Matti Häggström; Om samförstånd
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
samförstånd
Då och då framträder vissa politiker,
främst från mittenpartierna men också
en del socialdemokrater, och sjunger
samförståndets höga visa. I mer eller
mindre lyriska ordalag talar de om vikten
av överenskommelser över blockgränserna. Väljarna vill inte att blocken skall
träta, de vill ha samarbete, heter det.
För exempelvis Ola Ullsten tycktes
nedbrytningen av blockpolitiken så små-
ningom ha blivit en fix ide. Gösta Bohman beskriver i sina memoarer hur besatt den förre folkpartiledaren och statsministern var av tanken på att göra upp
med socialdemokraterna i skattefrågan
våren 1981. I samband med folkpartiets
stämma i höstas återkom Ola Ullsten till
ämnet och beklagade allmänhetens bristande förståelse för sådan kohandel.
Visst – samförstånd låter ju bra. Det
kan synas bestickande att det a priori
måste vara att föredra framför blockpolitiska konflikter. Men det finns åtminstone tre skäl för de borgerliga partierna att
avstå från den sortens samarbete med
socialdemokraterna.
För det första är socialdemokraterna
ett socialistiskt parti. Med en målmedvetenhet som många gånger underskattas
av borgerliga politiker eftersträvar de att
omdana samhället. Det förekommer att
de ambitionerna under vissa perioder
skjuts i bakgrunden i det praktisk-politiska arbetet. Det händer också att de tar
ett steg tillbaka – men bara för att skapa
förutsättningar för senare framryckningar.
Vi förhandlar aldrig om socialismens
införande i det här landet, har centerledaren Thorbjörn Fälldin flera gånger
fastslagit på tal om löntagarfonderna.
Det är en viktig markering. Men äveni
en fråga som t ex skatterna är socialdemkralernas mål socialistiskt. Man kan
liga att de vill socialisera medborgarnas
iakomster – i vart fall lägga under sig så
11ycket som möjligt av dem genom ett
Rkordhårt skattetryck. Varför skall
tke- ocialistiska partier hjälpa Olof Palme att genomföra sådant?
För det andra är socialdemokraterna
inte längre ett parti som står för sina
atfastelser. Det räcker att erinra om
skatteuppgörelsen med mittenpartierna
efter ”den underbara natten”. Väl i reaeringsställning sprang Olof Palme och
Kjell-Olof Feldt ifrån den ena punkten
efter den andra, nota bene utan att först
ens överlägga med folkpartiet och centerpartiet. Nu är det inte mycket som
lterstår av det redan från början urvattnade skattepaketet.
Förhoppningsvis har mittenpartierna
lärt av läxan.
För det tredje – och det är en ofta
förbisedd faktor – förutsätter som regel
uppgörelser över blockgränserna att de
träffas mellan socialdemokraterna och
delar av borgerligheten. Överenskommelser som innefattar hela det icke-socialistiska blocket är sällsynta och eftersträvas aldrig av Olof Palme. För honom
67
skulle det ju vara att låta hela poängen gå
förlorad. Han vill – precis som under
Haga-rundorna i mitten på 1970-talet –
göra upp med ett eller högst två borgerliga partier. Skälet är självklart. Han vill
själv spela huvudrollen, agera utifrån en
styrkeposition för att kunna bestämma
paketets innehåll. Och han vill splittra de
icke-socialistiska partierna, för att de i
väljarnas ögon skall framstå som oförmögna att regera tillsammans.
Olof Palme har själv en gång förklarat
att uppgörelser är bra om ett eller annat
inslag är viktigt för ett borgerligt parti,
bara det sedan ställer upp på huvudlinjerna – dvs socialdemokraternas. Folkpartiet och centerpartiet eller ett av dessa partier skall alltså i nåder beviljas en
bisats och en mindre eftergift här och
var. I gengäld skall de stödja den socialdemokratiska politiken i stort.
I alla uppgörelser över blockgränserna
av den typ Ola Ullsten och hans meningsfränder så hett åstundar är de borgerliga aktörerna dömda att spela biroller. Vad vinner de på det? Ingenting,
de bara förlorar.
De säljer sin icke-socialistiska själ för
en grynvälling.
