Ledare; Utrikes affärer
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Utrikes affärer
Ytterligare en av de många utrikesaffä-
rerna har passerat revy inför en åskå-
dande allmänhet. Liksom tidigare efterlämnar också denna affär en olustig eftersmak. Frågan måste ställas vad det är
som gått snett i regeringen Palmes skötsel av utrikespolitiken för att vi gång på
gång skall begåvas med dessa skeenden?
De förbättrar inte Sveriges anseende utåt
och de förstärker de inrikespolitiska
motsättningarna.
Olof Palme själv söker frammana bilden av en illasinnad press och besvärliga
moderater som roten till det onda. Förutom han själv och hans allra närmaste
lär få iakttagare acceptera den beskrivningen. Det är inte moderaterna som sitter i regeringsställning och för utrikespolitiken. Det är Olof Palme och socialdemokratin. Det är inte moderaterna som
utnämnt Lennart Bodström, Pierre
Schori, Anders Ferm och de andra. Det
har Olof Palme.
Det är Olof Palme som fortsätter att
leda den internationella s k Palme-kommissionen fast han är svensk statsminister. Det är OlofPalme som behållit FN:s
medlaruppdrag i kriget mellan Iran-Irak
även efter det han återkommit som
svensk statsminister. Det är Olof Palme
som lät västtysken Egon Bahr utforma
förlagan till en svensk officiell utrikes- ·
note. Det är Olof Palme som genom Palme-kommissionen och via Anders Ferm
upprätthåller informella kontakter med
högt uppsatta sovjetiska byråkrater.
Vad som har hänt sedan Olof Palme
återkom till posten som statsminister
1982 är att hflnS under många år och med
stor ihärdighet uppbyggda internationella plattform och hans åtaganden i Socialistinternationalen och Palme-kommissionen allt sämre stämmer med hans
uppgifter och ansvar som svensk statsminister.
Den internationella vänsterpolitik som
Olof Palme och hans parti under lång tid
odlat passar illa i dagens världspolitiska
realiteter som även Sverige som nation
måste beakta. Hata-Amerika-mentaliteten som byggdes upp och användes också inrikespolitiskt under Vietnam-krigets
dagar känns inte lika fräsch i dag när de
två större krig som pågår är kriget i
Afghanistan och kriget i Kampuchea. l
båda dessa fall är Sovjet och Sovjet/Vietnam angripare.
Utvecklingen i tredje världen måste
kännas mer än problematisk för Socialistinternationalen. l land efter land har
hyllade socialistiska fd gerillarörelser
förvandlat sig själva till de nya härskarna
som raskt utrustar sig med maktens alla
attribut, inklusive förtryckets . För Sverige är det inte heller lätt att i alla sammanhang framstå som den givmildaste
av industriländer. Vår urgröpta ekonomi
leder till devalveringar som sänker värdet av våra bidrag till såväl FN-systemet
som till utvecklingsländerna även om vi
på hemmaplan upprätthåller det s k enprocentmålet.
Den säkerhetspolitiska utmaning som
u-båtskränkningarna innebär har gett oss
en allvarlig påminnelse om realiteterna i
Sveriges geopolitiska läge och upprustningarna i vår nära omvärld. Inte heller
detta stämmer med den världsbild som
Olof Palme och socialdemokratin byggt
upp åt sig under 70-talet då nedrustarna
inom (s) fick övertaget över försvarsvännerna och lade fast en nedrustningspolitik för det svenska försvaret.
Olof Palme och socialdemokratins utrikespolitik är ur takt med tiden. Verkligheten har hunnit i kapp de socialistiska
visionerna. Detta är den egentliga bakgrunden till de många affärerna. Sedan
bar naturligtvis Olof PaJmes tendens att
självsvåldigt utöva utrikes- och biståndspolitik med förbigående av normala kanaler och myndigheter bidragit, liksom
Lennart Bodströms inkompetens och
oförmåga att umgås med massmedia.
· Vad moderaterna kan anklagas alternativt berömmas för är att med ihärdighet och konsekvens ha fullgjort sin
oppositionsrolL De många felstegen och
övertrampen från Olof PaJmes & Co:s
sida har lyfts fram i ljuset och kritiserats.
De har skärskådats och den föregripliga
frågan har ställts om det eller det agerandet är förenligt med Sveriges nationella
intressen, om det överens!>tämmer med
den av riksdagen fastlagda utrikespolitiken.
121
Olof Palme är ovan vid kritik. Han har
länge fått spela ostörd på den nationella
och internationella arenan uppburen av
det förtroendekapital också i utrikesfrå-
gor som Per Albin och Erlander skaffade
socialdemokratin. Den tiden är nu förbi.
Verkligheten har förändrats och Sverige
har ställts inför nya säkerhetspolitiska
och ekonomiska utmaningar.
Sveriges utrikespolitik måste föras
med fasthet och konsekvens. Grunden,
alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
i krig, ligger fast. Samtidigt måste en
konstruktiv diskussion kunna föras om
våra relationer till såväl öst som väst, om
vårt försvars styrka och innehåll, om en
långsiktig Europapolitik, om en effektivare biståndspolitik. Den diskussionen
är nödvändig för att Sverige också i
framtiden skall få leva i fred och frihet.
