Bo Lundgren; Skattelagstiftningen och riksdagen
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
493
BO LUNDGREN:
skattelagstiftningen och riksdagen
Bror Olssons debattinlägg, ”Om makt och
rätt i svensk beskattning”, (och Gustaf Petn!ns svar) i SvT 8/85 har gett anledning till
några reflexioner.
Den svenska skattelagstiftningen har växt
fram som resultat av medvetna politiska beslut. I de flesta fall har besluten inte varit
enhälliga utan en produkt av en riksdagsmajoritets politiska uppfattning. Majoritetens
sammansättning har naturligtvis kunnat skifta, men sedan drygt ett halvsekel har socialdemokratin kunnat prägla de stora skattebesluten. Så var ibland fallet även under åren
med borgerlig riksdagsmajoritet (”den underbara natten”).
Den inriktning mot kollektiva lösningar
som socialistisk ideologi innebär har lett till
ett högt skattetryck och därmed – trots att
skatteuttaget fördelats på ett flertal skatteformer – höga skattesatser. De tendenser till
skattefusk (och laglig skatteplanering) som
blir en logisk följd har man sökt motverka
genom utvidgad och förstärkt kontroll samt
nya komplicerade skatteregler.
De politiker som genom årens lopp verkat i
skatteutskottet har så gott som alltid varit
medvetna om vad olika förslag har inneburit.
De partier som exempelvis ställt sig bakom
lagarna om bevissäkring och betalningssäkring har således medvetet accepterat följderna för enskilda skattebetalare.
De tjänstemän som har att tillämpa skattelagstiftningen i skatteförvaltningen gör det i
de allra flesta fall på avsett sätt. Den tendens
till ett ökat fiskalt tänkande jag själv tycker
mig se, har säkert uppkommit som följd av
den nuvarande riksdagsmajoritetens politiska
vilja.
Möjligen skulle den ibland outtalade politiska viljan också kunna prägla våra skattedomstolar. Jag tror emellertid inte att så är
fallet. Snarare är det den stora anhopningen
av mål i kombination med den komplicerade
skattelagstiftningen i sig som gjort att den
utredning som företas före dom tenderar att
bli alltför summarisk.
Med detta vill jag alls inte ha sagt att utformningen och tillämpningen av vår skattelagstiftning är problemfri. Tvärtom kommer
de enskilda människorna i kläm genom såväl
den höga skattenivån som principerna för
taxering och kontroll.
Vad gäller utformningen av skattepolitiken
torde den moderata uppfattningen vara välkänd. Mindre känt är kanske det avsnitt i
partiets skattemotion som kräver ändringar i
fråga om skattebetalarnas möjligheter att
hävda sig i skatteprocessen.
Den enskilde är i vaije fas i skatteprocessen i kraftigt underläge gentemot ” det allmänna”. Taxeringsmyndigheterna har såväl
kunskaper som resurser – den enskilde har
ibland ingetdera. skattedomstolarna måste
därför i väsentligt större utsträckning (som
Gustaf Petren skriver) ge vägledning till
främst den svagare parten. Det måste också
bli möjligt för enskilda att få ekonomisk hjälp
att fullfölja en skatteprocess.
BO LUNDGREN:
skattelagstiftningen och riksdagen
Bror Olssons debattinlägg, ”Om makt och
rätt i svensk beskattning”, (och Gustaf Petn!ns svar) i SvT 8/85 har gett anledning till
några reflexioner.
Den svenska skattelagstiftningen har växt
fram som resultat av medvetna politiska beslut. I de flesta fall har besluten inte varit
enhälliga utan en produkt av en riksdagsmajoritets politiska uppfattning. Majoritetens
sammansättning har naturligtvis kunnat skifta, men sedan drygt ett halvsekel har socialdemokratin kunnat prägla de stora skattebesluten. Så var ibland fallet även under åren
med borgerlig riksdagsmajoritet (”den underbara natten”).
Den inriktning mot kollektiva lösningar
som socialistisk ideologi innebär har lett till
ett högt skattetryck och därmed – trots att
skatteuttaget fördelats på ett flertal skatteformer – höga skattesatser. De tendenser till
skattefusk (och laglig skatteplanering) som
blir en logisk följd har man sökt motverka
genom utvidgad och förstärkt kontroll samt
nya komplicerade skatteregler.
De politiker som genom årens lopp verkat i
skatteutskottet har så gott som alltid varit
medvetna om vad olika förslag har inneburit.
De partier som exempelvis ställt sig bakom
lagarna om bevissäkring och betalningssäkring har således medvetet accepterat följderna för enskilda skattebetalare.
De tjänstemän som har att tillämpa skattelagstiftningen i skatteförvaltningen gör det i
de allra flesta fall på avsett sätt. Den tendens
till ett ökat fiskalt tänkande jag själv tycker
mig se, har säkert uppkommit som följd av
den nuvarande riksdagsmajoritetens politiska
vilja.
Möjligen skulle den ibland outtalade politiska viljan också kunna prägla våra skattedomstolar. Jag tror emellertid inte att så är
fallet. Snarare är det den stora anhopningen
av mål i kombination med den komplicerade
skattelagstiftningen i sig som gjort att den
utredning som företas före dom tenderar att
bli alltför summarisk.
Med detta vill jag alls inte ha sagt att utformningen och tillämpningen av vår skattelagstiftning är problemfri. Tvärtom kommer
de enskilda människorna i kläm genom såväl
den höga skattenivån som principerna för
taxering och kontroll.
Vad gäller utformningen av skattepolitiken
torde den moderata uppfattningen vara välkänd. Mindre känt är kanske det avsnitt i
partiets skattemotion som kräver ändringar i
fråga om skattebetalarnas möjligheter att
hävda sig i skatteprocessen.
Den enskilde är i vaije fas i skatteprocessen i kraftigt underläge gentemot ” det allmänna”. Taxeringsmyndigheterna har såväl
kunskaper som resurser – den enskilde har
ibland ingetdera. skattedomstolarna måste
därför i väsentligt större utsträckning (som
Gustaf Petren skriver) ge vägledning till
främst den svagare parten. Det måste också
bli möjligt för enskilda att få ekonomisk hjälp
att fullfölja en skatteprocess.