Nils Andrén; Står den sovjetiska kolossen på lerfötter

NILS ANDREN:
Står den sovjetiska kolossen på lerfötter?
Ekonomiska analyser av Sovjetunionens
framtidsutsikter är ofta mycket
negativa. De ger intrycket av en koloss
på bräckliga lerfötter. Bedömningarna
av Sovjetunionens militära kapacitet
pekar däremot på en växande styrka.
Båda dessa teser kan rimligen inte vara
helt riktiga.
Artikeln ingår i SvT:s serie ”Det glömda
Europa”.
Professor Nils Andren är statsvetare
och har under senare år framför allt
sysslat med utrikes- och
säkerhetspolitik.
Utanför östblocket har synen på Sovjetunionen länge dominerats av en åtminstone skenbar paradox. En mångtalig kör
av ekonomiska experter har sedan länge
envetet försäkrat att den sovjetiska ekonomin befinner sig i ett uruselt och förmodligen irreparabelt tillstånd, som av
allt att döma kommer att bli allt sämre.
Lägg till detta bl a de långsiktiga bedömningarna av befolkningsutvecklingen i
Sovjetunionen och de senaste årens
larmrapporter om alkoholismens förödande verkningar i sovjetsamhället.
slutsatsen borde bli att giganten i öst är
en koloss på lerfötter.
Men denna gigant inger fruktan i sin
omgivning. Hela Västeuropa har på olika
sätt anpassat sin säkerhetspolitik till det
faktum att det finns endast en supermakt
på den eurasiska kontinenten, Sovjetunionen. Om ekonomerna har rätt borde
fruktan främst betingas av rädsla att
krossas, om lerfötterna skulle svikta. Så
är inte förhållandet. Det är Sovjetunionens militära makt och tilltron till dess
förmåga att nyttja denna som betingar
reaktionerna i väst.
Här föreligger ett verkligt dilemma;
man har svårt att tro att ekonomer och
säkerhetspolitiker talar om samma samhälle. En rimlig fråga är för vem detta
dilemma är störst. Är det för Sovjetunionen som tvingas förverkliga säkerhetspolitiska ambitioner under förutsättningar som uppenbarligen blir allt bräckligare? Eller är det för ekonomer och strateger som tvingas acceptera att det skenbart oförklarliga beror på missuppfattningar, överförenkling och feltolkningar? Rationellt finns det endast en tänkbar
förklaring: att föreställningarna om
sovjetekonomins svaghet och/eller militärväsendets styrka är överdrivna. Noga
räknat inrymmer denna förklaring tre olika alternativ.
Ekonomisk tillväxt eller politisk
systemsäkerhet?
I väst har vi länge vant oss vid förestälJningen att den ekonomiska tillväxten är
nödvändig, inte minst för den samhällsstabilitet som bygger på att ständigt växande förväntningar kan ti!Jgodoses. Då
så inte är fallet – såsom vi erfarit under
det senaste decenniet – upplever vi detta som en svår ekonomisk och social
En stor skillnad mot förr är den
tilltagande knappheten på arbetskraft.
kris. Men det är uppenbart att även Sovjetunionen har förväntningar på ekonomisk tillväxt. Få har väl starkare än Josef Stalin hävdat den industriella tillväxtens nödvändighet: ”Ryssland måste
övervinna sin efterblivenhet”. Men det
var en tillväxt inriktad på statens styrka,
inte på dess invånares välstånd och välfärd. Vi har då och då erinrats om hans
efterträdare Chrusjtjovs skrytsamma löfte eller hot att Sovjetunionen inom en
överskådlig framtid skulle överträffa
Förenta staterna i ekonomisk styrka och
välstånd. Mot den bakgrunden var det
också helt logiskt att Chrusjtjov också
reducerade de konventionella, militära
styrkorna i Sovjetunionen. Hans ambitioner i detta hänseende stötte på hårt
motstånd och torde ha bidragit till hans
fall.
Den nyss avslutade successionskrisen
183
i Kreml ses i varje fall av observatörer i
väst som ett led i dragkampen mellan två
huvudriktningar inom den sovjetiska politiska eliten; den ena vill uppnå snabbare ekonomisk, teknisk och industriell
utveckling och är beredd att dra lärdomar också av den kapitalistiska världens
kunnande, den andra vill framför allt
konservera det gamla, mindre effektiva
systemet, därför att detta uppfattas som
säkrare för den traditionella, kommunistiska samhälls- och maktstrukturen. Den
sistnämnda linjen kan ur sovjetisk synvinkel trots sina klara ekonomiska nackdelar te sig som både önskvärd och realistisk, av flera skäl.
