Ledare; Vad är det för fel på Uddevalla
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
————————…………
Vad är det för fel på Uddevalla?
För en tid sedan sålde två Göteborgsfamiljer sina aktieinnehav i läkemedelsföretaget Pharmacia till Volvo. En orsak
till försäljningen var rädslan för en upprepning av ”Sally Kistner-fallet”, som
innebar att dödsboet efter Sally Kistner
fick gå i konkurs eftersom arvsskatten på
ett stort aktieinnehav blev större än det
aktuella marknadsvärdet på aktierna.
Veckorna tidigare hade Volvo varit aktuellt i samband med att regeringen under
stor triumf offentliggjord~ att man lyckats övertala Volvo att mottaga ett lokaliseringsbidrag om 200 miljoner kronor
och en framtida fri disposition över investeringsfonder om sammanlagt 12 miljarder. Volvos motprestation för denna
vänlighet och särbehandling är att man
skall bygga en fabrik för personbilstillverkning i Uddevalla med en kapacitet
om 40 000 bilar per år. En sådan investering är nödvändig för Volvo, eftersom
dollarkursens uppgång ökat den personbilsförsäljning som P-G Gyllenhammar,
på grund av bristande tro på personbilsmarknaden för några år sedan ville avyttra till Norge, livligt påhejad av svenska
politiker.
Försäljningen av det privata innehavet
i Pharmacia till storföretaget Volvo och
regeringens ynnest till Volvo, liksom
Volvos iver att göra upp med regeringen,
har fler gemensamma nämnare än Volvo.
En sådan gemensam nämnare är högskattesamhällets effekt på marknadsekonomin. Genom ett högt skattetryck undermineras systematiskt det enskilda
ägandet. Normalhushållet har små förutsättningar att spara. Än mer hopplöst är
det att genom inkomst av arbete bygga
upp en egen förmögenhet. Ägandet över
företagen institutionaliseras därför allt
mer. Genom så kallat korsvist ägande
skapar sig företagsledare en makt som
gör dem oberoende av aktieägarna, som
allt oftare i sin tur är institutioner av
olika slag. Ju mindre graden av personligt ägande är, desto mindre blir det personliga ansvaret över tillgångarna. Medan vinst och utdelning är viktiga för
dem som valt att placera sina tillgångar i
aktier är imperiebyggande och trygghet
genom storhet lockande för den företagsledare som vunnit sig oberoende från
sina ägare. Inget av dessa kriterier behö-
ver nödvändigtvis stå i motsatsställning
till varandra men tveklöst har det sin
betydelse vilka av dem som tillåts styra.
Just i fallet Volvo behöver man inte gå
långt tillbaka i tiden för att kunna konstatera detta. Volvos Norgeplaner stoppades av aktieägarna. Därmed stoppades
den affär som troligtvis hade varit det
största misstaget i svenskt näringslivs historia. Aktieägarna stoppade planerna i
strid mot företagsledning, de större institutionella ägarna och politiker som fascinerats av affärens storhet. Storheten var
nämligen viktigare för de senare kategorierna än lönsamheten.
lmperiebyggandet stoppades då. Idag
har Volvo ett sådant ägande att knappast
någon hade kunnat stoppa Volvo-chefen. Istället utverkar han politiska förmåner som ingen annan företagsledare
kan räkna med.
En sådan utveckling är ett hot mot
marknadsekonomins vitalitet. Marknadsekonomin är inte främst de stora fö-
retagens vän, snarare är den ett hot för
dem. Istället är den nytänkandets vän,
entreprenörens vän och den enskilde
konsumentens vän. Marknadsekonomin
aer dem alla en chans som de inte har i
en politiserad ekonomi, såvida de inte
brukar äta lunch med industriministern.
Marknadsekonomin gör dem alla starka
eftersom de kan välja och inte är prispvna till en enda kund, en enda kreditgivare och en enda leverantör. Marknadsekonomin skapar en möjlighet för små
företag att bli stora. Men när högskattesamhället stryper det personliga ägandet
undermineras den vitalitet som skapar
de små företagen. Samtidigt tenderar
kontrollen av de stora företagen att utövas på basis av deras storhet istället för
på deras lönsamhet. Det gör de stora
företagen mäktigare och de vanliga människorna svagare.
