Ingegerd Troedsson; Myndig också på äldre dar
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
INGEGERD TROEDSSON:
Myndig också på äldre dar!
Varför finns ingen valfrihetför de äldre,
frågade Sven Rydenfelt i Svensk
Tidskrift l /85 och Göran Åstrand skrev i
2/85 om hur det är att vara pensionär i
Stockholm. Bristen på valfrihet har sin
grund i den falskajämlikhetsuppfattning
som tror att jämlikhet är detsamma som
att tvinga på alla samma sätt att leva
från vaggan till graven, skriver Ingegerd
Troedsson. Men alla är olika. Jämlikhet
och rättvisa kräver därför rätt att välja
mellan många olika vårdformer och
vårdgivare. Moderaterna har i riksdagen
lagt fram ett förslag som bygger på
principen att ”vårdpengen” från
sjukförsäkringen skall följa patienten.
Landstingens monopol skulle då brytas
och pensionärerna få ekonomisk
möjlighet att bli fullmyndiga
medborgare med rätt att välja vård eller
service.
Ingegerd Troedsson är förste vice
talman i Sveriges Riksdag. Hon var
hälso- och sjukvårdsminister 1976-
78.
Rädslan att bli gammal, att inte längre få
rå sig själv utan tvingas acceptera den
vård och service som politikerna bestämmer, har vältaligt skildrats av Sven
Rydenfelt i Den gamles dröm (Svensk
Tidskrift nr 1/1985.)
Det den gamle där drömmer om är friheten att själv få välja vårdhem, hemvårdsbiträde, sjukhem. – Är det för
mycket begärt? slutar Rydenfelt.
Nej, förvisso är det inte det. Det borde
i stället vara en av de mest elementära
rättigheterna att veta att ens önskan och
behov så långt möjligt respekteras under
livets alla stadier, inte minst på äldre dar
då våra individuella särdrag blivit som
mest utvecklade.
Boven i dramat
Boven i dramat är den falska jämlikhetsuppfattning som tror (eller låtsas tro) att
jämlikhet är detsamma som att tvinga på
alla samma sätt att leva från vaggan till
graven, samma barnomsorg, samma utbildning, samma boende, samma sjukvård, samma äldreomsorger …
Denna jämlikhetssyn, presenterad i
1969 års socialdemokratiska Jämlikhetsrapport, har sedan dess tillåtits genomsyra hela vårdsektorns utveckling med
en allt mer omfattande kommun- och
landstingssocialisering som självklart resultat.
Motståndet mot allt vad alternativ
heter har ackompanjerats av föga sofistikerade uttalanden som att ”ingen får tjä-
na pengar på att någon är sjuk eller behö-
ver vård”. Privatisering har framställts
som något fult, enbart förbehållet ”de
rika”. Samtidigt har monopolens bevarare skjutit personalen framför sig och
128
indignerat låtsats som om angrepp på
monopolen också skulle vara angrepp på
personalen: De gör ju sitt allra bästa.
Varför då klaga?
Alla olika
Det är märkligt att en så genomfalsk och
ytlig människosyn som jämlikhetsrapporten ger uttryck för, tillåtits dirigera
vårdpolitiken i det upplysta land som
Sverige borde vara. Det enda vi vet är ju
tvärtom att alla människor är olika, har
olika önskemål och behov, och att en
vårdform, som kan passa den ene som
hand i handske, för en annan kan upplevas som djupaste ofrihet.
Jämlikhet och rättvisa kräver därför
alternativ, att den enskilde har möjlighet
att välja mellan många olika vårdformer,
många olika vårdgivare, kan välja bort
det som inte passar och välja fram det
som är bra i det enskilda fallet.
Opinionen positiv
Den allmänna opinionen är också förvå-
nansvärt öppen för en sådan politik. En
SIFO-undersökning från förra våren visar att den svenska allmänheten vill ha
en ökad andel privat vård och en minskning av den offentliga, trots att man i
enkäten överskattar den privata vårdsektorns omfattning.
I en undersökning på uppdrag av Jönköpings läns landsting instämde 42% av
dess anställda i att ”en privatisering av
sjukvården helt eller delvis skulle göra
att patienten fick bättre vård”. 31 %
hade en motsatt uppfattning. Resultatet
är särskilt positivt med tanke på det sätt
på vilket begreppet privatisering attackerats och snedvridits av socialdemokraterna.
