Carl Johan Ljungberg; Ljusets filosofi – och mörkrets
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
bilder och grader kan synas vara sensationssökeri men fyller en ytterst vällovlig brottsförebyggande funktion – en slags VDNmärkning till nytta för utsatta personer vid
kontakter med de utpekade. Nordblom har
arbetat med för syftet acceptabla kriterier i
-kartläggningen: minst två trovärdiga personer ska oberoende av varandra ha lämnat så
pass omfattande uppgifter att den utpekade
ryssen med god säkerhet kunnat inplaceras i
agentfacket.
Nordbloms bok innebär ett välkommet avbräck för KGB:s och GRU:s verksamhet i
Sverige. Ryssarna har förstås protesterat hos
UD, men boken har även föranlett ett uttalande från statsrådsberedningen – ett unikt
och oklokt elefantinhopp i ett land med fri
press.
Barron svingar ibland den ideologiska
storsläggan mot sovjetmakten och är då
svårsmält i svenskt debattklimat, som tyvärr
infekterats av en helig kålsuparteori med
ständigt krav på ”balans” i bilden av Sovjet
och USA. Nordblom har undvikit
kommunistätaodet för att inte skrämma bort.
”Industrispionage” avrundas med tre sidor tankeväckande frågor. Till dem kan lägCARL JOHAN LJUNGBERG:
Ljusets filosofi – och mörkrets
Filosofi är inget tankesystem, har historikern
Eric Voegelin sagt. Det är ljuset som faller
över verkligheten.
Orden kan mycket väl beteckna den syn
som författaren Tage Lindbom företräder.
Lindbom har inte bara i vårt land nått en
växande auktoritet som kritiker av den mo- 115
gas frågan varför en omsvängning skett i utvisningspolitiken. 1982/83 var det meningen
att utvisningarna för första gången skulle ske
i tysthet, men UD läckte. 1984 har de mildrats ytterligare till att bli tysta vinkar – förmodligen från statsrådsberedningen, där det
sällan läcks. Om detta skett av anpasslighet
mot Sovjetunionen står det i skarp motsats
till PaJmes ord på senaste partikongressen.
KGS:s opinionsstyrning går inte att beivra
på samma sätt som agentvärvning och industrispionage. Den kan bara bekämpas genom
avslöjanden och vaksamhet hos de utsatta i
media- och opinionsbildarkretsar. Något som
enligt min mening borde prövas även i Sverige är offentliga utskottsförhör av amerikansk
modell i säkerhetsfrågor. SÄPO saknar idag
plattform för att informera om sådan utländsk
agentverksamhet, som inte är direkt brottslig
men som underminerar demokratin. Tydliga
tecken på sovjetisk desinformation och
opinionsstyrning har kunnat förmärkas även i
Sverige. En ordentlig kartläggning av detta
fält skulle kunna bli nästa angelägna bok om
KGB:s skumma verksamhet innanför våra
gränser.
derna människans ideologiska och teologiska
förvirring. Nyligen gavs även den första
översättningen av honom ut i USA.
I memoarboken Omprövning från 1983
framgick att Lindbom med växande emfas
vägrar att tjäna någon ide eller rörelse som
förnekar ”ljuset”, det vill säga sanningen fat- 116
tad som en transcendent, objektiv verklighet.
Om Omprövning var en tämligen översiktlig volym, ställer Den gyllene kedjan; Falsk
och äkta gnosis (Norma Förlag, Borås, 1984.
Pris: 60 kr) i gengäld större krav. Boken
skildrar nämligen en typ av andlig konflikt
eller benägenhet som vi med 1900-talets tänkesätt endast nödtorftigt kan fatta. Fastän
Lindbom söker ge något av den idehistoriska
bakgrunden till ”gnosis” (ordet betyder
egentligen ”kunskap”), fordrar ämnet såväl
insatthet som mottaglighet hos läsaren.
Gnosis var den lära som gnostikerna förkunnade, dvs de sekter som uppstod under
kristendomens första århundranden. Gnostikerna förklarade att Jesu lära visserligen var
sann, men att den kunde fattas bara av ett
fåtal, en andlig elit. Jesus hade nämligen
framburit två former av kristendom, och den
högsta formen hade han inte ens anförtrott
apostlarna. Fast en del bibelställen ensidigt
tolkade kan ge stöd åt gnostikernas ideer, är
det klart att vi här möter en grov förvanskning av det kristna budskapet. Istället för en
gudomlighet som finns bortom och i världen,
och som därigenom skänkt mänskligheten ett
frälsningshopp, hävdar gnostikerna att världen i sig snarast är ond. Därför kan Gud inte
ha något med denna värld att göra. Han finns
inte ”i” världen, och inte heller hans son
Jesus har enligt gnostikerna levt ett jordiskt
liv så som den apostoliska kristendomen hävdar. Därmed berövas tillvaron frälsningens
möjlighet och blir till en kamp mellan gott och
ont. Världen blir skarpt dualistisk.
