Dagens frågor; Ompröva förhandlingsordningen
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Ompröva förhandlingsordningen
Klas Eklund, sakkunnig i statsrådsberedningen och ekonomisk rådgivare åt
statsministern, har skrivit två artiklar i
Ekonomisk Debatt nr 2 och 3/85 om arbetslöshetens orsaker. Eklund går inte in
på metoderna och det ligger väl utanför
ramen för hans artiklar. Det är väl också
socialdemokraternas dilemma Eklund
pekar på när han skriver att en förbättring av arbetsmarknadens funktionssätt
”måste ske på ett sätt som inte river upp
den institutionella ramen för arbetsmarknaden, utan i stället utnyttjar det existerande heltäckande förhandlingssystemet
– en i sanning grannlaga uppgift”.
Erfarenheterna är utomordentligt
dystra av en statlig styrning eller inblandning i avtalsrörelserna. Svenska
kronan har devalverats med närmare
40 % sedan mitten på 70-talet, trots att i
stort sett varje avtalsrörelse föregåtts av
något statligt ingrepp i syfte att som det
heter ”underlätta” en uppgörelse som
ligger inom ”det samhällsekonomiska
utrymmet”.
Den eftersträvade flexiblare lönestrukturen nås heller inte genom att staten sätter en viss ram för löneökningar.
Lönsamma företag måste tillåtas erbjuda
högre löner än konkurrenterna för att
kunna nyrekrytera. En av staten satt t ex
”5%”-ram är i detta sammanhang ett
hinder för en sund omvandling av nä-
ringslivet. Likaså kan man inte kräva av
ett olönsamt företag att höja lönerna med
ens 5 %.
Men det är ju inte så att den stela
lönestrukturen uppkommit av en tillfällighet. Det är snarare en funktion av ett
minst lika stelt system för löneförhandlingar på arbetsmarknaden. Det är hela
denna förhandlingsordning med i stort
sett ständigt pågående förhandlingar i ett
ytterligt komplicerat mönster, som sannolikt inte ens förhandlarna själva har en
överblick över, som måste omprövas.
Kan (s) påverka facket?
För en socialdemokratisk regering ar t
praktiken den fackliga strukturen given
och utomordentligt svår att påverka. Det
går inte för ett parti som huvudsakligen
lever på fackliga bidrag att ställa krav på
bidragsgivaren.
En regering ledd av partier som inte är
beroende av finansiellt stöd från fackliga
organisationer, har självfallet en helt annan handlingsfrihet.
Detta innebär inte att en sådan regering skall ”tämja facket” som ibland
framförs som ett hot vid borgerlig valseger i höst. Däremot skall en regering
behandla de fackliga organisationerna
som vilka intresseorganisationer som
helst. Någon särställning skall självfallet
inte dessa ha.
För de centrala fackliga organisationerna skulle detta innebära att de i högre
grad blev beroende av aktivt medlemsstöd, framför den privilegierade ställning
lagstiftningen ger dem.
Detta skulle nog upplevas mycket negativt av många förtroendemän inom de
fackliga leden, men för den enskilde
medlemmen vore det välgörande. Organisationens existens skulle återigen bli
avhängig av ett aktivt medlemsstöd och
inte av statligt stöd.
Det är också här vi finner nyckeln till
en bättre fungerande arbetsmarknad.
Om det inte funnits statliga medel eller
stödinsatser att tillgå, skulle det ligga i
parternas intresse att lösa uppkommande problem på arbetsmarknaden.
Det är väl knappast någon som tror att vi
hade haft l00 000-tals människor med
nedsatt arbetsförmåga i AMS-åtgärder
eller förtidspensionerade, om inte staten
förmåtts finansiera dessa.
l stället för att i avtalsförhandlingarna
värna de svaga på arbetsmarknaden, har
utslagningen ur arbetslivet kunnat betraktas som en restpost, som staten tar
hand om. Ett sådant system innehåller
självfallet inga incitament för varken de
fackliga organisationerna – ej heller för
arbetsgivareparten – att nedbringa arbetslösheten.
