Dagens frågor; Är Palme historiskt unik
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Är Palme historiskt unik?
statsminister Olof Palme skrev i en artikel i Dagens Nyheter den 31 december
1984: ”om vi nu – löntagare, företagare,
pensionärer och alla andra grupper –
förmår hålla samman och visa ansvar för
Sverige genom att hålla nere pris- och
kostnadsstegringen, då är chansen god
att vi lyckas ta ett avgörande steg ur den
ekonomiska krisen.
Men misslyckas vi, så att prisstegringarna åter tar fart , då har vi försuttit en
historisk unik chans att förena socialt
ansvarstagande med en ansvarsfull ekonomisk politik” .
Med anledning därav skrev SvT till
Olof Palme och frågade:
” l På vilket sätt är den möjlighet vi nu,
enligt Dig, har att genom att få ned inflationstakten ta ett avgörande steg ur den
ekonomiska krisen, unik och historisk?
Unik måste väl betyda att det är en
möjlighet som bara finns en gång och
historisk måste väl rimligen antyda att
denna en enda gång förekommande möjlighet är av stor betydelse.
2 Om vi misslyckas, och försitter denna
chans, går det då inte längre, ens för en
socialdemokratisk regering, att förena
socialt ansvarstagande med en ansvarsfull ekonomisk politik?”
Olof Palme har haft vänligheten att
svara i ett brev daterat den l mars 1985,
ärendebeteckning 128/85. Han skrev:
”l Om vi lyckas nedbringa inflationstakten i år, och därmed bevara konkurrenskraften, blir det – enligt finansplanens
och den preliminära nationalbudgetens
beräkningar – möjligt att vidmakthålla
balansen i våra utrikes affärer, investeringarna kommer att fortsätta stiga, produktionen att öka och arbetslösheten att
sjunka. Samtidigt förstärks statsbudgeten kraftigt – utan att vi behövt urholka den sociala välfärden så som den
borgerliga oppositionen och vissa ekonomer hävdat skulle vara nödvändigt.
Sett i ljuset av vad som händer i vår
omvärld, tycker jag nog att man kan hävda att detta är en historisk och unik
chans.
I vår omvärld stiger arbetslösheten i
de flesta länder, och i det fåtal där den –
åtminstone periodvis – sjunkit, har det
skett till priset av försämrad finansiell
balans (som i USA, där budget- och
bytesbalansunderskotten nu gör att
framtida problem tornar upp sig).
I andra länder har kampen för sunda
statsfinanser medfört att sysselsättningen offrats, med katastrofala följder för
den sociala sammanhållningen och nä-
ringslivets kapacitetsutnyttjande.
Vi har, till skillnad mot dessa länder,
förmått att både radikalt minska de finansiella obalanserna och värna den sociala tryggheten. Samtidigt som vi får
fart på produktion och sysselsättning.
2 Det skulle i vart fall bli oerhört mycket
svårare. På rak arm kanjag inte se hur vi
– om vår strategi av någon anledning
skulle misslyckas – inom överskådlig tid
skulle kunna återskapa gynnsamma betingelser för en dylik förening.
Detta understryker vikten av att vi nu
utnyttjar den chans vi har.”
Så långt Olof Palme.
Men vad är det för chans vi har?
Olof Palme har visserligen rätt i att det
vore unikt ”om vi lyckas nedbringa inflationstakten i år osv… ’ ’
Men det var inte poängen i SvT:s fråga
till Olof Palme.
Frågan var istället följande: ”På vilket
sätt är den möjlighet vi nu, enligt Dig,
har (kurs. här) att genom att få ned inflationstakten ta ett avgörande steg ur den
ekonomiska krisen, unik och historisk”?
Eller med andra ord; på vilket sätt har
vi nu i Sverige unikt och historiskt goda
möjligheter att lyckas? Varför skulle vi
ha unikt större möjligheter än tex USA
och England att smärtfritt få ner inflationen?
På den frågan hade Olof Palme inget
svar.
