Gert Lienhart; Ideologi och strategi
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GERT LIENHART:
Ideologi och strategi
l höstas utkom ett nytt arbete i modern
svensk politik av professorn i statskunskap
vid Uppsala Universitet Leif Lewin. Titeln är
”Ideologi och strategi i svensk politik under
(()() år” (Norstedts 1984) och boken är en
slutrapport av ett nära 10-årigt forskningsprojekt vid statsvetenskapliga institutionen i
Uppsala ”Politiken som rationellt handlande”. Bland andra arbeten i detta projekt kan
nämnas Olof Petersson: ” Regeringsbildningen 1978″ (1979), Evert Vedung: ”Kärnkraften och regeringen Fälldins fall” (1979) samt
Axel Hadenius: ”Spelet om skatten” (1981).
Lewins studie omfattar åtta centrala stridsfrågor i svensk politik från 1880-talet till 1980-
talets början. Inledningsvis skildras tullstriden på 80-talet följd av kampen om rösträtten
och parlamentarismen under 1900-talets första årtionden. Sedan följer krisuppgörelsen eller den s k kohandeln 1933 mellan s och bf,
striden om planhushållningen på 40-talet,
ATP-frågan på 50-talet samt avslutningsvis
kampen om kärnkraften på 70-talet och om
löntagarfonderna 1976-83.
Lewin framlägger inga nya forskningsresultat utan sammanfattar snarare redan
kända fakta. För vissa avsnitt utgör sålunda
Lewins doktorsavhandling från 1967 ”Planhushållningsdebatten” underlag. Författaren
säger också inledningsvis: ”Med detta arbete
har jag sökt tillgodose två syften. Det ena är
att skriva en grundbok om svensk politik under de senaste hundra åren . . . Det andra
syftet är att presentera en ny teori om politik
… den s k rationalistiska teorin.
Med det första syftet har Lewin lyckats
utomordentligt väl. Boken är en både nyttig
och lärorik sammanfattning av dessa åtta
centrala politiska frågor i Sveriges moderna
historia. Därtill välskriven och bitvis rent
spännande.
Det andra syftet är förvisso intressant men
mer diskutabelt. Den s k rationalistiska teorin
förklarar Lewin med orden att den ”utan att
förneka andra förklaringars betydelse” fäster
”uppmärksamheten på de politiska aktö-
rernas avsikter, kalkyler, manövrer”. Resultaten sammanfattas sedan i spelteoretiska
matriser. Det klassiska exemplet på dessa är
det från litteraturen kända ”Fångarnas dilemma”. Lewin varierar sina spelmatriser för att
leda i bevis att politiker handlar logiskt och
rationellt samt har ideologisk och strategisk
medvetenhet. Detta innebär att en politiker
kan rangordna sina preferenser dvs han kan
göra avkall på kort sikt för framtida vinster.
Frågan är dock om inte dessa analyserande
spelmatriser verkar något konstruerade, s a s
ditsatta i efterhand. Handlar verkligen en politiker alltigenom rationellt? Har han många
gånger inte i stället oförenliga preferenser t ex
full sysselsättning-fast penningvärde, starkt
försvar-låg skatt?
Då är det mer intressant att Lewin i sina
studier hela tiden utgår från förlorarens situation – ofta högern eller borgerligheten – och
listar sju punkter med vilkas hjälp förloraren
söker minimera sina förluster. Han kan då I)
förneka kompetensen ho den församling
som skall fatta beslut, 2) försöka hänvisa frå-
gan till annan instans, 3) förhindra att frågan
tas upp på dagordningen, 4) göra tillägg till
dagordningen, 5) kohandla eller byta frågor
med motståndaren, 6) välja att binda sig tidigt
eller 7) välja det minst onda.
Här skall endast tas upp 2 punkter för att
visa hur Lewin resonerar. Dessutom är dessa
två de mest intressanta ur politisk synpunkt
genom de konsekvenser de fick för framtiden.
