Bengt Westerberg; Inflationens orsaker
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BENGT WESTERBERG:
Inflationens orsaker
Det finns (om vi bortser från effekterna
av växelkursjusteringar), enligt min mening, i grunden två orsaker till den
svenska inflationen: den internationella
inflationen och lönekostnadsökningarna.
Under lång tid har den svenska inflationstakten varit i stort sett densamma
som den internationella. Avvikelserna,
som sett över en längre period i stort sett
tagit ut varandra, tycks till stor del kunna förklaras av variationer i det relativa
efterfrågetrycket i Sverige. När vi har
fört en expansiv politik har den svenska
inflationstakten varit relativt högre och
vice versa.
De två senaste åren avviker påtagligt
från den tidigare utvecklingen. Prisstegringarna i Sverige har under dessa år varit betydligt snabbare än i omvärlden.
Detta måste huvudsakligen föras tillbaka
på den högre svenska löneökningstakten. Förklaringarna till denna är i sin tur
flera.
En är med stor sannolikhet den s k
ackommodationspolitik som de svenska
regeringarna fört. Effekterna av de höga
lönekostnadsökningarna har tagits om
hand genom sysselsättningspolitiska åtgärder och genom återkommande devalveringar. Samtidigt har löntagarna genom olika indexklausuler garderat sig
mot inflationens verkningar.
En annan är de höga och ständigt
höjda skatternå. Löntagarna försöker
rimligen kompensera sig för de skattehöjningar som direkt drabbar dem. Höga
marginalskatter driver upp de nominella
lönekraven. Höjda arbetsgivaravgifter
räknas i praktiken inte av, eller i varje
fall bara till en mindre del, i avtalsförhandlingarna utan övervältras på priserna.
En tredje faktor av betydelse är troligen konkurrensen mellan löntagarorganisationerna.
Som en fjärde faktor till sist kan nämnas inflationsförväntningarna. Löneanspråken anpassas till de förväntningar
om inflationen som finns . Ingen regering
har lyckats bryta dessa förväntningar.
En viktig förklaring till utfallet i 1984 års
avtal var säkert att löntagarorganisationerna inte trodde på regeringens 4 %-
mål. Det räcker inte att uttala allmänna
önskemål om den ekonomiska politiken
– det krävs åtgärder som underbygger
målen. För att göra 4%-målet trovärdigt
skulle regeringen ha behövt föra en stramare budgetpolitik under 1984 baserad
på betydligt större utgiftsnedskärningar
än vad som faktiskt gjordes.
För att bryta inflationsförväntningarna
krävs en omläggning av politiken med
bl a följande inslag:
”raka rör” mellan parternas förhandlingsbord och kostnaderna för arbetslösheten, tex genom högre egenavgifter till arbetslöshetsförsäkringen
som också bör kunna finansiera andra
utgifter än arbetslöshetsunderstöd,
stopp för försök att höja skattetrycket
och sänkning av marginalskatterna
(utöver vad 1982 års skattereform innebär),
minskat budgetunderskott genom
minskade offentliga utgifter – vissa
svåra politiska beslut behövs för att
visa att det är allvar,
ett fastare uppträdande från staten
som arbetsgivarpart.
ROLF ENGLUND:
strategi för trovärdighet
En kommande borgerlig regering måste
ha en klart uttänkt strategiför den
ekonomiska politiken. Några av de
avvägningar som måste göras
diskuteras i denna artikel.
Civilekonom Rolf Englund ingår
Svensk Tidskrifts redaktion.
Tidsandan talar för borgerlig valseger.
Risken förefaller emellertid finnas för att
även den borgerliga regeringsperioden
blir vad Patrik Engellau och Carl-Johan
Westholm i sin bok (”Vägval – fyra
Sverigebilder”, Timbro) har kallat dekadens i ytterligare tre år.
Ännu en misslyckad borgerlig
regeringsperiod vore förödande för väljarnas tilltro inte bara till de borgerliga
partierna utan även för deras tilltro till
politikernas förmåga överhuvudtaget.
För att undvika ett misslyckande är det
viktigt att en kommande borgerlig regering har en klart uttänkt strategi för den
ekonomiska politiken.
Några av de avvägningar som måste
göras när man gör upp en sådan skall
diskuteras i denna artikel.
Inflationens orsaker
I detta och tidigare nummer av SvT
(Lars Tobisson i nr 9/84, Hugo Hegeland
·i nr 2/85 samt i detta nummer folkpartiledaren Bengt Westerberg, TCO-ekonomen Roland Spånt, SAF-ekonomen
Bo E Carlsson och Industriförbundets
Per-Martin Meyerson) har vi bett ett antal ledande politiker och ekonomer att ge
sin förklaring till inflationens orsaker.
Det har vi gjort därför att vi tror att
synen på inflationens orsaker är av avgö-
rande betydelse för om recepten mot inflationen kommer att vara de rätta och
därför att framgång i inflationsbekämpningen är en avgörande faktor för den
ekonomiska politikens framgång eller
misslyckande.
Som framgår av artiklarna har monetarismen ännu inte vunnit något betydande insteg i vårt land.
Man kan också notera att trots upprepade påstötningar har vare sig LO-ekonomen Claes-Erik Odhner eller hans blivande efterträdare Per-Olof Edin förmått
prestera något papper. Detta är anmärkningsvärt. LO har således inte något dokument att plocka fram av vilket man
kan utläsa vad LO tror att inflationen
beror på.
Man kan dock förstå om vare sig
Odhner eller Edin kände sig särskilt trakterade av att som sin och LOs uppfattning framföra vad LO-Tidningen nyligen
(nr 50/1984) skrivit om inflationens orsaker:
”En snabbinkallad inflationskommission skulle vrida uppmärksamheten
mot det som faktiskt betingar inflationen; prisbildningen på de alltmer
monopoliserade varumarknaderna.
