Erik Anners; Maktskiftet – En kommentar till Gösta Bohmans memoarer
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK ANNERS:
Maktskiftet
En kommentar till Gösta Bohmans memoarer
Erik Anners markerar genom rubriken
” en kommentar till etc” att hans artikel
inte i första hand är avsedd som en
recension av Gösta Bohmans bok. Dess
innehåll kan förutsättas vara bekant för
de flesta av Svensk Tidskrifts läsare.
Artikeln är snarare att uppfatta som ett
debattinlägg i anslutning till boken.
Erik Anners är f d professor i
rättshistoria vid Stockholms
Universitet och har varit
landstingsman och riksdagsman samt
ordförande i Högerpartiets
programkommille 1964-1967.
Gösta Bohman kallar fortsättningen av
sina memoarer för ”Maktskiftet”. Titeln
är något vilseledande; av hans bok framgår med all önskvärd tydlighet att tillkomsten av 1976 års borgerliga regering
inte representerade en brytning med den
socialdemokratiska regeringens politik.
Tröghetseffekterna av fyrtio års socialistisk regim gjorde sig gällande med sådan
styrka att den borgerliga regeringens politik inte på något avgörande sätt avvek
från vad en socialdemokratisk skulle ha
fört i dess ställe. Än värre blev det under
Ola Ullstens folkpartiregering, som bakom kulisserna tycks ha regisserats av
Olof Palme – åtminstone indirekt. Nå-
got bättre blev det under den andra trepartiregeringen, som åtminstone i några
sammanhang lyckades samla sig till politiska alternativ till socialdemokratin.
Men allt gick ju förlorat genom ”den underbara natten”.
Bohmans· bok gör ett sammanhang
fullt klart. Han gjorde vad han kunde för
att få de båda trepartiregeringarna, där
han medverkade, att föra en konsekvent
politik av liberalt, ja, just liberalt märke.
Det är ett fenomen av icke ringa historiskt intresse att Bohman i sin politiska
idevärld ligger långt närmare Adam
Smith än Edmund Burke. Förklaringen
är naturligtvis att vad det svenska samhället trängande behöver inte är ett bevarande av ett organiskt framvuxet system utan en radikal frigörelse ur en socialistisk maktstruktur. Bohmans memoarer ger ofta vältaliga uttryck för hur
starkt han upplever nödvändigheten av
en sådan frigörelse – och här ·och var
nedslående exempel på hur föga gensvar
han fick hos mittenpartierna.
Hans situation var naturligtvis ytterligt svår. Mittenpartierna hyste en närmast panisk skräck för att kunna beskyllas för attacker på den sociala välfärden.
För säkerhets skull lutade de sig som
oftast bakåt i alla lägen, där sådana
risker kunde föreligga. Deras huvudsyfte
var att föra en socialpolitik. som så litet
som möjligt avvek från den socialdemokratiska. skattepolitiken fick inte avlägsna sig mycket från den socialdemokratiska jämlikhetslinjen. Om undervisningspolitiken gällde detsamma.
Boken sedd som apologi
Vad Bohman än säger har givetvis boken
bl a tillkommit för att utgöra en apologi
för hans gärning som partiledare och
ekonomiminister. Vad partiledarskapet
beträffar behövs ingen sådan. Bohmans
insatser härvidlag tycker jag ligger på
samma nivå som Jarl Hjalmarsons och
Arvid Lindmans, även om han hade god
hjälp av centerns och folkpartiets verklighetsfrämmande politik. Den stora majoriteten borgerliga väljare 1•il/ ha ett
nära borgerligt samarbete. Ve det parti,
som saboterar detta! Den väljarreaktionen har fört folkpartiet till avgrundens
brant. Den har också tryckt tillbaka centerpartiet från ett stort, närmast allmänborgerligt samlingsparti till ett hopkrympt landsbygdsparti, som tvingats till
en för stunden nyttig men på längre sikt
vådlig allians med KDS.
Bohman har med kraft och skicklighet
kasserat in de vinster, som den politiska
konjunkturen gjort möjliga.
Framstående partiledare, ja, men ekonomiminister? Då hade man velat veta
mer om den ekonomiska politiken – den
var ju Bohmans personliga ansvar. Den
157
tämligen ytliga redogörelsen i kapitlet
”Vanstyre-myten” (s 272-330) hade
med fördel kunnat utvidgas och fördjupas på bekostnad av bl a de tämligen
stereotypa personalkarakteristiker och
miljöskildringar, som väl starkt präglar
boken.
