Hugo Hegeland; Penningmängd och inflation – från Konfucius till Palme

HUGO HEGELAND:
Penningmängd och inflation – från
Konfucius till Palme
Historisktfinns det ett klart samband
~~~e/lan penningmängdens förändringar
och prisnivåns. Detta har visats av
mnkare från Konfucius tid, från
Iopernicus och Locke och framåt. Det
IIIvarliga är att vårt fortsatt stora
budgetunderskott ofrånkomligen leder
till en ytterligare likviditetsökning och
bäddarför fortsatt hög inflation. Det är i
sista hand de politiska makthavarna som
åransvarigaför inflationen, skriver
professor Hugo Hegeland.
Hugo Regeland är professor i
nationalekonomi och moderat
riksdagsman.
Penningmängdens betydelse för prisnivåns utveckling har länge diskuterats i
nationalekonomin. Hela tiden har funnits tillräckligt många intresserade ekonomer för att olika uppfattningar skall
framföras. Ibland räcker det med endast
en, såsom fallet J M Keynes, för att man
skall få åtminstone två olika uppfattningar i samma fråga.
Alla människor berörs av pengar. Eftersom pengar var i bruk flera århundraden före Kristi födelse, stöter man tidigt
på åsikter om penningens roll. Redan
Ma-twan-li, en lärjunge till Konfucius,
hävdade att det var en god härskares
plikt att kontrollera pengarnas kvalitet.
Det kunde denna göra genom att tillse att
det inte förekom för mycket pengar i förhållande till mängden varor. Även Sokrates hade en lärjunge, den berömdaste
av dem alla, Xenofon, som också framförde synpunkter på det allmänna bytesmedel som på den tiden fungerade som
pengar. Det rörde sig främst om silver
och han menade att till skillnad från andra varor kunde man inte producera ett
överflöd av silver; det var alltid begärligt.
Silver och guld
I äldre tider, när man väl accepterat
mynt av de ädla metallerna som allmänt
betalningsmedel, var en härskares huvuduppgift att garantera myntens äkthet
och fullviktigheL På intet sätt förvånande är att människorna tidigt kom underfund med att man kunde tjäna på förfalskning av mynten. Inte heller förvånar
att det var regenterna som gick i spetsen
för falskmynteriet när de kom i finansiella svårigheter. Dessa förfalskningar
r
ll 78
tillsammans med avsiktliga myntrealisationer var också huvudförklaringen till
de värdeförsämringar som de allmänna
bytesmedlen genomgick under antiken
och medeltiden.
När guld och framför allt silver i rikliga mängder strömmade in över Europa
i böljan av 1500-talet erfor man snart en
kraftig prisstegring. Det krävdes ingen
utpräglad intelligens för att inse det nära
sambandet mellan ökad mängd betalningsmedel och efterföljande prisstegring. Kopernicus, som onekligen tillhörde de mera begåvade under detta sekel
och som inte bara studerade stjärnor och
planeter och formulerade teorier med celest signifikans utan även tittade på mera
jordnära ting, skrev i sin bok Monete
cudende ratio (utgiven 1526) att pengar
förlorar sitt värde framför allt när mängden ökas alltför mycket, såsom exempelvis när en stor mängd silver omvandlas
till mynt. Han medverkade f ö vid utarbetandet av flera monetära reformer i
Preussen.
Det blev emellertid John Locke, mest
berömd som djupsinnig filosof, som kom
att först formulera grunden till vad som
senare blivit allmänt känt som kvantitetsteorin om pengar. Vad han sade var
helt enkelt att mängden pengar i ett land
har ingen betydelse! Ty om det finns lite
pengar, har valje penningenhet ett högt
värde och vice versa. Han vände sig därmed mot merkantilisterna som i ackumuleringen av guld och silver såg vägen till
ett lands rikedom.