Nu är nästan allt intresse fokuserat på
lönerna.”
Går det att lägga om kurs?
Skälet till det blir svårt för en kommande
borgerlig regering att lägga om kursen
kan vara att inte tillräckligt många av
väljarna på valdagen 1985 kommer att
vara övertygade om att socialdemokraterna och Feldt verkligen har försökt,
och verkligen har misslyckats, med sin
modell.
Om vi tittar på Danmark och England
ser vi där att man i varierande men hög
grad har försökt och ·delvis lyckats att
lägga om kursen. Kanske orsaken till att
Thatcher och Schli.iter har lyckats med
det mer står att finna hos deras företrä-
dare – Callaghan och Jörgensen – än
hos Thatcher och Schli.iter.
Den djupa men enkla tanken skulle
199
vara att en regering får ”mandate for
change” först när deras företrädares politik har blivit djupt misskrediterad i väljarnas ögon.
Med det synsättet var det inte konstigt
att perioden 1976- 1982 blev som den
blev.
Ju större insikten bland väljarna blir
att socialdemokraterna – och också den
socialdemokratiska modellen har
misslyckats, desto större blir en sannolik
borgerlig regerings handlingsutrymme.
Sett på lite längre sikt är det således
desto bättre ju tydligare det står klart för
väljarna före valdagen att regeringen
PaJmes politik har prövats och misslyckats.
Finansminister Kjell-Olof Feldts dumdristiga försök att få ned inflationstakten
genom att sätta upp mål för den till 4
respektive 3 procent för 1984 och 1985
kan därigenom på sikt visa sig vara det
bästa som Feldt har gjort för nationen.
Varför misslyckades Feldt?
Kjell-Olof Feldts inflationspolitik är på
väg mot ett fullständingt misslyckande.
Under 1984 blev inflationen inte 4 procent utan mer än det dubbla. Det finns
goda skäl att anta att inflationen under
1985 inte kommer att bli 3 procent, som
målet var, utan det dubbla eller det tredubbla.
Det finns ingen anledning att hemfalla
åt skadeglädje över detta förhållande.
Det finns istället all anledning att ställa
några seriösa frågor. För målet, att radikalt och bestående sänka inflationstakten, är av avgörande betydelse för att
återställa en stabil ekonomi med växande välstånd.
200
Diagram l
PENNINGMANGO CM3) &INFLATION CKPI)
Penningmöngden förskjuten 7 kvartal
20.00
%-ökning 4 kvartal
18. 00 –
16. 00 –
14. 00
12.00
10.00
8.00
6.00
4. 00 –
·….··•
M3
2.00
0.00 ~~~~~~~~~~~~~~~KPI
1973:3 1975:3 1977:3 1979:3 1981:3 1983:4
Den första fråga som inställer sig är
om Kjell-Olof Feldt och regeringen verkligen trodde att det skulle vara möjligt att
få ned inflationen, genom att prata om
den, till om inte 4 och 3 procent, så kanske till 6 och 5 procent?
Svaret måste bli att de trodde det; i
vart fall måste de ha trott att chansen att
lyckas var så stor att den var värd att ta
– även om ett misslyckande skulle bli
nesligt.
Kjell-Olof Feldt är ingalunda dum eller
tekniskt klumpig. Att han kunnat ta så
grundligt miste om inflationen måste så-
ledes bero på att han haft en felaktig
teori som utgångspunkt för sin inflationsbekämpning.
Kjell-Olof Feldt har trott att inflationen beror på att arbetsmarknadens
parter ingår inflationsdrivande löneavtal
och att hrr Rosengren, Malm och Ljunggren med viljekraft kan stoppa inflationen. Problemet var att övertyga dem om
att skriva under ett lägre avtal; sedan
skulle Feldt vifta med papperet och förklara att papperet betydde fasta priser i
vår tid.
Denna Feldts strategi har nu missslyckats.
Det nyligen införda prisstoppet är ett
bevis på detta. Feldt tror inte själv på
prisstopp. På Nationalekonomiska Föreningens möte om årets finansplan sade
Feldt om prisstopp att ” med det lurar vi
väl inte så många nu längre” .
I detta har han säkert rätt.
Vare sig man gillar det eller ej
Med all respekt för att nationalekonomerna världen över är oense om hur inflationen bäst skall bekämpas förefaller
det dock finnas en växande consensus
om att en sänkning av penningmängdens
ökningstakt är en nödvändig om också
kanske inte tillräcklig förutsättning för
att få ner inflationen.
Penningmängden (hur den nu skall mä-
tas) har i Sverige de senaste åren ökat
med 10-15 procent per år. Även om
man kan diskutera vilket penningmängdsmått som är det riktiga tvingas
man konstatera att ökningstakten inte är
ungefär 3 procent utan ungefär 13 procent.
Själv skådade jag slutgiltigt det
monetaristiska ljuset i samband med att
jag arbetade fram diagrammet över sambandet mellan inflationen i Sverige och
förändringen i penningmängden sju kvartal tidigare; (se diagram 1). Andra förklaringar till inflationen förefaller mig
därefter svåra att acceptera.
Om det är (i verkligheten, vare sig man
tycker om det eller inte) som de monetaristiska nationalekonomerna tror kommer inflationen därför inte att bli ungefär
3 procent vare sig 1985 eller 1986; förmodligen inte heller 1987.
Detta måste en kommande regering ha
i åtanke när den lägger upp sin strategi
för hur det svenska kostnadsläget skall
kunna bibehållas på en nivå som gör det
möjligt att öka exporten och hålla sysselsättningen uppe under de närmaste åren,
samtidigt som sysselsättningen i den offentliga sektorn knappast skall ökas alls.
De år då vi av allt att döma också kommer att möta en nedåtgående världskonjunktur samtidigt som pris- och löneut- 201
vecklingen i Sverige går ungefär dubbelt
så snabbt som i vår omvärld.