Boken som historisk källa
Vad Bohmans personliga omdömen –
ofta kritiska – om sina politiska medoch motspelare beträffar, så är de tacknämliga ur historisk synpunkt. Brevmaterialets försämring som historisk källa
gör det ju mycket svårare nu än förr att
få en mer till personlighetens kärna
gående bild av politiskt intressanta gestalter. Där räcker det inte med aldrig så
skarpa konturer. Förr i världen skvallrade man i brev och roade sig ofta med
att säga ”sanningar” om folk. Det gör
man numera per telefon, men det kommer inte till eftervärlden.
Bohmans personligt hållna reflexioner
över andra människors karaktär och beteende har emellertid alltför ofta det felet
att han går halvvägs. Han säger något
som kan uppfattas som början till ” sanningen” om t ex Per Ahlmark (vilken
svarat med ett raseriutbrott i Expressen), men sedan blir det inte mera. Den
besvikne läsaren undrar om boken inte
vunnit på att Bohman antingen strukit
personomdömena eller – och helst –
gjort sig mödan att skriva mer utförliga
porträtt. Sådana hade varit ovärderliga
som historisk källa.
Bohman har ett snabbt och klart intellekt. Han observerar vaket och inträngande. Därför är de många skildringarna
av samtal, debatter och förhandlingar gi- 158
vande. De ger uttrycksfulla bilder av de
situationer, som Bohman befunnit sig i
och hur han tänkt och handlat. Det finns
andra böcker, som behandlar delar av
Bohmans tema, t ex Kai Hammerichs
om regeringsskiftet hösten 1976. skillnaderna mellan hans och Bohmans skildringar av förloppet är inte större än man
kan vänta sig – Hammerich rekonstruerar under det att Bohman var med
själv på insidan. Det samlade intrycket
är att Bohmans bok är en pålitlig källa
evad gäller värderingsfria data. Beträffande förhållanden, där subjektiva värderingar spelar en större eller mindre roll
får man naturligtvis räkna med Bohmans
ofta omvittnade heta temperament. Men
man behöver inte räkna med oskäligt
stora korrigeringar. Gösta Bohman är
uppenbarligen en perfektionist och strä-
var ärligen efter att beskriva verkligheten just så som han upplevt den. Inom
rimliga krav är alltså hans nya bok –
liksom den förra – både viktig och vederhäftig.
Bokens budskap
Vad har den då att säga oss? Först och
främst att de borgerliga partierna på ett
snarast naivt sätt underskattade svårigheterna i att övertaga regeringsmakten.
Bohman påstår visserligen att han och
hans parti var väl förberedda att göra
det. Men det kan näppeligen gälla mer än
själva maktövertagandet med dess teknikaliteter. När det gällde de stora politiska sakfrågorna, t ex den förestående
ekonomiska krisens svårartade karaktär,
var beredskapen icke god i något borgerligt parti. Och hade man inom Moderata
Samlingspartiet bättre förstått forskningens och den akademiska undervisningens problematik skulle man väl gjort
starkare motstånd mot den olycksaliga
s k universite’tsreform, som accepterades
i regeringsprogrammet av undfallenhet
mot centerpartiets regionalpolitiska
intressen.
Bohmans prognos
Som avslutning ställer Bohman en politisk prognos. Den är optimistisk. Han
säger:
”Vi har därför ingen anledning att se
framåt med pessimism (min kurs.) Sveriges strukturella problem är så uppenbara
och deras lösning så nödvändig, att även
de som i det längsta sökt blunda för behovet av ekonomiskt-politiskt omtänkande nu tycks vara beredda till sådant.
Härom vittnar bland mycket annat KjellOlof Feldts självbekännelser .. . Flera
kommer att följa efter. Tro mig!”
Om det vore så väl! Tyvärr vågar jag
inte tro Gösta Bohman. Han har två argument mot sig. Det ena är hans egen
förkrossande siffersammanställning över
Sveriges ekonomiska läge!
”Vårt lands nettoskuld till omvärlden
uppgår nu till 173 miljarder kronor. Den
har sedan socialdemokraterna återfått
makten ökat med inte mindre än 78 miljarder. statsskulden har ökat från 30 miljarder 1970 till i runt tal 500 miljarder
1984. Efter 1982 års maktskifte har
statsskulden ökat med i runt tal 165 miljarder. Statens årliga ränteutgifter, som
får beräknas till drygt 60 miljarder, har
under samma tid ökat med mer än 30
miljarder … ”
Det vill ju till en tvärvändning i vår
ekonomiska politik om vi skall ta oss ur
denna situation. Men trots detta påstår
Feldt och hans statssekreterare Åsbrink
att Sveriges ekonomi rör sig i rätt riktning. Då har de inte stora pretentioner.
