Karl Nilsson; Tsar Peter och ubåtarna
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KARL NILSSON:
Tsar Peter och ubåtarna
l en sovjetisk tidsktift publicerades
nyligen ett utdrag ur en nyutkommen
bok med rubriken ”På alla sätt sträva
efterfred” . Artikeln handlar om det
nordiska kriget och beskriver Tsar
Peters och hans rådgivares
bedömningar. Bia heter det: ”Om
Sverige inte ger efter genom
förhandlingar, måste man tvinga det
därtill med vapen.” Det är lätt att se
artikeln som en historisk allegori och
bedömningar kan överflyttas till dagens
utrikespolitik.
Karl Nilsson är statstjänsteman med
intresse för rysk historia.
Officiella sovjetiska representanter och
massmedia brukarju försäkra omvärlden
om Sovjetunionens fredliga avsikter och
respekt för Sveriges neutralitet och integritet. Men ibland talar man klarspråk. I
en artikel från ifjol (nr 16), som konstigt
nog inte alls tycks ha uppmärksammats i
Sverige, beskrev den politiska veckotidskriften Novoje Vremja, som anses
vara språkrör för det sovjetiska utrikesministeriet, Sovjets verkliga politik mot
Sverige under senare år – i lätt historisk
förklädnad.
Artikeln är ett långt utdrag ur en nyutkommen bok – vilket i sig själv är exeptionellt – om Peter l:s diplomati av professsar Nikolaj Moltjanov, och utdraget
handlar till stor del om tsar Peter I:s krig
mot Sverige i början av 1700-talet under
den märkliga rubriken ”På allt sätt strä-
va efter fred”.
Historisk allegori
Men som bekant återspeglar sovjetisk
historiebeskrivning troget kommunistpartiets aktuella politiska linje och är underkastad sträng censur. Artikelns politiska relevans understryks också av Novoje Vremja, som presenterar den med
orden: ”En titt på det förflutna … hjälper en inte sällan att bättre känna och
förstå mycket i det nutida internationella
livet. ” Hela bokens betydelse för nutiden har sedan betonats av en akademiledamot i sovjetisk press. Artikeln kan
alltså ses som en historisk allegori, där
läsaren själv får finna analogierna.
Moltjanovs artikel börjar med utgångsläget omkring 1716, som skildras
på följande sätt: Ryssland hade sedan
länge uppnått total överlägsenhet över
l
l
112
Sverige i fråga om armestyrkor, och
även den snabbt växande östersjöflottan
hade nu fler fartyg än Sverige. ”Peter
avsåg att nå sina utrikespolitiska mål
med fredliga medel”, men detta hindrades av att Sverige först försökte få fred
med sina västliga fiender (som i förbund
med Ryssland angripit Sverige år 1700
(Min anm)) och av att det engelska inflytandet på Sverige kraftigt ökade. Den
engelska politiken gick ut på att få herraväldet över Europa. Under engelskt beskydd uppstod ett block av de starkaste
staterna i Europa, som först var riktat
mot Spanien, sedan enligt Moltjanov
”praktiskt fick även en antirysk karaktär”.
Moltjanov konstaterar vidare, att trots
Rysslands kolossala framgångar och
ökade prestige befann sig Peters utrikespolitik efter Poltava ändå i en formativ
process och han urskiljer två huvudteser, två handlingsmetoder: Den ena
var militär, rymde plötsliga improvisationer och djärva initiativ och syftade till
snabba och stora framsteg, men den var
inom diplomatin kortsiktig och ineffektiv. Den andra metoden bestod i stegvis,
tålmodigt arbete och syftade till stabila
förbindelser. Tsar Peter tillämpade enligt
Moltjanov båda metoderna samtidigt
men tenderade klart mot den mera
”mogna, tålmodiga” inriktningen.
Moltjanov beskriver sedan läget omkring 1720. England eftersträvade nu
främst en reglering i norr med syfte att
tränga ut Ryssland från Östersjön och
längre tillbaka österut. Det inkom rapporter om att många länder förberedde
en samlad attack, som innefattade angrepp från Turkiet i söder. Ryssland stod
berövat alla sina tidigare allierade.
Kurakins bedömningar
Men – lugnar Moltjanov ”naturligtvis
var (det) inte försvarslöst”. Han lägger
också stor vikt vid att ”ljushuvudet”
furst Kurakin, ambassadör i Haag, nu
mycket lägligt lade fram viktiga åsikter.
