Ledare; Statsunderstödd demokrati
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
statsunderstödd demokrati
I diskussionen om demokratins funktionssätt och arbetsvillkor accepteras
allmänt tesen att ett pluralistiskt samhälle är en av förutsättningarna för en väl
fungerande demokrati. Också i ett samhälle med demokratiskt styrelseskick
krävs det oberoende maktcentra för att
andra röster än den förhärskande politiska majoritetens skall kunna göra sig
hörda.
I den socialdemokratiska traditionen
spelar fackföreningsrörelsen och andra
folkrörelser en stor roll bl a i sin egenskap av från staten fristående krafter. I
den liberala och konservativa traditionen
betonas den fria pressen, det fria nä-
ringslivet, föreningslivet och självständiga medborgare över huvud som viktiga
ingredienser i ett demokratiskt samhälle
i västerländsk mening.
I Sverige av i dag finns alla de ovan
nämnda faktorerna men många av dem
befinner sig i ett nytt och endast under
kortare tid prövat förhållande till staten:
de är statsunderstödda.
Det är märkligt hur lite debatt och hur
litet statsvetenskapligt intresse och
forskning som framväxten av den statsunderstödda demokratin i Sverige hittills
har rönt. Ändå lär dagens svenska förhållanden vara tämligen unika i västvärlden. Vilken annan demokrati har ett
statsunderstött partiväsende, en delvis
statsfinansierad press, ett statsunderstött bildningsväsende, ett kraftigt subventionerat kulturliv och ett statligt radio- och TV-monopol?
Vissa inslag i denna statliga finansiering är av äldre datum. Dessa lär också
vara de minst uppseendeväckande. Dit
hör finansieringen med skattemedel av
vissa kulturinstitutioner liksom stödet
till bildningsförbunden. De mera kontroversiella delarna av vår statsunderstödda
demokrati är av betydligt färskare datum. De tillhör 60- och 70-talets politiska
historia. Genom en serie utredningar tillkomna på socialdemokratiskt initiativ
såg parti- och presstödet dagens ljus.
Under samma tid byggdes kulturstödet
kraftigt ut till att beröra snart sagt varje
kulturyttring i Sverige. Under samma tid
tillkom TV-monopolet.
Vad denna utveckling har inneburit är
att de allra mest centrala delarna i den
demokratiska processen: det fria partiväsendet, massmedia och kulturlivet i
betydande utsträckning har blivit beroende av statlig finansiering. Dessa organ
blir därmed påverkade av stödets storlek
och av de spelregler som gäller för stö-
dets tillhandahållande och utnyttjande.
Ett beroende till staten uppkommer som
inte existerade före subventionernas tillkomst.
Det faktum att inrättandet av parti-,
press- och kulturstöd har skett utan
uppslitande politiska strider – moderaterna är det parti som haft de starkaste
principiella invändningarna – är en trö t
för stunden men inte mer. Det medför en
någorlunda rättvis fördelning av skattemedel mellan olika intresseinriktningar i
dagsläget, men det lovar ingenting för
framtiden. En hänsynslös politisk majoritet kan genomdriva en sådan förändring av villkoren för stödet att politiska
motståndares arbetsvillkor kraftigt försämras, att misshagliga pressröster tystas och oönskade kulturaktiviteter
strypes.
Sveriges utveckling mot en statsunderstödd demokrati är osund. Riskerna
må inte vara uppenbara i nuet, men de
kan i en utsatt politisk situation i framtiden slå fram med full kraft och då bidraga till att undergräva en fortsatt demokratisk utveckling för vårt samhälle.
Det är mäktiga intressen som tar del av
de statliga subventionerna. Deras tystnad om riskerna kan ses som ett ytterligare inslag i den tystnadens konformism
som SvT söker skärskåda.
Framväxten av den statsunderstödda
demokratin är inte en företeelse skild
från övrig samhällsutveckling. Den
hänger intimt samman med expansionen
av den offentliga sektorn och dess monopolistiska anspråk på allt fler områden.
Hos svensk socialdemokrati har funnits
en strävan att överföra alltmera av såväl
konsumtion som produktion i samhällelig regi. Detta har finansierats med ett
allt högre skatteuttag. Den enskildes utrymme för annan konsumtion än den offentliga, skattefinansierade minskar.