Vad som hänt är ju att en drastisk devalvering tillfälligt förbättrat vår export.
Men så kan vi inte hålla på. Då får vi
uppleva en ekonomisk kris med förödande ekonomiska och sociala skadeverknmgar.
För att lösa Sveriges ekonomiskt-politiska problem måste socialdemokraterna
acceptera en ekonomisk stimulanspolitik
med radikala skattesänkningar kombinerad med långtgående beskärningar av
den offentliga sektorn.
Men jag tror inte att de vill det!
Och detta är det andra argumentet. De
vill inte därför att de lO000-tals professionella funktionärer, som bär upp den
på bred front avancerande socialdemokratiska maktapparaten: SAP. LO, SSU,
Arbetarnas bildningsförbund, Folkets
hus- och Folkets park-organisationerna.
Hyresgästernas Riksförbund. Folksam.
KF, OK. BPA, Arebolagen. A-pressen
159
osv. osv inte har verklig förståelse för de
frihetsvärden, som Bohman så kraftfullt
hyllar. Sådant tal betraktar många av
dem som reaktionärt svammel från
överklassen. Det är den andans barn,
som finner det helt naturligt att driva
igenom t ex bostadspolitiken.
När dessa människor härskar över staten finner de det lika naturligt att kollektivisera barnens uppfostran genom daghemmen och göra skolan och universiteten mera jämlika genom att göra dem
sämre. Det verkliga politiska problemet i
vårt land är därför den kollektivistiska
grundinställningen hos alla de socialistiska folkrörelsernas makthavande byrå-
krater med deras gelikar i stat, landsting
och kommuner.
Mot deras veto kan ingen förnuftig
ekonomisk politik föras av en socialdemokratisk regering vare sig finansministern heter Feldt eller något annat. Det
blir svårt nog för en borgerlig. Som sagt,
jag tror inte på Bohmans optimistiska
’prognos. Men låt oss hoppas att han får
rätt!
Maktskiftet
En kommentar till Gösta Bohmans memoarer
Erik Anners markerar genom rubriken
” en kommentar till etc” att hans artikel
inte i första hand är avsedd som en
recension av Gösta Bohmans bok. Dess
innehåll kan förutsättas vara bekant för
de flesta av Svensk Tidskrifts läsare.
Artikeln är snarare att uppfatta som ett
debattinlägg i anslutning till boken.
Erik Anners är f d professor i
rättshistoria vid Stockholms
Universitet och har varit
landstingsman och riksdagsman samt
ordförande i Högerpartiets
programkommille 1964-1967.
Gösta Bohman kallar fortsättningen av
sina memoarer för ”Maktskiftet”. Titeln
är något vilseledande; av hans bok framgår med all önskvärd tydlighet att tillkomsten av 1976 års borgerliga regering
inte representerade en brytning med den
socialdemokratiska regeringens politik.
Tröghetseffekterna av fyrtio års socialistisk regim gjorde sig gällande med sådan
styrka att den borgerliga regeringens politik inte på något avgörande sätt avvek
från vad en socialdemokratisk skulle ha
fört i dess ställe. Än värre blev det under
Ola Ullstens folkpartiregering, som bakom kulisserna tycks ha regisserats av
Olof Palme – åtminstone indirekt. Nå-
got bättre blev det under den andra trepartiregeringen, som åtminstone i några
sammanhang lyckades samla sig till politiska alternativ till socialdemokratin.
Men allt gick ju förlorat genom ”den underbara natten”.
Bohmans· bok gör ett sammanhang
fullt klart. Han gjorde vad han kunde för
att få de båda trepartiregeringarna, där
han medverkade, att föra en konsekvent
politik av liberalt, ja, just liberalt märke.
Det är ett fenomen av icke ringa historiskt intresse att Bohman i sin politiska
idevärld ligger långt närmare Adam
Smith än Edmund Burke. Förklaringen
är naturligtvis att vad det svenska samhället trängande behöver inte är ett bevarande av ett organiskt framvuxet system utan en radikal frigörelse ur en socialistisk maktstruktur. Bohmans memoarer ger ofta vältaliga uttryck för hur
starkt han upplever nödvändigheten av
en sådan frigörelse – och här ·och var
nedslående exempel på hur föga gensvar
han fick hos mittenpartierna.