Under tiden som nationalekonomerna
och även andra intresserade diskuterade
huruvida den allmänna prisnivåns stegring berodde på en ökad mängd pengar
eller på någonting annat, så att den ökade penningmängden snarare var en följd
av än en orsak till prisstegringen, ändrade begreppet pengar innehåll. När pengar endast var lika med guld, silver eller
kopparmynt, var sambandet mellan
pengar och priser enkelt. Det var bara att
tillämpa regeln om utbud och efterfrågan
för att förklara förändringar i bytesrelationen mellan de ädla metallmynten och
de erhållna varorna. Men när inte bara
pengar utan även andra värdeföremål
böljade användas som bytesmedel, insåg
man att sambandet mellan prisnivå och
officiella pengar inte var så enkelt.
Det var regenterna som gick i
spetsenför falskmynteriet.
Redan egyptierna använde under
faraonernas tid lagringsbevis på bomull
som betalningsmedel för privata skulder.
Och varken solen, månen eller tiden stod
stilla sedan dess utan nya betalningsformer utvecklades allteftersom fler värdepapper och skuldförbindelser betraktades som likvida medel. Sambandet
mellan förändringar i mängden betalningsmedel och prisnivå blev mindre på-
tagligt, särskilt sedan bankväsendet bör·
jat utvecklas.
Kvantiletsteorin
Av utrymmesskäl hopparjag över ett par
århundraden, som från vår synpunkt
ändå inte var påfallande intressanta och
stannar vid år 1911, då den amerikanske
ekonomen Irving Fisher publicerade sitt
senare så kända arbete The Purchasing
Power ofMoney. Däri påtar han sig nämflen uppgiften att både induktivt och de- .UCtivt visa att förändringar i penningliängden leder till motsvarande proporoonella förändringar i prisnivån. Det deEktiva beviset ansåg han sig ha framlagt
111ed hjälp av ekvationen MY = PT, där
Mstår för pengar, V för penningmängdens omloppshastighet, P för en genomsnittlig prisnivå och T för antalet transaktioner. Om nämligen M ökar medan V
och T är oförändrade, måste också P
öka, fastslog han. Samma påstående har
IIJlprepats i rader av läroböcker, senast i
Bo Söderstens nya lärobok Makroekonomi och stabiliseringsekonomi (Liber
1984) men är icke desto mindre felaktigt.
Man kan nämligen inte ställa problemet
Allting kostar pengar, så ock att
vara likvid.
på det sättet genom att anta att M ökar,
och sedan hävda att P också måste öka
eftersom de båda andra variablerna antas oförändrade. Man kan således inte
med hjälp av en ekvation, som fö är en
identitet, bevisa några kausala samband.
Om M har ett annat värde, måste också
Pha ett annat värde om V och T inte har
det! Huruvida kvantitetsteorin är riktig
kan man följaktligen inte bevisa med
hjälp av en ekvation. Däremot kan man
illustrera tankegången i kvantitetsteorin.
Ekvationen kan också illustrera tanken att ett lands rikedom inte är större
blott för att dess penningmängd är större. Penningmängden kan ha vilken storlek som helst – inom rimliga gränser –
utan att reala värdet av T är annorlunda.
79
Fishers induktiva insats bestod av att
han med hjälp av mycket omfattande statistiska analyser av sambandet mellan
prisnivåns förändringar och penningmängdens ansåg sig ha visat att penningmängdens omloppshastighet, V, inte förändrades när M förändrades . Eftersom T
förändrades blott lite på kort sikt, måste
P i stort sett förändras i samma proportion som M.
Även om man aldrig kan bevisa att en
teori är riktig, blott om den är fel, förde
Fishers analys penningteorin framåt.
Låter man V stå för pengarnas omloppshastighet och y för summan av alla inkomster (i reala termer) kan bytesekvationen skrivas MY= Py. Ekvationens
vänstra sida anger då utbudet på pengar
och den högra sidan efterfrågan på pengar. Penningens omloppshastighet, egentligen omsättningsgrad eftersom det inte
är fråga om någon ”hastighet”, anger ju
det antal gånger under ett år som penningen används för inkomstbetalningar.
Inverterade värdet av V, dvs 1/V, anger
då hur länge jag håller pengarna i kassa
innan jag betalar ut dem. Är pengarnas
inkomsthastighet 3, betyder det att pengarna i genomsnitt ligger 4 månader i
kassa innan de används.