Hur många medborgare tycker i dag att
det är naturligt att själva prenumerera på
flera tidningar och tidskrifter, gå på teater om de fick betala vad det verkligen
kostar, ge generösa bidrag till politiska
partier, föreningsrörelser, idrott? Parallellt med att skatterna hela tiden ökar
vänjer sig svensken vid att olika tjänster
skall vara skattefinansierade och gratis.
Avgifter väcker irritation och kostnadstäckande avgifter häpnad.
Den större rörelsefrihet för den enskilde som en borgerlig skattepolitik syftar
till kommer också att ge den enskilde
större möjlighet och frihet att själv finan- 171
siera bl a sin kultur- och idrottskonsumtion, att ge bidrag till föreningsliv och
politiska partier, att stödja fristående institutioner och organisationer. Den enskildes större ekonomiska rörelsefrihet
och bärkraft är en viktig förutsättning för
att de statliga subventionerna till de för
vår demokrati så viktiga institutionerna
och organisationerna skall kunna avvecklas. Självfallet är medborgarnas engagemang, intresse och ideella arbete
den allra viktigaste förutsättningen för
ett levande partiväsende, förenings-,
kultur- och organisationsliv, men dessa
aktiviteter har också en ekonomisk sida.
Offergåvan behövs.
Det socialistiska skattetrycket är en
förklaring till framväxten av vår statsunderstödda demokrati. En annan är den
socialdemokratiska böjelsen att ha statens hand med i alla samhällsförhållanden, även de som borde få tillhöra den
enskildes sfår. Sverige har därmed blivit
landet annorlunda på för vår demokrati
vitala områden. Kollektivanslutningen
som tvingar fram en automatisk finansiering av facket är ett ytterligare exempel.
Kanske är det symtomatiskt för socialdemokratiskt tänkande att stockholmarna denna gång skall lockas rösta på
(s) med hjälp av gratis teaterbiljetter. Det
är väljarna som betalar till slut, också de
gratis biljetterna, men politikerna kan i
det skattefinansierade samhället bestämma vilken föreställning de skall få se.
statsunderstödd demokrati
I diskussionen om demokratins funktionssätt och arbetsvillkor accepteras
allmänt tesen att ett pluralistiskt samhälle är en av förutsättningarna för en väl
fungerande demokrati. Också i ett samhälle med demokratiskt styrelseskick
krävs det oberoende maktcentra för att
andra röster än den förhärskande politiska majoritetens skall kunna göra sig
hörda.
I den socialdemokratiska traditionen
spelar fackföreningsrörelsen och andra
folkrörelser en stor roll bl a i sin egenskap av från staten fristående krafter. I
den liberala och konservativa traditionen
betonas den fria pressen, det fria nä-
ringslivet, föreningslivet och självständiga medborgare över huvud som viktiga
ingredienser i ett demokratiskt samhälle
i västerländsk mening.
I Sverige av i dag finns alla de ovan
nämnda faktorerna men många av dem
befinner sig i ett nytt och endast under
kortare tid prövat förhållande till staten:
de är statsunderstödda.
Det är märkligt hur lite debatt och hur
litet statsvetenskapligt intresse och
forskning som framväxten av den statsunderstödda demokratin i Sverige hittills
har rönt. Ändå lär dagens svenska förhållanden vara tämligen unika i västvärlden. Vilken annan demokrati har ett
statsunderstött partiväsende, en delvis
statsfinansierad press, ett statsunderstött bildningsväsende, ett kraftigt subventionerat kulturliv och ett statligt radio- och TV-monopol?
Vissa inslag i denna statliga finansiering är av äldre datum. Dessa lär också
vara de minst uppseendeväckande. Dit
hör finansieringen med skattemedel av
vissa kulturinstitutioner liksom stödet
till bildningsförbunden. De mera kontroversiella delarna av vår statsunderstödda
demokrati är av betydligt färskare datum. De tillhör 60- och 70-talets politiska
historia. Genom en serie utredningar tillkomna på socialdemokratiskt initiativ
såg parti- och presstödet dagens ljus.
Under samma tid byggdes kulturstödet
kraftigt ut till att beröra snart sagt varje
kulturyttring i Sverige. Under samma tid
tillkom TV-monopolet.