Det är också intressant att notera att
Olof Palme är pessimistisk till socialdemokraternas möjlighet att – om deras
nuvarande strategi av någon anledning
skulle misslyckas – förena socialt ansvarstagande med en ansvarsfull ekonomisk politik.
Om det inte går att förena, men Olof
Palme ändå av omständigheterna skulle
tvingas att göra ett val, vad väljer han
då?
Kristen Demokratisk Splittring
Inom KDS har den senaste tiden rått
strid och splittring. Inför möjligheten av
representation i riksdagen blev skillnaderna i politisk syn viktigare än allmänt
välartade parafraser.
Liksom inom andra riktningar som
sökt göra politik av religion står formerna för debatten i bjärt kontrast till
det budskap man säger sig företräda. Det
är inget nytt.
Striden om vem som tolkar doktrinen
rätt har alltid varit bitter bland dem som
trott sig ha företrädesrätt att tolka det
kristna budskapet till världslig politik.
175
Borgerliga framgångar i Frankrike
De franska kommunalvalen blev en klar
framgång för den franska borgerligheten.
Med 60 procent av rösterna och 69
vunna departement för högern (gaullister, giscardister m fl) och 26 för vänstern
(socialister och kommunister) står oppositionen mycket stark inför nästa års val
till Nationalförsamlingen.
De franska valen innehåller flera positiva drag. Det gick dåligt för extremisterna såväl till höger som till vänster.
Nationalistpartiets omskrivne ledare, M
le Pen, fick inte de många platser som
förutspåtts och kommunistpartiet framstår som valets stora förlorare. Samtidigt
som väljarna föredragit de etablerade,
demokratiska partierna har Mitterrands
och Fabius nya strategi att styra in socialistpartiets politik mot mittenfältet uppenbarligen ännu inte givit någon utdelning.
I Frankrike ser väljarna skillnad också
på socialdemokratisk kollektivism och
den politik som syftar till ett fritt, pluralistiskt samhälle på marknadsekonomins
grund.
Bud om hembud
I mitten på mars gjorde socialdemokraterna och kommunisterna i riksdagens
bostadsutskott ett olyckligt utspel. De
begärde att HSB:s och Riksbyggens bostadsrättsföreningar från den 1 maj i år
skulle få rätt att införa hembudsskyldighet i sina stadgar. Ägaren till en bostadsrätt skulle alltså vara tvungen att
vid försäljning erbjuda bostadsrättsföreningen lägenheten. Föreningen skulle
då fastställa priset, som skulle grundas
på den egna insatsen med visst tillägg för
176
prisutveckling och eventuella standardförbättringar.
Några dagar senare presenterade 1983
års bostadsrättskommitte sitt betänkande – och det var ännu värre.
Den socialistiska majoriteten föreslog
att kommunerna skulle kunna beordra
bostadsrättsföreningarna att ta in en
hembudsklausul i stadgarna. Den bostadsrättsägare som ville avyttra sin lä-
genhet inom tre år efter det han köpt den
skulle då förpliktas att sälja den till föreningen, en bostadsrättskooperativ organisation som föreningen är ansluten till
eller kommunen.
Vad man vill åstadkomma med sådana
här åtgärder är givetvis att sätta marknadskrafterna ur spel. Den enskilde bostadsrättsägaren skall hindras att få ut
det pris som hans lägenhet i verkligheten
är värd. Han berövas alltså i praktiken
en del av sin egendom. Motiveringen
härtill uppges vara att man vill motverka
spekulation i bostadsrätter. Men det må-
let uppnås lämpligast genom att man skapar fler bostadsrätter, så att tillgången
mer än nu motsvarar efterfrågan. Då blir
det balans på marknaden, och då tillgodoses de boendes faktiska intressen.
Det finns flera invändningar av praktisk art att rikta mot bostadsutskottets
och bostadsrättskommittens förslag. De
drabbar blint och orättvist. De hämmar
rörligheten på bostadsmarknaden. Det
hindrar varken spekulation eller en svart
marknad för bostadsrätter osv.