Högskoleintagningen
Det har sedan länge stått klart att inträ-
desreglerna till eftergymnasiala studier i
flera avseenden är olyckligt utformade.
De har varit alltför genomsyrade av socialdemokraternas ringaktning för gedigna
kunskaper. De borgerliga partierna vidtog i regeringsställning vissa åtgärder
om eliminerade några av avigsidorna –
bl a slopades de helt ovidkommande föreningsmeriterna – men betydligt mer behöver göras. Därför är det utmärkt att
SACO/SR för den statliga tillträdesutredningen presenterat ett förslag till
nytt antagningssystem som innehåller åtskilligt konstruktivt.
Det viktiga i akademikerorganisationens förslag är att kraven på förkunskaper skall öka. Det betyder att gymnasiebetygen blir det huvudsakliga urvalsinstrumentet. Dessutom vill SACO/SR slopa arbetslivserfarenheten som merit till
högre studier. Även det ter sig befogat.
Sådana meriter har hittills framför allt
lett till ökad medelålder hos dem som
tagits in. Det i sin tur har fått till följd att
231
samhällets investeringar i de studerandes utbildning ger lägre avkastning – de
blir ju då verksamma inom sitt nya yrke
under ett lägre antal år.
SACO/SR förordar ock å med all rätt
att genomgången treårigt gymnasium
skall utgöra grunden för högskoleintagningen. Men det räcker inte. Därjämte
skall ett visst lägsta medelbetyg erfordras, och det skall vara så högt att det
garanterar godtagbara förkunskaper.
Har inte den sökande det klarar han ju
inte sina studier.
Ytterligare en förnuftig reform är att
den sökande skall ha rätt att komplettera
sitt gymnasiebetyg för att höja poängen.
Ja, varför skulle inte det vara möjligt?
Gör han det innebär det att han förbättrar sina förkunskaper och därmed sina
förutsättningar att lyckas med studierna.
Lenins födelsedag och mera dylikt
Det har avslöjats, att i en handledning
för förskolelärare bland andra egendomligheter ingår att barnen skall lära sig att
minnas Lenin på hans födelsedag. Detta
måste vara meningen, även om författarna till boken, själva kommunister eller
inte, försökt bortförklara saken. De har
inte lyckats, trots att generaldirektör
Barbro Westerholm i Socialstyrelsen har
givit boken sin välsignelse. Det måste
ligga en avsevärd omdömeslöshet bakom, då en hög ämbetsman uttalar sitt
gillande av att svenska småbarn skall politiskt indoktrineras med kommunistiska
ideal redan i förskoleåldern.
Denna typ av smygande propaganda
är dock inte helt ovanlig, inte ens inom
den heliga fredsrörelsen. En ”Handbok i
fredskunskap” har nyligen utgivits på
det statliga förlaget Liber. Huvudtiteln
—=——.– -J
1.
232
är fö ”Fred är att skapa”, ett påstående
som inte förklaras närmare av författarna och de s k fredsforskarna Olof
Frensborg, Malvem Lumsden och KjellÅke Nordquist. Boken är kanske seriöst
menad men den är fullständigt ensidig,
vilket framgår redan av litteraturförteckningen. Författarna försöker haussa sin
produkt genom att framhålla, att den
svenska fredsdebatten ”sedan decennier” förts mellan ”den traditionella
fredsrörelsen med dess pacifistiska
grundsyn och de militära företrädarna eller försvarspolitikerna”. Så är det ju
inte, men författarnas historiska kunskaper är kanske inte så fasta som deras
önsketänkande.
Vad som definitivt bör göra boken värdelös för vmje allvarlig sökare av fredskunskap är illustrationerna. De är naturligtvis också ensidiga, men några av dem
är dessutom alster av den propagandistiska skola, som på sin tid kännetecknade nazisternas ”Der Sturmer”, som
fortsatt att spridas från DDR och som
utnyttjas i diverse kommunistiska organ
också i Sverige. Ett exempel är bilden av
fem gladlynta män, som visar upp sina
stora granater på ett bord under vilket
små svältande svarta barn gömmer sig.
