man än tycker
om en del av deras aktiviteter och överdrivna
maktanspråk. Och varför spela upp hyresregleringens avskaffande inför sittande fastighetsägare? Vem hade bett om detta? Även
om mycket måste ändras från dagens socialdemokratiska samhälle går det inte att föra en
principiell ideologisk kamp på alla fronter
samtidigt i en valrörelse!
Moderaterna har återigen hamnat i den
skuggbudgetspolitik som på sin tid introducerades av partisekreteraren Gunnar Svärd.
Vad är det då för fel på att föreslå besparingar i en ekonomi som lider av stora underskott och där samhället inte kan fullfölja sina