Allra mest betänkligt är likväl att framstötarna är grundskott mot det privata
ägandet som princip. Den enskilde skall
inte längre fritt få förfoga över sin egendom. Visserligen böljar man i förhållandevis blygsam skala. Den här gången gäller hembudsskyldigheten bara nybildade
bostadsrättsföreningar och de tre första
åren som ägaren haft lägenheten. Men
vilket blir nästa steg? Att införa hembud
på hela bostadsrättsmarknaden och förlänga tiden eller rentav slopa all tidsbegränsning?
Och vad blir nästa gång föremål för
socialisternas angrepp på det enskilda
ägandet? Småhus, bilar, båtar, fritidshus, tavlor, diamanter, klackringar,
tandborstar – det är bara att gissa.
Yves Montand-en fransk John Wayne?
Den franske skådespelaren Yves Montand, känd från bl a filmerna ”Z” och
”Bekännelsen” , är en i den växande raden av personer som skiftar sida från
vänstern till högern. I en intervju för en
tid sedan sade han:
– Ibland vaknar jag upp på morgonen
och säger till mig själv: Vad sysslar Du
med? Lägg av. Du harfyllt 62 år. Åk iväg
och ha det bra någonstans i södra Frankrike eller på Bahamas. Men, tillade han,
jag vet att en man måste göra det han
måste göra . . . och om de kallar mig
”den franske John Wayne” så gör det
mig detsamma.
Det lär vara tacknämligt när en syndare omvänder sig, men, frågar man sig,
hur kommer det sig att de, som först nu
har skådat ljuset, tidigare var så förblindade av socialismen?
Det kanske inte ens Hans Zetterberg
på Sifo vet?
Schack och – Marx
Sedan flera månader har en kamp om
världsmästerskapet i schack pågått i
Moskva mellan ryssarna Karpov och
Kasparov. Segrare skulle bli den som
först kom upp till sex vunna matcher.
Till en böJjan såg det ut som om Karpov
skulle vinna en lätt seger över sin djärve
men kanske oförsiktige motspelare. Han
fick snabbt fyra segrar. Men då böJjade
Kasparov spela mycket försiktigt och
under månader därefter hade nästan alla
matcher slutat i remi.
Internationella världsschackförbundets ordförande, en filippinier, tillkallades och han dekreterade att, då lokalerna redan kostat så mycket och inte
längre kunde disponeras samt spelarna
var trötta skulle tävlingen avbrytas och
en ny tävlan senare komma till stånd.
Båda deklarerade dock att de inte alls
var trötta.
Vad hade hänt?
Sovjets obegränsade chauvinism hade
råkat i kläm. Man kunde tro att det för
Sovjet varit likgiltigt vem som vann;
båda var ju ryssar. Inte alls. Kasparov
var visserligen ryss men dessutom både
armenier och jude, och han hade offentligen sagt sig anse att amerikanen Bob
Fischer var världens bäste schackspe- 177
!are. Det var nog dåligt med hans politiska tro också.
Karpov däremot var en högt uppsatt
partimedlem, ordförande i den ryska
fredsrörelsen, ledare för ungkommunisterna etc. Avhopparen Kortchnoj hade i
ett öppet brev 1981 brännmärkt hans försök att hindra bl a stormästaren Gulko
att resa till Israel.
När det därför blev klart att Karpov
höll på att klappa igenom gällde det att
till vaJje pris stoppa matchen. Och detta
var tydligen inte så svårt. Sovjet spelar i
det internationella schackförbundet en
mycket tung roll med nästan lika många
spelare som Sverige har invånare. Detta
land vågade inte ordföranden gå emot.
Det skall bli intressant att se hur frå-
gan löses. Under mellantiden kan man
endast förvåna sig över den totala flathet
och tystnad som präglar den västerländska reaktionen.
Tänk om amerikanerna gjort något liknande! Då skulle man fått höra på vilda
skrik från både Sovjet och övriga världen om amerikansk chauvinism, trampande av mänskliga värden under fötterna etc.
