Roland Spånt; Inflationen och EFO-modellen
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROLAND SPÅNT:
Inflationen och EFO-rnodellen
Ibland anklagas Keynes för att han på
30-talet inte utvecklade en särskild inflationsteori. Man måste dock observera
att inflationen som ett långsiktigt problem är ett 1900-talsfenomen. Under tidigare perioder skedde dramatiska prisstegringar i samband med krig och missväxt, då priserna på kort tid kunde fördubblas. Efter någon tid inträdde emellertid deflation med fallande priser, fallande löner och ökad köpkraft för pengar. Första världskrigets inflation efterträddes av en efterkrigsdepression. 1930-
talets depression med massarbetslöshet
m m medförde också ett dramatiskt prisfall och i USA föll 1930-talets konsumentpriser till ungefär samma nivå som
vid de tidigare depressionerna på 1890-
talet, 1850-talet, 1790- och 1770-talet.
Under en period på 150 år fanns därför
ingen långsiktig tendens till prisstegring
eller prisfall. Inflationen var därför ett
kortsiktigt fenomen och den långsiktiga
prisnivån ansågs stabil. Dessa erfarenheter påverkade självfallet den ekonomiska
forskningen och teoribildningen kring inflationen. Det är egentligen först under
efterkrigstiden som prisstegringar inte
kompenserats av motsvarande prisfall
och vi istället fått en trend mot långsiktigt stigande prisnivå.
Men varför höjer företagen sina
priser? Om detta har ekonomer nu tvistat i nära 30 år och även om det idag
finns ekonomer som försvurit sig åt en
enda trosuppfattning i frågan villjag hävda att huvudparten av ekonomerna anser
att inflationens orsaker kan skifta från
tid till annan.
Fem förklaringar
Det finns nämligen åtminstone fem förklaringar till inflationen: efterfrågeläget,
kostnaderna, penningmängden, arbetsmarknadsläget och strukturella orsaker.
a) Efter/rågeinflation
Vid efterfrågeinflation är produktionen
otillräcklig antingen totalt sett eller inom
nyckelsektorer för att möta den efterfrå-
gan på konsumtion, investeringar eller
export som finns. Man kan också säga
att för mycket pengar jagar för litet
varor. I den klassiska situationen konstaterar man att i försöijningsbalansen
(nationalbudgeten) är den förväntade efterfrågesidan större än den förväntade
tillgångssidan – det finns ett efterfrågegap – och om detta gap inte genom ekonomiskt-politiska åtgärder sluts, kommer inflation att jämka samman utbud
och efterfrågan.
Den keynesianska förklaringen till inflation och depression låg främst på efterfrågesidan. När konsumenterna och
investerarna tänkte sig konsumera mer
och investera mer än vad arbetskraften
och produktionskapaciteten kunde klara
av måste priserna stiga. Ett analysproblem är dock om efterfrågeinflation kan
existera i den keynesianska världen även
när inte full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande råder.
b) Kostnadsinflation
Vid kostnadsinflation finns problemen
på kostnadssidan. Löner, råvarukostnader, räntor och andra insatsvaror
stiger i pris trots en låg allmän efterfrå-
gan. Dessa kostnadsstegringar driver
fram prisstegringar i varuledet.
c) Monetarism
Monetarismen är liksom keynesianismen
främst inriktad på efterfrågesidans inflationseffekter. Det gäller både efterfrågan
på pengar och på varor.
Irving Fisher presenterade vid sekelskiftet en identitet som innebär att i ett
samhälle måste alltid penningmängden
gånger sin omloppshastighet vara lika
med prisnivån gånger nationalinkomsten. Detta brukar sammanfattas i uttrycket:
MV=PQ
där M står för penningmängden, dvs
sedlar och andra betalningsmedel
P står för prisnivån
Q står för totala produktionen och
V står för pengarnas omloppshastighet, dvs hur många gånger per
år som pengar omsätts.
Det finns en del välkända definitionsproblem med identiteten: Vad ska ingå
bland betalningsmedlen M? Hur ska V
beräknas?
Enligt den monetaristiska inflationsmodellen är en för stor penningmängdsökning orsak till inflationen – en ökning
i M antas öka P. Orsaken till den för
stora penningmängdsökningen kan i sin
tur vara för stora budgetunderskott som
finansierats i banksystemet.
Ett problem med den monetära förklaringen, att M förändrar P, är dock att
inget hindrar att V eller Q istället förändras. Tidigare betraktade man ofta V som
en konstant vilket medförde att en förändring av penningmängden M antogs
antingen påverka inflationstakten P eller
produktionen Q. Under senare tid har
man emellertid upptäckt att V inte alls är
konstant utan istället har förändrats över
tiden relativt kraftigt, ofta helt oförut- 195
sett, och på olika sätt i olika länder.