Intressant kan också vara att 96% av
de nära 4200 läkare, som i våras svarade
på en enkät från min sida, ansåg att
”konkurrens på lika villkor mellan de
kommunala huvudmännen, privatpraktiker och privata vårdgivare är till fördel
för patienten”.
Den falskajämlikhetsuppfattningen tror att jämlikhet är detsamma som.att tvinga på alla
samma sätt att leva.
Bygg ut allmänna sjukförsäkringen
Hur skall då politiken utformas för att
möjliggöra mångfald, alternativ och därmed en starkare ställning för den gamle?
Ytterst få har ens med fullt utbyggd ATP
möjlighet att ur egen ficka bekosta den
service eller vård som behövs.
Det förslag som förts fram från moderaternas sida bygger på principen att
”vårdpengen” från sjukförsäkringen
skall följa patienten.
Det första steget innebär ett upprivande av den landstingssocialisering av
patienternas sjukförsäkringspengar som
Dagmarbeslutet inneburit. sjukvårdspengen bör således även framgent följa
patienten vid besök i öppen läkar-, sjukgymnast- eller tandvård, vare sig det gäller heltids-, deltids- eller s k fritidspraktiserande vårdgivare. Låt oss inte glömma
att möjligheten att besöka en fritidspraktiker i stora delar av vårt land kan vara
den sjukes enda möjlighet att snabbt –
utan remiss – komma i kontakt med en
specialist. (Patientunderlaget räcker
många fall inte till för en privatpraktiserande specialist på heltid.)
Det andra steget innebär att sjukförsäkringen också betalar en betydligt
större del av kostnaden för sjukhemsvården. sjukvårdspengen bör sättas så högt
att den tillsammans med gängse patientavgift täcker normalkostnaden för ett enskilt sjukhem. Väljer patienten däremot
vård vid landstingets sjukhem, som regelmässigt är betydligt dyrare, får återstoden av kostnaden – utöver patientavgift och försäkringsersättning – täckas
genom landstingsskatt.
Möjligheten att besöka enfritidspraktiker är i stora delar av landet
den sjukes enda möjlighet att
snabbt nå en specialist.
I det tredje och sista steget avses sjukförsäkringen också täcka huvuddelen av
kostnaden för sluten akutsjukvård. Sä-
kerligen kommer huvuddelen av denna
vård ocks~ framgent att ombesötjas av
landstingen. Vårdpengen får i dessa fall
sin stora betydelse när det gäller att
komma till rätta med de långa köer till
operationer av olika slag som finns inom
en del landsting. Det enda alternativet i
dag är det privata Sophiahemmet, förbehållet dem som själva kan betala. Fler
alternativ av detta slag skulle med säkerhet uppstå om patienten med sin vårdpeng har möjlighet att betala. Den nuvarande ordningen – eller snarare oordningen – där patienter med svåra smärtor tillåts vänta i månader, ja år, för att
tex få en höftledsoperation utförd är inte
bara djupt inhuman. Många blir under
129
väntetiden handikappade för resten av
sitt liv med ytterligare vårdbehov som
resultat.
Fruktbärande konkurrens
De enskilda vårdgivarna på sjukhemmens område skulle genom en sådan utbyggnad av vår allmänna och solidariska
sjukförsäkring slippa beroendet av
landstingens mer eller mindre goda vilja.
(Vem vågar överhuvudtaget satsa på en
sjukhemsfilosofi man tror på, när landstingen på sin höjd skriver ettårskontrakt
och i första hand slår vakt om sin egen
verksamhet, oavsett vad patienterna
önskar?)
Det enda väsentliga för det enskilda
sjukhemmet skulle i stället vara att patienterna blir nöjda och trivs med vården
och personalen, om ej raseras den ekonomiska grunden för dess fortsatta existens. Nya behandlingsformer eller annorlunda utformning av vårdmiljön skulle kunna prövas på ett långt smidigare
sätt än vad som är möjligt i den politikerstyrda landstingsvården. En fruktbärande ”konkurrens” mellan olika vårdformer skulle uppstå till fromma för patienten.