Är Palme historiskt unik?
statsminister Olof Palme skrev i en artikel i Dagens Nyheter den 31 december
1984: ”om vi nu – löntagare, företagare,
pensionärer och alla andra grupper –
förmår hålla samman och visa ansvar för
Sverige genom att hålla nere pris- och
kostnadsstegringen, då är chansen god
att vi lyckas ta ett avgörande steg ur den
ekonomiska krisen.
Men misslyckas vi, så att prisstegringarna åter tar fart , då har vi försuttit en
historisk unik chans att förena socialt
ansvarstagande med en ansvarsfull ekonomisk politik” .
Med anledning därav skrev SvT till
Olof Palme och frågade:
” l På vilket sätt är den möjlighet vi nu,
enligt Dig, har att genom att få ned inflationstakten ta ett avgörande steg ur den
ekonomiska krisen, unik och historisk?
Unik måste väl betyda att det är en
möjlighet som bara finns en gång och
historisk måste väl rimligen antyda att
denna en enda gång förekommande möjlighet är av stor betydelse.
2 Om vi misslyckas, och försitter denna
chans, går det då inte längre, ens för en
socialdemokratisk regering, att förena
socialt ansvarstagande med en ansvarsfull ekonomisk politik?”
Olof Palme har haft vänligheten att
svara i ett brev daterat den l mars 1985,
ärendebeteckning 128/85. Han skrev:
”l Om vi lyckas nedbringa inflationstakten i år, och därmed bevara konkurrenskraften, blir det – enligt finansplanens
och den preliminära nationalbudgetens
beräkningar – möjligt att vidmakthålla
balansen i våra utrikes affärer, investeringarna kommer att fortsätta stiga, produktionen att öka och arbetslösheten att
sjunka. Samtidigt förstärks statsbudgeten kraftigt – utan att vi behövt urholka den sociala välfärden så som den
borgerliga oppositionen och vissa ekonomer hävdat skulle vara nödvändigt.
Sett i ljuset av vad som händer i vår
omvärld, tycker jag nog att man kan hävda att detta är en historisk och unik
chans.
I vår omvärld stiger arbetslösheten i
de flesta länder, och i det fåtal där den –
åtminstone periodvis – sjunkit, har det
skett till priset av försämrad finansiell
balans (som i USA, där budget- och
bytesbalansunderskotten nu gör att
framtida problem tornar upp sig).
I andra länder har kampen för sunda
statsfinanser medfört att sysselsättningen offrats, med katastrofala följder för
den sociala sammanhållningen och nä-
ringslivets kapacitetsutnyttjande.
Vi har, till skillnad mot dessa länder,
förmått att både radikalt minska de finansiella obalanserna och värna den sociala tryggheten. Samtidigt som vi får
fart på produktion och sysselsättning.
2 Det skulle i vart fall bli oerhört mycket
svårare. På rak arm kanjag inte se hur vi
– om vår strategi av någon anledning
skulle misslyckas – inom överskådlig tid
skulle kunna återskapa gynnsamma betingelser för en dylik förening.
Detta understryker vikten av att vi nu
utnyttjar den chans vi har.”
Så långt Olof Palme.
Men vad är det för chans vi har?
Olof Palme har visserligen rätt i att det
vore unikt ”om vi lyckas nedbringa inflationstakten i år osv… ’ ’
Men det var inte poängen i SvT:s fråga
till Olof Palme.
Frågan var istället följande: ”På vilket
sätt är den möjlighet vi nu, enligt Dig,
har (kurs. här) att genom att få ned inflationstakten ta ett avgörande steg ur den
ekonomiska krisen, unik och historisk”?
Eller med andra ord; på vilket sätt har
vi nu i Sverige unikt och historiskt goda
möjligheter att lyckas? Varför skulle vi
ha unikt större möjligheter än tex USA
och England att smärtfritt få ner inflationen?
På den frågan hade Olof Palme inget
svar.