Hederligt folk borde vämjas över att
sprida sådana bilder. De ansvariga för
denna handbok gör det tydligen inte.
Bakom boken stor Myrdalsstiftelsen.
Dess ordförande meddelar i ett förord,
att ”Allmänna Arvsfonden har ekonomiskt stött utgivningen”. Är inte detta
ett överraskande sätt att utnyttja allmänna medel? Fonden lyder så vitt vi
vet under Kammarkollegiet, Skall nu
också dess Generaldirektör och chef, liksom chefen för Socialstyrelsen, stå upp
och helhjärtat tala för sin vara?
Väljarna rör på sig
Tidigare hävdade folkpartiets och centerpartiets talesmän med emfas att bara
de, inte moderaterna, kunde erövra röster från socialdemokraterna. De ansåg
också att det gällde att ligga så nära det
dåvarande regeringspartiets politik som
möjligt, varför moderaterna även av det
skälet inte kunde göra mycket för att
skapa icke-socialistisk majoritet i väljarkåren.
Om de här teserna någonsin varit
sanna gäller de i alla händelser inte
längre. Det visar inte minst Sifos analyser av väljarströmmarna, senast från de
opinionsmätningar som omfattar januari,
februari och mars i år.
Det dokumenteras på nytt att direktövergångarna från socialdemokraterna
till moderaterna blivit allt vanligare. Efter det senaste valet har inte mindre än
2,5 procent av regeringspartiets anhängare gått över till moderaterna. De senare
har samtidigt tappat röster till socialdemokraterna, ehuru inte alls lika många –
här rör det sig om 0,3 a 0,4 procent.
Nettotillskottet till moderaterna från socialdemokraterna blir därmed drygt 2
procent. Flödet i båda riktningarna mellan mittenpartierna och socialdemokraterna är inte alls lika omfattande.
En slutsats som kan dras av det här
torde vara att det s k högerspöket för
alltid är förvisat till historiens skräpkammare. I den mån det över huvud taget
existerat har det förlorat all trovärdighet.
Ingen kan gärna göra gällande att moderaterna i dag skulle vara ett exklusivt
överklassparti. Med nästan en fjärdedel
av väljarna i 1982 års val och med opinianssiffror som i år kretsat kring 30 procent har de talrika anhängare i alla samhällsgrupper. Sifos undersökningar ger
exempelvis vid handen att andelen LOanslutna moderater är 12-14 procent,
alltså betydligt mer än de övriga borgerliga partierna har tillsammans. Dessutom
är moderaterna landets största tjänstemannaparti och har nästan lika många
TCO-anslutna sympatisörer som socialdemokraterna.
Egentligen borde de här rönen inte
överraska någon. För varför skulle t ex
en besviken socialdemokratisk väljare
byta till ett parti som driver en nästan
likadan politik? Då kan han lika gärna
stanna kvar i fadershuset – socialdemokratiska ideer förverkligas bäst av socialdemokraterna själva. Är han missnöjd
vänder han sig givetvis primärt till ett
parti som har ett konturskarpt och samtidigt lockande alternativ – till ett parti
som har en annorlunda linje.
Svenska turistföreningens Värmland
Vårdagsjämningen med snålblåst och
blötsnö och några modiga snödroppar
förde också med sig vårtecknet Svenska
turistföreningens årsbok, alltid lika välkommen. l år handlar den om Värmland
och lär vara den sista i den pågående
landskapsserien. Den är redigerad av
Margareta Elg.
Först bör sägas att som bilderbok är
den lika vacker som alltid, med välvalda
bilder och välskrivna bildunderskrifter.
Redan att bläddra i boken är ett nöje,
som inte blir mindre av god typografi och
förnämligt tryck. Påt-Nils Nilsson, både
fotograf och layout-man, förtjänar allt
beröm.
Texten ger ibland anledning till funde- 233
ringar om för vilka läsare den är skriven.