Kommunal vårdpeng
När det gäller den vård och service för
de äldre, som primärkommunerna ytterst ansvarar för, saknas det försäkringssystem som finns inom sjukvården.
De nuvarande reglerna innebär att den
vård, omsorg eller service som ges av
ideella organisationer, av personer som
vill utforma insatserna på ett annorlunda
sätt eller överhuvudtaget i enskild regi
l
i
130
alltför ofta förbehålls de pensionärer
som kan betala hela eller en stor del av
kostnaderna själva, utan tillskott från
kommunen. I åter andra fall ger kommunerna vissa bidrag, men endast om de
själva saknar tillräckliga vårdresurser.
De privata äldreomsorgshemmen blir då
ofta ”dragspel” beroende på de aktuella
behoven inom kommunen, men helt oberoende av om de äldre föredrar det enskilda eller det kommunala alternativet.
Också på detta område måste därför
en omprövning av reglerna ske utifrån
filosofin att en kommun inte bör ha rätt
att ensidigt gynna den egna verksamheten om det visar sig att någon annan
vårdgivare kan tillhandahålla vården eller tjänsterna bättre och kanske t o m billigare. Vård- och servicepengen skulle
då också här följa pensionären.
Patienter med svåra smärtorfår
vänta i år på en höftled_soperation.
Pensionären skulle genom en politik
av detta slag få väsentligt bättre möjligheter att som fullmyndig medborgare
kunna forma sitt liv även i de fall han
eller hon är beroende av omfattande
vård eller service.
Eftersom de sammanlagda kostnaderna dessutom med all sannolikhet blir
lägre borde ”den gamles dröm” snart
kunna bli verklighet.
Stöd Svensk Tidskrift
genom att bli medlem i
Föreningen Svensk Tidskrifts Vänner
Föreningen har till ändamål att stödja Svensk Tidskrift ekonomiskt och därmed
bevara och utveckla tidskriften. Föreningen har nått ett glädjande stort gensvar
bland Svensk Tidskrifts läsare.
Medlemsavgiften är minst kronor 100:- per år. Avgift som ständig medlem är
minst kronor l 000:-.
Bankgiro 698-890 l – Postgiro 19 32 20-1
Myndig också på äldre dar!
Varför finns ingen valfrihetför de äldre,
frågade Sven Rydenfelt i Svensk
Tidskrift l /85 och Göran Åstrand skrev i
2/85 om hur det är att vara pensionär i
Stockholm. Bristen på valfrihet har sin
grund i den falskajämlikhetsuppfattning
som tror att jämlikhet är detsamma som
att tvinga på alla samma sätt att leva
från vaggan till graven, skriver Ingegerd
Troedsson. Men alla är olika. Jämlikhet
och rättvisa kräver därför rätt att välja
mellan många olika vårdformer och
vårdgivare. Moderaterna har i riksdagen
lagt fram ett förslag som bygger på
principen att ”vårdpengen” från
sjukförsäkringen skall följa patienten.
Landstingens monopol skulle då brytas
och pensionärerna få ekonomisk
möjlighet att bli fullmyndiga
medborgare med rätt att välja vård eller
service.
Ingegerd Troedsson är förste vice
talman i Sveriges Riksdag. Hon var
hälso- och sjukvårdsminister 1976-
78.
Rädslan att bli gammal, att inte längre få
rå sig själv utan tvingas acceptera den
vård och service som politikerna bestämmer, har vältaligt skildrats av Sven
Rydenfelt i Den gamles dröm (Svensk
Tidskrift nr 1/1985.)
Det den gamle där drömmer om är friheten att själv få välja vårdhem, hemvårdsbiträde, sjukhem. – Är det för
mycket begärt? slutar Rydenfelt.
Nej, förvisso är det inte det. Det borde
i stället vara en av de mest elementära
rättigheterna att veta att ens önskan och
behov så långt möjligt respekteras under
livets alla stadier, inte minst på äldre dar
då våra individuella särdrag blivit som
mest utvecklade.
