Stig Radhe; Lyhördhet-på verkstadsgolvet
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
499
STIG RADHE:
Lyhördhet – på verkstadsgolvet
När i den akademiska världen doktorsavhandlingar kan produceras kring så triviala
ämnen och frågor som städning av badrum
eller stekning av fläskkotletter är det förbluffande att det icke presteras vetenskapliga avhandlingar i så centrala frågor som hälso- och
sjukvårdstecken på arbetsmarknaden.
Vilda strejker, oväntad massjukskrivningar, under tidigare perioder blockader och
lock-outer, utgör inslag i vardagen. Detta ger
upphov till meningsutbyten kring det lämpliga eller lagliga i åtgärderna. Men undantagsvis går man till botten av frågan. Man saknar
lyhördhet för vad som utlöser åtgärderna och
konflikterna. I ett s k välfärdssamhälle borde
man på ett helt annat sätt ha gripit sig an de
primära problemen varför och mellan vilka
spänningarna uppkommer.
sjukskrivningar är sedan länge beprövade
arbetsmarknadsvapen. Den nu överståndna
polissjukekrisen hade på sin tid en mycket
mera allvarligare motsvarighet år 1955 med
den s k midsommarsjukan. Men redan på
1930-talet förekom sådana sjukskrivningar,
dock utan att detta föranledde diskussioner
om det lagliga. Enligt 1928 års civila avlö-
ningsreglemente var tex befattningshavare
på högre nivå berättigad till 10 dagar fri sjukledighet. Hur många sådana befattningshavare kände sig icke ”krassliga” mellan jul och
nyår, icke på grund av för mycketjulmat utan
för att ”rädda sjukdagar”, som eljest skulle
frysa inne. Detta var i sin tur ett uttryck för
att man på arbetstagarsidan fann att lönen
icke var tillfredsställande och att denna s k
sociala förmån var något som man till varje
pris skulle utnyttja. Något sjukintyg krävdes
icke för dylik 3-dagarsledighet. Detta föranledde i sin tur analyser av och diskussioner
på den jordnära nivån om vad som var fel,
och hur man skulle kunna rätta till frågorna
och detta gjordes – sent omsider!
Under en senare period kunde förvaltningschefer vid kontroll upptäcka att sjukanmälda tjänstemän ägnade sig under sjukskrivningen åt sina sjuka barn eller sin tvätt, syltning eller andra viktiga frågor. Men detta föranledde icke rättsliga efterspel men väl en
eftertanke huruvida man icke borde införa ett
annat organisationssystem med deltidstjänster, något som då arbetsgivarna av pur rädsla
för något ovisst icke ville gå med på. Lösningar kom så småningom åstad.
1955 års polissjukekris utlöste intensiva
diskussioner på verkstadsgolvet om arbetsförhållanden och andra för den enskilda vä-
sentliga frågor. Förhoppningen är att det som
nu inträffat i sin tur ger upphov till sådana
diskussioner och praktiska lösningar.
Men vad som är frapperande är, att ytterst
få engagerar sig i frågorna redan innan de
hunnit bli så infekterade att de utlöser dessa
kriser. Avståndet mellan den enskilde individen, som det är fråga om, och de s k höjdarna
har ökat på ett samhällsskadligt sätt. Man
borde mäta temperaturen innan den kommer
upp i livshotande febergrader med långa konvalescenstider och sätta in förebyggande medicin snarast. Det nyttar föga med s k pratbubblor om man icke går tillbaka till verkstadsgolvet.
Med dagens relativt lugna arbetsmarknad
borde man därför objektivt analysera hela
förloppet från uppkomsten av en konflikt,
hur den breder ut sig, vilka åtgärder som
vidtages, hur den får sin upplösning och, vad
mera är, vad som följer därefter. Borde detta
icke vara ett lämpligt ämne för en eller flera
doktorsavhandlingar – och mera matnyttigt
än avhandlingar om fläskkotletter.