De första varningarna om att Sverige
redan är på väg mot sin nästa devalvering har redan kommit. Det är inte självklart att, eller hur, en sådan utveckling
skall kunna mötas med andra medel.
Förhandlingar om luft?
Det sägs ofta att avtalsparterna förhandlar om luften i lönekuvertet. Är detta
verkligen helt sant? Om det vore sant
skulle det väl inte ha visat sig vara så
svårt – för att inte säga omöjligt – att
förmå parterna att ingå s k återhållsamma löneavtal?
Den växande skaran av monetaristiskt
inriktade nationalekonomer hävdar att
det är regeringens sedelpressar som med
ungefär två års eftersläpning bestämmer
inflationstakten.
Att politikerna gärna låter sedelpressarna rulla förklarar Public Choice-ekonomerna med att det för politikerna är
mer givande att votera igenom förmåner
för sina väljare än besparingar och höjda
skatter som drabbar väljarna.
Vad skulle morretaristernas synsätt
betyda för ansvarsfördelningen mellan
regering/riksdag och arbetsmarknadens
parter? Om inflationen ett år, som monetaristerna tror, av sedelpressarnas hastighet skulle vara given att bli lO procent. Då skulle den inflationen vara regeringens ansvar.
Sedan skulle det vara upp till avtalsparterna – i den utsträckning de har inflytande över löneutvecklingen i de faktiskt existerande företagen – att bestämma om lönerna skall stiga med 9 eller
med 11 %, vilket har betydelse för reallön, konkurrenskraft och sysselsättning.
L
202
Den nya inflationsteorin
Under 1960- och 70-talen har nationalekonomerna utvecklat en modern form
av kvantitets- eller penningmängdsteorin. En rad studier har visat på signifikanta samband mellan penningmängd,
prisnivå, nominell nationalinkomst och
nominell räntenivå.
Kvantitets- eller penningmängdsteorin
är emellertid inte alls ny, något som
Huge Regeland pekade på i sin artikel i
SvT 2/85. Bo Axell, en av vårt lands
mest begåvade yngre nationalekonomer,
verksam vid Industrins Utredningsinstitut, IUI, har i en aktuell skrift från IUI
dragit en lans för penningmängden som
förklaringen till inflationen och därvid
hänvisat till vad Knut Wicksell, då an- ”Om möjligt än mera ovetenskapligt än
det marxistiska och därmed besläktade
åskådningssätt, är emellertid den uppfattning i dessa frågor, som nu för tiden så
allmänt gör sig gällande, även från författares sida, som göra anspråk på sträng
vetenskaplighet.
Produktionskostnadsteorin sätter åtminstone, ehuru alltför ensidigt, orsaken
till penningvärdets förändringar i någonting, som rör penningen själv; men i moderna resonemang över de allmänna varuprisen uppfattas penningen icke sällan så-
som ett slags formlös , oändligt elastisk eller plastisk massa, som utan motstånd anpassar sig till vilken prisnivå som helst
och således förhåller sig fullkomligt passiv
gentemot prisbildningen, vilken å sin sida
skulle regleras av omständigheter, som
endast angå varorna själva . . .
Inträffar ett allmänt och ihållande prisfall, såsom under 1800-talets tre sista årtionden före mitten av 1890-talet, åtminstone i fråga om världsprisen, var fallet, så
anser man detta tillräckligt förklarat genom hänvisning till produktionsteknikens
och samfärdsmedlens uppsving: varorna
produceras billigare, säger man, och de
fraktas billigare. därför bli de billigare.
sedd som inte bara framstående utan
också som tämligen radikal , skrev om
inflationen redan 1906. Ett utdrag ur
Wicksells föreläsning återges här.
Den moderna kvantitetsteorin ser,
som SNS-ekonomerna skrev i sin rapport 1985, kraftiga fluktuationer i penningmängden (som regel orsakade av
den ekonomiska politiken) som en vä-
sentlig orsak till större konjunkturkriser
samt till inflation och deflation.
Av detta följer rekommendationen att
penningpolitiken bör vara inriktad på att
åstadkomma en konstant och låg tillväxt
i penningmängden i syfte att skapa prisstabilitet och undvika att den ekonomiska politiken blir destabiliserande.
Inträffar tvärtom, såsom under de senaste åren före kriget, en prisstegring, så
är det det ökade välståndet och företagsamhetslusten, som åstadkommit en ökad
efterfrågan efter varor, såvida man icke
rent av tar sin tillflykt till kartellers och
ringars förmenta uppskruvande av prisen,
mellanhänders vinstbegär, fackföreningarnas uppskruvning av arbetslönerna
osv….
Kvantitetsteoriens (och även produktionskostnadsteoriens) många skenbara
motsägelser mot verklighetens vittnesbörd ha i de flestas ögon helt och hållet
diskrediterat denna lära; man söker efter
någon annan förklaring och griper den
närmast till hands liggande.
Men i själva verket har man icke förklarat någonting, resonemanget innebär en
otillåten generalisation: satser, som ha sin
betydelse endast och allenast när det är
fråga om de relativa varuprisen, överflyttar man utan vidare till ett område, där de
icke längre ha någon mening, nämligen på
varornas absoluta pris, uttryckt i penningar.
Ur: Knut Wicksell: Föreläsningar,
del II, 1906
1966, sid 172-173
Allt hänger på trovärdigheten
Den svenska allmänhetens inflationsförväntningar bestäms i första hand av hur
allmänheten uppfattar den historiska inflationsutvecklingen.
Vid en övergång från den nuvarande
utvecklingen med hög inflation och höga
inflationsförväntningar till ett läge med
låg inflation måste, som SNS-ekonomerna påpekat, inflationsförväntningarna
pressas ned. Ju snabbare och djupare
förväntningarna sjunker i samband med
politikbytet, desto lägre blir kostnaden
för övergången i form av temporärt högre arbetslöshet.