Matti Häggström
– _.. —–
Då och då framträder vissa politiker,
främst från mittenpartierna men också
en del socialdemokrater, och sjunger
samförståndets höga visa. I mer eller
mindre lyriska ordalag talar de om vikten
av överenskommelser över blockgränserna. Väljarna vill inte att blocken skall
träta, de vill ha samarbete, heter det.
För exempelvis Ola Ullsten tycktes
nedbrytningen av blockpolitiken så små-
ningom ha blivit en fix ide. Gösta Bohman beskriver i sina memoarer hur besatt den förre folkpartiledaren och statsministern var av tanken på att göra upp
med socialdemokraterna i skattefrågan
våren 1981. I samband med folkpartiets
stämma i höstas återkom Ola Ullsten till
ämnet och beklagade allmänhetens bristande förståelse för sådan kohandel.
Visst – samförstånd låter ju bra. Det
kan synas bestickande att det a priori
måste vara att föredra framför blockpolitiska konflikter. Men det finns åtminstone tre skäl för de borgerliga partierna att
avstå från den sortens samarbete med
socialdemokraterna.
För det första är socialdemokraterna
ett socialistiskt parti. Med en målmedvetenhet som många gånger underskattas
av borgerliga politiker eftersträvar de att
omdana samhället. Det förekommer att
de ambitionerna under vissa perioder
skjuts i bakgrunden i det praktisk-politiska arbetet. Det händer också att de tar
ett steg tillbaka – men bara för att skapa
förutsättningar för senare framryckningar.
Vi förhandlar aldrig om socialismens
införande i det här landet, har centerledaren Thorbjörn Fälldin flera gånger
fastslagit på tal om löntagarfonderna.
Det är en viktig markering. Men äveni
en fråga som t ex skatterna är socialdemkralernas mål socialistiskt. Man kan
liga att de vill socialisera medborgarnas
iakomster – i vart fall lägga under sig så
11ycket som möjligt av dem genom ett
Rkordhårt skattetryck. Varför skall
tke- ocialistiska partier hjälpa Olof Palme att genomföra sådant?
För det andra är socialdemokraterna
inte längre ett parti som står för sina
atfastelser. Det räcker att erinra om
skatteuppgörelsen med mittenpartierna
efter ”den underbara natten”. Väl i reaeringsställning sprang Olof Palme och
Kjell-Olof Feldt ifrån den ena punkten
efter den andra, nota bene utan att först
ens överlägga med folkpartiet och centerpartiet. Nu är det inte mycket som
lterstår av det redan från början urvattnade skattepaketet.
Förhoppningsvis har mittenpartierna
lärt av läxan.
För det tredje – och det är en ofta
förbisedd faktor – förutsätter som regel
uppgörelser över blockgränserna att de
träffas mellan socialdemokraterna och
delar av borgerligheten. Överenskommelser som innefattar hela det icke-socialistiska blocket är sällsynta och eftersträvas aldrig av Olof Palme. För honom
67
skulle det ju vara att låta hela poängen gå
förlorad. Han vill – precis som under
Haga-rundorna i mitten på 1970-talet –
göra upp med ett eller högst två borgerliga partier. Skälet är självklart. Han vill
själv spela huvudrollen, agera utifrån en
styrkeposition för att kunna bestämma
paketets innehåll. Och han vill splittra de
icke-socialistiska partierna, för att de i
väljarnas ögon skall framstå som oförmögna att regera tillsammans.
Olof Palme har själv en gång förklarat
att uppgörelser är bra om ett eller annat
inslag är viktigt för ett borgerligt parti,
bara det sedan ställer upp på huvudlinjerna – dvs socialdemokraternas. Folkpartiet och centerpartiet eller ett av dessa partier skall alltså i nåder beviljas en
bisats och en mindre eftergift här och
var. I gengäld skall de stödja den socialdemokratiska politiken i stort.
I alla uppgörelser över blockgränserna
av den typ Ola Ullsten och hans meningsfränder så hett åstundar är de borgerliga aktörerna dömda att spela biroller. Vad vinner de på det? Ingenting,
de bara förlorar.
De säljer sin icke-socialistiska själ för
en grynvälling.
Matti Häggström
– _.. —–