STIG RADHE:
Lyhördhet – på verkstadsgolvet
När i den akademiska världen doktorsavhandlingar kan produceras kring så triviala
ämnen och frågor som städning av badrum
eller stekning av fläskkotletter är det förbluffande att det icke presteras vetenskapliga avhandlingar i så centrala frågor som hälso- och
sjukvårdstecken på arbetsmarknaden.
Vilda strejker, oväntad massjukskrivningar, under tidigare perioder blockader och
lock-outer, utgör inslag i vardagen. Detta ger
upphov till meningsutbyten kring det lämpliga eller lagliga i åtgärderna. Men undantagsvis går man till botten av frågan. Man saknar
lyhördhet för vad som utlöser åtgärderna och
konflikterna. I ett s k välfärdssamhälle borde
man på ett helt annat sätt ha gripit sig an de
primära problemen varför och mellan vilka
spänningarna uppkommer.
sjukskrivningar är sedan länge beprövade
arbetsmarknadsvapen. Den nu överståndna
polissjukekrisen hade på sin tid en mycket
mera allvarligare motsvarighet år 1955 med
den s k midsommarsjukan. Men redan på
1930-talet förekom sådana sjukskrivningar,
dock utan att detta föranledde diskussioner
om det lagliga. Enligt 1928 års civila avlö-
ningsreglemente var tex befattningshavare
på högre nivå berättigad till 10 dagar fri sjukledighet. Hur många sådana befattningshavare kände sig icke ”krassliga” mellan jul och
nyår, icke på grund av för mycketjulmat utan
för att ”rädda sjukdagar”, som eljest skulle
frysa inne. Detta var i sin tur ett uttryck för
att man på arbetstagarsidan fann att lönen
icke var tillfredsställande och att denna s k
sociala förmån var något som man till varje
pris skulle utnyttja. Något sjukintyg krävdes
icke för dylik 3-dagarsledighet. Detta föranledde i sin tur analyser av och diskussioner
på den jordnära nivån om vad som var fel,
och hur man skulle kunna rätta till frågorna
och detta gjordes – sent omsider!
Under en senare period kunde förvaltningschefer vid kontroll upptäcka att sjukanmälda tjänstemän ägnade sig under sjukskrivningen åt sina sjuka barn eller sin tvätt, syltning eller andra viktiga frågor. Men detta föranledde icke rättsliga efterspel men väl en
eftertanke huruvida man icke borde införa ett
annat organisationssystem med deltidstjänster, något som då arbetsgivarna av pur rädsla
för något ovisst icke ville gå med på. Lösningar kom så småningom åstad.
1955 års polissjukekris utlöste intensiva
diskussioner på verkstadsgolvet om arbetsförhållanden och andra för den enskilda vä-
sentliga frågor. Förhoppningen är att det som
nu inträffat i sin tur ger upphov till sådana
diskussioner och praktiska lösningar.
Men vad som är frapperande är, att ytterst
få engagerar sig i frågorna redan innan de
hunnit bli så infekterade att de utlöser dessa
kriser. Avståndet mellan den enskilde individen, som det är fråga om, och de s k höjdarna
har ökat på ett samhällsskadligt sätt. Man
borde mäta temperaturen innan den kommer
upp i livshotande febergrader med långa konvalescenstider och sätta in förebyggande medicin snarast. Det nyttar föga med s k pratbubblor om man icke går tillbaka till verkstadsgolvet.
Med dagens relativt lugna arbetsmarknad
borde man därför objektivt analysera hela
förloppet från uppkomsten av en konflikt,
hur den breder ut sig, vilka åtgärder som
vidtages, hur den får sin upplösning och, vad
mera är, vad som följer därefter. Borde detta
icke vara ett lämpligt ämne för en eller flera
doktorsavhandlingar – och mera matnyttigt
än avhandlingar om fläskkotletter.