Den centrala förutsättningen för att en
prisstabiliseringsnorm skall introduceras
framgångsrikt och förbli stabil över tiden
är att den uppfattas som trovärdig.
Trovärdigheten bygger på flera faktorer. SNS-ekonomerna har formulerat det
på följande sätt:
För det första bör allmänheten uppfatta den nya regimen som önskvärd, det
vill säga överlägsen den gamla regimen.
För det andra bör allmänheten uppfatta målet för den nya normen som realistiskt, det vill säga tro att prisstabilisering
över huvud taget ligger inom möjligheternas gräns för ekonomisk politik.
För det tredje bör allmänheten vara
övertygad om att regeringen framgångsrikt klarar övergången till lägre inflation
utan att återfalla till en expansionistisk
politik om det politiska stödet försvagas,
till exempel på grund av växande arbetslöshet.
För det fjärde bör allmänheten vänta
sig att den nuvarande regeringen, såväl
som framtida regeringar, följer normen.
En hög trovärdighet reducerer kostnaden för en övergång till en prisstabilise- 203
ringsnorm.
Är trovärdigheten liten kan utfallet bli
att regeringen bedriver en icke-ackommodationspolitik för att dämpa inflationstakten, samtidigt som fackföreningsrörelsen kräver höga nominella lö-
nekrav i tron att regeringen liksom tidigare kommer att föra en ackommodationspolitik eller att fackföreningarnas
beteende kan driva fram ackommodation.
Resultatet kan då, som SNS-ekonomerna påpekat, bli hög arbetslöshet och
social oro samtidigt som inflationstakten
inte visar tecken på någon kraftig nedgång.
Man får i värsta fall en långdragen
övergångsfas med stor risk för att regeringen inte finner sig ha det politiska stö-
det eller modet att klara övergången till
en ny stabiliseringspolitisk strategi.
Det är synd att Kjell-Olof Feldt med
sina inflationsmål i hög grad har diskrediterat normer i allmänhet och inflationsmål i synnerhet. Det försvårar för senare
kommande regeringar att framgångsrikt
använda dessa utmärkta instrument.
Felet var att målen var orealistiska;
även om medlen hade varit de riktiga. En
borgerlig regering borde snarare uppsätta målet prisstabilitet om sex eller nio år;
i takt med att underskottet i statsfinanserna bringas ned.
Att bringa ner underskottet är svårt.
Feldt har gjort det mesta av vad som
göras kan med osthyvel-metoden. Men,
som Dagens Nyheter har påpekat, myndigheter är inte ostar och kan inte behandlas som sådana.
För att gå vidare krävs systemförändringar och marknadslösningar. MAsekonomerna har i sin rapport förtjänst- 204
Diagram 2
KPI
Arsmedeltal
Procent
14
12
10 –
8
6
65
4
2
Trend
Arbetslöshet inkl. i skyddat arbete
och Samhällsföretag
Oy~–~–~~~~–~~–~–~–~~–~—L
70 105 140 175 210 245 280 315 350
fullt lämnat ett viktigt bidrag till att lägga
grunden för en sådan ny besparingspolitik.
Den hotande spiralen
Att inflationen måste stoppas beror inte
främst på kostnadsläget i förhållande till
utlandet. Det kan åtminstone temporärt
lösas genom devalveringar. Inflationen
måste stoppas främst därför att den är
skadlig för samhällsmoral och resursallokering. Den måste också stoppas för att
förhindra att Sverige dras allt längre upp
i en spiral av stigande inflation och stigande arbetslöshet.
Som framgår av diagrammen 2 och 3
kan man se att arbetslösheten och inflaTusen personer
tionen långsiktigt och trendmässigt stiger
i USA och i Sverige, liksom för övrigt i
större delen av västvärlden i övrigt.
Ingen vet säkert vad förklaringen är.
Själv tror jag att den stigande spiralen
kan förklaras av att regeringarna är mer
benägna att stimulera ekonomin för att
”rädda sysselsättningen” än att strama
åt för att rädda penningvärdet.
Det kan i sin tur förklaras av att en
förändring i penningmängden slår snabbare på produktionen och sysselsättningen än på inflationen. Och på att inflationen har en positiv effekt på sysselsättningen bara så länge den stiger sna_bbare
än vad folk förväntar sig.
Spiralen förefaller dessvärre fortfarande vara i full vridning. I USA och i SveriDiagram 3
lnllauonstakt,
procentuell forandrtng
t konsumentprtstndex
205
1 4~——————————–.
Inflation och arbetslöshet
l USA 1953-83.
13
12
11
10
ge. Prognosen för USA 19841igger precis
där den bör ligga i diagrammet. Utfallet
för 1985 blir, trorjag, en bit ovanför 1984
idiagrammet.
Denna stigande spiral inger djup oro.
Bryts inte spiralen kommer något otrevligt att hända i diagrammets övre högra
hörn. Detta måste förhindras. Ju förr
detta sker desto mindre blir påfrestningarna för vårt samhälle och människorna.
Mer än tre år
Av många skäl kommer det att ta längre
tid än tre år att ta Sverige ur krisen. En
första förutsättning för att en borgerlig
regering skall klara den uppgiften är att
10
Arbetsloshet, ’lb av arbetskrahtr
den gör klart för sig själv och för väljarna, att det kommer att ta minst två,
kanske tre, mandatperioder att göra det.
Det skall man säga, både därför att det
är sant och därför att man sedan, när
oppositionen påpekar att man inte efter
tre år har tagit landet ur krisen, skall
kunna säga: Nej, det var ju det vi sade,
det går inte på tre år.
Det ökar sannolikheten för att regeringen skall orka hålla ut med sin politik
tills dess målet är uppnått. Och det ökar
sannolikheten för att politiken skall uppfattas som trovärdig; något som i sin tur
är en förutsättning för att den skall lyckas.
