Karin Schager; Till sist
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KARIN SCHAGER:
Till sist
några ord om att man ej är förmer för det
man har snille.
Det fanns en period kring sekelskiftet
– salig i åminnelse bland professorer,
arkitekter, författare och fabrikörer – då
begreppet intelligensaristokrati myntades och det verkade som om flit och
begåvning skulle kunna bereda borgerskapet väg till en inflytelserik ställning i
samhället. Nå, vi vet ju alla att de driftiga sekelskiftesingenjörernas era blev
kort. I dag kan man väl snarare tala om
ett intelligensproletariat; dess luggslitna
medlemmar lämnar i ökande utsträckning landet, för att bedriva sin vetenskap
eller utöva sin vitterhet någon annanstans, under drägliga villkor.
Hur kan man då hävda sig i Sverige i
dag, om varken studier, företagsamhet
eller flit tillhör det som samhället premierar? Lars Firnmerstad (kåsören Firnmer i Svenska Dagbladet) ger oss svar
och vägledning i sin nyligen utkomna
bok ”Att vara förmer” (Tiden). Hans
sataniska specialitet är annars att i kåseriform måla upp små scener där han som
sann satiriker låter offren för sin samhällskritik – i allmänhet kollektivismens
representanter – agera naturtroget tills
de faller på eget grepp och de skrämmande konsekvenserna av deras ideologi
blir blottade. Här har han nu valt att i
bokform ge en mer samlad tidsbild av
Sverige, med ambitionen att gissla den
samtida överklassens attityder på samma gång som han låter samhället drabbas
av en inträngande kritik.
Lars Firnmerstads observationsförmåga firar triumfer när han beskriver
dem som är förmer och dem som verkar
vara förmer utan att vara det; läsaren blir
för övrigt snart varse att även bland dem
som är förmer de flesta är det endast i
impotent, närmast dekorativ bemärkelse. Grundregeln är alltid att man måste
ha nått sin ställning oförskyllt. Penningaristokratin är sålunda förmer, förutsatt
att den byggt upp sin ställning under
minst tre generationer; den nu verksamma generationen kan då med fördel
vara oduglingar. ”Bilhandlarna”, det vill
säga de nyrika, är inte förmer. De är nog
av bokens beskrivning att döma andligen
nära besläktade med amerikanerna,
vilka för all del är både framgångsrikare
och mer energiska än vi, men … ”Ingen
god europe kan ta denna i hast uppsmäckta civilisation på allvar”.
För den som inte genom ödets gunstliga lott råkar vara förmer men gärna vill
bli det återstår snart sagt en enda väg,
den leder å andra sidan till verklig makt
och är dessutom mycket vittförgrenad:
den socialdemokratiska rörelsen. Alltfler
av beslutsfunktionerna i samhället har
införlivats i den statsapparat som Rörelsen kontrollerar, men skenet av pluralism upprätthålls genom att statenirörelsen uppträder under olika beteckningar
som kommun, landsting, folkrörelser,
fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen etc.
Lars Firnmerstad beskriver hur Rörelsen, när den hade vunnit sin seger, istället för att demobilisera och överlämna
segerns frukter till folket, omvandlade
sig till en maktapparat. Han drar en parallell till forna tiders heliga allmänneliga
kyrka och plockar många poäng på den
lika välfunna som elaka jämförelsen:
”Den kristna kyrkans produktion av salighet i gångna tider är ytterst svår att
uppskatta, men dess världsliga apparat
med sin produktion av angenäma poster
222
och goda löner var alltid ytterst påtaglig.” ”Om det är osäkert hur mycket
demokrati den nya socialistiska kyrkan
producerar egentligen, är det desto säkrare att den med tiden bygger sig allt
högre boningar.” Han skildrar livet i den
nya kyrkans kloster, kursgårdarna, men
förbigår inte heller att rörelsens toppar
vad beträffar livets goda är lika hämmade av sin egen egalitära förkunnelse som
någonsin kardinalerna i Rom var det av
munkidealet. ”De komiska men samtidigt indignerade skildringarna av feta abbotar som hänger sig åt bordets fröjder,
har i dag ersatts av kvällstidningarnas
granskningar av fackliga företrädares
krognotor och statsråds förmögenheter.”
”Beslutsapparaten” är det centrala
begreppet i Firnmerstads samhällskritik.