Dessa gick ut på att de subsidier, som
England och Frankrike gav Sverige, inte
räckte till för ett anfallskrig. De svenska
förhoppningarna på engelsmännen var i
själva verket en fullständig illusion, ty
dessa ”hade inte påtagit sig några formella åtaganden alls”. Varken England,
Preussen, Danmark, Sachsen eller Österrike skulle gå i krig med Sverige mot
Ryssland. Kurakin föreslog tsar Peter,
att man med all kraft skulle sträva efter
goda relationer till de viktigaste mak- ”Om Sverige inte ger efter genom
förhandlingar, måste man tvinga
det därtill med vapen”.
tema, undvika en brytning med England
och låta dem bölja de fientliga handlingarna.
Men i vad som han såg som den svå-
raste frågan – Sverige – rådde Kurakin
att ”sträva efter fred på alla sätt”. Om
”Sverige inte ger efter genom förhandlingar, måste man tvinga det därtill med
vapen”. Moltjanov påminner sig här att
tsar Peter redan tidigare kommit till denna slutsats. ”Efter att utan resultat ha
prövat alla metoder för diplomatisk på-
verkan, hade han böljat tillgripa …
handling genom att landsätta trupper på
Sveriges kust.” Kurakin var – avslutar
Moltjanov – också i fråga om krig en
diplomat, som ansåg, att vapnens framgång berodde på det militära styrkeförhållandet och förändringarna mellan de
europeiska staterna. Han förutsåg, att
den europeiska alliansen snart skulle falla samman, och förstod att tiden arbetade för Ryssland.
Tsarens politik
Moltjanov finner sedan, att Kurakins
program snart blev Peters politik. Prognosen slog in, och England böJjade
mana Sverige att sluta fred med Ryssland. ”Även för själva Sverige var ett
fredsavtal en livsnödvändighet”. Inför
fredsförhandlingarna i Nystad 1721 ”förbereddes den ryska armen och flottan för
ett avgörande slag mot Sverige, men
tsaren ville inte föra det därhän utan lät
därför bara på nytt genomföra små landstigningar. De svenska trupperna gjorde
inget allvarligt motstånd. Den engelska
flottamiralen Norris kunde ingenting
göra för att försvara sin bundsförvant”.
Men tsaren tillgrep också diplomatiska
påtryckningsmedel, tillägger Moltjanov
och berättar om hur den svenske tronpretendenten Karl Fredrik användes mot
den sittande kung Fredrik l.
Resultatet av förhandlingarna i Nystad
blev som bekant, att Sverige förlorade
sina baltiska provinser till Ryssland.
Denna fred betecknar Moltjanov som
Peter l:s viktigaste prestation. Den betydde enligt honom en seger över alla
mot Peter fientliga krafter i Europa och
över Rysslands egen efterblivenhet – en
seger som var av betydelse för hela världen.
Resten av Moltjanavs artikel handlar
om Peter l:s erövringar i öster och prisar
hans storhet och föredöme för nutidens
113
uländer. Hans syfte är där att göra upp
med västliga belackare som hävdar att
Ryssland fortsätter att existera i form av
SSSR. Hans slutplädering är värd att notera: ”det bästa och oersättliga medlet i
kampen mot rysskräcken som en av de
viktigaste riktningarna inom den samtida
antikommunismen är själva den ryska
historien”. Innehållet i Moltjanavs artikel ger dock icke-sovjetiska läsare ett
rakt motsatt intryck.
Lärdomar av det förflutna
Historien upprepar sig ju aldrig, och inte
ens i denna politiskt ytterst tillrättalagda
version kan man vänta sig motsvarigheter på alla punkter. Men man undrar
ändå om det finns någon motsvarighet
till Kurakin, som så klokt skulle ha analyserat Sveriges situation? Vidare –
mera allvarligt – vilken slags modern
Nystadfred skulle man nu kunna ha i
sikte?
Slutligen invänder kanske ändå någon:
Artikeln är ett engångsfall och säger inget om synen på Sverige. Tja. Försvarsmmtsteriets dagstidning Krasnaja
zvezda hade ifjol en liten artikel på årsdagen av slaget vid Poltava 1709, där
Peter I (med överlägsna styrkor) krossade Karl XII:s arme. Det står där, att
slaget var den centrala händelsen i det
Nordiska kriget, i vilket Ryssland ”kämpade för ett återlämnande av urgamla
områden och de … livsviktiga utloppen
till Östersjön, som Sverige erövrat i början av 1600-talet”. Artikeln avslutas med
följande sats: ”Ordet ’Poltava’ har blivit
en symbol för de ryska vapnens triumf
över fienden”.