Inflationens orsaker
Det finns (om vi bortser från effekterna
av växelkursjusteringar), enligt min mening, i grunden två orsaker till den
svenska inflationen: den internationella
inflationen och lönekostnadsökningarna.
Under lång tid har den svenska inflationstakten varit i stort sett densamma
som den internationella. Avvikelserna,
som sett över en längre period i stort sett
tagit ut varandra, tycks till stor del kunna förklaras av variationer i det relativa
efterfrågetrycket i Sverige. När vi har
fört en expansiv politik har den svenska
inflationstakten varit relativt högre och
vice versa.
De två senaste åren avviker påtagligt
från den tidigare utvecklingen. Prisstegringarna i Sverige har under dessa år varit betydligt snabbare än i omvärlden.
Detta måste huvudsakligen föras tillbaka
på den högre svenska löneökningstakten. Förklaringarna till denna är i sin tur
flera.
En är med stor sannolikhet den s k
ackommodationspolitik som de svenska
regeringarna fört. Effekterna av de höga
lönekostnadsökningarna har tagits om
hand genom sysselsättningspolitiska åtgärder och genom återkommande devalveringar. Samtidigt har löntagarna genom olika indexklausuler garderat sig
mot inflationens verkningar.
En annan är de höga och ständigt
höjda skatternå. Löntagarna försöker
rimligen kompensera sig för de skattehöjningar som direkt drabbar dem. Höga
marginalskatter driver upp de nominella
lönekraven. Höjda arbetsgivaravgifter
räknas i praktiken inte av, eller i varje
fall bara till en mindre del, i avtalsförhandlingarna utan övervältras på priserna.
En tredje faktor av betydelse är troligen konkurrensen mellan löntagarorganisationerna.
Som en fjärde faktor till sist kan nämnas inflationsförväntningarna. Löneanspråken anpassas till de förväntningar
om inflationen som finns . Ingen regering
har lyckats bryta dessa förväntningar.
En viktig förklaring till utfallet i 1984 års
avtal var säkert att löntagarorganisationerna inte trodde på regeringens 4 %-
mål. Det räcker inte att uttala allmänna
önskemål om den ekonomiska politiken
– det krävs åtgärder som underbygger
målen. För att göra 4%-målet trovärdigt
skulle regeringen ha behövt föra en stramare budgetpolitik under 1984 baserad
på betydligt större utgiftsnedskärningar
än vad som faktiskt gjordes.
För att bryta inflationsförväntningarna
krävs en omläggning av politiken med
bl a följande inslag:
”raka rör” mellan parternas förhandlingsbord och kostnaderna för arbetslösheten, tex genom högre egenavgifter till arbetslöshetsförsäkringen
som också bör kunna finansiera andra
utgifter än arbetslöshetsunderstöd,
stopp för försök att höja skattetrycket
och sänkning av marginalskatterna
(utöver vad 1982 års skattereform innebär),
minskat budgetunderskott genom
minskade offentliga utgifter – vissa
svåra politiska beslut behövs för att
visa att det är allvar,
ett fastare uppträdande från staten
som arbetsgivarpart.
ROLF ENGLUND:
strategi för trovärdighet
En kommande borgerlig regering måste
ha en klart uttänkt strategiför den
ekonomiska politiken. Några av de
avvägningar som måste göras
diskuteras i denna artikel.
Civilekonom Rolf Englund ingår
Svensk Tidskrifts redaktion.
Tidsandan talar för borgerlig valseger.
Risken förefaller emellertid finnas för att
även den borgerliga regeringsperioden
blir vad Patrik Engellau och Carl-Johan
Westholm i sin bok (”Vägval – fyra
Sverigebilder”, Timbro) har kallat dekadens i ytterligare tre år.
Ännu en misslyckad borgerlig
regeringsperiod vore förödande för väljarnas tilltro inte bara till de borgerliga
partierna utan även för deras tilltro till
politikernas förmåga överhuvudtaget.
För att undvika ett misslyckande är det
viktigt att en kommande borgerlig regering har en klart uttänkt strategi för den
ekonomiska politiken.
Några av de avvägningar som måste
göras när man gör upp en sådan skall
diskuteras i denna artikel.
Inflationens orsaker
I detta och tidigare nummer av SvT
(Lars Tobisson i nr 9/84, Hugo Hegeland
·i nr 2/85 samt i detta nummer folkpartiledaren Bengt Westerberg, TCO-ekonomen Roland Spånt, SAF-ekonomen
Bo E Carlsson och Industriförbundets
Per-Martin Meyerson) har vi bett ett antal ledande politiker och ekonomer att ge
sin förklaring till inflationens orsaker.
Det har vi gjort därför att vi tror att
synen på inflationens orsaker är av avgö-
rande betydelse för om recepten mot inflationen kommer att vara de rätta och
därför att framgång i inflationsbekämpningen är en avgörande faktor för den
ekonomiska politikens framgång eller
misslyckande.
Som framgår av artiklarna har monetarismen ännu inte vunnit något betydande insteg i vårt land.
Man kan också notera att trots upprepade påstötningar har vare sig LO-ekonomen Claes-Erik Odhner eller hans blivande efterträdare Per-Olof Edin förmått
prestera något papper. Detta är anmärkningsvärt. LO har således inte något dokument att plocka fram av vilket man
kan utläsa vad LO tror att inflationen
beror på.
Man kan dock förstå om vare sig
Odhner eller Edin kände sig särskilt trakterade av att som sin och LOs uppfattning framföra vad LO-Tidningen nyligen
(nr 50/1984) skrivit om inflationens orsaker:
”En snabbinkallad inflationskommission skulle vrida uppmärksamheten
mot det som faktiskt betingar inflationen; prisbildningen på de alltmer
monopoliserade varumarknaderna.
Nu är nästan allt intresse fokuserat på
lönerna.”
