Matti Häggström, Om att studera
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
att studera
Sven Stolpe har en gång framhållit att
han ingenting alls hade emot socialdemokraternas ambitioner att förbättra levnadsvilloren för de sämst ställda. Vad
han däremot med skärpa vände sig mot
var partiets utbildningspolitik, enkannerligen då förringandet av kunskapernas
betydelse.
Han kunde ha tillagt att den politiken
har udden riktad just mot de ungdomar
som kommer från familjer som lever i
små ekonomiska omständigheter och
som dessutom saknar studietradition.
De barn som har intellektuellt stimulerande föräldrar klarar sig oftast. De får
ett försprång som märks redan när de
börjar i grundskolans första årskurs. Gapet till de mindre lyckligt lottade växer
sedan onödigt mycket, bl a på grund av
att skolundervisningen alltför litet inriktas på att bibringa eleverna kunskaper.
Flumpedagogikens skador är oerhörda. De har i själva verket blivit en
tragedi för hundratusentals unga människor. En av de många konsekvenserna är
att nästan var femte nybörjarplats kommer att vara ledig på högskolor och universitet sedan vårantagningarna avslutats. Men ingen skall tro att det primärt
är de som kommer från studiemedvetna
hem som avstår från att satsa på eftergymnasiala studier.
I början på 1960-talet fann två personer varandra i den studiesociala utredningen. Det var Olof Palme och Lennart
Bodström. Den förre företrädde även då
socialdemokraterna, den senare TCO.
Resultatet av deras samkörning blev
också den gången föga uppbyggligt.
Under hårt motstånd mot fackliga organisationer som representerade studenter och akademiker sydde Olof Palme och Lennart Bodström tillsammans
ihop ett nytt studiesocialt system. Det
innebar att de studerande fick låna så att
de klarade uppehället. En fjärdedel av
beloppet – då l 700 kr – blev återbetalningsfritt. Återstoden skulle betalas
igen. Den delen inflationsskyddades, vilket ibland fått till följd att låntagaren
trots amorteringar har större skuld i kronor räknat vid ett års slut än vid dess
bödan.
En poäng ur de båda socialisternas
synvinkel var att skulden formellt
gjordes räntefri. Låntagaren kunde alltså
inte dra av några räntor på deklarationen. En annan fördel var att systemet
lätt kunde försämras.
Det är vad som nu skett. I dag är bidragsdelen långt mindre värd än tidigare.
Däremot har kostnaderna för studier
ökat avsevärt. Den som avlägger en akademisk examen i dag får normalt skuldsätta sig för betydligt över l00 000 kr,
såvida han inte förvärvsarbetar vid sidan
om. Därtill kommer att han inte kan vara
äker på att sedan få någon anställning
där han kan utnyttja sina färdigheter.
Det är följaktligen föga förvånande om
just ungdomar från mindre bemedlade
hem är de som i första hand tvekar inför
181
sådana framtidsutsikter, även om de är
studiebegåvade och borde satsa på en
akademisk utbildning.
Vad kan man göra åt det här?
Flera åtgärder är angelägna, men så
mycket står klart som att det studiesociala systemet måste ändras eller omformas. Varför inte införa avdragsrätt för
amortering på studieskulder? Det är helt
logiskt. Den som i dag investerar i en
traktor får dra av kostnaden på deklarationen. Den som investerar i sin egen
utbildning får inte göra det. Var finns
konsekvensen?
En annan tänkbar väg är att fräscha
upp det förslag till examenspremiesystem som dåvarande Sveriges Konservativa studentförbund presenterade i mitten på 1960-talet. Den studerande fick
låna pengar. Sedan han avlagt sin examen avskrevs ett belopp som motsvarade levnadskostnaderna under normalstudietiden, oavsett om vederbörande använt längre eller kortare tid. Det skulle
alltså löna sig för honom att snabba på.
Det här systemet torde lätt kunna modifieras till ett poängpremiesystem.
Chansen till förnuftiga lösningar bör ju
finnas eftersom Olof Palme och Lennart
Bodström numera ägnar sig åt globala
problem i stället för studiesociala.