Vad denna utveckling har inneburit är
att de allra mest centrala delarna i den
demokratiska processen: det fria partiväsendet, massmedia och kulturlivet i
betydande utsträckning har blivit beroende av statlig finansiering. Dessa organ
blir därmed påverkade av stödets storlek
och av de spelregler som gäller för stö-
dets tillhandahållande och utnyttjande.
Ett beroende till staten uppkommer som
inte existerade före subventionernas tillkomst.
Det faktum att inrättandet av parti-,
press- och kulturstöd har skett utan
uppslitande politiska strider – moderaterna är det parti som haft de starkaste
principiella invändningarna – är en trö t
för stunden men inte mer. Det medför en
någorlunda rättvis fördelning av skattemedel mellan olika intresseinriktningar i
dagsläget, men det lovar ingenting för
framtiden. En hänsynslös politisk majoritet kan genomdriva en sådan förändring av villkoren för stödet att politiska
motståndares arbetsvillkor kraftigt försämras, att misshagliga pressröster tystas och oönskade kulturaktiviteter
strypes.
Sveriges utveckling mot en statsunderstödd demokrati är osund. Riskerna
må inte vara uppenbara i nuet, men de
kan i en utsatt politisk situation i framtiden slå fram med full kraft och då bidraga till att undergräva en fortsatt demokratisk utveckling för vårt samhälle.
Det är mäktiga intressen som tar del av
de statliga subventionerna. Deras tystnad om riskerna kan ses som ett ytterligare inslag i den tystnadens konformism
som SvT söker skärskåda.
Framväxten av den statsunderstödda
demokratin är inte en företeelse skild
från övrig samhällsutveckling. Den
hänger intimt samman med expansionen
av den offentliga sektorn och dess monopolistiska anspråk på allt fler områden.
Hos svensk socialdemokrati har funnits
en strävan att överföra alltmera av såväl
konsumtion som produktion i samhällelig regi. Detta har finansierats med ett
allt högre skatteuttag. Den enskildes utrymme för annan konsumtion än den offentliga, skattefinansierade minskar.
Hur många medborgare tycker i dag att
det är naturligt att själva prenumerera på
flera tidningar och tidskrifter, gå på teater om de fick betala vad det verkligen
kostar, ge generösa bidrag till politiska
partier, föreningsrörelser, idrott? Parallellt med att skatterna hela tiden ökar
vänjer sig svensken vid att olika tjänster
skall vara skattefinansierade och gratis.
Avgifter väcker irritation och kostnadstäckande avgifter häpnad.
Den större rörelsefrihet för den enskilde som en borgerlig skattepolitik syftar
till kommer också att ge den enskilde
större möjlighet och frihet att själv finan- 171
siera bl a sin kultur- och idrottskonsumtion, att ge bidrag till föreningsliv och
politiska partier, att stödja fristående institutioner och organisationer. Den enskildes större ekonomiska rörelsefrihet
och bärkraft är en viktig förutsättning för
att de statliga subventionerna till de för
vår demokrati så viktiga institutionerna
och organisationerna skall kunna avvecklas. Självfallet är medborgarnas engagemang, intresse och ideella arbete
den allra viktigaste förutsättningen för
ett levande partiväsende, förenings-,
kultur- och organisationsliv, men dessa
aktiviteter har också en ekonomisk sida.
Offergåvan behövs.
Det socialistiska skattetrycket är en
förklaring till framväxten av vår statsunderstödda demokrati. En annan är den
socialdemokratiska böjelsen att ha statens hand med i alla samhällsförhållanden, även de som borde få tillhöra den
enskildes sfår. Sverige har därmed blivit
landet annorlunda på för vår demokrati
vitala områden. Kollektivanslutningen
som tvingar fram en automatisk finansiering av facket är ett ytterligare exempel.
Kanske är det symtomatiskt för socialdemokratiskt tänkande att stockholmarna denna gång skall lockas rösta på
(s) med hjälp av gratis teaterbiljetter. Det
är väljarna som betalar till slut, också de
gratis biljetterna, men politikerna kan i
det skattefinansierade samhället bestämma vilken föreställning de skall få se.