Går det att lägga om kurs?
Skälet till det blir svårt för en kommande
borgerlig regering att lägga om kursen
kan vara att inte tillräckligt många av
väljarna på valdagen 1985 kommer att
vara övertygade om att socialdemokraterna och Feldt verkligen har försökt,
och verkligen har misslyckats, med sin
modell.
Om vi tittar på Danmark och England
ser vi där att man i varierande men hög
grad har försökt och ·delvis lyckats att
lägga om kursen. Kanske orsaken till att
Thatcher och Schli.iter har lyckats med
det mer står att finna hos deras företrä-
dare – Callaghan och Jörgensen – än
hos Thatcher och Schli.iter.
Den djupa men enkla tanken skulle
199
vara att en regering får ”mandate for
change” först när deras företrädares politik har blivit djupt misskrediterad i väljarnas ögon.
Med det synsättet var det inte konstigt
att perioden 1976- 1982 blev som den
blev.
Ju större insikten bland väljarna blir
att socialdemokraterna – och också den
socialdemokratiska modellen har
misslyckats, desto större blir en sannolik
borgerlig regerings handlingsutrymme.
Sett på lite längre sikt är det således
desto bättre ju tydligare det står klart för
väljarna före valdagen att regeringen
PaJmes politik har prövats och misslyckats.
Finansminister Kjell-Olof Feldts dumdristiga försök att få ned inflationstakten
genom att sätta upp mål för den till 4
respektive 3 procent för 1984 och 1985
kan därigenom på sikt visa sig vara det
bästa som Feldt har gjort för nationen.
Varför misslyckades Feldt?
Kjell-Olof Feldts inflationspolitik är på
väg mot ett fullständingt misslyckande.
Under 1984 blev inflationen inte 4 procent utan mer än det dubbla. Det finns
goda skäl att anta att inflationen under
1985 inte kommer att bli 3 procent, som
målet var, utan det dubbla eller det tredubbla.
Det finns ingen anledning att hemfalla
åt skadeglädje över detta förhållande.
Det finns istället all anledning att ställa
några seriösa frågor. För målet, att radikalt och bestående sänka inflationstakten, är av avgörande betydelse för att
återställa en stabil ekonomi med växande välstånd.
200
Diagram l
PENNINGMANGO CM3) &INFLATION CKPI)
Penningmöngden förskjuten 7 kvartal
20.00
%-ökning 4 kvartal
18. 00 –
16. 00 –
14. 00
12.00
10.00
8.00
6.00
4. 00 –
·….··•
M3
2.00
0.00 ~~~~~~~~~~~~~~~KPI
1973:3 1975:3 1977:3 1979:3 1981:3 1983:4
Den första fråga som inställer sig är
om Kjell-Olof Feldt och regeringen verkligen trodde att det skulle vara möjligt att
få ned inflationen, genom att prata om
den, till om inte 4 och 3 procent, så kanske till 6 och 5 procent?
Svaret måste bli att de trodde det; i
vart fall måste de ha trott att chansen att
lyckas var så stor att den var värd att ta
– även om ett misslyckande skulle bli
nesligt.
Kjell-Olof Feldt är ingalunda dum eller
tekniskt klumpig. Att han kunnat ta så
grundligt miste om inflationen måste så-
ledes bero på att han haft en felaktig
teori som utgångspunkt för sin inflationsbekämpning.
Kjell-Olof Feldt har trott att inflationen beror på att arbetsmarknadens
parter ingår inflationsdrivande löneavtal
och att hrr Rosengren, Malm och Ljunggren med viljekraft kan stoppa inflationen. Problemet var att övertyga dem om
att skriva under ett lägre avtal; sedan
skulle Feldt vifta med papperet och förklara att papperet betydde fasta priser i
vår tid.
Denna Feldts strategi har nu missslyckats.
Det nyligen införda prisstoppet är ett
bevis på detta. Feldt tror inte själv på
prisstopp. På Nationalekonomiska Föreningens möte om årets finansplan sade
Feldt om prisstopp att ” med det lurar vi
väl inte så många nu längre” .
I detta har han säkert rätt.
Vare sig man gillar det eller ej
Med all respekt för att nationalekonomerna världen över är oense om hur inflationen bäst skall bekämpas förefaller
det dock finnas en växande consensus
om att en sänkning av penningmängdens
ökningstakt är en nödvändig om också
kanske inte tillräcklig förutsättning för
att få ner inflationen.
Penningmängden (hur den nu skall mä-
tas) har i Sverige de senaste åren ökat
med 10-15 procent per år. Även om
man kan diskutera vilket penningmängdsmått som är det riktiga tvingas
man konstatera att ökningstakten inte är
ungefär 3 procent utan ungefär 13 procent.
Själv skådade jag slutgiltigt det
monetaristiska ljuset i samband med att
jag arbetade fram diagrammet över sambandet mellan inflationen i Sverige och
förändringen i penningmängden sju kvartal tidigare; (se diagram 1). Andra förklaringar till inflationen förefaller mig
därefter svåra att acceptera.
Om det är (i verkligheten, vare sig man
tycker om det eller inte) som de monetaristiska nationalekonomerna tror kommer inflationen därför inte att bli ungefär
3 procent vare sig 1985 eller 1986; förmodligen inte heller 1987.
Detta måste en kommande regering ha
i åtanke när den lägger upp sin strategi
för hur det svenska kostnadsläget skall
kunna bibehållas på en nivå som gör det
möjligt att öka exporten och hålla sysselsättningen uppe under de närmaste åren,
samtidigt som sysselsättningen i den offentliga sektorn knappast skall ökas alls.
De år då vi av allt att döma också kommer att möta en nedåtgående världskonjunktur samtidigt som pris- och löneut- 201
vecklingen i Sverige går ungefär dubbelt
så snabbt som i vår omvärld.