Enbart en handledning för turister är det
ju inte fråga om. Geologi är ett intressant
ämne och Klarälvens slingor behöver
förklaras. Men den som läser om den
dalslandiska fjällkedjan och dess
sprickor, som inte längre existerar, och
den kaledoniska fjällkedjan , som en gång
i närheten av ekvatorn brakade ihop med
vad som skulle bli Nordamerika och vars
sprickor skulle bli grunden till Värmlands långa dalar, han har inhämtat mycket vetande, men förstår han det? Likafullt är dessa geografiska och andra naturtillvända artiklar bra redan därför att
de handlar om fakta. De historiska är
mera ojämna. Vad lönar det sig att vara
indignerad över att en brukspatron på
1600-talet grymt förföljde finnar i Nordmarks bergslag? Historikern kan konstatera vad som hände, men historieskrivningen blir inte säkrare av fördömanden,
baserade på nutida moral.
En utmärkt artikel är den om en lantbrevbärarlinje uppe i Torsby och vad
man kan lära om folk och natur längs
den. En annan artikel, som handlar om
”Diktarnas Värmland”, kan man bara
förundra sig över, eller rättare över att
redaktören inte velat eller vågat refusera
den. Författaren demonstrerar i en tillgjord stil, som han kanske menar vara
spirituell, en solid okunnighet om äldre
diktare – i vad han skriver om Tegner
finns inte en enda detalj riktig – och sina
aversioner mot nyare – Göran Tunström
kallas t ex ”den läsande allmänhetens
kelgris”. Jean Jaures sägs ha varit kommunist, vilket är fel, och Sven Hedin
kallas nazist, vilket han inte var. Selma
Lagerlöf kan författaren inte helt fördö-
ma, men han gör sitt bästa för att förtöj·l
l·
234
liga henne, motiverat bl a av den Mårbacka Havrekraft (hette den f ö inte havremust?) som han tyckte så illa om som
barn. Det senare må vara hänt, men vad
har det att göra med Svenska turistföreningen?
Ett och annat i årets bok kunde man
alltså vara utan. Ett och annat kunde
kanske ha ~ommit till. Om sydöstra
Värmland finns i11genting i boken, men
gamla bruk som Bäckhammar eller Björneborg är fortfarande igång fastän med
ny produktion. Månea ruiner efter hyttor
och hamrar finns att fotografera i Värmland, men landskapet är inte dött och det
nya, som tillverkas där, är inte bara turistsouvenirer.
Fondval nu!
Socialdemokraterna har under den
gångna valperioden infört de löntagarfonder som från borgerligt håll och med
rätta har sagts vara ett steg mot socialism som hotar grundläggande värden i
samhället.
Fondmotståndet är obrutet. Med stor
sannolikhet finns det en betydande folkmajoritet för en avveckling av fonderna
innan de hunnit göra det svenska folket
obotlig skada.
De borgerliga partierna har visserligen
förklarat sig beredda att avveckla fonderna. Det är bra, men det räcker inte.
Om det är så – vilket det är – att
löntagarfonderna är ett dödligt hot mot
välstånd, marknadsekonomi och pluralism kräver logiken att hela det icke-socialistiska Sverige i årets valrörelse, liksom i den förra och liksom den 4 oktober, manifesterar denna sin övertygelse
på ett fullständigt tveklöst sätt.
Invändningen att folk är trötta på
fondfrågan saknar relevan . Om de är
trötta ankommer det på fondmotståndarna att väcka dem.
Det största hotet mot frihet och välstånd i ett framtida Sverige består i att
fonderna blir en etablerad del av den sk
svenska blandekonomin. Det första steget i en sådan katastrofal utveckling är
att man på den borgerliga sidan tror att
det räcker med att man har lovat att avveckla fonderna och nöjer sig med att
klaga på skatterna i hopp om att på det
sättet vinna valet och efter det avveckla
fonderna.
Socialdemokraterna försöker oblygt
göra valet till en fråga om en avveckling
av det svenska välfärdssamhället, när
det borde – och måste – göras till ett val
inte om utan för en avveckling av de
löntagarfonder som idag är lika farliga
som de var när de infördes.
Hur skall vi annars få väljarna att uppleva vår fasta förvissning om att fonderna måste bort?