Tsar Peter och ubåtarna
l en sovjetisk tidsktift publicerades
nyligen ett utdrag ur en nyutkommen
bok med rubriken ”På alla sätt sträva
efterfred” . Artikeln handlar om det
nordiska kriget och beskriver Tsar
Peters och hans rådgivares
bedömningar. Bia heter det: ”Om
Sverige inte ger efter genom
förhandlingar, måste man tvinga det
därtill med vapen.” Det är lätt att se
artikeln som en historisk allegori och
bedömningar kan överflyttas till dagens
utrikespolitik.
Karl Nilsson är statstjänsteman med
intresse för rysk historia.
Officiella sovjetiska representanter och
massmedia brukarju försäkra omvärlden
om Sovjetunionens fredliga avsikter och
respekt för Sveriges neutralitet och integritet. Men ibland talar man klarspråk. I
en artikel från ifjol (nr 16), som konstigt
nog inte alls tycks ha uppmärksammats i
Sverige, beskrev den politiska veckotidskriften Novoje Vremja, som anses
vara språkrör för det sovjetiska utrikesministeriet, Sovjets verkliga politik mot
Sverige under senare år – i lätt historisk
förklädnad.
Artikeln är ett långt utdrag ur en nyutkommen bok – vilket i sig själv är exeptionellt – om Peter l:s diplomati av professsar Nikolaj Moltjanov, och utdraget
handlar till stor del om tsar Peter I:s krig
mot Sverige i början av 1700-talet under
den märkliga rubriken ”På allt sätt strä-
va efter fred”.
Historisk allegori
Men som bekant återspeglar sovjetisk
historiebeskrivning troget kommunistpartiets aktuella politiska linje och är underkastad sträng censur. Artikelns politiska relevans understryks också av Novoje Vremja, som presenterar den med
orden: ”En titt på det förflutna … hjälper en inte sällan att bättre känna och
förstå mycket i det nutida internationella
livet. ” Hela bokens betydelse för nutiden har sedan betonats av en akademiledamot i sovjetisk press. Artikeln kan
alltså ses som en historisk allegori, där
läsaren själv får finna analogierna.
Moltjanovs artikel börjar med utgångsläget omkring 1716, som skildras
på följande sätt: Ryssland hade sedan
länge uppnått total överlägsenhet över
l
l
112
Sverige i fråga om armestyrkor, och
även den snabbt växande östersjöflottan
hade nu fler fartyg än Sverige. ”Peter
avsåg att nå sina utrikespolitiska mål
med fredliga medel”, men detta hindrades av att Sverige först försökte få fred
med sina västliga fiender (som i förbund
med Ryssland angripit Sverige år 1700
(Min anm)) och av att det engelska inflytandet på Sverige kraftigt ökade. Den
engelska politiken gick ut på att få herraväldet över Europa. Under engelskt beskydd uppstod ett block av de starkaste
staterna i Europa, som först var riktat
mot Spanien, sedan enligt Moltjanov
”praktiskt fick även en antirysk karaktär”.
Moltjanov konstaterar vidare, att trots
Rysslands kolossala framgångar och
ökade prestige befann sig Peters utrikespolitik efter Poltava ändå i en formativ
process och han urskiljer två huvudteser, två handlingsmetoder: Den ena
var militär, rymde plötsliga improvisationer och djärva initiativ och syftade till
snabba och stora framsteg, men den var
inom diplomatin kortsiktig och ineffektiv. Den andra metoden bestod i stegvis,
tålmodigt arbete och syftade till stabila
förbindelser. Tsar Peter tillämpade enligt
Moltjanov båda metoderna samtidigt
men tenderade klart mot den mera
”mogna, tålmodiga” inriktningen.
Moltjanov beskriver sedan läget omkring 1720. England eftersträvade nu
främst en reglering i norr med syfte att
tränga ut Ryssland från Östersjön och
längre tillbaka österut. Det inkom rapporter om att många länder förberedde
en samlad attack, som innefattade angrepp från Turkiet i söder. Ryssland stod
berövat alla sina tidigare allierade.
Kurakins bedömningar
Men – lugnar Moltjanov ”naturligtvis
var (det) inte försvarslöst”. Han lägger
också stor vikt vid att ”ljushuvudet”
furst Kurakin, ambassadör i Haag, nu
mycket lägligt lade fram viktiga åsikter.