Striden om rösträtten och dess lösning
samt Arvid Lindmans insats i denna fråga är
exempel på punkt 4. Utgångspunkten var att
vänstern dvs s och liberalerna under resp
Branting och Staaff krävde allmän rösträtt för
män medan högern bromsade. Eftersom vi
vid denna tid hade majoritetsval i flermansvalkretsar skulle allmän rösträtt för män
kombinerad med valsamverkan mellan vänsterpartierna ha sopat bort högern från den
politiska kartan. Nu gjorde Lindman det tilllägget till dagordningen att allmän rösträtt för
män skulle kombineras med en ny valmetod
– den proportionella. Därigenom garanterades högern fortsatt representation i förhållande till sin styrka i valmanskåren. Lindman
hade vänt ett hot om en politisk katastrof för
högern till en personlig och partipolitisk triumf.
Men frågan är om inte inom högerpartiet
fanns många fler som var intresserade av en
lösning av denna fråga än Lewin antyder.
220
Här finns en svaghet i Lewins arbetsmetod –
nämligen sambandet mellan olika politiska
beslut.
Genom tullfrågans lösning 1888 hade staten
fått ökade resurser vilka främst användes till
upprustning av försvaret. Allmän värnplikt
infördes 190l, Bodens fästning byggdes och
flottan förstärktes med nya pansarfartyg. Allt
detta var åtgärder som drabbade de lägre
samhällslagren hårdast. Det var då naturligt
att man som kompensation för dessa uppoffringar krävde allmän rösträtt. Många högermän stödde också detta under devisen ”försvar och reformer”. Men ingen kan ta ifrån
Arvid Lindman äran av att ha löst denna gordiska knut och därmed inleda en demokratiseringsprocess inom högern vilken fullbordades när partiet efter första världskriget accepterade den allmänna rösträtten även för
kvinnor samt parlamentarismen. Lindman
räddade säkert genom denna insats kvar hö-
gerpartiet som en betydande politisk kraft i
vårt land.
Under punkt 5 kohandeln skildrar Lewin
Per Albin Hanssons överenskommelse med
bf våren 1933. Visserligen hadesiAK-valen
gått fram kraftigt men riksdagen hade fortfarande en borgerlig majoritet och den nya socialdemokratiska regeringen under Hansson
var därför en minoritetsregering. S var frihandlare ijordbruksfrågan men ville framförallt föra en mer aktiv arbetslöshetspolitik
med marknadsmässiga löner för beredskapsarbeten. För detta fanns det ingen majoritet i
riksdagen men genom att överge sin politik i
jordbruksfrågan fick Per Albin Hansson bf:s
stöd för sin arbetslöshetspolitik. 20-talets
minoritetsparlamentarism hade ersatts av en
majoritetsparlamentarism, landet fick en
handlingskraftig regering, ej en beroende av
hoppande majoriteter. Samtidigt lade Per Albin Hansson grunden till ett mer än 40-årigt
socialdemokratiskt regeringsinnehav.
Trots vissa reservationer är det därför med
glädje som man rekommenderar Lewins arbete. Det borde vara självskrivet i vaije gymnasieskolas bibliotek och är ett utomordentligt stöd för varje lärare i Sveriges moderna
historia på alla stadier. Till detta kommer att
boken avslutas med 6 tabeller med valresultat, folkomröstningsresultat, mandatfördelning i riksdagen samt förteckningar över de
svenska statsministrama sedan Louis De
Geer och de svenska partiledarna.
Recensentens misstro mot Lewins spelteori kan bero på att han är hjärtligt utled på
alla dessa teorier och metoder som hotar att
förstöra historieämnets karaktär men han är
samtidigt medveten om att detta är en synnerligen subjektiv inställning och att andra
läsare finner detta mer intressant och givande.