Ompröva förhandlingsordningen
Klas Eklund, sakkunnig i statsrådsberedningen och ekonomisk rådgivare åt
statsministern, har skrivit två artiklar i
Ekonomisk Debatt nr 2 och 3/85 om arbetslöshetens orsaker. Eklund går inte in
på metoderna och det ligger väl utanför
ramen för hans artiklar. Det är väl också
socialdemokraternas dilemma Eklund
pekar på när han skriver att en förbättring av arbetsmarknadens funktionssätt
”måste ske på ett sätt som inte river upp
den institutionella ramen för arbetsmarknaden, utan i stället utnyttjar det existerande heltäckande förhandlingssystemet
– en i sanning grannlaga uppgift”.
Erfarenheterna är utomordentligt
dystra av en statlig styrning eller inblandning i avtalsrörelserna. Svenska
kronan har devalverats med närmare
40 % sedan mitten på 70-talet, trots att i
stort sett varje avtalsrörelse föregåtts av
något statligt ingrepp i syfte att som det
heter ”underlätta” en uppgörelse som
ligger inom ”det samhällsekonomiska
utrymmet”.
Den eftersträvade flexiblare lönestrukturen nås heller inte genom att staten sätter en viss ram för löneökningar.
Lönsamma företag måste tillåtas erbjuda
högre löner än konkurrenterna för att
kunna nyrekrytera. En av staten satt t ex
”5%”-ram är i detta sammanhang ett
hinder för en sund omvandling av nä-
ringslivet. Likaså kan man inte kräva av
ett olönsamt företag att höja lönerna med
ens 5 %.
Men det är ju inte så att den stela
lönestrukturen uppkommit av en tillfällighet. Det är snarare en funktion av ett
minst lika stelt system för löneförhandlingar på arbetsmarknaden. Det är hela
denna förhandlingsordning med i stort
sett ständigt pågående förhandlingar i ett
ytterligt komplicerat mönster, som sannolikt inte ens förhandlarna själva har en
överblick över, som måste omprövas.
Kan (s) påverka facket?
För en socialdemokratisk regering ar t
praktiken den fackliga strukturen given
och utomordentligt svår att påverka. Det
går inte för ett parti som huvudsakligen
lever på fackliga bidrag att ställa krav på
bidragsgivaren.
En regering ledd av partier som inte är
beroende av finansiellt stöd från fackliga
organisationer, har självfallet en helt annan handlingsfrihet.
Detta innebär inte att en sådan regering skall ”tämja facket” som ibland
framförs som ett hot vid borgerlig valseger i höst. Däremot skall en regering
behandla de fackliga organisationerna
som vilka intresseorganisationer som
helst. Någon särställning skall självfallet
inte dessa ha.
För de centrala fackliga organisationerna skulle detta innebära att de i högre
grad blev beroende av aktivt medlemsstöd, framför den privilegierade ställning
lagstiftningen ger dem.
Detta skulle nog upplevas mycket negativt av många förtroendemän inom de
fackliga leden, men för den enskilde
medlemmen vore det välgörande. Organisationens existens skulle återigen bli
avhängig av ett aktivt medlemsstöd och
inte av statligt stöd.
Det är också här vi finner nyckeln till
en bättre fungerande arbetsmarknad.
Om det inte funnits statliga medel eller
stödinsatser att tillgå, skulle det ligga i
parternas intresse att lösa uppkommande problem på arbetsmarknaden.
Det är väl knappast någon som tror att vi
hade haft l00 000-tals människor med
nedsatt arbetsförmåga i AMS-åtgärder
eller förtidspensionerade, om inte staten
förmåtts finansiera dessa.
l stället för att i avtalsförhandlingarna
värna de svaga på arbetsmarknaden, har
utslagningen ur arbetslivet kunnat betraktas som en restpost, som staten tar
hand om. Ett sådant system innehåller
självfallet inga incitament för varken de
fackliga organisationerna – ej heller för
arbetsgivareparten – att nedbringa arbetslösheten.
