Ledare; En handlingskraftig regering
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
En handlingskraftig regering?
Socialdemokrater har länge med förtjusning odlat myten om att socialdemokratin har en särskild regeringskompetens.
En del borgerligt sinnade personer har
stundtals sett detta som en positiv sida
hos socialdemokratin. ”Säga vad man
vill, men regera kan de”. ”Hantera facket kan de”. ”De vet iallafall vad de
vill”. Visserligen kan man ifrågasätta det
positiva i en regering som med handlingskraft, målmedvetenhet och goda relationer till facket höjer skatter, drar in
vinster från näringslivet, förbjuder privata alternativ och inför löntagarfonder.
Icke desto mindre kan det finnas skäl
inför möjligheten av en borgerlig regeringsbildning att diskutera vad som döljer sig bakom myterna om handlingskraft.
Om handlingskraft och kompetens
skall ha något reellt innehåll bör det relateras till de problem som måste lösas. En
regering som fattar en lång rad beslut är
inte nödvändigtvis handlingskraftig.
Handlingskraft måste avse förmågan att
med kraft lösa svåra problem, ity det är
sådana och inte lätta problem som fordrar handlingskraft.
Med ett sådant synsätt på vad handlingskraft är blir beundran inför den socialdemokratiska regeringens handlingskraft genast något mer begränsad.
Genomgående har regeringen Palme
valt den lätta lösningen utan någon hänsyn till att den inte räcker. Devalveringen var ett sätt att försöka undvika de
strukturella obalanser som är grunden
till Sveriges problem. Devalverar man
ökar nästan definitionsmässigt exporten
men också inflation och utlandsskuld.
Medan devalveringseffekten idag är i
praktiken avklingad står vi kvar med en
väsentligt högre inflation än våra konkurrentländer och en väsentligt högre utlandsskuld. De strukturella problemen är
inte mer lösta än de var 1982.
I stället för att ta itu med dessa problem har regeringen försökt lösa sina
problem genom att tillmötesgå LO vad
gäller löntagarfonder, förbud mot Pysslingen, avhoppet från marginalskattesänkningarna och genom att ingå dubbelbeskattningsavtal med LO som ger fackmedlemmar en skattereduktion motsvarande fackavgiften.
Genom att regeringen inte förmått att
göra det som dess finansminister åtminstone talat om – skapa företagsvänliga
villkor, möjlighet för privata alternativ
och besparingar – har den tvingats ta itu
med ytterligare ett eget problem, nämligen att nedbringa det synliga budgetunderskottet inför valet. Detta är betydligt
lättare än att ta itu med Sveriges problem, nämligen den utgiftsstruktur som
skapar budgetunderskottet.
I syfte att lösa sitt eget problem har
socialdemokratin höjt 75 skatter om tillsammans 30 miljarder. Det motsvarar
ungefår 8500 kr per hushåll. Därmed har
man undvikit att göra besparingar som
kunde varit svåra att förklara för den
ideologiskt medvetna delen av partiet. l
stället har man gjort sitt problem till hushållens problem.
Avtalsrörelsen 1984 ledde till för höga
påslag på grund av att regeringen lät de
offentliganställda gå först. Därigenom
försökte man skapa sig bättre relationer
med facket. Därigenom gjorde man också det egna problemet, förhållandet regeringen – facket, tilllandets problem.
Uoderskottet i budgeten för I984/85 är
lägre än tidigare underskott. Det beror
platt man lagt undan ca 10 miljarder att
redovisas på andra ställen. Det beror
också på att kombinationen av internalionell högkonjunktur, höjda löner och
höjda skatter ger statskassan väsentligt
högre inkomster samtidigt som högkonjunkturen inte ställer krav på några extra
kostnader. Problemet med för höga skatter och för stora utgifter har man däremot inte gjort någonting åt. Tvärtom.
Såser Sveriges ekonomi ut inför nästa
lågkonjunktur. Enda skillnaden gentemot 1974 och 1975, då samma utveckäng skapade krisen 1976, med svenska
marknadsförluster på lO% utomlands, är
att arbetslösheten idag är väsentligt högre. Som ett mått på handlingskraft är det
varken hedrande för regeringen eller för
Kjell-Olof Feldt.
Isjälva verket har man visat att man är
sämre att hantera facket och andra eftersom man i praktiken styrs av facket.