Fast gnostikerna först bildade tämligen
små sekter, har deras tänkesätt efterhand fått
stor betydelse. Nya gnostiska varianter har
också uppträtt. Den risk för missförstånd av
kristendomen som den falska gnosis medför
har, som Lindbom menar, knappast försvunnit i en värld där visserligen flera människor
än någonsin formellt är kristna, men där villkoren för lärans förvaltande också blivit så
mycket vanskligare. Den apostoliska kristendomens ”gyllene kedja” riskerar därmed att
brista, ja, kanske håller just detta på att ske
under trycket från samtida heresier.
Nu kan dock inte all gnosticism fördömas.
Det finns nämligen också den sanna gnosis.
Det är den sacra scientia eller ”heliga vetenskap” som Paulus kallar den ”Guds hemliga
visdom, den fördolda, om vilken Gud, redan
före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt
att den skall bliva oss till härlighet”. Den
rätta gnosis utgör en vetskap om att sanningen existerar såsom en objektiv verklighet före
all mänsklig kunskap och före all förvillelse.
Den rätta gnosis avhåller från all människaförgudning. Den söker inte skapa ett jordiskt
paradis, eller ett jordiskt helvete, ty den fattar på ett intuitivt fullödigt sätt förhållandet
mellan skapelse och skapare.
Den sanna gnosis kan därmed synas väl sä
anspråksfull som dess falska motstycke. Men
det är knappast rätt. Ty den sanna gnosis
förnekar inte behovet av att söka bevara kunskap med mänskliga och världsliga medel.
Den ser inte med förakt på intellektets oro
och arbete. Den sanna gnosis är nämligen
också vetskapen om att själva fattaodet av
sanningen måste ges en jordisk och därför
ofullkomlig form. Sker inte detta, förvanskas
nämligen den ”heliga vetenskapen” till
oigenkännlighet på det mänskliga åsiktstorget. För att hindra att så sker har dogmer,
lärobyggnader och traditioner uppstått, liksom kyrkliga kulter. Fastän allt detta är försök att fixera en lära, vars innersta undandrar
sig full kodifiering, har det en helt nödvändig
roll att spela. Det är denna lärans och kultens
principiella roll som bl a vår tids teologer har
haft så svårt att fatta. En uppenbarelse utan
dogmer är som en vätska utan kärl.
I förhållande till gängse tolkningar av gnosis är Den gyllene kedjan på visst sätt unik.
Vanligen ses hela gnosis-frågan ur heresiens
och renlärighetens synpunkt. Lindboms tes
om ”äkta gnosis” är värdefull. Men också de
paralleller han drar mellan detta slags kristendom och buddhism respektive platonism har
stort självständigt värde.
Den som inte fruktar en visserligen krä-
vande men likväl klar och utvecklande bok
kan rådas att läsa Den gyllene kedjan.
kontakter med de utpekade. Nordblom har
arbetat med för syftet acceptabla kriterier i
-kartläggningen: minst två trovärdiga personer ska oberoende av varandra ha lämnat så
pass omfattande uppgifter att den utpekade
ryssen med god säkerhet kunnat inplaceras i
agentfacket.
Nordbloms bok innebär ett välkommet avbräck för KGB:s och GRU:s verksamhet i
Sverige. Ryssarna har förstås protesterat hos
UD, men boken har även föranlett ett uttalande från statsrådsberedningen – ett unikt
och oklokt elefantinhopp i ett land med fri
press.
Barron svingar ibland den ideologiska
storsläggan mot sovjetmakten och är då
svårsmält i svenskt debattklimat, som tyvärr
infekterats av en helig kålsuparteori med
ständigt krav på ”balans” i bilden av Sovjet
och USA. Nordblom har undvikit
kommunistätaodet för att inte skrämma bort.
”Industrispionage” avrundas med tre sidor tankeväckande frågor. Till dem kan lägCARL JOHAN LJUNGBERG:
Ljusets filosofi – och mörkrets
Filosofi är inget tankesystem, har historikern
Eric Voegelin sagt. Det är ljuset som faller
över verkligheten.
Orden kan mycket väl beteckna den syn
som författaren Tage Lindbom företräder.
Lindbom har inte bara i vårt land nått en
växande auktoritet som kritiker av den mo- 115
gas frågan varför en omsvängning skett i utvisningspolitiken. 1982/83 var det meningen
att utvisningarna för första gången skulle ske
i tysthet, men UD läckte. 1984 har de mildrats ytterligare till att bli tysta vinkar – förmodligen från statsrådsberedningen, där det
sällan läcks. Om detta skett av anpasslighet
mot Sovjetunionen står det i skarp motsats
till PaJmes ord på senaste partikongressen.
KGS:s opinionsstyrning går inte att beivra
på samma sätt som agentvärvning och industrispionage. Den kan bara bekämpas genom
avslöjanden och vaksamhet hos de utsatta i
media- och opinionsbildarkretsar. Något som
enligt min mening borde prövas även i Sverige är offentliga utskottsförhör av amerikansk
modell i säkerhetsfrågor. SÄPO saknar idag
plattform för att informera om sådan utländsk
agentverksamhet, som inte är direkt brottslig
men som underminerar demokratin. Tydliga
tecken på sovjetisk desinformation och
opinionsstyrning har kunnat förmärkas även i
Sverige. En ordentlig kartläggning av detta
fält skulle kunna bli nästa angelägna bok om
KGB:s skumma verksamhet innanför våra
gränser.
derna människans ideologiska och teologiska
förvirring. Nyligen gavs även den första
översättningen av honom ut i USA.