Det är något av en ödets ironi att Uddevallavarvet nu genom politiska beslut
skall ersättas med en bilfabrik. I början
på 70-talet offentliggjordes en statlig
utredningsrapport om svensk industris
framtida möjligheter. Den utpekade speciellt en bransch som särskilt intressant,
en bransch där svenska företag hade
goda marknadsandelar, högt teknologiskt kunnande och en allmänt ledande
ställning. Den bransch som förtjusningen
gällde var varvsbranschen.
l mitten på 70-talet var denna förtjusning inte lika tvärsäker. Istället diskuterade en motsvarande utredning en annan
bransch. Med stor säkerhet pekade man
på det omöjliga i att Sverige även i framtiden skulle kunna ha två konkurrerande
företag inom denna bransch. Branschen
ifråga var bilbranschen.
Medan tron på varvsindustrin ledde
till enorma politiska insatser som frigjor- 119
de en stor del av vårt näringsliv från
marknadens krav på förändringar le~de
frånvaron av statlig entusiasm för bilindustrin till att denna tvingades leva på
sina egna meriter och sin egen kompetens. Det är svårt att idag påstå att denna
frånvaro av politiskt inflytande har varit
till nackdel för Sverige.
Det är givetvis lätt att känna glädje
med Uddevallaborna. Men det finns
samtidigt anledning att minnas att grunden till Uddevallas problem är den övertro på varvsbranschen som präglade
Sverige under 70-talet. Den övertron ledde politiker som trängtade att visa handlingskraft till att investera kanske mer än
60 miljarder i varvsindustrin. Det stödet
har låst och förstelnat en stor del av vårt
näringsliv, inte bara varven utan också
den industri som kunde ha växt fram i
dess ställe, bland annat i Uddevalla. Det
kan vara värt att minnas när nu politiska
värderingar, istället för marknadsmässiga, tillåts styra Volvos investeringar.
Det finns inte mycket som talar för att
Uddevalla tidigare har tjänat på en sådan
politik.
Volvos olika affärer har fler gemensamma nämnare än Volvo. De har det
gemensamt att de är ett uttryck för något
som i grunden är skadligt för marknadsekonomin och för svenskt näringsliv. De
visar att socialdemokratiskt politik gynnar det sämsta inom marknadsekonomin, nämligen företagens vilja att nå
egen makt. Så lätt kan socialdemokratin
göra näringslivets företrädare till medhjälpare i kampen mot den fria ekonomin.
Vad är det för fel på Uddevalla?
För en tid sedan sålde två Göteborgsfamiljer sina aktieinnehav i läkemedelsföretaget Pharmacia till Volvo. En orsak
till försäljningen var rädslan för en upprepning av ”Sally Kistner-fallet”, som
innebar att dödsboet efter Sally Kistner
fick gå i konkurs eftersom arvsskatten på
ett stort aktieinnehav blev större än det
aktuella marknadsvärdet på aktierna.
Veckorna tidigare hade Volvo varit aktuellt i samband med att regeringen under
stor triumf offentliggjord~ att man lyckats övertala Volvo att mottaga ett lokaliseringsbidrag om 200 miljoner kronor
och en framtida fri disposition över investeringsfonder om sammanlagt 12 miljarder. Volvos motprestation för denna
vänlighet och särbehandling är att man
skall bygga en fabrik för personbilstillverkning i Uddevalla med en kapacitet
om 40 000 bilar per år. En sådan investering är nödvändig för Volvo, eftersom
dollarkursens uppgång ökat den personbilsförsäljning som P-G Gyllenhammar,
på grund av bristande tro på personbilsmarknaden för några år sedan ville avyttra till Norge, livligt påhejad av svenska
politiker.
Försäljningen av det privata innehavet
i Pharmacia till storföretaget Volvo och
regeringens ynnest till Volvo, liksom
Volvos iver att göra upp med regeringen,
har fler gemensamma nämnare än Volvo.
En sådan gemensam nämnare är högskattesamhällets effekt på marknadsekonomin. Genom ett högt skattetryck undermineras systematiskt det enskilda
ägandet. Normalhushållet har små förutsättningar att spara. Än mer hopplöst är
det att genom inkomst av arbete bygga
upp en egen förmögenhet. Ägandet över
företagen institutionaliseras därför allt
mer. Genom så kallat korsvist ägande
skapar sig företagsledare en makt som
gör dem oberoende av aktieägarna, som
allt oftare i sin tur är institutioner av
olika slag. Ju mindre graden av personligt ägande är, desto mindre blir det personliga ansvaret över tillgångarna. Medan vinst och utdelning är viktiga för
dem som valt att placera sina tillgångar i
aktier är imperiebyggande och trygghet
genom storhet lockande för den företagsledare som vunnit sig oberoende från
sina ägare. Inget av dessa kriterier behö-
ver nödvändigtvis stå i motsatsställning
till varandra men tveklöst har det sin
betydelse vilka av dem som tillåts styra.
