Higgins; Till sist
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HIGGINS:
Till sist
några ord om beslutet om att Iandet skulle bli kejsardöme som förvånade alla.
Det regerande partiet hade ju sedan
länge republikens införande inskrivet i
sitt program. När statsministern – den
blivande kejsaren – tillfrågades om detta
svarade han att partiprogrammets republikkrav var ett uttryck för att partiet
motsatte sig kungadöme. Eftersom kejsardöme inte varit aktuellt kunde man,
menade han, inte tolka republikkravet
som att partiet var motståndare till kejsardöme.
Oppositionspressen ironiserade grovt
över detta ordvrängeri från den nye kejsarens sida. Regeringspressen däremot
öste galla över att oppositionen dristade
sig att ha synpunkter på hur regeringspartiets partiprogram skulle tolkas.
”Ingen borgarbracka skall lära arbetarrörelsen hur den skallläsa sitt program”,
skrev Dala-Demokraten i en ursinnig
kommentar.
Aftonbladet teg i flera dagar, men kom
sedan med en stor djupsinnig ledare som
slog fast att kejsardömet var ”en tredje
väg mellan kungadöme och republik”.
”Ännu en gång har svensk socialdemokrati visat sig som ett internationellt fö-
redöme, en föregångare som ständigt hittar nya tredje vägar där världen i övrigt
bara tror att det finns två”, skrev Aftonbladet.
Den blivande kejsaren själv anförde
två motiv till varför det var bäst för Iandet att han utropades till kejsare. Det ena
var att det skulle underlätta hans internationella kontakter. Eftersom dessa i så
stor utsträckning bestod av umgänge
med envåldshärskare ”med nästintill
kejserlig värdighet” , skulle det underlätta en diskussion på lika villkor.
”Vi skall inte genera de ledare i Tredje
Världen som omger sig med kejserlig
värdighet genom att stoltsera med västerländska vanor” , förklarade han och
beskyllde dem som hade en avvikande
uppfattning för att vara rasister.
Det andra motivet som statsministern
anförde till förmån för att han skulle låta
sig väljas till kejsare var att Iandet eljest
skulle råka i krig och drabbas av social
oordning. Endast de som var för krig och
för kravaller och upplopp kunde motsätta sig att han blev kejsare.
Sedan han tillställt oppositionsledaren
frågan: ”Är ni för krig och upplopp eller
anser ni att jag skall väljas till kejsare?”
och oppositionsledaren inte inom 10 sekunder svarat vare sig ”ja” eller ”nej”,
ansåg sig statsministern ha fått ett tyst
godkännande.
Med hänvisning till att riksdagsmajoriteten var suverän röstades sedan kejsardömets införande igenom med knapp
majoritet.
Detta innebar emellertid inga större
förändringar i det politiska livet. Dock
stadfästes vissa nya inslag i författningen. Ett av dem var s k kejserliga förhör.
Dessa tillgick så att kejsaren med hjälp
av riksdagens konstitutionsutskott förhörde riksdagsmän om hur de uppfyllt
plikten att agera i landets intresse. Även
andra medborgare än riksdagsmän kunde, om de förgripit sig grovt, kallas till
förhör.
Till de som befanns skyldiga till bristande undfallenhet gentemot kejsaren utdelades olika varningar eller förkastelsedomar. Milda förseelser föranledde ”reprimand”. En annan form var ”avbön”,
vilket innebar att den skyldige fick be om
ursäkt i alla nyhetsprogram i radio och
284
TV under en veckas tid.
Det vanligaste utslaget i det nya konstitutionsutskottets granskning var bannbullan.
Bannbullorna kunde vara av två slag.
Den lindrigare formen var att kejsaren
kallade till mottagning och gav den skyldige ett öknamn; t ex pajas, bibliskt ondsint, rötägg, landsförrädare, quisling eller hatfylld kolportör.
Epitetet publicerades i Post- och Inrikes Tidningar samt bland tidningarnas
familjeannonser under rubriken ”Smä-
dade”. Avsikten var att den skyldige
skulle leva med detta epitet så länge han
eller hon levde, såvida inte s k avbön
gjordes (se ovan).
Den grövre formen av bannbulla innebar att kejsaren och hela hans hov – in
corpore – utfärdade bullan. Denna typ
av bulla publicerades naturligtvis också i
landets tidningar, men den skickades
dessutom till ambassader och utländska
sändebud. Och biskopen i Stockholm
förklarade att den som bullats på detta
sätt var att betrakta som syndare.
Förutom dessa nya konstitutionella
regler för fördömande ändrades vare sig
författningen eller det politiska livet i
landet. Allt fortsatte som tidigare. Kungen fick finnas kvar. Landet blev ”dubbelmonarki”. Kejsaren tyckte att det var
bra att ha kvar kungen för representativa
plikter som inte var så massmediala och
för att upprätthålla formella kontakter
med reaktionära stater, t ex Storbritannien, Norge och Danmark.
Vid kejserliga hov brukar av tradition
finnas gycklare och narrar. Men eftersom kejsaren redan tidigare hade sådana
i sin tjänst behövde inga nyanställningar
göras.
