Ledare; För ett fondfritt Sverige
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
För ett fondfritt Sverige
Socialdemokraterna har under den
gångna valperioden infört de löntagarfonder som från borgerligt håll och med
rätta har sagts vara ett steg mot socialism som hotar grundläggande värden i
samhället.
Fondmotståndet är obrutet. Med stor
sannolikhet finns det en betydande folkmajoritet för en avveckling av fonderna
innan de hunnit göra det svenska folket
obotlig skada.
De borgerliga partierna har också förklarat sig beredda att avveckla fonderna.
Det är bra, men det räcker inte.
Om det är så – vilket det är – att
löntagarfonderna är ett dödligt hot mot
välstånd, marknadsekonomi och pluralism, kräver detta, liksom logiken, att
hela det icke-socialistiska Sverige i årets
valrörelse, liksom i den förra och liksom
den 4 oktober, manifesterar denna sin
övertygelse på ett fullständigt tveklöst
sätt.
Det största hotet mot frihet och välstånd i ett framtida Sverige består i att
fonderna blir en etablerad del av den s k
svenska blandekonomin.
Det första steget i en sådan katastrofal
utveckling är att man på den borgerliga
sidan tror att det räcker med att man har
lovat att avveckla fonderna och sedan
nöjer sig med att driva sina hjärtefrågor
– skatterna, kärnkraften eller jämställdheten – i förhoppningen om att på det
sättet vinna valet och efter det avveckla
fonderna.
Socialdemokraterna försöker oblygt
göra valet till en fråga om en avveckling
av det svenska välfärdssamhället. De hotar med vad de kallar moderaternas systemskifte. Det har de den oerhörda
fräckheten att göra i det första valet efter
det att de tillsammans med kommunisterna har genomfört löntagarfonderna.
De löntagarfonder som kommer att leda
till något som verkligen kan kallas Systemskifte med stort S.
Om de borgerliga partierna inte själva
med kraft driver fondfrågan i årets val,
hur skall de då få väljarna att uppleva
deras fasta förvissning om att fonderna
måste bort?
Det borde vara ett varningstecken som
inte kan missförstås att Dagens Nyheter
under sommaren har drivit tesen att det
är viktigare att bilda en samlingsregering
än att avveckla fonderna. Det visar att
risken för att fonderna kommer att accepteras som något visserligen ont, men
uthärdligt, är stor.
Frånvaron av borgerlig agitation i
fondfrågan måste tolkas som bevis på
samma sak.
Om fonderna inte avvecklas nu kommer de att få ytterligare tre år på sig att
växa in i det svenska samhället. Den bittra fonddebatten kommer att vara än mer
avlägsen. Fonderna kommer att ha vuxit
med ytterligare ett antal miljarder kronor. Allt fler näringslivsdirektörer kommer att ha egna kortsiktiga motiv att tiga.
Om vi tiger nu kommer socialdemokraterna att få gensvar hos väljarna när
de hävdar att de borgerliga partierna har
varit emot allting från böljan men att de i
efterhand har accepterat allt de tidigare
·motsatt sig.
Det är också i ett snävt valtaktiskt perspektiv förvånande att de borgerliga partierna inte skjuter fram fondfrågan på ett
mer kraftfullt sätt. Fondfrågan ·är ju en
fråga som de är eniga i och där de har
stöd bland väljare långt in i det socialdemokratiska lägret. Det skulle kunna
vara, och kan fortfarande bli, den stora
borgerliga mobiliseringsfrågan.
Fondfrågan kan mobilisera de borgerligas säkra väljare och övertyga många
av dem som tvekar mellan blocken.
Det är inte konstigt om många väljare
känner sig osäkra inför ett val som sägs
handla om hur nödvändiga nedskärningar i deras standard bäst skall genomfö-
ras.
Det är heller inte lätt för väljarna att
avge säkra omdömen om Sverige är
mycket eller litet på rätt eller fel väg ur
en ekonomisk kris. Det är i vart fall mycket begärt att de skall gå till valurnorna i
någon entusiasm för att avge sitt omdö-
me på denna punkt.
Både sakliga och partitaktiska skäl talar således för att fondfrågan skall ges en
framskjuten plats i den återstående valrörelsen. Men man skall vara på det klara med att det är av sakliga skäl som
fondfrågan skall göras till en huvudfråga.
Det är för att avveckla fonderna och
för att därmed stoppa den vidare
289
marschen mot ett fondsocialistiskt samhälle som de borgerliga partierna måste
vinna valet. Striden måste föras på ett
sådant sätt att ingen väljare kan förmås
tro att de driver fondfrågan för att vinna
valet, när sanningen är att de vill vinna
valet för att avskaffa fonderna.
Den som invänder och säger att fondfrågan är uttjatad och att väljarna är trötta på frågan ger oss i själva verket tvärtom rätt när vi pekar på farorna med att
dröja med en avveckling av fonderna.
Nästa val kommer det att vara än svå-
rare att få bort fonderna. Då kan kombinationen av uppgivenhet och anpassning, av tystnad, tigande och samförstånd ha gjort vägen tillbaka till ett fondfritt Sverige till en uppgift som blir än
tyngre. Även om då parollen om att motståndet skall uppges kommer att vara
lika falsk som den är idag.
Kampen kommer att pågå tills segern
över fondsocialismen är vunnen. Men låt
oss inte ta några onödiga risker. Låt oss
ta kampen nu!