Högskoleintagningen
Det har sedan länge stått klart att inträ-
desreglerna till eftergymnasiala studier i
flera avseenden är olyckligt utformade.
De har varit alltför genomsyrade av socialdemokraternas ringaktning för gedigna
kunskaper. De borgerliga partierna vidtog i regeringsställning vissa åtgärder
om eliminerade några av avigsidorna –
bl a slopades de helt ovidkommande föreningsmeriterna – men betydligt mer behöver göras. Därför är det utmärkt att
SACO/SR för den statliga tillträdesutredningen presenterat ett förslag till
nytt antagningssystem som innehåller åtskilligt konstruktivt.
Det viktiga i akademikerorganisationens förslag är att kraven på förkunskaper skall öka. Det betyder att gymnasiebetygen blir det huvudsakliga urvalsinstrumentet. Dessutom vill SACO/SR slopa arbetslivserfarenheten som merit till
högre studier. Även det ter sig befogat.
Sådana meriter har hittills framför allt
lett till ökad medelålder hos dem som
tagits in. Det i sin tur har fått till följd att
231
samhällets investeringar i de studerandes utbildning ger lägre avkastning – de
blir ju då verksamma inom sitt nya yrke
under ett lägre antal år.
SACO/SR förordar ock å med all rätt
att genomgången treårigt gymnasium
skall utgöra grunden för högskoleintagningen. Men det räcker inte. Därjämte
skall ett visst lägsta medelbetyg erfordras, och det skall vara så högt att det
garanterar godtagbara förkunskaper.
Har inte den sökande det klarar han ju
inte sina studier.
Ytterligare en förnuftig reform är att
den sökande skall ha rätt att komplettera
sitt gymnasiebetyg för att höja poängen.
Ja, varför skulle inte det vara möjligt?
Gör han det innebär det att han förbättrar sina förkunskaper och därmed sina
förutsättningar att lyckas med studierna.
Lenins födelsedag och mera dylikt
Det har avslöjats, att i en handledning
för förskolelärare bland andra egendomligheter ingår att barnen skall lära sig att
minnas Lenin på hans födelsedag. Detta
måste vara meningen, även om författarna till boken, själva kommunister eller
inte, försökt bortförklara saken. De har
inte lyckats, trots att generaldirektör
Barbro Westerholm i Socialstyrelsen har
givit boken sin välsignelse. Det måste
ligga en avsevärd omdömeslöshet bakom, då en hög ämbetsman uttalar sitt
gillande av att svenska småbarn skall politiskt indoktrineras med kommunistiska
ideal redan i förskoleåldern.
Denna typ av smygande propaganda
är dock inte helt ovanlig, inte ens inom
den heliga fredsrörelsen. En ”Handbok i
fredskunskap” har nyligen utgivits på
det statliga förlaget Liber. Huvudtiteln
—=——.– -J
1.
232
är fö ”Fred är att skapa”, ett påstående
som inte förklaras närmare av författarna och de s k fredsforskarna Olof
Frensborg, Malvem Lumsden och KjellÅke Nordquist. Boken är kanske seriöst
menad men den är fullständigt ensidig,
vilket framgår redan av litteraturförteckningen. Författarna försöker haussa sin
produkt genom att framhålla, att den
svenska fredsdebatten ”sedan decennier” förts mellan ”den traditionella
fredsrörelsen med dess pacifistiska
grundsyn och de militära företrädarna eller försvarspolitikerna”. Så är det ju
inte, men författarnas historiska kunskaper är kanske inte så fasta som deras
önsketänkande.
Vad som definitivt bör göra boken värdelös för vmje allvarlig sökare av fredskunskap är illustrationerna. De är naturligtvis också ensidiga, men några av dem
är dessutom alster av den propagandistiska skola, som på sin tid kännetecknade nazisternas ”Der Sturmer”, som
fortsatt att spridas från DDR och som
utnyttjas i diverse kommunistiska organ
också i Sverige. Ett exempel är bilden av
fem gladlynta män, som visar upp sina
stora granater på ett bord under vilket
små svältande svarta barn gömmer sig.