Det här sammanhanget illustrerar att
pengar används inte blott som värdemä-
tare, dvs l/P, och betalningsmedel, M,
utan också som värdebevarare, liV. Vi
efterfrågar sålunda pengar inte blott för
att kunna betala våra skulder utan också
för att hålla en viss likviditet. Allting
kostar pengar, så ock att vara likvid.
Kostnaden är den räntajag går miste om
genom att inte sätta in pengarna på bank
utan hålla dem i kassa eller på räntelöst
bankkonto, dvs checkkonto.
80
Varför ökar penningmängden?
När ekonomerna blev mer medvetna om
det här problemet, insåg man att analysen måste fördjupas . Att blott anta att
penningmängden ökade och sedan fråga
efter sannolika resultatet, var en otillbörlig förenkling som inte bevisade någonting. Avgörande är naturligtvis: Varför
ökar (eller minskar) penningmängden?
Detta beror i sin tur på vem som ökar
penningmängden. I regel är det ett lands
centralbank som enväldigt bestämmer
storleken av M. Däremot bestämmer den
inte hur mycket som omsätts, som cirkulerar, dvs hur V varierar, även om centralbanken med olika restriktioner kan
öva inflytande härpå. V bestäms sålunda
av inkomsttagares och företags betalningsvanor och kassahållningsvanor.
Och här kommer J M Keynes in i bilden
med sitt betonande av människornas likviditetspreferens och hävdande att en
ökning i penningmängden i första hand
påverkar räntenivån och inte prisnivån.
Ökar centralbanken penningmängden
genom att tex köpa obligationer, vilket
leder till att kursen på obligationer
stiger, blir följden en sänkt räntenivå. Då
blir det billigare att hålla pengar i kassa
och den ökade penningmängden kan bli
liggande i människornas kassor utan nå-
got inflytande på prisnivån. Dessa s k
transmissionsmekanismer hade man tidigare förbisett.
Skulle en på ovan nämnt sätt ökad
penningmängd leda till ökade inköp, behöver prisnivån ändå inte stiga, om det
nämligen finns lediga produktionsresurser i samhället. Först när det råder
full sysselsättning kan man vänta sig att
en ökad penningmängd via en sänkt ränta slår på priserna, men i ett sådant läge
finns ingen rimlig anledning för centralbanken att öka penningmängden! Då kan
man emellertid fortsätta analysen genom
att föra in människornas förväntningar
och vi har under senare tid mycket rik·
tigt fått en teori om rationella förvänt·
ningar. Om människorna sålunda väntar
sig att priserna kommer att stiga i framtiden, finns all anledning att öka sina inköp genom att minska sin kassahållning
eller försöka erhålla ökad kredit. Då blir
det V och inte M som ökar och som leder
till att den totala efterfrågan i samhället
ökar vid totalt oförändrat utbud. Följden
måste bli en stigande prisnivå.
Hansen och Friedman
Efter Keynes revoluiionerande arbete
om sysselsättningsproblemet (1936)
trodde majoriteten nationalekonomer att
man för alltid kunde lägga kvantitetsteorin åt sidan. Betecknande är att när
Bent Hansen, sedan länge professor vid
universitetet i Berkeley, Californien,
skrev sin avhandling Studies in the
Theory of Inflation (Uppsala 1951) använde han överhuvudtaget inte begreppet pengar! Det var en abstrakt analys i
reala termer och på alpin nivå, fjärran
från vardagens penninghushållning.
Motreaktionen kom med Milton Friedmans provokativa arbete Studies in the
Quantity Theory of Money (1956), där
han sökte visa att kvantitetsteorin i
grund och botten var riktig, dvs att förändringar i penningmängden i stort sett
ledde till motsvarande förändringar i
prisnivån därför att andra faktorer på
lång sikt inte nämnvärt förändrades.