Men, som sagt, läs och döm själv du
kommer inte att bli besviken!
Ideologi och strategi
l höstas utkom ett nytt arbete i modern
svensk politik av professorn i statskunskap
vid Uppsala Universitet Leif Lewin. Titeln är
”Ideologi och strategi i svensk politik under
(()() år” (Norstedts 1984) och boken är en
slutrapport av ett nära 10-årigt forskningsprojekt vid statsvetenskapliga institutionen i
Uppsala ”Politiken som rationellt handlande”. Bland andra arbeten i detta projekt kan
nämnas Olof Petersson: ” Regeringsbildningen 1978″ (1979), Evert Vedung: ”Kärnkraften och regeringen Fälldins fall” (1979) samt
Axel Hadenius: ”Spelet om skatten” (1981).
Lewins studie omfattar åtta centrala stridsfrågor i svensk politik från 1880-talet till 1980-
talets början. Inledningsvis skildras tullstriden på 80-talet följd av kampen om rösträtten
och parlamentarismen under 1900-talets första årtionden. Sedan följer krisuppgörelsen eller den s k kohandeln 1933 mellan s och bf,
striden om planhushållningen på 40-talet,
ATP-frågan på 50-talet samt avslutningsvis
kampen om kärnkraften på 70-talet och om
löntagarfonderna 1976-83.
Lewin framlägger inga nya forskningsresultat utan sammanfattar snarare redan
kända fakta. För vissa avsnitt utgör sålunda
Lewins doktorsavhandling från 1967 ”Planhushållningsdebatten” underlag. Författaren
säger också inledningsvis: ”Med detta arbete
har jag sökt tillgodose två syften. Det ena är
att skriva en grundbok om svensk politik under de senaste hundra åren . . . Det andra
syftet är att presentera en ny teori om politik
… den s k rationalistiska teorin.
Med det första syftet har Lewin lyckats
utomordentligt väl. Boken är en både nyttig
och lärorik sammanfattning av dessa åtta
centrala politiska frågor i Sveriges moderna
historia. Därtill välskriven och bitvis rent
spännande.
Det andra syftet är förvisso intressant men
mer diskutabelt. Den s k rationalistiska teorin
förklarar Lewin med orden att den ”utan att
förneka andra förklaringars betydelse” fäster
”uppmärksamheten på de politiska aktö-
rernas avsikter, kalkyler, manövrer”. Resultaten sammanfattas sedan i spelteoretiska
matriser. Det klassiska exemplet på dessa är
det från litteraturen kända ”Fångarnas dilemma”. Lewin varierar sina spelmatriser för att
leda i bevis att politiker handlar logiskt och
rationellt samt har ideologisk och strategisk
medvetenhet. Detta innebär att en politiker
kan rangordna sina preferenser dvs han kan
göra avkall på kort sikt för framtida vinster.
Frågan är dock om inte dessa analyserande
spelmatriser verkar något konstruerade, s a s
ditsatta i efterhand. Handlar verkligen en politiker alltigenom rationellt? Har han många
gånger inte i stället oförenliga preferenser t ex
full sysselsättning-fast penningvärde, starkt
försvar-låg skatt?
Då är det mer intressant att Lewin i sina
studier hela tiden utgår från förlorarens situation – ofta högern eller borgerligheten – och
listar sju punkter med vilkas hjälp förloraren
söker minimera sina förluster. Han kan då I)
förneka kompetensen ho den församling
som skall fatta beslut, 2) försöka hänvisa frå-
gan till annan instans, 3) förhindra att frågan
tas upp på dagordningen, 4) göra tillägg till
dagordningen, 5) kohandla eller byta frågor
med motståndaren, 6) välja att binda sig tidigt
eller 7) välja det minst onda.
Här skall endast tas upp 2 punkter för att
visa hur Lewin resonerar. Dessutom är dessa
två de mest intressanta ur politisk synpunkt
genom de konsekvenser de fick för framtiden.