Matti Häggström
Sven Stolpe har en gång framhållit att
han ingenting alls hade emot socialdemokraternas ambitioner att förbättra levnadsvilloren för de sämst ställda. Vad
han däremot med skärpa vände sig mot
var partiets utbildningspolitik, enkannerligen då förringandet av kunskapernas
betydelse.
Han kunde ha tillagt att den politiken
har udden riktad just mot de ungdomar
som kommer från familjer som lever i
små ekonomiska omständigheter och
som dessutom saknar studietradition.
De barn som har intellektuellt stimulerande föräldrar klarar sig oftast. De får
ett försprång som märks redan när de
börjar i grundskolans första årskurs. Gapet till de mindre lyckligt lottade växer
sedan onödigt mycket, bl a på grund av
att skolundervisningen alltför litet inriktas på att bibringa eleverna kunskaper.
Flumpedagogikens skador är oerhörda. De har i själva verket blivit en
tragedi för hundratusentals unga människor. En av de många konsekvenserna är
att nästan var femte nybörjarplats kommer att vara ledig på högskolor och universitet sedan vårantagningarna avslutats. Men ingen skall tro att det primärt
är de som kommer från studiemedvetna
hem som avstår från att satsa på eftergymnasiala studier.
I början på 1960-talet fann två personer varandra i den studiesociala utredningen. Det var Olof Palme och Lennart
Bodström. Den förre företrädde även då
socialdemokraterna, den senare TCO.
Resultatet av deras samkörning blev
också den gången föga uppbyggligt.
Under hårt motstånd mot fackliga organisationer som representerade studenter och akademiker sydde Olof Palme och Lennart Bodström tillsammans
ihop ett nytt studiesocialt system. Det
innebar att de studerande fick låna så att
de klarade uppehället. En fjärdedel av
beloppet – då l 700 kr – blev återbetalningsfritt. Återstoden skulle betalas
igen. Den delen inflationsskyddades, vilket ibland fått till följd att låntagaren
trots amorteringar har större skuld i kronor räknat vid ett års slut än vid dess
bödan.
En poäng ur de båda socialisternas
synvinkel var att skulden formellt
gjordes räntefri. Låntagaren kunde alltså
inte dra av några räntor på deklarationen. En annan fördel var att systemet
lätt kunde försämras.
Det är vad som nu skett. I dag är bidragsdelen långt mindre värd än tidigare.
Däremot har kostnaderna för studier
ökat avsevärt. Den som avlägger en akademisk examen i dag får normalt skuldsätta sig för betydligt över l00 000 kr,
såvida han inte förvärvsarbetar vid sidan
om. Därtill kommer att han inte kan vara
äker på att sedan få någon anställning
där han kan utnyttja sina färdigheter.
Det är följaktligen föga förvånande om
just ungdomar från mindre bemedlade
hem är de som i första hand tvekar inför
181
sådana framtidsutsikter, även om de är
studiebegåvade och borde satsa på en
akademisk utbildning.
Vad kan man göra åt det här?
Flera åtgärder är angelägna, men så
mycket står klart som att det studiesociala systemet måste ändras eller omformas. Varför inte införa avdragsrätt för
amortering på studieskulder? Det är helt
logiskt. Den som i dag investerar i en
traktor får dra av kostnaden på deklarationen. Den som investerar i sin egen
utbildning får inte göra det. Var finns
konsekvensen?
En annan tänkbar väg är att fräscha
upp det förslag till examenspremiesystem som dåvarande Sveriges Konservativa studentförbund presenterade i mitten på 1960-talet. Den studerande fick
låna pengar. Sedan han avlagt sin examen avskrevs ett belopp som motsvarade levnadskostnaderna under normalstudietiden, oavsett om vederbörande använt längre eller kortare tid. Det skulle
alltså löna sig för honom att snabba på.
Det här systemet torde lätt kunna modifieras till ett poängpremiesystem.
Chansen till förnuftiga lösningar bör ju
finnas eftersom Olof Palme och Lennart
Bodström numera ägnar sig åt globala
problem i stället för studiesociala.
Matti Häggström