Hederligt folk borde vämjas över att
sprida sådana bilder. De ansvariga för
denna handbok gör det tydligen inte.
Bakom boken stor Myrdalsstiftelsen.
Dess ordförande meddelar i ett förord,
att ”Allmänna Arvsfonden har ekonomiskt stött utgivningen”. Är inte detta
ett överraskande sätt att utnyttja allmänna medel? Fonden lyder så vitt vi
vet under Kammarkollegiet, Skall nu
också dess Generaldirektör och chef, liksom chefen för Socialstyrelsen, stå upp
och helhjärtat tala för sin vara?
Väljarna rör på sig
Tidigare hävdade folkpartiets och centerpartiets talesmän med emfas att bara
de, inte moderaterna, kunde erövra röster från socialdemokraterna. De ansåg
också att det gällde att ligga så nära det
dåvarande regeringspartiets politik som
möjligt, varför moderaterna även av det
skälet inte kunde göra mycket för att
skapa icke-socialistisk majoritet i väljarkåren.
Om de här teserna någonsin varit
sanna gäller de i alla händelser inte
längre. Det visar inte minst Sifos analyser av väljarströmmarna, senast från de
opinionsmätningar som omfattar januari,
februari och mars i år.
Det dokumenteras på nytt att direktövergångarna från socialdemokraterna
till moderaterna blivit allt vanligare. Efter det senaste valet har inte mindre än
2,5 procent av regeringspartiets anhängare gått över till moderaterna. De senare
har samtidigt tappat röster till socialdemokraterna, ehuru inte alls lika många –
här rör det sig om 0,3 a 0,4 procent.
Nettotillskottet till moderaterna från socialdemokraterna blir därmed drygt 2
procent. Flödet i båda riktningarna mellan mittenpartierna och socialdemokraterna är inte alls lika omfattande.
En slutsats som kan dras av det här
torde vara att det s k högerspöket för
alltid är förvisat till historiens skräpkammare. I den mån det över huvud taget
existerat har det förlorat all trovärdighet.
Ingen kan gärna göra gällande att moderaterna i dag skulle vara ett exklusivt
överklassparti. Med nästan en fjärdedel
av väljarna i 1982 års val och med opinianssiffror som i år kretsat kring 30 procent har de talrika anhängare i alla samhällsgrupper. Sifos undersökningar ger
exempelvis vid handen att andelen LOanslutna moderater är 12-14 procent,
alltså betydligt mer än de övriga borgerliga partierna har tillsammans. Dessutom
är moderaterna landets största tjänstemannaparti och har nästan lika många
TCO-anslutna sympatisörer som socialdemokraterna.
Egentligen borde de här rönen inte
överraska någon. För varför skulle t ex
en besviken socialdemokratisk väljare
byta till ett parti som driver en nästan
likadan politik? Då kan han lika gärna
stanna kvar i fadershuset – socialdemokratiska ideer förverkligas bäst av socialdemokraterna själva. Är han missnöjd
vänder han sig givetvis primärt till ett
parti som har ett konturskarpt och samtidigt lockande alternativ – till ett parti
som har en annorlunda linje.
Svenska turistföreningens Värmland
Vårdagsjämningen med snålblåst och
blötsnö och några modiga snödroppar
förde också med sig vårtecknet Svenska
turistföreningens årsbok, alltid lika välkommen. l år handlar den om Värmland
och lär vara den sista i den pågående
landskapsserien. Den är redigerad av
Margareta Elg.
Först bör sägas att som bilderbok är
den lika vacker som alltid, med välvalda
bilder och välskrivna bildunderskrifter.
Redan att bläddra i boken är ett nöje,
som inte blir mindre av god typografi och
förnämligt tryck. Påt-Nils Nilsson, både
fotograf och layout-man, förtjänar allt
beröm.
Texten ger ibland anledning till funde- 233
ringar om för vilka läsare den är skriven.