Striden om rösträtten och dess lösning
samt Arvid Lindmans insats i denna fråga är
exempel på punkt 4. Utgångspunkten var att
vänstern dvs s och liberalerna under resp
Branting och Staaff krävde allmän rösträtt för
män medan högern bromsade. Eftersom vi
vid denna tid hade majoritetsval i flermansvalkretsar skulle allmän rösträtt för män
kombinerad med valsamverkan mellan vänsterpartierna ha sopat bort högern från den
politiska kartan. Nu gjorde Lindman det tilllägget till dagordningen att allmän rösträtt för
män skulle kombineras med en ny valmetod
– den proportionella. Därigenom garanterades högern fortsatt representation i förhållande till sin styrka i valmanskåren. Lindman
hade vänt ett hot om en politisk katastrof för
högern till en personlig och partipolitisk triumf.
Men frågan är om inte inom högerpartiet
fanns många fler som var intresserade av en
lösning av denna fråga än Lewin antyder.
220
Här finns en svaghet i Lewins arbetsmetod –
nämligen sambandet mellan olika politiska
beslut.
Genom tullfrågans lösning 1888 hade staten
fått ökade resurser vilka främst användes till
upprustning av försvaret. Allmän värnplikt
infördes 190l, Bodens fästning byggdes och
flottan förstärktes med nya pansarfartyg. Allt
detta var åtgärder som drabbade de lägre
samhällslagren hårdast. Det var då naturligt
att man som kompensation för dessa uppoffringar krävde allmän rösträtt. Många högermän stödde också detta under devisen ”försvar och reformer”. Men ingen kan ta ifrån
Arvid Lindman äran av att ha löst denna gordiska knut och därmed inleda en demokratiseringsprocess inom högern vilken fullbordades när partiet efter första världskriget accepterade den allmänna rösträtten även för
kvinnor samt parlamentarismen. Lindman
räddade säkert genom denna insats kvar hö-
gerpartiet som en betydande politisk kraft i
vårt land.
Under punkt 5 kohandeln skildrar Lewin
Per Albin Hanssons överenskommelse med
bf våren 1933. Visserligen hadesiAK-valen
gått fram kraftigt men riksdagen hade fortfarande en borgerlig majoritet och den nya socialdemokratiska regeringen under Hansson
var därför en minoritetsregering. S var frihandlare ijordbruksfrågan men ville framförallt föra en mer aktiv arbetslöshetspolitik
med marknadsmässiga löner för beredskapsarbeten. För detta fanns det ingen majoritet i
riksdagen men genom att överge sin politik i
jordbruksfrågan fick Per Albin Hansson bf:s
stöd för sin arbetslöshetspolitik. 20-talets
minoritetsparlamentarism hade ersatts av en
majoritetsparlamentarism, landet fick en
handlingskraftig regering, ej en beroende av
hoppande majoriteter. Samtidigt lade Per Albin Hansson grunden till ett mer än 40-årigt
socialdemokratiskt regeringsinnehav.
Trots vissa reservationer är det därför med
glädje som man rekommenderar Lewins arbete. Det borde vara självskrivet i vaije gymnasieskolas bibliotek och är ett utomordentligt stöd för varje lärare i Sveriges moderna
historia på alla stadier. Till detta kommer att
boken avslutas med 6 tabeller med valresultat, folkomröstningsresultat, mandatfördelning i riksdagen samt förteckningar över de
svenska statsministrama sedan Louis De
Geer och de svenska partiledarna.
Recensentens misstro mot Lewins spelteori kan bero på att han är hjärtligt utled på
alla dessa teorier och metoder som hotar att
förstöra historieämnets karaktär men han är
samtidigt medveten om att detta är en synnerligen subjektiv inställning och att andra
läsare finner detta mer intressant och givande.
Men, som sagt, läs och döm själv du
kommer inte att bli besviken!