De enskilda statsråden har ej heller
visat någon bländande uppvisning i kompetens. Kjell-Olof Feldt har tillåtit utvecklingen att sköta sig själv, assisterad
med skattehöjningar. Lena Hjelm-Wallen och Anita Gradin har lagt fram undermåliga propositioner till riksdagen.
När frågan ”vem står för kompetensen”
ställs, blir svaren få. Bodström? Boström? Eller Göransson som har schabbla! till det med Sveriges Radio? Palme
med sina affärer?
Dessa reflektioner förtjänar att göras
när allt fler frågar vad en borgerlig regering skall göra. Vad skall socialdemokratin göra? Höja skatterna i en lågkonjunktur? Förbjuda privata alternativ när offentliga tvingas stänga? Kontrollera
ännu mera? Nedrusta ytterligare?
59
De borgerliga har trots allt två saker,
som socialdemokratin saknar, som ger
dem en chans att visa handlingskraft.
Dels har man något som innebär ny politik baserad på en tilltro till marknadsekonomin. Dels har man en politik med besparingar, skattesänkningar och privatiseringar som tar sikte på att lösa Sveriges egentliga problem.
Handlingskraften hos en borgerlig regering kommer att bedömas efter med
vilken kraft man förmår ta itu med dessa
problem i stället för att försjunka i sina
egna problem.
De manifestationer som diverse centerpolitiker kommer att ägna våren åt
bör inte skapa nervositet och en vändning av uppmärksamheten mot de egna
problemen. När allt kommer omkring
har borgerlig enighet aldrig uppnåtts genom kompromisser utan genom ståndaktighet kring en ide och ett ökat opinionsstöd för denna. Kollektivanslutningen,
löntagarfonderna, besparingsbehovet,
synen på marknadsekonomin och privatiseringar är några exempel på hur förändringens vind kan blåsa fram över de
borgerliga partierna om deras väljaropinion rör sig mot det parti som mest står
för förändring i en tid då förändringar
behövs.
Moderata Samlingspartiet har ingen
anledning att kompromissa före valet för
att visa sin kompromissvilja. Däremot
skall man visa att man med sin politik
kan ge en borgerlig regering en handlingskraft för att möta Sveriges problem.
Det är opinionen bland väljarna som avgör utrymmet för de tre partiernas agerande efter ett eventuellt skifte av majoriteten i Sveriges riksdag.
~ —-
Socialdemokrater har länge med förtjusning odlat myten om att socialdemokratin har en särskild regeringskompetens.
En del borgerligt sinnade personer har
stundtals sett detta som en positiv sida
hos socialdemokratin. ”Säga vad man
vill, men regera kan de”. ”Hantera facket kan de”. ”De vet iallafall vad de
vill”. Visserligen kan man ifrågasätta det
positiva i en regering som med handlingskraft, målmedvetenhet och goda relationer till facket höjer skatter, drar in
vinster från näringslivet, förbjuder privata alternativ och inför löntagarfonder.
Icke desto mindre kan det finnas skäl
inför möjligheten av en borgerlig regeringsbildning att diskutera vad som döljer sig bakom myterna om handlingskraft.
Om handlingskraft och kompetens
skall ha något reellt innehåll bör det relateras till de problem som måste lösas. En
regering som fattar en lång rad beslut är
inte nödvändigtvis handlingskraftig.
Handlingskraft måste avse förmågan att
med kraft lösa svåra problem, ity det är
sådana och inte lätta problem som fordrar handlingskraft.
Med ett sådant synsätt på vad handlingskraft är blir beundran inför den socialdemokratiska regeringens handlingskraft genast något mer begränsad.
Genomgående har regeringen Palme
valt den lätta lösningen utan någon hänsyn till att den inte räcker. Devalveringen var ett sätt att försöka undvika de
strukturella obalanser som är grunden
till Sveriges problem. Devalverar man
ökar nästan definitionsmässigt exporten
men också inflation och utlandsskuld.
Medan devalveringseffekten idag är i
praktiken avklingad står vi kvar med en
väsentligt högre inflation än våra konkurrentländer och en väsentligt högre utlandsskuld. De strukturella problemen är
inte mer lösta än de var 1982.
I stället för att ta itu med dessa problem har regeringen försökt lösa sina
problem genom att tillmötesgå LO vad
gäller löntagarfonder, förbud mot Pysslingen, avhoppet från marginalskattesänkningarna och genom att ingå dubbelbeskattningsavtal med LO som ger fackmedlemmar en skattereduktion motsvarande fackavgiften.