Dessa gick ut på att de subsidier, som
England och Frankrike gav Sverige, inte
räckte till för ett anfallskrig. De svenska
förhoppningarna på engelsmännen var i
själva verket en fullständig illusion, ty
dessa ”hade inte påtagit sig några formella åtaganden alls”. Varken England,
Preussen, Danmark, Sachsen eller Österrike skulle gå i krig med Sverige mot
Ryssland. Kurakin föreslog tsar Peter,
att man med all kraft skulle sträva efter
goda relationer till de viktigaste mak- ”Om Sverige inte ger efter genom
förhandlingar, måste man tvinga
det därtill med vapen”.
tema, undvika en brytning med England
och låta dem bölja de fientliga handlingarna.
Men i vad som han såg som den svå-
raste frågan – Sverige – rådde Kurakin
att ”sträva efter fred på alla sätt”. Om
”Sverige inte ger efter genom förhandlingar, måste man tvinga det därtill med
vapen”. Moltjanov påminner sig här att
tsar Peter redan tidigare kommit till denna slutsats. ”Efter att utan resultat ha
prövat alla metoder för diplomatisk på-
verkan, hade han böljat tillgripa …
handling genom att landsätta trupper på
Sveriges kust.” Kurakin var – avslutar
Moltjanov – också i fråga om krig en
diplomat, som ansåg, att vapnens framgång berodde på det militära styrkeförhållandet och förändringarna mellan de
europeiska staterna. Han förutsåg, att
den europeiska alliansen snart skulle falla samman, och förstod att tiden arbetade för Ryssland.
Tsarens politik
Moltjanov finner sedan, att Kurakins
program snart blev Peters politik. Prognosen slog in, och England böJjade
mana Sverige att sluta fred med Ryssland. ”Även för själva Sverige var ett
fredsavtal en livsnödvändighet”. Inför
fredsförhandlingarna i Nystad 1721 ”förbereddes den ryska armen och flottan för
ett avgörande slag mot Sverige, men
tsaren ville inte föra det därhän utan lät
därför bara på nytt genomföra små landstigningar. De svenska trupperna gjorde
inget allvarligt motstånd. Den engelska
flottamiralen Norris kunde ingenting
göra för att försvara sin bundsförvant”.
Men tsaren tillgrep också diplomatiska
påtryckningsmedel, tillägger Moltjanov
och berättar om hur den svenske tronpretendenten Karl Fredrik användes mot
den sittande kung Fredrik l.
Resultatet av förhandlingarna i Nystad
blev som bekant, att Sverige förlorade
sina baltiska provinser till Ryssland.
Denna fred betecknar Moltjanov som
Peter l:s viktigaste prestation. Den betydde enligt honom en seger över alla
mot Peter fientliga krafter i Europa och
över Rysslands egen efterblivenhet – en
seger som var av betydelse för hela världen.
Resten av Moltjanavs artikel handlar
om Peter l:s erövringar i öster och prisar
hans storhet och föredöme för nutidens
113
uländer. Hans syfte är där att göra upp
med västliga belackare som hävdar att
Ryssland fortsätter att existera i form av
SSSR. Hans slutplädering är värd att notera: ”det bästa och oersättliga medlet i
kampen mot rysskräcken som en av de
viktigaste riktningarna inom den samtida
antikommunismen är själva den ryska
historien”. Innehållet i Moltjanavs artikel ger dock icke-sovjetiska läsare ett
rakt motsatt intryck.
Lärdomar av det förflutna
Historien upprepar sig ju aldrig, och inte
ens i denna politiskt ytterst tillrättalagda
version kan man vänta sig motsvarigheter på alla punkter. Men man undrar
ändå om det finns någon motsvarighet
till Kurakin, som så klokt skulle ha analyserat Sveriges situation? Vidare –
mera allvarligt – vilken slags modern
Nystadfred skulle man nu kunna ha i
sikte?
Slutligen invänder kanske ändå någon:
Artikeln är ett engångsfall och säger inget om synen på Sverige. Tja. Försvarsmmtsteriets dagstidning Krasnaja
zvezda hade ifjol en liten artikel på årsdagen av slaget vid Poltava 1709, där
Peter I (med överlägsna styrkor) krossade Karl XII:s arme. Det står där, att
slaget var den centrala händelsen i det
Nordiska kriget, i vilket Ryssland ”kämpade för ett återlämnande av urgamla
områden och de … livsviktiga utloppen
till Östersjön, som Sverige erövrat i början av 1600-talet”. Artikeln avslutas med
följande sats: ”Ordet ’Poltava’ har blivit
en symbol för de ryska vapnens triumf
över fienden”.