Kurt Holmgren; Svensk diplomat och krigets ryssar
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
de. Men, som det snabbt skulle visa sig, ingenting är så utsatt för förändringens vind som
en stor daglig tidning.
Författaren håller sig i det stora hela till en
kronologisk ordning. Den första tiden, juli
1940 till hösten 1941, då man skulle ”hålla
ögonen öppna och krutet torrt” , skildras kanske litet väl knapphändigt men korrekt. Det
var en mörk tid, en tid då många med Ivar
Anderson ibland var nära förtvivlan inför de
mörka perspektiv för Sverige, som skymtade. Senare blev allt lättare. Betydligt bredare blir framställningen, när författaren
kommer in på Finland, utan tvivel avspeglande huvudredaktörens speciella intresse för
detta land.
Efterkrigstiden, de tio åren efter 1945, beKURT HOLMGREN
217
handlas mera utförligt, naturligt redan med
tanke på att källorna då flutit ymnigare. Av
särskilt intresse är skildringen av tidningens
hållning till den ekonomiska politik, som
fördes av den socialdemokratiska efterkrigsregeringen, och som – till Sveriges skada –
bar Wigforss’ signum. Ett annat ämne av speciellt intresse under denna tid är tidningens
och Ivar Andersons relationer till högerpartiet. Att det kom till slitningar och i vissa fall
konflikter har man vetat förut. Författaren
ger intressanta detaljer. Svenska Dagbladet
redigerades självständigt.
Allt som allt är Elisabeth Sandlunds bok ett
värdefullt bidrag inte endast till Sveriges moderna tidningshistoria utan till vår samtidshistoria.
Svensk diplomat och krigets ryssar
Det är inte ovanligt att äldre män med ett
intressant yrkesliv bakom sig tar sig före –
efter pensioneringen eller under lediga luckor
i arbetslivet – att skriva ihop sina hågkomster från viktiga faser under de gångna åren.
Det är å andra sidan inte säkert, att det
skrivna lämpar sig för tryck och utgivning: till
en böljan är det påfallande, hur färglösa skribenter författarna ifråga – vare sig näringslivspampar eller höga byråkrater – ofta är.
Men härtill kommer, att ekonomiska eller socialt-administrativa ämnen, vilka – när det
hände – tedde sig nog så centrala och spännande, efter något decennium framstår som
grått intresselösa av den art att endast närstående eller enstaka specialister är hågade
att ordentligt tillgodogöra sig dessa papper.
Två kategorier skribenter är dock genomsnittligt på en högre intressenivå: politiker
och diplomater. Inom politikergruppen
räcker det att erinra om sådana ännu lästa
författare som representationsreformens
Louis De Geer och det demokratiska genombrottets Johannes Hellner – för att nu inte
nämna Oscar II:s memoarer. Även Wigfors’
minnen och Sven Andersson – försvars- och
utrikesminister – bör kanske noteras i sammanhanget. För diplomaternas del är Carl
Fleetwoods minnesbilder från 1880-90-talen
väl det bästa exemplet från tiden före
världskrigen. Från sista tiden har två diplomatbröder Hägglöf tillvunnit sig välförtjänt
uppmärksamhet. Gunnar Hägglöfs verk har
förut uppmärksammats i Svensk Tidskrift –
218
nu skall här omnämnas den yngre brodern
Ingemar Hägglöfs arbete ”Mina år med ryssarna” – med dubbeltiteln ”Berätta för
Joen” (förf:s sonson).
Ingemar Hägglöfs bok härrör från den tid i
slutet av andra världskriget, då han ännu var
yngre ämbetsman och vanligen ej i ledande
funktion. Möjligen hör Stalintidens Ryssland
till sådant som dagens svenskar är måttligt
intresserade av. Det hindrar ej att boken – ej
minst den livliga skildringen av krigets
Moskva- är i hög grad läsvärd; dessutom –
som rysk politik i dag ter sig – är denna
politik ej olik attityden mot Norden på 1940-
talet, därför borde få människor vara ointresserade av Stalintidens händelser. Påpekas
bör också, att Hägglöf besitter en påfallande
ledig berättarkonst, en förmåga att göra även
relativt likgiltiga ting ur det förgångna intressanta och roande.