Monetarismen har på senare år fått
ökat genomslag i politiken genom framför allt Milton Friedman. I en skrift 1956
hävdade Friedman att V i och för sig inte
var konstant men att det var möjligt att
utifrån kunskap om räntesatser, förmö-
genhet m m göra meningsfulla prognoser
om hur V kommer att förändras. Enligt
Friedman leder en ökad penningmängd
på kort sikt till att produktionen ökar
men på medellång sikt måste penningmängdsökningar slå igenom på inflationstakten.
d) Phillips-kurvan
På 60-talet dominerades inflationsdebatten av Phillips-kurvetänkande. I en uppsats publicerad 1958 påvisade engelsmannen A W Phillips att sedan mycket
lång tid tillbaka hade det funnits ett samband mellan de nominella löneökningarnas storlek och arbetslöshetens nivå.
För i stort sett samtliga industriländer
konstruerades Phillipskurvor. Kurvorna
angav att den ekonomiska politiken innebar ett val mellan hög arbetslöshet i
kombination med låg inflation eller lägre
arbetslöshet kombinerad med högre inflation. Om man prioriterade inflationsbekämpningen var man tvungen att ge
avkall på sysselsättningsmåfeL Den
svenska arbetsmarknadspolitiken sågs
som ett medel att lösa målkonflikten arbetslöshet-inflation genom att förskjuta
hela Phillips-kurvan nedåt.
Phillips-kurvetänkandet hade en högkonjunktur under 60-talet men klarade
inte 70- och 80-talets s k stagflation, då vi
fick uppleva att industriländerna samtidigt hade hög inflation och hög arbetslöshet.
196
e) Strukturell inflation – EFO-rnodellen
Vid sidan av ekonomer som betonar efterfrågesidans respektive kostnadssidans betydelse för inflationen finns grupperingar som betonar hur strukturella
spänningar eller obalanser i ekonomin
ger upphov till inflationstryck. Den
svenska EFO-rnodellen kan sägas tillhö-
ra denna typ av förklaring. Enligt EFO
förklaras inflationen i Sverige dels av
den internationella inflationens påverkan
via de svenska export- och importpriserna, dels av skillnaden i produktivitet
mellan den utiandskonkurrerande sektorn och resten av ekonomin, den s k
”skyddade” sektorn. Ett exempel kan
illustrera detta: Om produktiviteten i den
konkurrensutsatta sektorn är 6 procent
och prisstegringarna på exportmarknaderna 4 procent ger detta ett löneutrymme på 10 procent. Om produktiviteten i
skyddad sektor antas bli 2 procent och
denna sektors produkter har vikten 40
procent i konsumentprisindex, blir den
totala konsumentprisstegringen 4x 0,6
(bidrag från utiandskonkurrerande sektorn)+ 8x 0,4 (bidrag från skyddade sektorn) dvs 2,4+3,2=5,6 procent.
Dagens svenska inflation
Vilken eller vilka av dessa fem teorier
kan bäst förklara att de svenska företagen och importörerna höjer sina priser
idag?
Min personliga uppfattning är att under de senaste lO åren har inslaget av
efterfrågeinflation varit litet i Sverige.
Den totala efterfrågan i ekonomin har ju
varit mycket svag. Vi har haft hög arbetslöshet och lågt kapacitetsutnyttjande. I Sveriges fall brukar också över- ·
efterfrågan i första hand leda till importökningar och exportminskningar.
Jag tror inte heller att kostnadsinflation är huvudsvaret på frågan. De senaste årens relativt höga löneökningar har
matchats av internationellt sett närmast
rekordartade produktivitetsökningar varför industrins arbetskraftskostnader inte
har något större förklaringsvärde för inflationen. Andra insatsvaror har dock
ökat kraftigt i pris – skogsråvara, jordbrukets insatsvaror m m, varför en viss
förklaring kan finnas här.
Inte heller penningmängden erbjuder
någon förklaring. I stort sett alla prognoser för inflationen baserade på penningmängdens förändringar har brakat ihop
de senaste åren. Monetaristerna har
dessutom aldrig klarat av att förklara
varför en ökning av exempelvis sedelmängden skulle få företagen att höja sina
priser, det s k transmissionsproblemet.
Min uppfattning är därför att i en liten
och utlandsberoende ekonomi som den
svenska finns huvudförklaringen till inflationen i EFO-modellen, dvs många av
våra priser bestäms utanför Sverige på
världsmarknaden och överförs hit via
export och import. Skillnader i produktivitetsutveckling i ekonomins olika delar
ger därutöver sitt bidrag till inflationen.
Devalveringar på sammanlagt 26 procent
i en värld med starkt fluktuerande valutakurser måste slutligen leda till kraftigt
uppdriven inflationstakt.