Just i fallet Volvo behöver man inte gå
långt tillbaka i tiden för att kunna konstatera detta. Volvos Norgeplaner stoppades av aktieägarna. Därmed stoppades
den affär som troligtvis hade varit det
största misstaget i svenskt näringslivs historia. Aktieägarna stoppade planerna i
strid mot företagsledning, de större institutionella ägarna och politiker som fascinerats av affärens storhet. Storheten var
nämligen viktigare för de senare kategorierna än lönsamheten.
lmperiebyggandet stoppades då. Idag
har Volvo ett sådant ägande att knappast
någon hade kunnat stoppa Volvo-chefen. Istället utverkar han politiska förmåner som ingen annan företagsledare
kan räkna med.
En sådan utveckling är ett hot mot
marknadsekonomins vitalitet. Marknadsekonomin är inte främst de stora fö-
retagens vän, snarare är den ett hot för
dem. Istället är den nytänkandets vän,
entreprenörens vän och den enskilde
konsumentens vän. Marknadsekonomin
aer dem alla en chans som de inte har i
en politiserad ekonomi, såvida de inte
brukar äta lunch med industriministern.
Marknadsekonomin gör dem alla starka
eftersom de kan välja och inte är prispvna till en enda kund, en enda kreditgivare och en enda leverantör. Marknadsekonomin skapar en möjlighet för små
företag att bli stora. Men när högskattesamhället stryper det personliga ägandet
undermineras den vitalitet som skapar
de små företagen. Samtidigt tenderar
kontrollen av de stora företagen att utövas på basis av deras storhet istället för
på deras lönsamhet. Det gör de stora
företagen mäktigare och de vanliga människorna svagare.
Det är något av en ödets ironi att Uddevallavarvet nu genom politiska beslut
skall ersättas med en bilfabrik. I början
på 70-talet offentliggjordes en statlig
utredningsrapport om svensk industris
framtida möjligheter. Den utpekade speciellt en bransch som särskilt intressant,
en bransch där svenska företag hade
goda marknadsandelar, högt teknologiskt kunnande och en allmänt ledande
ställning. Den bransch som förtjusningen
gällde var varvsbranschen.
l mitten på 70-talet var denna förtjusning inte lika tvärsäker. Istället diskuterade en motsvarande utredning en annan
bransch. Med stor säkerhet pekade man
på det omöjliga i att Sverige även i framtiden skulle kunna ha två konkurrerande
företag inom denna bransch. Branschen
ifråga var bilbranschen.
Medan tron på varvsindustrin ledde
till enorma politiska insatser som frigjor- 119
de en stor del av vårt näringsliv från
marknadens krav på förändringar le~de
frånvaron av statlig entusiasm för bilindustrin till att denna tvingades leva på
sina egna meriter och sin egen kompetens. Det är svårt att idag påstå att denna
frånvaro av politiskt inflytande har varit
till nackdel för Sverige.
Det är givetvis lätt att känna glädje
med Uddevallaborna. Men det finns
samtidigt anledning att minnas att grunden till Uddevallas problem är den övertro på varvsbranschen som präglade
Sverige under 70-talet. Den övertron ledde politiker som trängtade att visa handlingskraft till att investera kanske mer än
60 miljarder i varvsindustrin. Det stödet
har låst och förstelnat en stor del av vårt
näringsliv, inte bara varven utan också
den industri som kunde ha växt fram i
dess ställe, bland annat i Uddevalla. Det
kan vara värt att minnas när nu politiska
värderingar, istället för marknadsmässiga, tillåts styra Volvos investeringar.
Det finns inte mycket som talar för att
Uddevalla tidigare har tjänat på en sådan
politik.
Volvos olika affärer har fler gemensamma nämnare än Volvo. De har det
gemensamt att de är ett uttryck för något
som i grunden är skadligt för marknadsekonomin och för svenskt näringsliv. De
visar att socialdemokratiskt politik gynnar det sämsta inom marknadsekonomin, nämligen företagens vilja att nå
egen makt. Så lätt kan socialdemokratin
göra näringslivets företrädare till medhjälpare i kampen mot den fria ekonomin.