Boven i dramat
Boven i dramat är den falska jämlikhetsuppfattning som tror (eller låtsas tro) att
jämlikhet är detsamma som att tvinga på
alla samma sätt att leva från vaggan till
graven, samma barnomsorg, samma utbildning, samma boende, samma sjukvård, samma äldreomsorger …
Denna jämlikhetssyn, presenterad i
1969 års socialdemokratiska Jämlikhetsrapport, har sedan dess tillåtits genomsyra hela vårdsektorns utveckling med
en allt mer omfattande kommun- och
landstingssocialisering som självklart resultat.
Motståndet mot allt vad alternativ
heter har ackompanjerats av föga sofistikerade uttalanden som att ”ingen får tjä-
na pengar på att någon är sjuk eller behö-
ver vård”. Privatisering har framställts
som något fult, enbart förbehållet ”de
rika”. Samtidigt har monopolens bevarare skjutit personalen framför sig och
128
indignerat låtsats som om angrepp på
monopolen också skulle vara angrepp på
personalen: De gör ju sitt allra bästa.
Varför då klaga?
Alla olika
Det är märkligt att en så genomfalsk och
ytlig människosyn som jämlikhetsrapporten ger uttryck för, tillåtits dirigera
vårdpolitiken i det upplysta land som
Sverige borde vara. Det enda vi vet är ju
tvärtom att alla människor är olika, har
olika önskemål och behov, och att en
vårdform, som kan passa den ene som
hand i handske, för en annan kan upplevas som djupaste ofrihet.
Jämlikhet och rättvisa kräver därför
alternativ, att den enskilde har möjlighet
att välja mellan många olika vårdformer,
många olika vårdgivare, kan välja bort
det som inte passar och välja fram det
som är bra i det enskilda fallet.
Opinionen positiv
Den allmänna opinionen är också förvå-
nansvärt öppen för en sådan politik. En
SIFO-undersökning från förra våren visar att den svenska allmänheten vill ha
en ökad andel privat vård och en minskning av den offentliga, trots att man i
enkäten överskattar den privata vårdsektorns omfattning.
I en undersökning på uppdrag av Jönköpings läns landsting instämde 42% av
dess anställda i att ”en privatisering av
sjukvården helt eller delvis skulle göra
att patienten fick bättre vård”. 31 %
hade en motsatt uppfattning. Resultatet
är särskilt positivt med tanke på det sätt
på vilket begreppet privatisering attackerats och snedvridits av socialdemokraterna.
Intressant kan också vara att 96% av
de nära 4200 läkare, som i våras svarade
på en enkät från min sida, ansåg att
”konkurrens på lika villkor mellan de
kommunala huvudmännen, privatpraktiker och privata vårdgivare är till fördel
för patienten”.
Den falskajämlikhetsuppfattningen tror att jämlikhet är detsamma som.att tvinga på alla
samma sätt att leva.
Bygg ut allmänna sjukförsäkringen
Hur skall då politiken utformas för att
möjliggöra mångfald, alternativ och därmed en starkare ställning för den gamle?
Ytterst få har ens med fullt utbyggd ATP
möjlighet att ur egen ficka bekosta den
service eller vård som behövs.
Det förslag som förts fram från moderaternas sida bygger på principen att
”vårdpengen” från sjukförsäkringen
skall följa patienten.
Det första steget innebär ett upprivande av den landstingssocialisering av
patienternas sjukförsäkringspengar som
Dagmarbeslutet inneburit. sjukvårdspengen bör således även framgent följa
patienten vid besök i öppen läkar-, sjukgymnast- eller tandvård, vare sig det gäller heltids-, deltids- eller s k fritidspraktiserande vårdgivare. Låt oss inte glömma
att möjligheten att besöka en fritidspraktiker i stora delar av vårt land kan vara
den sjukes enda möjlighet att snabbt –
utan remiss – komma i kontakt med en
specialist. (Patientunderlaget räcker
många fall inte till för en privatpraktiserande specialist på heltid.)
Det andra steget innebär att sjukförsäkringen också betalar en betydligt
större del av kostnaden för sjukhemsvården. sjukvårdspengen bör sättas så högt
att den tillsammans med gängse patientavgift täcker normalkostnaden för ett enskilt sjukhem. Väljer patienten däremot
vård vid landstingets sjukhem, som regelmässigt är betydligt dyrare, får återstoden av kostnaden – utöver patientavgift och försäkringsersättning – täckas
genom landstingsskatt.