En ökad tillgång till västligt kunnande
av olika slag har sannolikt ett politiskt
pris som måste verka motbjudande för
den misstänksamma och prestigemedvetna ledningen i Kreml. ”Infiltration”
av västlig kultur av olika slag kan också
verka destabiliserande på det sovjetiska
systemet. Motståndet mot förnyelse kan
också te sig realistiskt, därför att det
sovjetiska systemet bättre än det ”demokratiskt-kapitalistiska” kan uthärda
trycket av ekonomisk stagnation och
svikna konsumentförväntningar. Detta
beror uppenbarligen främst på det ekonomiska och politiska systemet i en centraliserad kommunistisk diktaturstat,
som – med västdemokratiska ögon –
permanent kontrolleras av en intern
ockupationsmakt med praktiskt taget
alla tvångsmedel till sitt förfogande.
Ett land med ”krigsekonomi”
Hur stor del av den sovjetiska bruttonationalprodukten som utnyttjas för militä-
ra ändamål är svårbedömt. UppskattJ
184
ningarna har sedan länge varierat från
under 10 till över 20 procent. Det internationella institutet för strategiska studier i London (IISS) beräknade länge
försvarets andel till mellan 12 och 14 procent, men har under senaste år avstått
från att publicera några procenttal. Så
mycket torde dock vara klart att den
mänskliga och materiella satsning som
Sovjetunionen gör – och praktiskt taget
alltid gjort – på sitt försvar medför en
uppoffring eller påfrestning på samhället
utan motsvarighet i något demokratiskt
land som inte befinner sig i ett större
krig. Sovjetunionen har under praktiskt
taget hela sin existens haft en näst intill
”krigsekonomisk” regim. Var och en
som har haft tillfälle att handla i en sovjetisk butik, eller t o m större varuhus, vet
vad detta innebär för deras varusortiment.
En grundläggande förutsättning härför
är naturligtvis att det politiska systemet
inte medger utrymme för en fri opposition, som skulle kunna försvåra eller
hindra den traditionella sovjetiska politiken att prioritera yttre styrka och säkerhet framför konsumenternas krav och
förväntningar. Men svaret på frågan hur
sovjetmedborgarna kan förmås acceptera att leva under så påfrestande förhållanden måste antagligen bli mera nyanserat. Det är rimligt att förmoda att drivkraften inte enbart är yttre tvång. Liksom i många andra länder byggdes en
stark försvarsvilja upp under andra
världskriget som i Sovjetunionen blev
det ” stora patriotiska kriget” . Inget land
utsattes för törre förödelse och förluster
än Sovjetunionen, där omkring 20 miljoner människor miste livet, och minnet
härav har dröjt kvar. Det har också odlats på en mängd olika sätt, så att ingen
skall tillåtas glömma det och så att det
inpräntas i nya generationer. Alla måste
vara beredda att göra de uppoffringar
som krävs för att nya katastrofer skall
kunna förhindras eller avvärjas.
Inre förändringskrafter
Jury Andropov betraktades som en anhängare av ekonomiska reformer, inom
systemets strikta ramar, men kunde verka under allt för kort tid för att åstadkomma en avgörande förändring. En bister vetenskaplig diagnos på Sovjetunionens ekonomiska problem formulerades
i en rapport 1984, kort efter Andropovs
död , till den sovjetiska vetenskapsakademien. Dess författare påpekade att det
rådande ekonomiska systemet, som var
från Stalin-tiden, hade undergått få förDe militära medlen är större än
vad som krävs för att tillgodose
enbart defensiva behov.
ändringar. De ekonomiska villkoren
hade däremot förändrats i så mycket
högre grad. Det centraliserade systemet
dög inte längre för att klara den invecklade sovjetiska ekonomins krav. En stor
skillnad mot förr var den tilltagande
knappheten på arbetskraft. Resurserna
borde fördelas med hjälp av marknadskrafterna, inte genom administrativ styrning.
Det fanns, när rapporten publicerades,
en del tecken på att några försiktiga steg
skulle tas för att pröva dess rekommendationer. Att Tjernenko blev Andropovs
efterträdare bådade dock inte gott, efter·—————-~——~~——-~~
som den nye, men mycket åldrade generalsekreteraren närmast representerade
de ekonomiska stalinisterna. Valet av
Gorbatjof till generalsekreterare kan
dock tolkas som ett svar på frågan i vilken riktning den kommande utvecklingen kan gå. Det kan dock vara skäl att
besinna den engelska tidskriften The
Economists varnande påpekande att
”även under en ny ledning skulle de rigida regler som styr Sovjetunionens centralplanerade ekonomi förbli desamma”.
Det är uppenbart att den sovjetiska
levnadsstandarden, t o m med östtyska
mått är låg. Men det är också ett faktum
att sovjetmedborgaren under efterkrigstiden successivt fått det bättre, om än
med temporära bakslag. I ett så slutet
Väst har förlorat en stor del av
sitt teknologiska försprång vad
gäller konventionella system.
samhälle som det sovjetiska är det för de
flesta alltjämt den rimligaste referenspunkten för en standardjämförelse hur
det var tidigare, inte hur det till äventyrs
är i andra delar av världen. Samhället
blir allt mindre i stånd att effektivt förhindra både insyn och framförallt utsyn.