Enbart en handledning för turister är det
ju inte fråga om. Geologi är ett intressant
ämne och Klarälvens slingor behöver
förklaras. Men den som läser om den
dalslandiska fjällkedjan och dess
sprickor, som inte längre existerar, och
den kaledoniska fjällkedjan , som en gång
i närheten av ekvatorn brakade ihop med
vad som skulle bli Nordamerika och vars
sprickor skulle bli grunden till Värmlands långa dalar, han har inhämtat mycket vetande, men förstår han det? Likafullt är dessa geografiska och andra naturtillvända artiklar bra redan därför att
de handlar om fakta. De historiska är
mera ojämna. Vad lönar det sig att vara
indignerad över att en brukspatron på
1600-talet grymt förföljde finnar i Nordmarks bergslag? Historikern kan konstatera vad som hände, men historieskrivningen blir inte säkrare av fördömanden,
baserade på nutida moral.
En utmärkt artikel är den om en lantbrevbärarlinje uppe i Torsby och vad
man kan lära om folk och natur längs
den. En annan artikel, som handlar om
”Diktarnas Värmland”, kan man bara
förundra sig över, eller rättare över att
redaktören inte velat eller vågat refusera
den. Författaren demonstrerar i en tillgjord stil, som han kanske menar vara
spirituell, en solid okunnighet om äldre
diktare – i vad han skriver om Tegner
finns inte en enda detalj riktig – och sina
aversioner mot nyare – Göran Tunström
kallas t ex ”den läsande allmänhetens
kelgris”. Jean Jaures sägs ha varit kommunist, vilket är fel, och Sven Hedin
kallas nazist, vilket han inte var. Selma
Lagerlöf kan författaren inte helt fördö-
ma, men han gör sitt bästa för att förtöj·l
l·
234
liga henne, motiverat bl a av den Mårbacka Havrekraft (hette den f ö inte havremust?) som han tyckte så illa om som
barn. Det senare må vara hänt, men vad
har det att göra med Svenska turistföreningen?
Ett och annat i årets bok kunde man
alltså vara utan. Ett och annat kunde
kanske ha ~ommit till. Om sydöstra
Värmland finns i11genting i boken, men
gamla bruk som Bäckhammar eller Björneborg är fortfarande igång fastän med
ny produktion. Månea ruiner efter hyttor
och hamrar finns att fotografera i Värmland, men landskapet är inte dött och det
nya, som tillverkas där, är inte bara turistsouvenirer.
Fondval nu!
Socialdemokraterna har under den
gångna valperioden infört de löntagarfonder som från borgerligt håll och med
rätta har sagts vara ett steg mot socialism som hotar grundläggande värden i
samhället.
Fondmotståndet är obrutet. Med stor
sannolikhet finns det en betydande folkmajoritet för en avveckling av fonderna
innan de hunnit göra det svenska folket
obotlig skada.
De borgerliga partierna har visserligen
förklarat sig beredda att avveckla fonderna. Det är bra, men det räcker inte.
Om det är så – vilket det är – att
löntagarfonderna är ett dödligt hot mot
välstånd, marknadsekonomi och pluralism kräver logiken att hela det icke-socialistiska Sverige i årets valrörelse, liksom i den förra och liksom den 4 oktober, manifesterar denna sin övertygelse
på ett fullständigt tveklöst sätt.
Invändningen att folk är trötta på
fondfrågan saknar relevan . Om de är
trötta ankommer det på fondmotståndarna att väcka dem.
Det största hotet mot frihet och välstånd i ett framtida Sverige består i att
fonderna blir en etablerad del av den sk
svenska blandekonomin. Det första steget i en sådan katastrofal utveckling är
att man på den borgerliga sidan tror att
det räcker med att man har lovat att avveckla fonderna och nöjer sig med att
klaga på skatterna i hopp om att på det
sättet vinna valet och efter det avveckla
fonderna.
Socialdemokraterna försöker oblygt
göra valet till en fråga om en avveckling
av det svenska välfärdssamhället, när
det borde – och måste – göras till ett val
inte om utan för en avveckling av de
löntagarfonder som idag är lika farliga
som de var när de infördes.
Hur skall vi annars få väljarna att uppleva vår fasta förvissning om att fonderna måste bort?