Socialdemokraterna har under den
gångna valperioden infört de löntagarfonder som från borgerligt håll och med
rätta har sagts vara ett steg mot socialism som hotar grundläggande värden i
samhället.
Fondmotståndet är obrutet. Med stor
sannolikhet finns det en betydande folkmajoritet för en avveckling av fonderna
innan de hunnit göra det svenska folket
obotlig skada.
De borgerliga partierna har också förklarat sig beredda att avveckla fonderna.
Det är bra, men det räcker inte.
Om det är så – vilket det är – att
löntagarfonderna är ett dödligt hot mot
välstånd, marknadsekonomi och pluralism, kräver detta, liksom logiken, att
hela det icke-socialistiska Sverige i årets
valrörelse, liksom i den förra och liksom
den 4 oktober, manifesterar denna sin
övertygelse på ett fullständigt tveklöst
sätt.
Det största hotet mot frihet och välstånd i ett framtida Sverige består i att
fonderna blir en etablerad del av den s k
svenska blandekonomin.
Det första steget i en sådan katastrofal
utveckling är att man på den borgerliga
sidan tror att det räcker med att man har
lovat att avveckla fonderna och sedan
nöjer sig med att driva sina hjärtefrågor
– skatterna, kärnkraften eller jämställdheten – i förhoppningen om att på det
sättet vinna valet och efter det avveckla
fonderna.
Socialdemokraterna försöker oblygt
göra valet till en fråga om en avveckling
av det svenska välfärdssamhället. De hotar med vad de kallar moderaternas systemskifte. Det har de den oerhörda
fräckheten att göra i det första valet efter
det att de tillsammans med kommunisterna har genomfört löntagarfonderna.
De löntagarfonder som kommer att leda
till något som verkligen kan kallas Systemskifte med stort S.
Om de borgerliga partierna inte själva
med kraft driver fondfrågan i årets val,
hur skall de då få väljarna att uppleva
deras fasta förvissning om att fonderna
måste bort?
Det borde vara ett varningstecken som
inte kan missförstås att Dagens Nyheter
under sommaren har drivit tesen att det
är viktigare att bilda en samlingsregering
än att avveckla fonderna. Det visar att
risken för att fonderna kommer att accepteras som något visserligen ont, men
uthärdligt, är stor.
Frånvaron av borgerlig agitation i
fondfrågan måste tolkas som bevis på
samma sak.
Om fonderna inte avvecklas nu kommer de att få ytterligare tre år på sig att
växa in i det svenska samhället. Den bittra fonddebatten kommer att vara än mer
avlägsen. Fonderna kommer att ha vuxit
med ytterligare ett antal miljarder kronor. Allt fler näringslivsdirektörer kommer att ha egna kortsiktiga motiv att tiga.
Om vi tiger nu kommer socialdemokraterna att få gensvar hos väljarna när
de hävdar att de borgerliga partierna har
varit emot allting från böljan men att de i
efterhand har accepterat allt de tidigare
·motsatt sig.
Det är också i ett snävt valtaktiskt perspektiv förvånande att de borgerliga partierna inte skjuter fram fondfrågan på ett
mer kraftfullt sätt. Fondfrågan ·är ju en
fråga som de är eniga i och där de har
stöd bland väljare långt in i det socialdemokratiska lägret. Det skulle kunna
vara, och kan fortfarande bli, den stora
borgerliga mobiliseringsfrågan.
Fondfrågan kan mobilisera de borgerligas säkra väljare och övertyga många
av dem som tvekar mellan blocken.
Det är inte konstigt om många väljare
känner sig osäkra inför ett val som sägs
handla om hur nödvändiga nedskärningar i deras standard bäst skall genomfö-
ras.
Det är heller inte lätt för väljarna att
avge säkra omdömen om Sverige är
mycket eller litet på rätt eller fel väg ur
en ekonomisk kris. Det är i vart fall mycket begärt att de skall gå till valurnorna i
någon entusiasm för att avge sitt omdö-
me på denna punkt.
Både sakliga och partitaktiska skäl talar således för att fondfrågan skall ges en
framskjuten plats i den återstående valrörelsen. Men man skall vara på det klara med att det är av sakliga skäl som
fondfrågan skall göras till en huvudfråga.
Det är för att avveckla fonderna och
för att därmed stoppa den vidare
289
marschen mot ett fondsocialistiskt samhälle som de borgerliga partierna måste
vinna valet. Striden måste föras på ett
sådant sätt att ingen väljare kan förmås
tro att de driver fondfrågan för att vinna
valet, när sanningen är att de vill vinna
valet för att avskaffa fonderna.
Den som invänder och säger att fondfrågan är uttjatad och att väljarna är trötta på frågan ger oss i själva verket tvärtom rätt när vi pekar på farorna med att
dröja med en avveckling av fonderna.
Nästa val kommer det att vara än svå-
rare att få bort fonderna. Då kan kombinationen av uppgivenhet och anpassning, av tystnad, tigande och samförstånd ha gjort vägen tillbaka till ett fondfritt Sverige till en uppgift som blir än
tyngre. Även om då parollen om att motståndet skall uppges kommer att vara
lika falsk som den är idag.
Kampen kommer att pågå tills segern
över fondsocialismen är vunnen. Men låt
oss inte ta några onödiga risker. Låt oss
ta kampen nu!