På sikt kan detta få större konsekvenser
än hittills.
Även om Sovjetunionen inte på långt
när förmår utnyttja sina resurser och sin
tillväxtpotential har det hittills i stort sett
kunnat uppvisa en kontinuerlig tillväxt,
som givit utrymme för de senaste decenniernas ökade resurstilldelning till försvaret. Ibland har den ekonomiska tillväxten varit starkare, ibland svagare och
i regel lägre än vad som förutsetts i de
185
offentliga produktionsplanerna. Västsidans bedömningar av framgång och
misslyckande i Sovjetunionen bygger
ofta på en jämförelse mellan ambition
och förverkligande.
Hur stort är det militära hotet?
I den amerikanska publikationen Sovjets
militära makt (1983) hävdas det att en 20-
årig uppbyggnad av Sovjetunionens väpnade styrkor lett till att den globala militära balansen blivit allt ofördelaktigare
för Förenta staterna och dess allierade.
NATO:s ”avskräckande styrka” sägs bli
alltmera hotad. Också regioner som tidigare inte utsatts för hot från Sovjetunionen har nu ”hamnat under dess hotande
skugga”. Den citerade publikationen innehåller en både skrämmande och imponerande redovisning av den sovjetiska
supermaktens nukleära och konventionella resurser. En av de slutsatser som
dras är att de militära medlen är större än
vad som krävs för att tillgodose enbart
defensiva behov. Det bör då konstateras
att denna uppfattning bygger på västs
uppfattning om sina egna resurser och
avsikter, inte på Sovjetunionens bedömning härav. Men omdömena och slutsatserna måste naturligtvis också ses i sitt
allians- och internt budgetpolitiska perspektiv.
I huvudsak samma syn på den europeiska blockbalansen återspeglas också i
IISS-publikationen The Military Balance
(1984-85): ”Den numerära balansen –
särskilt vad gäller materiel – förskjuts
alltjämt till östsidans fördel. Samtidigt
har väst, vad gäller konventionella system, förlorat en stor del av sitt teknologiska försprång, som gjorde det möjligt
186
för NATO att tro att kvalitet kunde ersätta antal”. Därav dras dock inte slutsatsen att NATO skulle besegras om det
blev krig, endast att västalliansen måste
se om sitt hus. Huvudslutsatsen är att de
konventionella styrkerelationerna alltjämt är sådana att de skulle göra ett militärt angrepp mycket riskabelt.
Osäkerhetsfaktorerna i styrkebalansen mellan öst och väst är inte bara en
fråga om antal och kvalitet. Sovjetunionens styrkor i Östeuropa kan ses både
som ett offensivt hot mot väst och som
en stabiliserande faktor i östblocket,
vars stater i regel inte hyser någon traditionell kärlek till Ryssland. Händelserna
från 1950-talet till 1980-talet i Ungern,
Tjeckoslovakien och Polen visar att
Warszawa-pakten, så småningom med
stöd av Bresjnev-doktrinen om ”broderlig” hjälp till socialistiska länder, i kritiska situationer framstår som ett ockupationssystem. Detta förhållande har uppenbar betydelse för bedömningen av
både Sovjetunionens och det samlade
östblockets styrka i ett större öst-västligt konfliktperspektiv.
Följer man den amerikanska debatten
finner man också uppfattningar som innebär att den amerikanska teknologiska
överlägsenheten, inte minst på den avancerade elektronikens område, redan nu
har fått ett försprång som Sovjetunionen
har små förutsättningar att hinna ikapp.
De hårda amerikanska exportrestriktionerna för bl a avancerad datorutrustning
med möjlig militär användning kan ses i
detta perspektiv. Allt detta har betydelse
för framtida militära teknologier, tex
president Reagans mångomtalade ”strategiska försvarsinitiativ” (SDI), mera
omskrivet som ”stjärnornas krig”. Men
det påverkar inte den kortsiktiga, konventionella styrkebalansen i Europa,
som är det främsta målet för de nuvarandefarhågorna inom NATO-lägret.
Den enda givna slutsatsen av dessa
synpunkter på ekonomi och militär styrka i Sovjetunionen blir således att förBresjnev-doktrinens ”broderliga” hjälp framstår som ett ockupationssystem.
enklade föreställningar på båda områ-
dena är lika vilseledande. Även om den
sovjetiska ekonomin är tungfotad, särskilt när det gäller de civila vardagsfunktionerna, tycks det sovjetiska systemet
garantera att högt prioriterade områden,
bland vilka försvar och rymdforskning är
de mest iögonenfallande, aldrig får sakna
de resurser som behövs för att förverkliga de uppställda kraven på prestationsförmåga.