De första varningarna om att Sverige
redan är på väg mot sin nästa devalvering har redan kommit. Det är inte självklart att, eller hur, en sådan utveckling
skall kunna mötas med andra medel.
Förhandlingar om luft?
Det sägs ofta att avtalsparterna förhandlar om luften i lönekuvertet. Är detta
verkligen helt sant? Om det vore sant
skulle det väl inte ha visat sig vara så
svårt – för att inte säga omöjligt – att
förmå parterna att ingå s k återhållsamma löneavtal?
Den växande skaran av monetaristiskt
inriktade nationalekonomer hävdar att
det är regeringens sedelpressar som med
ungefär två års eftersläpning bestämmer
inflationstakten.
Att politikerna gärna låter sedelpressarna rulla förklarar Public Choice-ekonomerna med att det för politikerna är
mer givande att votera igenom förmåner
för sina väljare än besparingar och höjda
skatter som drabbar väljarna.
Vad skulle morretaristernas synsätt
betyda för ansvarsfördelningen mellan
regering/riksdag och arbetsmarknadens
parter? Om inflationen ett år, som monetaristerna tror, av sedelpressarnas hastighet skulle vara given att bli lO procent. Då skulle den inflationen vara regeringens ansvar.
Sedan skulle det vara upp till avtalsparterna – i den utsträckning de har inflytande över löneutvecklingen i de faktiskt existerande företagen – att bestämma om lönerna skall stiga med 9 eller
med 11 %, vilket har betydelse för reallön, konkurrenskraft och sysselsättning.
L
202
Den nya inflationsteorin
Under 1960- och 70-talen har nationalekonomerna utvecklat en modern form
av kvantitets- eller penningmängdsteorin. En rad studier har visat på signifikanta samband mellan penningmängd,
prisnivå, nominell nationalinkomst och
nominell räntenivå.
Kvantitets- eller penningmängdsteorin
är emellertid inte alls ny, något som
Huge Regeland pekade på i sin artikel i
SvT 2/85. Bo Axell, en av vårt lands
mest begåvade yngre nationalekonomer,
verksam vid Industrins Utredningsinstitut, IUI, har i en aktuell skrift från IUI
dragit en lans för penningmängden som
förklaringen till inflationen och därvid
hänvisat till vad Knut Wicksell, då an- ”Om möjligt än mera ovetenskapligt än
det marxistiska och därmed besläktade
åskådningssätt, är emellertid den uppfattning i dessa frågor, som nu för tiden så
allmänt gör sig gällande, även från författares sida, som göra anspråk på sträng
vetenskaplighet.
Produktionskostnadsteorin sätter åtminstone, ehuru alltför ensidigt, orsaken
till penningvärdets förändringar i någonting, som rör penningen själv; men i moderna resonemang över de allmänna varuprisen uppfattas penningen icke sällan så-
som ett slags formlös , oändligt elastisk eller plastisk massa, som utan motstånd anpassar sig till vilken prisnivå som helst
och således förhåller sig fullkomligt passiv
gentemot prisbildningen, vilken å sin sida
skulle regleras av omständigheter, som
endast angå varorna själva . . .
Inträffar ett allmänt och ihållande prisfall, såsom under 1800-talets tre sista årtionden före mitten av 1890-talet, åtminstone i fråga om världsprisen, var fallet, så
anser man detta tillräckligt förklarat genom hänvisning till produktionsteknikens
och samfärdsmedlens uppsving: varorna
produceras billigare, säger man, och de
fraktas billigare. därför bli de billigare.
sedd som inte bara framstående utan
också som tämligen radikal , skrev om
inflationen redan 1906. Ett utdrag ur
Wicksells föreläsning återges här.
Den moderna kvantitetsteorin ser,
som SNS-ekonomerna skrev i sin rapport 1985, kraftiga fluktuationer i penningmängden (som regel orsakade av
den ekonomiska politiken) som en vä-
sentlig orsak till större konjunkturkriser
samt till inflation och deflation.
Av detta följer rekommendationen att
penningpolitiken bör vara inriktad på att
åstadkomma en konstant och låg tillväxt
i penningmängden i syfte att skapa prisstabilitet och undvika att den ekonomiska politiken blir destabiliserande.
Inträffar tvärtom, såsom under de senaste åren före kriget, en prisstegring, så
är det det ökade välståndet och företagsamhetslusten, som åstadkommit en ökad
efterfrågan efter varor, såvida man icke
rent av tar sin tillflykt till kartellers och
ringars förmenta uppskruvande av prisen,
mellanhänders vinstbegär, fackföreningarnas uppskruvning av arbetslönerna
osv….
Kvantitetsteoriens (och även produktionskostnadsteoriens) många skenbara
motsägelser mot verklighetens vittnesbörd ha i de flestas ögon helt och hållet
diskrediterat denna lära; man söker efter
någon annan förklaring och griper den
närmast till hands liggande.
Men i själva verket har man icke förklarat någonting, resonemanget innebär en
otillåten generalisation: satser, som ha sin
betydelse endast och allenast när det är
fråga om de relativa varuprisen, överflyttar man utan vidare till ett område, där de
icke längre ha någon mening, nämligen på
varornas absoluta pris, uttryckt i penningar.
Ur: Knut Wicksell: Föreläsningar,
del II, 1906
1966, sid 172-173
Allt hänger på trovärdigheten
Den svenska allmänhetens inflationsförväntningar bestäms i första hand av hur
allmänheten uppfattar den historiska inflationsutvecklingen.
Vid en övergång från den nuvarande
utvecklingen med hög inflation och höga
inflationsförväntningar till ett läge med
låg inflation måste, som SNS-ekonomerna påpekat, inflationsförväntningarna
pressas ned. Ju snabbare och djupare
förväntningarna sjunker i samband med
politikbytet, desto lägre blir kostnaden
för övergången i form av temporärt högre arbetslöshet.