Boken inledes med en utförlig redogörelse
för förf:s och hans hustrus resa till tjänstgö-
ring i Ryssland: man måste under kriget
(1943) göra en lång omväg – via Berlin,
Wien, Istanbul, Ankara, Baku, Astrakan.
Det är typiskt för Hägglöfs berättarskicklighet, att även detaljerna från denna resa för
fyrtio år sedan, i trakter långt från svensk
intressesfär, ter sig givande och roande. Sedan följer ett kapitel om livet i Kujbysjev
1943-44 – en stad vid Volga dit utländska
beskickningar och många ryska centralorgan
evakuerats under tiden för det tyska trycket
mot Moskva. Här liksom under den följande
sejouren i Moskva gives – utom mycket annat – livliga porträtt av förf:s svenska och
utländska kolleger; ej minst upplysande är
bilden av beskickningschefen Assarsson, en
originell och verksam person, son till en känd
Lundaprofessor. Assarsson blev som bekant
av ryssarna tvingad lämna Moskvaposten.
Där efterträddes han för övrigt av en annan
professorsson, denna gång ett teologbarn
från Uppsala, Staffan Söderblom.
Med avseende på Hägglöfs personbilder
må framhållas en svårighet, som möter alla
memoarförfattare, vilka vill publicera sina
iakttagelser tämligen nära det skildrade skeendet, den nämligen att det är svårt att ge en
riktig bild av samtiden utan att draga fram
misstag och svagheter hos kolleger och ledare, rent ut sagt utan att kritisera chefer och
kamrater. Sådant är känsligt: det är obehagligt att draga fram ännu levande (eller nyligen
avlidna) kollegers felsteg och brister. Hägglöf
har taktfullt undvikit sådant skriveri – med
det enda undantaget att en kunnig ekonomkollega får en tendens tilllättja exponerad.
Det sakligt värdefullaste avsnittet av Hägglöfs bok är redogörelsen för hans stora
ärende med ryssarna efter hemkomsten till
Stockholm i november 1945 – under arbetet
på UD:s handelsavdelning – alltså med det
stora kreditavtalet med Ryssland. Det går
inte att i en kort recension tala närmare om
denna miljardaffär. Ett par påpekanden i anslutning till Hägglöfs skildring må emellertid
göras. Först kan framhållas, att saken är ett
utmärkt exempel på det inflytande, som dugliga, vanligen icke partiengagerade ämbetsmän kan utöva även inom känsliga politiska
gebit. Den som särskilt verkade för ryssavtalet var nämligen bl a dåvarande chefen på
UD:s handelsavdelning Rolf Sohlman, gift
med en ryska men veterligen ej särskilt kommunistisk allmänpolitiskt sett. Han tycks ha
menat, att det ryska kreditavtalet skulle vara
en utmärkt inledning till de ekonomiska förbindelser med grannen i öster, som vi rimligen borde bemöda oss om. Att regering och
borgerliga partier kom att acceptera iden kan
rimligen förklaras på ett sätt, som Hägglöf
taktfullt underlåter att beröra: svensk opinion
hade dåligt samvete för de eftergifter, vi under den tyska framgångens tid nödgats göra
mot nazistiska önskemål (tyska trupptransporter genom Sverige etc) och var därför beredd att visa tillmötesgående mot segrarmakterna; bland dessa var Ryssland den oss närmast liggande.
Att Hägglöfs skildring både av ryssavtalet
och av annat, t ex konflikten Finland-Ryssland, ter sig sannfärdig och korrekt kan till en
del förklaras av att han – som han uppger –
tämligen permanent förde dagbok över sitt
arbete; härigenom har han fyrtio år senare
kunnat rekonstruera viktiga händelser och ge
konkreta detaljer därom.
Det sagda leder till slutsatsen att man här
har att göra med en mycket läsvärd bok,
dessutom allmänt underhållande på ett sätt
som få diplomater eller andra ämbetsmän kan
tänkas i stånd att prestera.
en stor daglig tidning.