Professor Friedman, som till många
svenska journalisters och ledarskri·
benters förargelse år 1976 erhöll priset i
ekonomi till Nobels minne, trodde inte
på konstant omloppshastighet i och för
sig utan visade att omloppshastigheten
var en stabil funktion av ett komplicerat
samband mellan ett flertal variabler,
främst olika räntesatser. Vidare är det
mte prisnivån som bestäms av penningmängden och dess omloppshastighet
utan den nominella inkomstnivån. Genom omfattande empiriska studier ansåg
sig Friedman ha funnit starka belägg för
sina teser och han blev den mest framträ-
dande representanten för den s k monetaristiska skolan. Han fick sålunda centralbankerna i både USA och Storbritanoien att följa rekommendationen att låta
penningmängden växa med en låg, bestämd procentsats varje år för att undvika inflation.
Vårt fortsatta stora budgetunderskott bäddar för fortsatt hög
inflation.
slutsatser
Historiskt finns det ett klart samband
mellan penningmängdens förändringar
och prisnivåns. Sambandet är desto tydligare ju entydigare begreppet penningmängd är. En viktig fråga är därför vad
man skall inkludera i begreppet penningmängd. Vår egen riksbank menar med
mängden pengar i omlopp summan av
allmänhetens innehav av mynt och sedlar och banktillgodohavanden. En del av
denna inlåning är emellertid s k specialinlåning där man för viss tid binder sig
för stora belopp till särskilda räntevillkor
– medel som bankerna i sin tur överför
81
till marknaden för bankcertifikat, dvs en
form av obligationer med viss kursrisk.
Det kan diskuteras om dessa medel verkligen skall betraktas som pengar. I utlandet gör man det inte. Däremot vore det
riktigt att till mängden pengar räkna även
statsskuldväxlar, som ju är i cirkulation
sedan hösten 1982. Detta gör dock inte
riksbanken. Inte heller inräknas riksobligationer trots att de i allmänhetens liksom i företagens ögon också betraktas
som högst likvida medel .
En följd av utvecklingen är att allmänheten, liksom företagen , har fått fler
möjligheter att ändra sina kassahållningsvanor, vilket i sin tur gör den totala
efterfrågan på likviditet mindre stabil.
Undersökningar i USA och i Sverige
tyder på att förändringar i penningmängden ger utslag på prisnivån efter 7-8
kvartal. Milton Friedmans prognoser för
USAs del, vilka bygger på detta förhållande, har under senare tid inte slagit
särskilt väl ut. Enligt Allan H Meltzer,
som tillsammans med Karl Brunner tillhör USAs ledande monetarister, är efterfrågan på likviditet mindre stabil på kort
sikt än vad Friedmans modell anger och
kan därför förklara prognosmissen.
För Sveriges del är det intressant att
notera att ”inflationsspecialisten”
Claes-Henrik Siven i böJjan av 1984 hävdade att inflationen skulle bli mer än
dubbelt så hög som regeringens inflationsmål, nämligen hela 9 %. Hans prognosmodell bygger då på penningmängdens förändringar, en s k monetaristisk
modell. storbankernas chefsekonomer,
liksom ett flertal andra kända tyckare,
trodde på en inflation mellan 4 och 5 %.
Det allvarliga är att vårt fortsatta stora
budgetunderskott ofrånkomligen leder
’l
82
till ytterligare likviditetsökning i ekonomin och därmed bäddar för fortsatt hög
inflation, även om regeringen tillfälligtvis skulle få ned inflationstakten. Sambandet mellan penningmängd och prisnivå är nämligen obestridligt, och bakom
detta har vi sambandet penningmängdpolitiker. Det är nämligen i sista hand de
politiska makthavarna som är ansvariga
för inflationen. När man inte längre via
skatter och avgifter kan dra in köpkraft
från allmänheten återstår bara att låta
priserna stiga och på den vägen minska
allmänhetens köpkraft. Det är syftet med
all inflation, och medlet är att på ett oansvarigt sätt öka penningmängden – hur
den än definieras och vad den än inkluderar.
Pärmar för inbindning av årgång 1984
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 45:- · på
postgiro 727 44-6.