Till sist
några ord om beslutet om att Iandet skulle bli kejsardöme som förvånade alla.
Det regerande partiet hade ju sedan
länge republikens införande inskrivet i
sitt program. När statsministern – den
blivande kejsaren – tillfrågades om detta
svarade han att partiprogrammets republikkrav var ett uttryck för att partiet
motsatte sig kungadöme. Eftersom kejsardöme inte varit aktuellt kunde man,
menade han, inte tolka republikkravet
som att partiet var motståndare till kejsardöme.
Oppositionspressen ironiserade grovt
över detta ordvrängeri från den nye kejsarens sida. Regeringspressen däremot
öste galla över att oppositionen dristade
sig att ha synpunkter på hur regeringspartiets partiprogram skulle tolkas.
”Ingen borgarbracka skall lära arbetarrörelsen hur den skallläsa sitt program”,
skrev Dala-Demokraten i en ursinnig
kommentar.
Aftonbladet teg i flera dagar, men kom
sedan med en stor djupsinnig ledare som
slog fast att kejsardömet var ”en tredje
väg mellan kungadöme och republik”.
”Ännu en gång har svensk socialdemokrati visat sig som ett internationellt fö-
redöme, en föregångare som ständigt hittar nya tredje vägar där världen i övrigt
bara tror att det finns två”, skrev Aftonbladet.
Den blivande kejsaren själv anförde
två motiv till varför det var bäst för Iandet att han utropades till kejsare. Det ena
var att det skulle underlätta hans internationella kontakter. Eftersom dessa i så
stor utsträckning bestod av umgänge
med envåldshärskare ”med nästintill
kejserlig värdighet” , skulle det underlätta en diskussion på lika villkor.
”Vi skall inte genera de ledare i Tredje
Världen som omger sig med kejserlig
värdighet genom att stoltsera med västerländska vanor” , förklarade han och
beskyllde dem som hade en avvikande
uppfattning för att vara rasister.
Det andra motivet som statsministern
anförde till förmån för att han skulle låta
sig väljas till kejsare var att Iandet eljest
skulle råka i krig och drabbas av social
oordning. Endast de som var för krig och
för kravaller och upplopp kunde motsätta sig att han blev kejsare.
Sedan han tillställt oppositionsledaren
frågan: ”Är ni för krig och upplopp eller
anser ni att jag skall väljas till kejsare?”
och oppositionsledaren inte inom 10 sekunder svarat vare sig ”ja” eller ”nej”,
ansåg sig statsministern ha fått ett tyst
godkännande.
Med hänvisning till att riksdagsmajoriteten var suverän röstades sedan kejsardömets införande igenom med knapp
majoritet.
Detta innebar emellertid inga större
förändringar i det politiska livet. Dock
stadfästes vissa nya inslag i författningen. Ett av dem var s k kejserliga förhör.
Dessa tillgick så att kejsaren med hjälp
av riksdagens konstitutionsutskott förhörde riksdagsmän om hur de uppfyllt
plikten att agera i landets intresse. Även
andra medborgare än riksdagsmän kunde, om de förgripit sig grovt, kallas till
förhör.
Till de som befanns skyldiga till bristande undfallenhet gentemot kejsaren utdelades olika varningar eller förkastelsedomar. Milda förseelser föranledde ”reprimand”. En annan form var ”avbön”,
vilket innebar att den skyldige fick be om
ursäkt i alla nyhetsprogram i radio och
284
TV under en veckas tid.
Det vanligaste utslaget i det nya konstitutionsutskottets granskning var bannbullan.
Bannbullorna kunde vara av två slag.
Den lindrigare formen var att kejsaren
kallade till mottagning och gav den skyldige ett öknamn; t ex pajas, bibliskt ondsint, rötägg, landsförrädare, quisling eller hatfylld kolportör.
Epitetet publicerades i Post- och Inrikes Tidningar samt bland tidningarnas
familjeannonser under rubriken ”Smä-
dade”. Avsikten var att den skyldige
skulle leva med detta epitet så länge han
eller hon levde, såvida inte s k avbön
gjordes (se ovan).
Den grövre formen av bannbulla innebar att kejsaren och hela hans hov – in
corpore – utfärdade bullan. Denna typ
av bulla publicerades naturligtvis också i
landets tidningar, men den skickades
dessutom till ambassader och utländska
sändebud. Och biskopen i Stockholm
förklarade att den som bullats på detta
sätt var att betrakta som syndare.
Förutom dessa nya konstitutionella
regler för fördömande ändrades vare sig
författningen eller det politiska livet i
landet. Allt fortsatte som tidigare. Kungen fick finnas kvar. Landet blev ”dubbelmonarki”. Kejsaren tyckte att det var
bra att ha kvar kungen för representativa
plikter som inte var så massmediala och
för att upprätthålla formella kontakter
med reaktionära stater, t ex Storbritannien, Norge och Danmark.
Vid kejserliga hov brukar av tradition
finnas gycklare och narrar. Men eftersom kejsaren redan tidigare hade sådana
i sin tjänst behövde inga nyanställningar
göras.