Författaren håller sig i det stora hela till en
kronologisk ordning. Den första tiden, juli
1940 till hösten 1941, då man skulle ”hålla
ögonen öppna och krutet torrt” , skildras kanske litet väl knapphändigt men korrekt. Det
var en mörk tid, en tid då många med Ivar
Anderson ibland var nära förtvivlan inför de
mörka perspektiv för Sverige, som skymtade. Senare blev allt lättare. Betydligt bredare blir framställningen, när författaren
kommer in på Finland, utan tvivel avspeglande huvudredaktörens speciella intresse för
detta land.
Efterkrigstiden, de tio åren efter 1945, beKURT HOLMGREN
217
handlas mera utförligt, naturligt redan med
tanke på att källorna då flutit ymnigare. Av
särskilt intresse är skildringen av tidningens
hållning till den ekonomiska politik, som
fördes av den socialdemokratiska efterkrigsregeringen, och som – till Sveriges skada –
bar Wigforss’ signum. Ett annat ämne av speciellt intresse under denna tid är tidningens
och Ivar Andersons relationer till högerpartiet. Att det kom till slitningar och i vissa fall
konflikter har man vetat förut. Författaren
ger intressanta detaljer. Svenska Dagbladet
redigerades självständigt.
Allt som allt är Elisabeth Sandlunds bok ett
värdefullt bidrag inte endast till Sveriges moderna tidningshistoria utan till vår samtidshistoria.
Svensk diplomat och krigets ryssar
Det är inte ovanligt att äldre män med ett
intressant yrkesliv bakom sig tar sig före –
efter pensioneringen eller under lediga luckor
i arbetslivet – att skriva ihop sina hågkomster från viktiga faser under de gångna åren.
Det är å andra sidan inte säkert, att det
skrivna lämpar sig för tryck och utgivning: till
en böljan är det påfallande, hur färglösa skribenter författarna ifråga – vare sig näringslivspampar eller höga byråkrater – ofta är.
Men härtill kommer, att ekonomiska eller socialt-administrativa ämnen, vilka – när det
hände – tedde sig nog så centrala och spännande, efter något decennium framstår som
grått intresselösa av den art att endast närstående eller enstaka specialister är hågade
att ordentligt tillgodogöra sig dessa papper.
Två kategorier skribenter är dock genomsnittligt på en högre intressenivå: politiker
och diplomater. Inom politikergruppen
räcker det att erinra om sådana ännu lästa
författare som representationsreformens
Louis De Geer och det demokratiska genombrottets Johannes Hellner – för att nu inte
nämna Oscar II:s memoarer. Även Wigfors’
minnen och Sven Andersson – försvars- och
utrikesminister – bör kanske noteras i sammanhanget. För diplomaternas del är Carl
Fleetwoods minnesbilder från 1880-90-talen
väl det bästa exemplet från tiden före
världskrigen. Från sista tiden har två diplomatbröder Hägglöf tillvunnit sig välförtjänt
uppmärksamhet. Gunnar Hägglöfs verk har
förut uppmärksammats i Svensk Tidskrift –
218
nu skall här omnämnas den yngre brodern
Ingemar Hägglöfs arbete ”Mina år med ryssarna” – med dubbeltiteln ”Berätta för
Joen” (förf:s sonson).
Ingemar Hägglöfs bok härrör från den tid i
slutet av andra världskriget, då han ännu var
yngre ämbetsman och vanligen ej i ledande
funktion. Möjligen hör Stalintidens Ryssland
till sådant som dagens svenskar är måttligt
intresserade av. Det hindrar ej att boken – ej
minst den livliga skildringen av krigets
Moskva- är i hög grad läsvärd; dessutom –
som rysk politik i dag ter sig – är denna
politik ej olik attityden mot Norden på 1940-
talet, därför borde få människor vara ointresserade av Stalintidens händelser. Påpekas
bör också, att Hägglöf besitter en påfallande
ledig berättarkonst, en förmåga att göra även
relativt likgiltiga ting ur det förgångna intressanta och roande.