I memoarboken Omprövning från 1983
framgick att Lindbom med växande emfas
vägrar att tjäna någon ide eller rörelse som
förnekar ”ljuset”, det vill säga sanningen fat- 116
tad som en transcendent, objektiv verklighet.
Om Omprövning var en tämligen översiktlig volym, ställer Den gyllene kedjan; Falsk
och äkta gnosis (Norma Förlag, Borås, 1984.
Pris: 60 kr) i gengäld större krav. Boken
skildrar nämligen en typ av andlig konflikt
eller benägenhet som vi med 1900-talets tänkesätt endast nödtorftigt kan fatta. Fastän
Lindbom söker ge något av den idehistoriska
bakgrunden till ”gnosis” (ordet betyder
egentligen ”kunskap”), fordrar ämnet såväl
insatthet som mottaglighet hos läsaren.
Gnosis var den lära som gnostikerna förkunnade, dvs de sekter som uppstod under
kristendomens första århundranden. Gnostikerna förklarade att Jesu lära visserligen var
sann, men att den kunde fattas bara av ett
fåtal, en andlig elit. Jesus hade nämligen
framburit två former av kristendom, och den
högsta formen hade han inte ens anförtrott
apostlarna. Fast en del bibelställen ensidigt
tolkade kan ge stöd åt gnostikernas ideer, är
det klart att vi här möter en grov förvanskning av det kristna budskapet. Istället för en
gudomlighet som finns bortom och i världen,
och som därigenom skänkt mänskligheten ett
frälsningshopp, hävdar gnostikerna att världen i sig snarast är ond. Därför kan Gud inte
ha något med denna värld att göra. Han finns
inte ”i” världen, och inte heller hans son
Jesus har enligt gnostikerna levt ett jordiskt
liv så som den apostoliska kristendomen hävdar. Därmed berövas tillvaron frälsningens
möjlighet och blir till en kamp mellan gott och
ont. Världen blir skarpt dualistisk.
Fast gnostikerna först bildade tämligen
små sekter, har deras tänkesätt efterhand fått
stor betydelse. Nya gnostiska varianter har
också uppträtt. Den risk för missförstånd av
kristendomen som den falska gnosis medför
har, som Lindbom menar, knappast försvunnit i en värld där visserligen flera människor
än någonsin formellt är kristna, men där villkoren för lärans förvaltande också blivit så
mycket vanskligare. Den apostoliska kristendomens ”gyllene kedja” riskerar därmed att
brista, ja, kanske håller just detta på att ske
under trycket från samtida heresier.
Nu kan dock inte all gnosticism fördömas.
Det finns nämligen också den sanna gnosis.
Det är den sacra scientia eller ”heliga vetenskap” som Paulus kallar den ”Guds hemliga
visdom, den fördolda, om vilken Gud, redan
före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt
att den skall bliva oss till härlighet”. Den
rätta gnosis utgör en vetskap om att sanningen existerar såsom en objektiv verklighet före
all mänsklig kunskap och före all förvillelse.
Den rätta gnosis avhåller från all människaförgudning. Den söker inte skapa ett jordiskt
paradis, eller ett jordiskt helvete, ty den fattar på ett intuitivt fullödigt sätt förhållandet
mellan skapelse och skapare.
Den sanna gnosis kan därmed synas väl sä
anspråksfull som dess falska motstycke. Men
det är knappast rätt. Ty den sanna gnosis
förnekar inte behovet av att söka bevara kunskap med mänskliga och världsliga medel.
Den ser inte med förakt på intellektets oro
och arbete. Den sanna gnosis är nämligen
också vetskapen om att själva fattaodet av
sanningen måste ges en jordisk och därför
ofullkomlig form. Sker inte detta, förvanskas
nämligen den ”heliga vetenskapen” till
oigenkännlighet på det mänskliga åsiktstorget. För att hindra att så sker har dogmer,
lärobyggnader och traditioner uppstått, liksom kyrkliga kulter. Fastän allt detta är försök att fixera en lära, vars innersta undandrar
sig full kodifiering, har det en helt nödvändig
roll att spela. Det är denna lärans och kultens
principiella roll som bl a vår tids teologer har
haft så svårt att fatta. En uppenbarelse utan
dogmer är som en vätska utan kärl.
I förhållande till gängse tolkningar av gnosis är Den gyllene kedjan på visst sätt unik.
Vanligen ses hela gnosis-frågan ur heresiens
och renlärighetens synpunkt. Lindboms tes
om ”äkta gnosis” är värdefull. Men också de
paralleller han drar mellan detta slags kristendom och buddhism respektive platonism har
stort självständigt värde.
Den som inte fruktar en visserligen krä-
vande men likväl klar och utvecklande bok
kan rådas att läsa Den gyllene kedjan.