Hans situation var naturligtvis ytterligt svår. Mittenpartierna hyste en närmast panisk skräck för att kunna beskyllas för attacker på den sociala välfärden.
För säkerhets skull lutade de sig som
oftast bakåt i alla lägen, där sådana
risker kunde föreligga. Deras huvudsyfte
var att föra en socialpolitik. som så litet
som möjligt avvek från den socialdemokratiska. skattepolitiken fick inte avlägsna sig mycket från den socialdemokratiska jämlikhetslinjen. Om undervisningspolitiken gällde detsamma.
Boken sedd som apologi
Vad Bohman än säger har givetvis boken
bl a tillkommit för att utgöra en apologi
för hans gärning som partiledare och
ekonomiminister. Vad partiledarskapet
beträffar behövs ingen sådan. Bohmans
insatser härvidlag tycker jag ligger på
samma nivå som Jarl Hjalmarsons och
Arvid Lindmans, även om han hade god
hjälp av centerns och folkpartiets verklighetsfrämmande politik. Den stora majoriteten borgerliga väljare 1•il/ ha ett
nära borgerligt samarbete. Ve det parti,
som saboterar detta! Den väljarreaktionen har fört folkpartiet till avgrundens
brant. Den har också tryckt tillbaka centerpartiet från ett stort, närmast allmänborgerligt samlingsparti till ett hopkrympt landsbygdsparti, som tvingats till
en för stunden nyttig men på längre sikt
vådlig allians med KDS.
Bohman har med kraft och skicklighet
kasserat in de vinster, som den politiska
konjunkturen gjort möjliga.
Framstående partiledare, ja, men ekonomiminister? Då hade man velat veta
mer om den ekonomiska politiken – den
var ju Bohmans personliga ansvar. Den
157
tämligen ytliga redogörelsen i kapitlet
”Vanstyre-myten” (s 272-330) hade
med fördel kunnat utvidgas och fördjupas på bekostnad av bl a de tämligen
stereotypa personalkarakteristiker och
miljöskildringar, som väl starkt präglar
boken.
Boken som historisk källa
Vad Bohmans personliga omdömen –
ofta kritiska – om sina politiska medoch motspelare beträffar, så är de tacknämliga ur historisk synpunkt. Brevmaterialets försämring som historisk källa
gör det ju mycket svårare nu än förr att
få en mer till personlighetens kärna
gående bild av politiskt intressanta gestalter. Där räcker det inte med aldrig så
skarpa konturer. Förr i världen skvallrade man i brev och roade sig ofta med
att säga ”sanningar” om folk. Det gör
man numera per telefon, men det kommer inte till eftervärlden.
Bohmans personligt hållna reflexioner
över andra människors karaktär och beteende har emellertid alltför ofta det felet
att han går halvvägs. Han säger något
som kan uppfattas som början till ” sanningen” om t ex Per Ahlmark (vilken
svarat med ett raseriutbrott i Expressen), men sedan blir det inte mera. Den
besvikne läsaren undrar om boken inte
vunnit på att Bohman antingen strukit
personomdömena eller – och helst –
gjort sig mödan att skriva mer utförliga
porträtt. Sådana hade varit ovärderliga
som historisk källa.
Bohman har ett snabbt och klart intellekt. Han observerar vaket och inträngande. Därför är de många skildringarna
av samtal, debatter och förhandlingar gi- 158
vande. De ger uttrycksfulla bilder av de
situationer, som Bohman befunnit sig i
och hur han tänkt och handlat. Det finns
andra böcker, som behandlar delar av
Bohmans tema, t ex Kai Hammerichs
om regeringsskiftet hösten 1976. skillnaderna mellan hans och Bohmans skildringar av förloppet är inte större än man
kan vänta sig – Hammerich rekonstruerar under det att Bohman var med
själv på insidan. Det samlade intrycket
är att Bohmans bok är en pålitlig källa
evad gäller värderingsfria data. Beträffande förhållanden, där subjektiva värderingar spelar en större eller mindre roll
får man naturligtvis räkna med Bohmans
ofta omvittnade heta temperament. Men
man behöver inte räkna med oskäligt
stora korrigeringar. Gösta Bohman är
uppenbarligen en perfektionist och strä-
var ärligen efter att beskriva verkligheten just så som han upplevt den. Inom
rimliga krav är alltså hans nya bok –
liksom den förra – både viktig och vederhäftig.