Boken inledes med en utförlig redogörelse
för förf:s och hans hustrus resa till tjänstgö-
ring i Ryssland: man måste under kriget
(1943) göra en lång omväg – via Berlin,
Wien, Istanbul, Ankara, Baku, Astrakan.
Det är typiskt för Hägglöfs berättarskicklighet, att även detaljerna från denna resa för
fyrtio år sedan, i trakter långt från svensk
intressesfär, ter sig givande och roande. Sedan följer ett kapitel om livet i Kujbysjev
1943-44 – en stad vid Volga dit utländska
beskickningar och många ryska centralorgan
evakuerats under tiden för det tyska trycket
mot Moskva. Här liksom under den följande
sejouren i Moskva gives – utom mycket annat – livliga porträtt av förf:s svenska och
utländska kolleger; ej minst upplysande är
bilden av beskickningschefen Assarsson, en
originell och verksam person, son till en känd
Lundaprofessor. Assarsson blev som bekant
av ryssarna tvingad lämna Moskvaposten.
Där efterträddes han för övrigt av en annan
professorsson, denna gång ett teologbarn
från Uppsala, Staffan Söderblom.
Med avseende på Hägglöfs personbilder
må framhållas en svårighet, som möter alla
memoarförfattare, vilka vill publicera sina
iakttagelser tämligen nära det skildrade skeendet, den nämligen att det är svårt att ge en
riktig bild av samtiden utan att draga fram
misstag och svagheter hos kolleger och ledare, rent ut sagt utan att kritisera chefer och
kamrater. Sådant är känsligt: det är obehagligt att draga fram ännu levande (eller nyligen
avlidna) kollegers felsteg och brister. Hägglöf
har taktfullt undvikit sådant skriveri – med
det enda undantaget att en kunnig ekonomkollega får en tendens tilllättja exponerad.
Det sakligt värdefullaste avsnittet av Hägglöfs bok är redogörelsen för hans stora
ärende med ryssarna efter hemkomsten till
Stockholm i november 1945 – under arbetet
på UD:s handelsavdelning – alltså med det
stora kreditavtalet med Ryssland. Det går
inte att i en kort recension tala närmare om
denna miljardaffär. Ett par påpekanden i anslutning till Hägglöfs skildring må emellertid
göras. Först kan framhållas, att saken är ett
utmärkt exempel på det inflytande, som dugliga, vanligen icke partiengagerade ämbetsmän kan utöva även inom känsliga politiska
gebit. Den som särskilt verkade för ryssavtalet var nämligen bl a dåvarande chefen på
UD:s handelsavdelning Rolf Sohlman, gift
med en ryska men veterligen ej särskilt kommunistisk allmänpolitiskt sett. Han tycks ha
menat, att det ryska kreditavtalet skulle vara
en utmärkt inledning till de ekonomiska förbindelser med grannen i öster, som vi rimligen borde bemöda oss om. Att regering och
borgerliga partier kom att acceptera iden kan
rimligen förklaras på ett sätt, som Hägglöf
taktfullt underlåter att beröra: svensk opinion
hade dåligt samvete för de eftergifter, vi under den tyska framgångens tid nödgats göra
mot nazistiska önskemål (tyska trupptransporter genom Sverige etc) och var därför beredd att visa tillmötesgående mot segrarmakterna; bland dessa var Ryssland den oss närmast liggande.
Att Hägglöfs skildring både av ryssavtalet
och av annat, t ex konflikten Finland-Ryssland, ter sig sannfärdig och korrekt kan till en
del förklaras av att han – som han uppger –
tämligen permanent förde dagbok över sitt
arbete; härigenom har han fyrtio år senare
kunnat rekonstruera viktiga händelser och ge
konkreta detaljer därom.
Det sagda leder till slutsatsen att man här
har att göra med en mycket läsvärd bok,
dessutom allmänt underhållande på ett sätt
som få diplomater eller andra ämbetsmän kan
tänkas i stånd att prestera.