Det är också intressant att notera att
Olof Palme är pessimistisk till socialdemokraternas möjlighet att – om deras
nuvarande strategi av någon anledning
skulle misslyckas – förena socialt ansvarstagande med en ansvarsfull ekonomisk politik.
Om det inte går att förena, men Olof
Palme ändå av omständigheterna skulle
tvingas att göra ett val, vad väljer han
då?
Kristen Demokratisk Splittring
Inom KDS har den senaste tiden rått
strid och splittring. Inför möjligheten av
representation i riksdagen blev skillnaderna i politisk syn viktigare än allmänt
välartade parafraser.
Liksom inom andra riktningar som
sökt göra politik av religion står formerna för debatten i bjärt kontrast till
det budskap man säger sig företräda. Det
är inget nytt.
Striden om vem som tolkar doktrinen
rätt har alltid varit bitter bland dem som
trott sig ha företrädesrätt att tolka det
kristna budskapet till världslig politik.
175
Borgerliga framgångar i Frankrike
De franska kommunalvalen blev en klar
framgång för den franska borgerligheten.
Med 60 procent av rösterna och 69
vunna departement för högern (gaullister, giscardister m fl) och 26 för vänstern
(socialister och kommunister) står oppositionen mycket stark inför nästa års val
till Nationalförsamlingen.
De franska valen innehåller flera positiva drag. Det gick dåligt för extremisterna såväl till höger som till vänster.
Nationalistpartiets omskrivne ledare, M
le Pen, fick inte de många platser som
förutspåtts och kommunistpartiet framstår som valets stora förlorare. Samtidigt
som väljarna föredragit de etablerade,
demokratiska partierna har Mitterrands
och Fabius nya strategi att styra in socialistpartiets politik mot mittenfältet uppenbarligen ännu inte givit någon utdelning.
I Frankrike ser väljarna skillnad också
på socialdemokratisk kollektivism och
den politik som syftar till ett fritt, pluralistiskt samhälle på marknadsekonomins
grund.
Bud om hembud
I mitten på mars gjorde socialdemokraterna och kommunisterna i riksdagens
bostadsutskott ett olyckligt utspel. De
begärde att HSB:s och Riksbyggens bostadsrättsföreningar från den 1 maj i år
skulle få rätt att införa hembudsskyldighet i sina stadgar. Ägaren till en bostadsrätt skulle alltså vara tvungen att
vid försäljning erbjuda bostadsrättsföreningen lägenheten. Föreningen skulle
då fastställa priset, som skulle grundas
på den egna insatsen med visst tillägg för
176
prisutveckling och eventuella standardförbättringar.
Några dagar senare presenterade 1983
års bostadsrättskommitte sitt betänkande – och det var ännu värre.
Den socialistiska majoriteten föreslog
att kommunerna skulle kunna beordra
bostadsrättsföreningarna att ta in en
hembudsklausul i stadgarna. Den bostadsrättsägare som ville avyttra sin lä-
genhet inom tre år efter det han köpt den
skulle då förpliktas att sälja den till föreningen, en bostadsrättskooperativ organisation som föreningen är ansluten till
eller kommunen.
Vad man vill åstadkomma med sådana
här åtgärder är givetvis att sätta marknadskrafterna ur spel. Den enskilde bostadsrättsägaren skall hindras att få ut
det pris som hans lägenhet i verkligheten
är värd. Han berövas alltså i praktiken
en del av sin egendom. Motiveringen
härtill uppges vara att man vill motverka
spekulation i bostadsrätter. Men det må-
let uppnås lämpligast genom att man skapar fler bostadsrätter, så att tillgången
mer än nu motsvarar efterfrågan. Då blir
det balans på marknaden, och då tillgodoses de boendes faktiska intressen.
Det finns flera invändningar av praktisk art att rikta mot bostadsutskottets
och bostadsrättskommittens förslag. De
drabbar blint och orättvist. De hämmar
rörligheten på bostadsmarknaden. Det
hindrar varken spekulation eller en svart
marknad för bostadsrätter osv.