Han ger en i sin elakhet korrekt beskrivning av maktens och beslutsfattandets
sällsamma mekanismer. En brist, jämfört med hans kåserier, är att han inte
anför några konkreta exempel. Men envar som drivit exempelvis ett sophämtningsärende vet av egen bitter erfarenhet, att det inte är de praktiska realiteterna i det enskilda fallet som avgör beslutet. Att det inte heller är det sunda
förnuftet förstår vi ju efter att till leda ha
hört idiotiska beslut försvaras från högsta ort med en försäkran om att ansvarig
tjänsteman inte begått något fel: man
följde bara de regler som finns. Att den
enskilda individens bästa inte heller är
ledstjärnan för makthavarnas beslut
framgår tydligt nog av talrika notiser om
människor som kommit till korta gentemot de fiskala intressena eller som står
rättslösa i en lagstiftning så motsägelsefull och snårig att de inte ens med anlitande av juridisk expertis skulle ha kunnat vara i förväg säkra på att handla korrekt.
Det händer ibland, konstaterar Fimmerstad, att en beslutsfattare slår upp
fönstret mot verkligheten, men det enda
resultatet av detta blir då att han upptäcker något nytt område som ännu inte
omfattas av samhällets kontroll, ett
förbiseende som snart nog rättas till.
Ty makt och kontroll är beslutsapparatens enda mål. Lars Firnmerstads riktiga slutsats skulle ha vunnit i styrka av
illustrationer ur levande livet. Nog kunde han ha låtit oss möta åtminstone ett
enda litet landstingsråd som förklarar för
oss vilka läkare landstinget i sin frikostighet ärnar låta bota våra krämpor –
han kunde ha unnat oss ett sådant möte
om inte annat för att bereda oss tillfålle
att beundra den oblyghet med vilken
landstingens talesmän numera förbigår
det faktum att det är våra pengar de så
nådigt spenderar.
Det som under läsningen av Firnmerstads bok allt tydligare tar form inför
våra ögon är bilden av ett samhälle i ett
tillstånd av långt gången stagnation –
vilket ju också är det enda tänkbara i ett
land där ingen kan bli förmer genom att
strävsamt odla sin talang. Progressivt
kallas i Sverige i dag det som i själva
verket innebär ett bevarande av status
quo, medan vaije förslag till förändringar
av rådande samhällssystem kallas reaktionärt. Firnmerstad pekar på de ymniga
miljarder som satsats under det senaste
decenniet för att konservera en traditionell industristruktur och konstaterar
beskt, att endast mycket progressiva naturer skulle vara i stånd till sådana offer
för ett ideellt mål: ”Det är ett mått på
den höga moralen i svensk politik att
pengar under ett decennium har kunnat
användas så, utan att någon har skördat
materiella vinster, bara ideologisk tillfredsställelse.”
Boken om att vara förmer slutar
abrupt, utan något försök att syntetisera
framställningen. Det skulle också ha varit ett fåfängt försök, eftersom boken
saknar organisk helhet. Den sönderfaller
i en sedesskildring – med många iakttagelser på kornet – och en samhällsanalys som är dräpande välformulerad om
också en smula svepande.
En bok med sådana suveräna formuleringar som Lars Firnmerstads bör man
naturligtvis läsa. Men man blir inte glad
av att läsa den. Det verkar vara en misantrop som har skrivit den. Är Firnmer
verkligen misantrop? Pessimist -ja, det
är ju den som skriver ”att sanningen är
en förhandlingsfråga mellan starka samhällsintressen”. (Inte bara sanningen,
bäste Fimmer, det gäller väl dessvärre
223
rättvisan också).
Men pessimismen förklarar inte den
kyla som slår ut från sidorna i Firnmerstads bok. Vad han som kåsör och satiriker alltid främst har slagit vakt om är
individens frihet. Om nu människorna är
så ohjälpligt och genomgående dåraktiga
som hans sedesskildring ger vid handen,
vartill nyttar då hans samhällskritik?
Varje samhällsreform vore då bara att
vända på kuttingen.
Nu är det nog helt enkelt så att själva
framställningsformen har satt krokben
för honom. I hans kåserier lever människorna, här blir de endast karikerade. Så
kommer det sig att hans angelägna budskap i någon mån fördunklas: att människan för sin och samhällets skull bör stimuleras att utveckla sina gåvor, och att
det samhälle stagnerar där kunskap, intelligens och strävsamhet trycks ner som
vore det synden självt.
Man är ej förmer för det man har snille
Pärmar för inbindning av årgång 1984
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 45:- på
postgiro 7 27 44-6.