Genom att regeringen inte förmått att
göra det som dess finansminister åtminstone talat om – skapa företagsvänliga
villkor, möjlighet för privata alternativ
och besparingar – har den tvingats ta itu
med ytterligare ett eget problem, nämligen att nedbringa det synliga budgetunderskottet inför valet. Detta är betydligt
lättare än att ta itu med Sveriges problem, nämligen den utgiftsstruktur som
skapar budgetunderskottet.
I syfte att lösa sitt eget problem har
socialdemokratin höjt 75 skatter om tillsammans 30 miljarder. Det motsvarar
ungefår 8500 kr per hushåll. Därmed har
man undvikit att göra besparingar som
kunde varit svåra att förklara för den
ideologiskt medvetna delen av partiet. l
stället har man gjort sitt problem till hushållens problem.
Avtalsrörelsen 1984 ledde till för höga
påslag på grund av att regeringen lät de
offentliganställda gå först. Därigenom
försökte man skapa sig bättre relationer
med facket. Därigenom gjorde man också det egna problemet, förhållandet regeringen – facket, tilllandets problem.
Uoderskottet i budgeten för I984/85 är
lägre än tidigare underskott. Det beror
platt man lagt undan ca 10 miljarder att
redovisas på andra ställen. Det beror
också på att kombinationen av internalionell högkonjunktur, höjda löner och
höjda skatter ger statskassan väsentligt
högre inkomster samtidigt som högkonjunkturen inte ställer krav på några extra
kostnader. Problemet med för höga skatter och för stora utgifter har man däremot inte gjort någonting åt. Tvärtom.
Såser Sveriges ekonomi ut inför nästa
lågkonjunktur. Enda skillnaden gentemot 1974 och 1975, då samma utveckäng skapade krisen 1976, med svenska
marknadsförluster på lO% utomlands, är
att arbetslösheten idag är väsentligt högre. Som ett mått på handlingskraft är det
varken hedrande för regeringen eller för
Kjell-Olof Feldt.
Isjälva verket har man visat att man är
sämre att hantera facket och andra eftersom man i praktiken styrs av facket.
De enskilda statsråden har ej heller
visat någon bländande uppvisning i kompetens. Kjell-Olof Feldt har tillåtit utvecklingen att sköta sig själv, assisterad
med skattehöjningar. Lena Hjelm-Wallen och Anita Gradin har lagt fram undermåliga propositioner till riksdagen.
När frågan ”vem står för kompetensen”
ställs, blir svaren få. Bodström? Boström? Eller Göransson som har schabbla! till det med Sveriges Radio? Palme
med sina affärer?
Dessa reflektioner förtjänar att göras
när allt fler frågar vad en borgerlig regering skall göra. Vad skall socialdemokratin göra? Höja skatterna i en lågkonjunktur? Förbjuda privata alternativ när offentliga tvingas stänga? Kontrollera
ännu mera? Nedrusta ytterligare?
59
De borgerliga har trots allt två saker,
som socialdemokratin saknar, som ger
dem en chans att visa handlingskraft.
Dels har man något som innebär ny politik baserad på en tilltro till marknadsekonomin. Dels har man en politik med besparingar, skattesänkningar och privatiseringar som tar sikte på att lösa Sveriges egentliga problem.
Handlingskraften hos en borgerlig regering kommer att bedömas efter med
vilken kraft man förmår ta itu med dessa
problem i stället för att försjunka i sina
egna problem.
De manifestationer som diverse centerpolitiker kommer att ägna våren åt
bör inte skapa nervositet och en vändning av uppmärksamheten mot de egna
problemen. När allt kommer omkring
har borgerlig enighet aldrig uppnåtts genom kompromisser utan genom ståndaktighet kring en ide och ett ökat opinionsstöd för denna. Kollektivanslutningen,
löntagarfonderna, besparingsbehovet,
synen på marknadsekonomin och privatiseringar är några exempel på hur förändringens vind kan blåsa fram över de
borgerliga partierna om deras väljaropinion rör sig mot det parti som mest står
för förändring i en tid då förändringar
behövs.
Moderata Samlingspartiet har ingen
anledning att kompromissa före valet för
att visa sin kompromissvilja. Däremot
skall man visa att man med sin politik
kan ge en borgerlig regering en handlingskraft för att möta Sveriges problem.
Det är opinionen bland väljarna som avgör utrymmet för de tre partiernas agerande efter ett eventuellt skifte av majoriteten i Sveriges riksdag.
~ —-