Inflationen och EFO-rnodellen
Ibland anklagas Keynes för att han på
30-talet inte utvecklade en särskild inflationsteori. Man måste dock observera
att inflationen som ett långsiktigt problem är ett 1900-talsfenomen. Under tidigare perioder skedde dramatiska prisstegringar i samband med krig och missväxt, då priserna på kort tid kunde fördubblas. Efter någon tid inträdde emellertid deflation med fallande priser, fallande löner och ökad köpkraft för pengar. Första världskrigets inflation efterträddes av en efterkrigsdepression. 1930-
talets depression med massarbetslöshet
m m medförde också ett dramatiskt prisfall och i USA föll 1930-talets konsumentpriser till ungefär samma nivå som
vid de tidigare depressionerna på 1890-
talet, 1850-talet, 1790- och 1770-talet.
Under en period på 150 år fanns därför
ingen långsiktig tendens till prisstegring
eller prisfall. Inflationen var därför ett
kortsiktigt fenomen och den långsiktiga
prisnivån ansågs stabil. Dessa erfarenheter påverkade självfallet den ekonomiska
forskningen och teoribildningen kring inflationen. Det är egentligen först under
efterkrigstiden som prisstegringar inte
kompenserats av motsvarande prisfall
och vi istället fått en trend mot långsiktigt stigande prisnivå.
Men varför höjer företagen sina
priser? Om detta har ekonomer nu tvistat i nära 30 år och även om det idag
finns ekonomer som försvurit sig åt en
enda trosuppfattning i frågan villjag hävda att huvudparten av ekonomerna anser
att inflationens orsaker kan skifta från
tid till annan.
Fem förklaringar
Det finns nämligen åtminstone fem förklaringar till inflationen: efterfrågeläget,
kostnaderna, penningmängden, arbetsmarknadsläget och strukturella orsaker.
a) Efter/rågeinflation
Vid efterfrågeinflation är produktionen
otillräcklig antingen totalt sett eller inom
nyckelsektorer för att möta den efterfrå-
gan på konsumtion, investeringar eller
export som finns. Man kan också säga
att för mycket pengar jagar för litet
varor. I den klassiska situationen konstaterar man att i försöijningsbalansen
(nationalbudgeten) är den förväntade efterfrågesidan större än den förväntade
tillgångssidan – det finns ett efterfrågegap – och om detta gap inte genom ekonomiskt-politiska åtgärder sluts, kommer inflation att jämka samman utbud
och efterfrågan.
Den keynesianska förklaringen till inflation och depression låg främst på efterfrågesidan. När konsumenterna och
investerarna tänkte sig konsumera mer
och investera mer än vad arbetskraften
och produktionskapaciteten kunde klara
av måste priserna stiga. Ett analysproblem är dock om efterfrågeinflation kan
existera i den keynesianska världen även
när inte full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande råder.
b) Kostnadsinflation
Vid kostnadsinflation finns problemen
på kostnadssidan. Löner, råvarukostnader, räntor och andra insatsvaror
stiger i pris trots en låg allmän efterfrå-
gan. Dessa kostnadsstegringar driver
fram prisstegringar i varuledet.
c) Monetarism
Monetarismen är liksom keynesianismen
främst inriktad på efterfrågesidans inflationseffekter. Det gäller både efterfrågan
på pengar och på varor.
Irving Fisher presenterade vid sekelskiftet en identitet som innebär att i ett
samhälle måste alltid penningmängden
gånger sin omloppshastighet vara lika
med prisnivån gånger nationalinkomsten. Detta brukar sammanfattas i uttrycket:
MV=PQ
där M står för penningmängden, dvs
sedlar och andra betalningsmedel
P står för prisnivån
Q står för totala produktionen och
V står för pengarnas omloppshastighet, dvs hur många gånger per
år som pengar omsätts.
Det finns en del välkända definitionsproblem med identiteten: Vad ska ingå
bland betalningsmedlen M? Hur ska V
beräknas?
Enligt den monetaristiska inflationsmodellen är en för stor penningmängdsökning orsak till inflationen – en ökning
i M antas öka P. Orsaken till den för
stora penningmängdsökningen kan i sin
tur vara för stora budgetunderskott som
finansierats i banksystemet.
Ett problem med den monetära förklaringen, att M förändrar P, är dock att
inget hindrar att V eller Q istället förändras. Tidigare betraktade man ofta V som
en konstant vilket medförde att en förändring av penningmängden M antogs
antingen påverka inflationstakten P eller
produktionen Q. Under senare tid har
man emellertid upptäckt att V inte alls är
konstant utan istället har förändrats över
tiden relativt kraftigt, ofta helt oförut- 195
sett, och på olika sätt i olika länder.