Bokens budskap
Vad har den då att säga oss? Först och
främst att de borgerliga partierna på ett
snarast naivt sätt underskattade svårigheterna i att övertaga regeringsmakten.
Bohman påstår visserligen att han och
hans parti var väl förberedda att göra
det. Men det kan näppeligen gälla mer än
själva maktövertagandet med dess teknikaliteter. När det gällde de stora politiska sakfrågorna, t ex den förestående
ekonomiska krisens svårartade karaktär,
var beredskapen icke god i något borgerligt parti. Och hade man inom Moderata
Samlingspartiet bättre förstått forskningens och den akademiska undervisningens problematik skulle man väl gjort
starkare motstånd mot den olycksaliga
s k universite’tsreform, som accepterades
i regeringsprogrammet av undfallenhet
mot centerpartiets regionalpolitiska
intressen.
Bohmans prognos
Som avslutning ställer Bohman en politisk prognos. Den är optimistisk. Han
säger:
”Vi har därför ingen anledning att se
framåt med pessimism (min kurs.) Sveriges strukturella problem är så uppenbara
och deras lösning så nödvändig, att även
de som i det längsta sökt blunda för behovet av ekonomiskt-politiskt omtänkande nu tycks vara beredda till sådant.
Härom vittnar bland mycket annat KjellOlof Feldts självbekännelser .. . Flera
kommer att följa efter. Tro mig!”
Om det vore så väl! Tyvärr vågar jag
inte tro Gösta Bohman. Han har två argument mot sig. Det ena är hans egen
förkrossande siffersammanställning över
Sveriges ekonomiska läge!
”Vårt lands nettoskuld till omvärlden
uppgår nu till 173 miljarder kronor. Den
har sedan socialdemokraterna återfått
makten ökat med inte mindre än 78 miljarder. statsskulden har ökat från 30 miljarder 1970 till i runt tal 500 miljarder
1984. Efter 1982 års maktskifte har
statsskulden ökat med i runt tal 165 miljarder. Statens årliga ränteutgifter, som
får beräknas till drygt 60 miljarder, har
under samma tid ökat med mer än 30
miljarder … ”
Det vill ju till en tvärvändning i vår
ekonomiska politik om vi skall ta oss ur
denna situation. Men trots detta påstår
Feldt och hans statssekreterare Åsbrink
att Sveriges ekonomi rör sig i rätt riktning. Då har de inte stora pretentioner.
Vad som hänt är ju att en drastisk devalvering tillfälligt förbättrat vår export.
Men så kan vi inte hålla på. Då får vi
uppleva en ekonomisk kris med förödande ekonomiska och sociala skadeverknmgar.
För att lösa Sveriges ekonomiskt-politiska problem måste socialdemokraterna
acceptera en ekonomisk stimulanspolitik
med radikala skattesänkningar kombinerad med långtgående beskärningar av
den offentliga sektorn.
Men jag tror inte att de vill det!
Och detta är det andra argumentet. De
vill inte därför att de lO000-tals professionella funktionärer, som bär upp den
på bred front avancerande socialdemokratiska maktapparaten: SAP. LO, SSU,
Arbetarnas bildningsförbund, Folkets
hus- och Folkets park-organisationerna.
Hyresgästernas Riksförbund. Folksam.
KF, OK. BPA, Arebolagen. A-pressen
159
osv. osv inte har verklig förståelse för de
frihetsvärden, som Bohman så kraftfullt
hyllar. Sådant tal betraktar många av
dem som reaktionärt svammel från
överklassen. Det är den andans barn,
som finner det helt naturligt att driva
igenom t ex bostadspolitiken.
När dessa människor härskar över staten finner de det lika naturligt att kollektivisera barnens uppfostran genom daghemmen och göra skolan och universiteten mera jämlika genom att göra dem
sämre. Det verkliga politiska problemet i
vårt land är därför den kollektivistiska
grundinställningen hos alla de socialistiska folkrörelsernas makthavande byrå-
krater med deras gelikar i stat, landsting
och kommuner.
Mot deras veto kan ingen förnuftig
ekonomisk politik föras av en socialdemokratisk regering vare sig finansministern heter Feldt eller något annat. Det
blir svårt nog för en borgerlig. Som sagt,
jag tror inte på Bohmans optimistiska
’prognos. Men låt oss hoppas att han får
rätt!