J
Till sist
några ord om att man ej är förmer för det
man har snille.
Det fanns en period kring sekelskiftet
– salig i åminnelse bland professorer,
arkitekter, författare och fabrikörer – då
begreppet intelligensaristokrati myntades och det verkade som om flit och
begåvning skulle kunna bereda borgerskapet väg till en inflytelserik ställning i
samhället. Nå, vi vet ju alla att de driftiga sekelskiftesingenjörernas era blev
kort. I dag kan man väl snarare tala om
ett intelligensproletariat; dess luggslitna
medlemmar lämnar i ökande utsträckning landet, för att bedriva sin vetenskap
eller utöva sin vitterhet någon annanstans, under drägliga villkor.
Hur kan man då hävda sig i Sverige i
dag, om varken studier, företagsamhet
eller flit tillhör det som samhället premierar? Lars Firnmerstad (kåsören Firnmer i Svenska Dagbladet) ger oss svar
och vägledning i sin nyligen utkomna
bok ”Att vara förmer” (Tiden). Hans
sataniska specialitet är annars att i kåseriform måla upp små scener där han som
sann satiriker låter offren för sin samhällskritik – i allmänhet kollektivismens
representanter – agera naturtroget tills
de faller på eget grepp och de skrämmande konsekvenserna av deras ideologi
blir blottade. Här har han nu valt att i
bokform ge en mer samlad tidsbild av
Sverige, med ambitionen att gissla den
samtida överklassens attityder på samma gång som han låter samhället drabbas
av en inträngande kritik.
Lars Firnmerstads observationsförmåga firar triumfer när han beskriver
dem som är förmer och dem som verkar
vara förmer utan att vara det; läsaren blir
för övrigt snart varse att även bland dem
som är förmer de flesta är det endast i
impotent, närmast dekorativ bemärkelse. Grundregeln är alltid att man måste
ha nått sin ställning oförskyllt. Penningaristokratin är sålunda förmer, förutsatt
att den byggt upp sin ställning under
minst tre generationer; den nu verksamma generationen kan då med fördel
vara oduglingar. ”Bilhandlarna”, det vill
säga de nyrika, är inte förmer. De är nog
av bokens beskrivning att döma andligen
nära besläktade med amerikanerna,
vilka för all del är både framgångsrikare
och mer energiska än vi, men … ”Ingen
god europe kan ta denna i hast uppsmäckta civilisation på allvar”.
För den som inte genom ödets gunstliga lott råkar vara förmer men gärna vill
bli det återstår snart sagt en enda väg,
den leder å andra sidan till verklig makt
och är dessutom mycket vittförgrenad:
den socialdemokratiska rörelsen. Alltfler
av beslutsfunktionerna i samhället har
införlivats i den statsapparat som Rörelsen kontrollerar, men skenet av pluralism upprätthålls genom att statenirörelsen uppträder under olika beteckningar
som kommun, landsting, folkrörelser,
fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen etc.
Lars Firnmerstad beskriver hur Rörelsen, när den hade vunnit sin seger, istället för att demobilisera och överlämna
segerns frukter till folket, omvandlade
sig till en maktapparat. Han drar en parallell till forna tiders heliga allmänneliga
kyrka och plockar många poäng på den
lika välfunna som elaka jämförelsen:
”Den kristna kyrkans produktion av salighet i gångna tider är ytterst svår att
uppskatta, men dess världsliga apparat
med sin produktion av angenäma poster
222
och goda löner var alltid ytterst påtaglig.” ”Om det är osäkert hur mycket
demokrati den nya socialistiska kyrkan
producerar egentligen, är det desto säkrare att den med tiden bygger sig allt
högre boningar.” Han skildrar livet i den
nya kyrkans kloster, kursgårdarna, men
förbigår inte heller att rörelsens toppar
vad beträffar livets goda är lika hämmade av sin egen egalitära förkunnelse som
någonsin kardinalerna i Rom var det av
munkidealet. ”De komiska men samtidigt indignerade skildringarna av feta abbotar som hänger sig åt bordets fröjder,
har i dag ersatts av kvällstidningarnas
granskningar av fackliga företrädares
krognotor och statsråds förmögenheter.”
”Beslutsapparaten” är det centrala
begreppet i Firnmerstads samhällskritik.