Monetarismen har på senare år fått
ökat genomslag i politiken genom framför allt Milton Friedman. I en skrift 1956
hävdade Friedman att V i och för sig inte
var konstant men att det var möjligt att
utifrån kunskap om räntesatser, förmö-
genhet m m göra meningsfulla prognoser
om hur V kommer att förändras. Enligt
Friedman leder en ökad penningmängd
på kort sikt till att produktionen ökar
men på medellång sikt måste penningmängdsökningar slå igenom på inflationstakten.
d) Phillips-kurvan
På 60-talet dominerades inflationsdebatten av Phillips-kurvetänkande. I en uppsats publicerad 1958 påvisade engelsmannen A W Phillips att sedan mycket
lång tid tillbaka hade det funnits ett samband mellan de nominella löneökningarnas storlek och arbetslöshetens nivå.
För i stort sett samtliga industriländer
konstruerades Phillipskurvor. Kurvorna
angav att den ekonomiska politiken innebar ett val mellan hög arbetslöshet i
kombination med låg inflation eller lägre
arbetslöshet kombinerad med högre inflation. Om man prioriterade inflationsbekämpningen var man tvungen att ge
avkall på sysselsättningsmåfeL Den
svenska arbetsmarknadspolitiken sågs
som ett medel att lösa målkonflikten arbetslöshet-inflation genom att förskjuta
hela Phillips-kurvan nedåt.
Phillips-kurvetänkandet hade en högkonjunktur under 60-talet men klarade
inte 70- och 80-talets s k stagflation, då vi
fick uppleva att industriländerna samtidigt hade hög inflation och hög arbetslöshet.
196
e) Strukturell inflation – EFO-rnodellen
Vid sidan av ekonomer som betonar efterfrågesidans respektive kostnadssidans betydelse för inflationen finns grupperingar som betonar hur strukturella
spänningar eller obalanser i ekonomin
ger upphov till inflationstryck. Den
svenska EFO-rnodellen kan sägas tillhö-
ra denna typ av förklaring. Enligt EFO
förklaras inflationen i Sverige dels av
den internationella inflationens påverkan
via de svenska export- och importpriserna, dels av skillnaden i produktivitet
mellan den utiandskonkurrerande sektorn och resten av ekonomin, den s k
”skyddade” sektorn. Ett exempel kan
illustrera detta: Om produktiviteten i den
konkurrensutsatta sektorn är 6 procent
och prisstegringarna på exportmarknaderna 4 procent ger detta ett löneutrymme på 10 procent. Om produktiviteten i
skyddad sektor antas bli 2 procent och
denna sektors produkter har vikten 40
procent i konsumentprisindex, blir den
totala konsumentprisstegringen 4x 0,6
(bidrag från utiandskonkurrerande sektorn)+ 8x 0,4 (bidrag från skyddade sektorn) dvs 2,4+3,2=5,6 procent.
Dagens svenska inflation
Vilken eller vilka av dessa fem teorier
kan bäst förklara att de svenska företagen och importörerna höjer sina priser
idag?
Min personliga uppfattning är att under de senaste lO åren har inslaget av
efterfrågeinflation varit litet i Sverige.
Den totala efterfrågan i ekonomin har ju
varit mycket svag. Vi har haft hög arbetslöshet och lågt kapacitetsutnyttjande. I Sveriges fall brukar också över- ·
efterfrågan i första hand leda till importökningar och exportminskningar.
Jag tror inte heller att kostnadsinflation är huvudsvaret på frågan. De senaste årens relativt höga löneökningar har
matchats av internationellt sett närmast
rekordartade produktivitetsökningar varför industrins arbetskraftskostnader inte
har något större förklaringsvärde för inflationen. Andra insatsvaror har dock
ökat kraftigt i pris – skogsråvara, jordbrukets insatsvaror m m, varför en viss
förklaring kan finnas här.
Inte heller penningmängden erbjuder
någon förklaring. I stort sett alla prognoser för inflationen baserade på penningmängdens förändringar har brakat ihop
de senaste åren. Monetaristerna har
dessutom aldrig klarat av att förklara
varför en ökning av exempelvis sedelmängden skulle få företagen att höja sina
priser, det s k transmissionsproblemet.
Min uppfattning är därför att i en liten
och utlandsberoende ekonomi som den
svenska finns huvudförklaringen till inflationen i EFO-modellen, dvs många av
våra priser bestäms utanför Sverige på
världsmarknaden och överförs hit via
export och import. Skillnader i produktivitetsutveckling i ekonomins olika delar
ger därutöver sitt bidrag till inflationen.
Devalveringar på sammanlagt 26 procent
i en värld med starkt fluktuerande valutakurser måste slutligen leda till kraftigt
uppdriven inflationstakt.