Allra mest betänkligt är likväl att framstötarna är grundskott mot det privata
ägandet som princip. Den enskilde skall
inte längre fritt få förfoga över sin egendom. Visserligen böljar man i förhållandevis blygsam skala. Den här gången gäller hembudsskyldigheten bara nybildade
bostadsrättsföreningar och de tre första
åren som ägaren haft lägenheten. Men
vilket blir nästa steg? Att införa hembud
på hela bostadsrättsmarknaden och förlänga tiden eller rentav slopa all tidsbegränsning?
Och vad blir nästa gång föremål för
socialisternas angrepp på det enskilda
ägandet? Småhus, bilar, båtar, fritidshus, tavlor, diamanter, klackringar,
tandborstar – det är bara att gissa.
Yves Montand-en fransk John Wayne?
Den franske skådespelaren Yves Montand, känd från bl a filmerna ”Z” och
”Bekännelsen” , är en i den växande raden av personer som skiftar sida från
vänstern till högern. I en intervju för en
tid sedan sade han:
– Ibland vaknar jag upp på morgonen
och säger till mig själv: Vad sysslar Du
med? Lägg av. Du harfyllt 62 år. Åk iväg
och ha det bra någonstans i södra Frankrike eller på Bahamas. Men, tillade han,
jag vet att en man måste göra det han
måste göra . . . och om de kallar mig
”den franske John Wayne” så gör det
mig detsamma.
Det lär vara tacknämligt när en syndare omvänder sig, men, frågar man sig,
hur kommer det sig att de, som först nu
har skådat ljuset, tidigare var så förblindade av socialismen?
Det kanske inte ens Hans Zetterberg
på Sifo vet?
Schack och – Marx
Sedan flera månader har en kamp om
världsmästerskapet i schack pågått i
Moskva mellan ryssarna Karpov och
Kasparov. Segrare skulle bli den som
först kom upp till sex vunna matcher.
Till en böJjan såg det ut som om Karpov
skulle vinna en lätt seger över sin djärve
men kanske oförsiktige motspelare. Han
fick snabbt fyra segrar. Men då böJjade
Kasparov spela mycket försiktigt och
under månader därefter hade nästan alla
matcher slutat i remi.
Internationella världsschackförbundets ordförande, en filippinier, tillkallades och han dekreterade att, då lokalerna redan kostat så mycket och inte
längre kunde disponeras samt spelarna
var trötta skulle tävlingen avbrytas och
en ny tävlan senare komma till stånd.
Båda deklarerade dock att de inte alls
var trötta.
Vad hade hänt?
Sovjets obegränsade chauvinism hade
råkat i kläm. Man kunde tro att det för
Sovjet varit likgiltigt vem som vann;
båda var ju ryssar. Inte alls. Kasparov
var visserligen ryss men dessutom både
armenier och jude, och han hade offentligen sagt sig anse att amerikanen Bob
Fischer var världens bäste schackspe- 177
!are. Det var nog dåligt med hans politiska tro också.
Karpov däremot var en högt uppsatt
partimedlem, ordförande i den ryska
fredsrörelsen, ledare för ungkommunisterna etc. Avhopparen Kortchnoj hade i
ett öppet brev 1981 brännmärkt hans försök att hindra bl a stormästaren Gulko
att resa till Israel.
När det därför blev klart att Karpov
höll på att klappa igenom gällde det att
till vaJje pris stoppa matchen. Och detta
var tydligen inte så svårt. Sovjet spelar i
det internationella schackförbundet en
mycket tung roll med nästan lika många
spelare som Sverige har invånare. Detta
land vågade inte ordföranden gå emot.
Det skall bli intressant att se hur frå-
gan löses. Under mellantiden kan man
endast förvåna sig över den totala flathet
och tystnad som präglar den västerländska reaktionen.
Tänk om amerikanerna gjort något liknande! Då skulle man fått höra på vilda
skrik från både Sovjet och övriga världen om amerikansk chauvinism, trampande av mänskliga värden under fötterna etc.