Den centrala förutsättningen för att en
prisstabiliseringsnorm skall introduceras
framgångsrikt och förbli stabil över tiden
är att den uppfattas som trovärdig.
Trovärdigheten bygger på flera faktorer. SNS-ekonomerna har formulerat det
på följande sätt:
För det första bör allmänheten uppfatta den nya regimen som önskvärd, det
vill säga överlägsen den gamla regimen.
För det andra bör allmänheten uppfatta målet för den nya normen som realistiskt, det vill säga tro att prisstabilisering
över huvud taget ligger inom möjligheternas gräns för ekonomisk politik.
För det tredje bör allmänheten vara
övertygad om att regeringen framgångsrikt klarar övergången till lägre inflation
utan att återfalla till en expansionistisk
politik om det politiska stödet försvagas,
till exempel på grund av växande arbetslöshet.
För det fjärde bör allmänheten vänta
sig att den nuvarande regeringen, såväl
som framtida regeringar, följer normen.
En hög trovärdighet reducerer kostnaden för en övergång till en prisstabilise- 203
ringsnorm.
Är trovärdigheten liten kan utfallet bli
att regeringen bedriver en icke-ackommodationspolitik för att dämpa inflationstakten, samtidigt som fackföreningsrörelsen kräver höga nominella lö-
nekrav i tron att regeringen liksom tidigare kommer att föra en ackommodationspolitik eller att fackföreningarnas
beteende kan driva fram ackommodation.
Resultatet kan då, som SNS-ekonomerna påpekat, bli hög arbetslöshet och
social oro samtidigt som inflationstakten
inte visar tecken på någon kraftig nedgång.
Man får i värsta fall en långdragen
övergångsfas med stor risk för att regeringen inte finner sig ha det politiska stö-
det eller modet att klara övergången till
en ny stabiliseringspolitisk strategi.
Det är synd att Kjell-Olof Feldt med
sina inflationsmål i hög grad har diskrediterat normer i allmänhet och inflationsmål i synnerhet. Det försvårar för senare
kommande regeringar att framgångsrikt
använda dessa utmärkta instrument.
Felet var att målen var orealistiska;
även om medlen hade varit de riktiga. En
borgerlig regering borde snarare uppsätta målet prisstabilitet om sex eller nio år;
i takt med att underskottet i statsfinanserna bringas ned.
Att bringa ner underskottet är svårt.
Feldt har gjort det mesta av vad som
göras kan med osthyvel-metoden. Men,
som Dagens Nyheter har påpekat, myndigheter är inte ostar och kan inte behandlas som sådana.
För att gå vidare krävs systemförändringar och marknadslösningar. MAsekonomerna har i sin rapport förtjänst- 204
Diagram 2
KPI
Arsmedeltal
Procent
14
12
10 –
8
6
65
4
2
Trend
Arbetslöshet inkl. i skyddat arbete
och Samhällsföretag
Oy~–~–~~~~–~~–~–~–~~–~—L
70 105 140 175 210 245 280 315 350
fullt lämnat ett viktigt bidrag till att lägga
grunden för en sådan ny besparingspolitik.
Den hotande spiralen
Att inflationen måste stoppas beror inte
främst på kostnadsläget i förhållande till
utlandet. Det kan åtminstone temporärt
lösas genom devalveringar. Inflationen
måste stoppas främst därför att den är
skadlig för samhällsmoral och resursallokering. Den måste också stoppas för att
förhindra att Sverige dras allt längre upp
i en spiral av stigande inflation och stigande arbetslöshet.
Som framgår av diagrammen 2 och 3
kan man se att arbetslösheten och inflaTusen personer
tionen långsiktigt och trendmässigt stiger
i USA och i Sverige, liksom för övrigt i
större delen av västvärlden i övrigt.
Ingen vet säkert vad förklaringen är.
Själv tror jag att den stigande spiralen
kan förklaras av att regeringarna är mer
benägna att stimulera ekonomin för att
”rädda sysselsättningen” än att strama
åt för att rädda penningvärdet.
Det kan i sin tur förklaras av att en
förändring i penningmängden slår snabbare på produktionen och sysselsättningen än på inflationen. Och på att inflationen har en positiv effekt på sysselsättningen bara så länge den stiger sna_bbare
än vad folk förväntar sig.
Spiralen förefaller dessvärre fortfarande vara i full vridning. I USA och i SveriDiagram 3
lnllauonstakt,
procentuell forandrtng
t konsumentprtstndex
205
1 4~——————————–.
Inflation och arbetslöshet
l USA 1953-83.
13
12
11
10
ge. Prognosen för USA 19841igger precis
där den bör ligga i diagrammet. Utfallet
för 1985 blir, trorjag, en bit ovanför 1984
idiagrammet.
Denna stigande spiral inger djup oro.
Bryts inte spiralen kommer något otrevligt att hända i diagrammets övre högra
hörn. Detta måste förhindras. Ju förr
detta sker desto mindre blir påfrestningarna för vårt samhälle och människorna.
Mer än tre år
Av många skäl kommer det att ta längre
tid än tre år att ta Sverige ur krisen. En
första förutsättning för att en borgerlig
regering skall klara den uppgiften är att
10
Arbetsloshet, ’lb av arbetskrahtr
den gör klart för sig själv och för väljarna, att det kommer att ta minst två,
kanske tre, mandatperioder att göra det.
Det skall man säga, både därför att det
är sant och därför att man sedan, när
oppositionen påpekar att man inte efter
tre år har tagit landet ur krisen, skall
kunna säga: Nej, det var ju det vi sade,
det går inte på tre år.
Det ökar sannolikheten för att regeringen skall orka hålla ut med sin politik
tills dess målet är uppnått. Och det ökar
sannolikheten för att politiken skall uppfattas som trovärdig; något som i sin tur
är en förutsättning för att den skall lyckas.