Den dialogen försummar socialdemokratin.
Ytterligare en av de många utrikesaffä-
rerna har passerat revy inför en åskå-
dande allmänhet. Liksom tidigare efterlämnar också denna affär en olustig eftersmak. Frågan måste ställas vad det är
som gått snett i regeringen Palmes skötsel av utrikespolitiken för att vi gång på
gång skall begåvas med dessa skeenden?
De förbättrar inte Sveriges anseende utåt
och de förstärker de inrikespolitiska
motsättningarna.
Olof Palme själv söker frammana bilden av en illasinnad press och besvärliga
moderater som roten till det onda. Förutom han själv och hans allra närmaste
lär få iakttagare acceptera den beskrivningen. Det är inte moderaterna som sitter i regeringsställning och för utrikespolitiken. Det är Olof Palme och socialdemokratin. Det är inte moderaterna som
utnämnt Lennart Bodström, Pierre
Schori, Anders Ferm och de andra. Det
har Olof Palme.
Det är Olof Palme som fortsätter att
leda den internationella s k Palme-kommissionen fast han är svensk statsminister. Det är OlofPalme som behållit FN:s
medlaruppdrag i kriget mellan Iran-Irak
även efter det han återkommit som
svensk statsminister. Det är Olof Palme
som lät västtysken Egon Bahr utforma
förlagan till en svensk officiell utrikes- ·
note. Det är Olof Palme som genom Palme-kommissionen och via Anders Ferm
upprätthåller informella kontakter med
högt uppsatta sovjetiska byråkrater.
Vad som har hänt sedan Olof Palme
återkom till posten som statsminister
1982 är att hflnS under många år och med
stor ihärdighet uppbyggda internationella plattform och hans åtaganden i Socialistinternationalen och Palme-kommissionen allt sämre stämmer med hans
uppgifter och ansvar som svensk statsminister.
Den internationella vänsterpolitik som
Olof Palme och hans parti under lång tid
odlat passar illa i dagens världspolitiska
realiteter som även Sverige som nation
måste beakta. Hata-Amerika-mentaliteten som byggdes upp och användes också inrikespolitiskt under Vietnam-krigets
dagar känns inte lika fräsch i dag när de
två större krig som pågår är kriget i
Afghanistan och kriget i Kampuchea. l
båda dessa fall är Sovjet och Sovjet/Vietnam angripare.
Utvecklingen i tredje världen måste
kännas mer än problematisk för Socialistinternationalen. l land efter land har
hyllade socialistiska fd gerillarörelser
förvandlat sig själva till de nya härskarna
som raskt utrustar sig med maktens alla
attribut, inklusive förtryckets . För Sverige är det inte heller lätt att i alla sammanhang framstå som den givmildaste
av industriländer. Vår urgröpta ekonomi
leder till devalveringar som sänker värdet av våra bidrag till såväl FN-systemet
som till utvecklingsländerna även om vi
på hemmaplan upprätthåller det s k enprocentmålet.
Den säkerhetspolitiska utmaning som
u-båtskränkningarna innebär har gett oss
en allvarlig påminnelse om realiteterna i
Sveriges geopolitiska läge och upprustningarna i vår nära omvärld. Inte heller
detta stämmer med den världsbild som
Olof Palme och socialdemokratin byggt
upp åt sig under 70-talet då nedrustarna
inom (s) fick övertaget över försvarsvännerna och lade fast en nedrustningspolitik för det svenska försvaret.
Olof Palme och socialdemokratins utrikespolitik är ur takt med tiden. Verkligheten har hunnit i kapp de socialistiska
visionerna. Detta är den egentliga bakgrunden till de många affärerna. Sedan
bar naturligtvis Olof PaJmes tendens att
självsvåldigt utöva utrikes- och biståndspolitik med förbigående av normala kanaler och myndigheter bidragit, liksom
Lennart Bodströms inkompetens och
oförmåga att umgås med massmedia.
· Vad moderaterna kan anklagas alternativt berömmas för är att med ihärdighet och konsekvens ha fullgjort sin
oppositionsrolL De många felstegen och
övertrampen från Olof PaJmes & Co:s
sida har lyfts fram i ljuset och kritiserats.
De har skärskådats och den föregripliga
frågan har ställts om det eller det agerandet är förenligt med Sveriges nationella
intressen, om det överens!>tämmer med
den av riksdagen fastlagda utrikespolitiken.
121
Olof Palme är ovan vid kritik. Han har
länge fått spela ostörd på den nationella
och internationella arenan uppburen av
det förtroendekapital också i utrikesfrå-
gor som Per Albin och Erlander skaffade
socialdemokratin. Den tiden är nu förbi.
Verkligheten har förändrats och Sverige
har ställts inför nya säkerhetspolitiska
och ekonomiska utmaningar.
Sveriges utrikespolitik måste föras
med fasthet och konsekvens. Grunden,
alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
i krig, ligger fast. Samtidigt måste en
konstruktiv diskussion kunna föras om
våra relationer till såväl öst som väst, om
vårt försvars styrka och innehåll, om en
långsiktig Europapolitik, om en effektivare biståndspolitik. Den diskussionen
är nödvändig för att Sverige också i
framtiden skall få leva i fred och frihet.
Den dialogen försummar socialdemokratin.