Möjligheten att besöka enfritidspraktiker är i stora delar av landet
den sjukes enda möjlighet att
snabbt nå en specialist.
I det tredje och sista steget avses sjukförsäkringen också täcka huvuddelen av
kostnaden för sluten akutsjukvård. Sä-
kerligen kommer huvuddelen av denna
vård ocks~ framgent att ombesötjas av
landstingen. Vårdpengen får i dessa fall
sin stora betydelse när det gäller att
komma till rätta med de långa köer till
operationer av olika slag som finns inom
en del landsting. Det enda alternativet i
dag är det privata Sophiahemmet, förbehållet dem som själva kan betala. Fler
alternativ av detta slag skulle med säkerhet uppstå om patienten med sin vårdpeng har möjlighet att betala. Den nuvarande ordningen – eller snarare oordningen – där patienter med svåra smärtor tillåts vänta i månader, ja år, för att
tex få en höftledsoperation utförd är inte
bara djupt inhuman. Många blir under
129
väntetiden handikappade för resten av
sitt liv med ytterligare vårdbehov som
resultat.
Fruktbärande konkurrens
De enskilda vårdgivarna på sjukhemmens område skulle genom en sådan utbyggnad av vår allmänna och solidariska
sjukförsäkring slippa beroendet av
landstingens mer eller mindre goda vilja.
(Vem vågar överhuvudtaget satsa på en
sjukhemsfilosofi man tror på, när landstingen på sin höjd skriver ettårskontrakt
och i första hand slår vakt om sin egen
verksamhet, oavsett vad patienterna
önskar?)
Det enda väsentliga för det enskilda
sjukhemmet skulle i stället vara att patienterna blir nöjda och trivs med vården
och personalen, om ej raseras den ekonomiska grunden för dess fortsatta existens. Nya behandlingsformer eller annorlunda utformning av vårdmiljön skulle kunna prövas på ett långt smidigare
sätt än vad som är möjligt i den politikerstyrda landstingsvården. En fruktbärande ”konkurrens” mellan olika vårdformer skulle uppstå till fromma för patienten.
Kommunal vårdpeng
När det gäller den vård och service för
de äldre, som primärkommunerna ytterst ansvarar för, saknas det försäkringssystem som finns inom sjukvården.
De nuvarande reglerna innebär att den
vård, omsorg eller service som ges av
ideella organisationer, av personer som
vill utforma insatserna på ett annorlunda
sätt eller överhuvudtaget i enskild regi
l
i
130
alltför ofta förbehålls de pensionärer
som kan betala hela eller en stor del av
kostnaderna själva, utan tillskott från
kommunen. I åter andra fall ger kommunerna vissa bidrag, men endast om de
själva saknar tillräckliga vårdresurser.
De privata äldreomsorgshemmen blir då
ofta ”dragspel” beroende på de aktuella
behoven inom kommunen, men helt oberoende av om de äldre föredrar det enskilda eller det kommunala alternativet.
Också på detta område måste därför
en omprövning av reglerna ske utifrån
filosofin att en kommun inte bör ha rätt
att ensidigt gynna den egna verksamheten om det visar sig att någon annan
vårdgivare kan tillhandahålla vården eller tjänsterna bättre och kanske t o m billigare. Vård- och servicepengen skulle
då också här följa pensionären.
Patienter med svåra smärtorfår
vänta i år på en höftled_soperation.
Pensionären skulle genom en politik
av detta slag få väsentligt bättre möjligheter att som fullmyndig medborgare
kunna forma sitt liv även i de fall han
eller hon är beroende av omfattande
vård eller service.
Eftersom de sammanlagda kostnaderna dessutom med all sannolikhet blir
lägre borde ”den gamles dröm” snart
kunna bli verklighet.
Stöd Svensk Tidskrift
genom att bli medlem i
Föreningen Svensk Tidskrifts Vänner
Föreningen har till ändamål att stödja Svensk Tidskrift ekonomiskt och därmed
bevara och utveckla tidskriften. Föreningen har nått ett glädjande stort gensvar
bland Svensk Tidskrifts läsare.
Medlemsavgiften är minst kronor 100:- per år. Avgift som ständig medlem är
minst kronor l 000:-.
Bankgiro 698-890 l – Postgiro 19 32 20-1