Han ger en i sin elakhet korrekt beskrivning av maktens och beslutsfattandets
sällsamma mekanismer. En brist, jämfört med hans kåserier, är att han inte
anför några konkreta exempel. Men envar som drivit exempelvis ett sophämtningsärende vet av egen bitter erfarenhet, att det inte är de praktiska realiteterna i det enskilda fallet som avgör beslutet. Att det inte heller är det sunda
förnuftet förstår vi ju efter att till leda ha
hört idiotiska beslut försvaras från högsta ort med en försäkran om att ansvarig
tjänsteman inte begått något fel: man
följde bara de regler som finns. Att den
enskilda individens bästa inte heller är
ledstjärnan för makthavarnas beslut
framgår tydligt nog av talrika notiser om
människor som kommit till korta gentemot de fiskala intressena eller som står
rättslösa i en lagstiftning så motsägelsefull och snårig att de inte ens med anlitande av juridisk expertis skulle ha kunnat vara i förväg säkra på att handla korrekt.
Det händer ibland, konstaterar Fimmerstad, att en beslutsfattare slår upp
fönstret mot verkligheten, men det enda
resultatet av detta blir då att han upptäcker något nytt område som ännu inte
omfattas av samhällets kontroll, ett
förbiseende som snart nog rättas till.
Ty makt och kontroll är beslutsapparatens enda mål. Lars Firnmerstads riktiga slutsats skulle ha vunnit i styrka av
illustrationer ur levande livet. Nog kunde han ha låtit oss möta åtminstone ett
enda litet landstingsråd som förklarar för
oss vilka läkare landstinget i sin frikostighet ärnar låta bota våra krämpor –
han kunde ha unnat oss ett sådant möte
om inte annat för att bereda oss tillfålle
att beundra den oblyghet med vilken
landstingens talesmän numera förbigår
det faktum att det är våra pengar de så
nådigt spenderar.
Det som under läsningen av Firnmerstads bok allt tydligare tar form inför
våra ögon är bilden av ett samhälle i ett
tillstånd av långt gången stagnation –
vilket ju också är det enda tänkbara i ett
land där ingen kan bli förmer genom att
strävsamt odla sin talang. Progressivt
kallas i Sverige i dag det som i själva
verket innebär ett bevarande av status
quo, medan vaije förslag till förändringar
av rådande samhällssystem kallas reaktionärt. Firnmerstad pekar på de ymniga
miljarder som satsats under det senaste
decenniet för att konservera en traditionell industristruktur och konstaterar
beskt, att endast mycket progressiva naturer skulle vara i stånd till sådana offer
för ett ideellt mål: ”Det är ett mått på
den höga moralen i svensk politik att
pengar under ett decennium har kunnat
användas så, utan att någon har skördat
materiella vinster, bara ideologisk tillfredsställelse.”
Boken om att vara förmer slutar
abrupt, utan något försök att syntetisera
framställningen. Det skulle också ha varit ett fåfängt försök, eftersom boken
saknar organisk helhet. Den sönderfaller
i en sedesskildring – med många iakttagelser på kornet – och en samhällsanalys som är dräpande välformulerad om
också en smula svepande.
En bok med sådana suveräna formuleringar som Lars Firnmerstads bör man
naturligtvis läsa. Men man blir inte glad
av att läsa den. Det verkar vara en misantrop som har skrivit den. Är Firnmer
verkligen misantrop? Pessimist -ja, det
är ju den som skriver ”att sanningen är
en förhandlingsfråga mellan starka samhällsintressen”. (Inte bara sanningen,
bäste Fimmer, det gäller väl dessvärre
223
rättvisan också).
Men pessimismen förklarar inte den
kyla som slår ut från sidorna i Firnmerstads bok. Vad han som kåsör och satiriker alltid främst har slagit vakt om är
individens frihet. Om nu människorna är
så ohjälpligt och genomgående dåraktiga
som hans sedesskildring ger vid handen,
vartill nyttar då hans samhällskritik?
Varje samhällsreform vore då bara att
vända på kuttingen.
Nu är det nog helt enkelt så att själva
framställningsformen har satt krokben
för honom. I hans kåserier lever människorna, här blir de endast karikerade. Så
kommer det sig att hans angelägna budskap i någon mån fördunklas: att människan för sin och samhällets skull bör stimuleras att utveckla sina gåvor, och att
det samhälle stagnerar där kunskap, intelligens och strävsamhet trycks ner som
vore det synden självt.
Man är ej förmer för det man har snille
Pärmar för inbindning av årgång 1984
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 45:- på
postgiro 7 27 44-6.
J