Bo Lundgren; Skattesystemets kollaps
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BO LUNDGREN:
skattesystemets kollaps
Som ett resultat av den
socialdemokratiska politiken att alltid
anvisa kollektiva lösningar har Sverige
nu världens högsta skattetryck. Den
höga tillväxttakten under efterkrigstiden
och ända fram till mitten på 70-talet
medgav ökningar av både offentlig och
privat konsumtion. De borgerliga
regeringarna lyckades hejda ökningen
av skattetrycket men orkade inte med att
också hejda de offentliga utgifternas
ökningstakt. Sedan 1980 bedrevs dock
en målmedveten besparingspolitik som
avbröts genom den socialdemokratiska
valsegern 1982. skattehöjningarna
sedan hösten 1982 har lett till att
tillväxtfaktorerna i ekonomin skadats
svårt. Enda lösningen på problemet är
en planmässig sänkning av skattetrycket
samtidigt med en minskning av de
offentliga utgifterna.
Bo Lundgren representerar
moderaterna i riksdagens
skatteutskott.
Sverige har världens högsta skattetryck.
Det har till stor del uppkommit som en
följd av medveten socialistisk politik.
Under de socialdemokratiska regeringsinnehaven anvisades så gott som alltid
kollektiva lösningar på samhällsproblem. Det innebar ökade offentliga utgifter som ledde till höjda skatter. Även
utformningen av konjunkturpolitiken bidrog till det ökade skattetrycket. När
ekonomin skulle stimuleras skedde det
genom ökade offentliga utgifter medan
åtstramningar genomfördes med hjälp av
skattehöjningar.
De ständiga skattehöjningarna tolererades uppenbarligen av en stor del av
väljarkåren. Sannolikt blev det så eftersom den höga tillväxttakten under efterkrigstiden medgav ökningar av såväl den
offentliga sektorn som den privata konsumtionen. I början av 1970-talet ändrades bilden. Samtidigt som tillväxttakten
avtog genomfördes en skatteomläggning
som innebar kraftigt höjda marginalskatter även för medelinkomsttagarna. Den
väsentligt högre inflationstakten ledde
tillsammans med den ökade progressionen i inkomstskatteskalan till automatiskt ökade skatteinkomster. Dessa intecknades snabbt – ofta, liksom under
1960-talet, genom ”reformer” som innebar automatiska utgiftsökningar i framtiden.
I mitten av 1970-talet stagnerade ökningstakten för statens inkomster genom
lägre tillväxt och eroderande skattebaser. Utgifterna fortsatte emellertid att
öka automatiskt. Resultatet blev ett svällande budgetunderskott (med undantag
för 1976 då de våldsamma löneökningarna medförde att det underliggande underskottet doldes).
Den ständiga ökningen av skattetrycket fram till 1976 var en starkt bidragande orsak till den försämrade tillväxttakten. skattebördan för låg- och medelinkomsttagare ökade kraftigt. Det blev
nödvändigt att kompensera särskilt barnfamiljerna vars skatter blev så höga att
det inte gick att försörja familjen på inkomsterna efter skatt. Självfallet innebar
kompensationen olika former av bidrag
som i sin tur finansierades genom skatter. Rundgången ökade kraftigt.
De borgerliga regeringarna lyckades
med uppgiften att hejda ökningen av
skattetrycket men orkade inte med att
också hejda de offentliga utgifternas
ökningstakt. Man hade inget stöd i något
allmänt krismedvetande i väljarkåren.
Samtidigt var den socialdemokratiska
oppositionen inte bara negativ till besparingar utan man föreslog nya utgifter. sedan 1980 bedrevs emellertid en målmedveten (om än till sin omfattning för liten)
besparingspolitik. Den socialdemokratiska valsegern innebar att denna utveckling bröts.
Ekonomins tillväxtfaktorer skadas
Det höga skattetrycket, särskilt de kraftiga skattehöjningar som har drabbat
hushållen sedan hösten 1982, är på väg
att leda till något som måste betecknas
som skattesystemets kollaps. Flera tillväxtfaktorer i ekonomin har skadats
svårt. De fortfarande alltför höga marginalskatterna (ofta kombinerade med avtrappade bidrag) motverkar arbete, företagande och sparande i ett läge när de
behövs stimuleras. Även indirekta skatteformer, som exempelvis de höga arbetsgivaravgifterna, gör stor skada.
315
Låt mig ge ett exempel. Om en småhusägare med 50 procents marginalskatt
anlitar en hantverkare (som själv betalar
sina arbetsgivaravgifter) för att utföra ett
arbete för 5 000 kr tas lO000 kr av hans
inkomster före skatt i anspråk. Hans arbetsgivare betalar dessutom nästan 4 000
kr i arbetsgivaravgifter. Hantverkaren
får efter arbetsgivaravgifter och inkomstskatt (även här 50 procent marginalskatt) behålla drygt l 500 kr av de
5 000 kr han debiterat för arbetet. Av de
ursprungliga 14 000 kr går alltså nästan
12 500 till den offentliga sektorn och bara
drygt l 500 kr till hantverkaren.
Givetvis finns alternativ för småhusä-
garen: Han kan betala svart, görajobbet
själv eller låta bli att utföra det. Alla
dessa alternativ är negativa för samhällsekonomin.
Alla skatter leder till snedvridningar i
ekonomin. Vissa former mer än andra.
Det är emellertid omöjligt att enbart genom omläggningar av beskattningen eller
genom ”nya” skattesystem lösa de problem det höga skattetrycket medför. I
såväl den svenska som internationella
skattedebatten förespråkas ibland infö-
rande av utgiftsskatt för att få en ekonomi med högt skattetryck att fungera. I ett
utgiftsskattesystem med oförändrat skattetryck blir emellertid skattesatserna
sannolikt ännu högre bl a till följd av en
förändrad skattebas.
En enda lösning
En politik som syftar till att sanera samhällsekonomin och trygga en god levnadsstandard måste utformas så att tillväxten stimuleras samtidigt som obalansen i statens affärer rättas till. Det krävs
316
alltså en kombination av successivt
sänkt skattetryck och offentliga besparingar. Besparingarna måste bli så stora
att de balanserar skattesänkningarna och
ger en nettominskning av budgetunderskottet.
skattesänkningarna måste naturligtvis
inriktas på de mest skadliga och snedvridande skatteformerna. Främst måste det
tillgängliga utrymmet användas för att
sänka de statliga inkomstskattesatserna.
Därmed kan beskattningen av inkomstökningar, nyföretagande och sparandeavkastning minska rejält. Skulle
utrymmet istället användas för att införa
högre grund- eller schablonavdrag minskar inte marginalskatten. Skulle det användas för att sänka kommunala skattesatser blir effekten liten.
Rundgången, som ökar hushållens
ekonomiska beroende och snedvrider
deras konsumtionsval måste också minska. För de flesta borde det vara självklart att en politik som leder till höga
bidrag och höga skatter skadar tvåfallt –
dels genom de höga skatterna och dels
genom bidragsberoendet.
Det moderata förslaget
Moderata Samlingspartiet lade i en partimotion i år fast målsättningen att på sikt
avskaffa den statliga inkomstskatten
utom vid mycket höga inkomster. Därmed skulle marginalskatten för de flesta
bli ca 30 procent. På utgiftssidan kompenseras detta genom att de specialdestinerade statsbidragen till kommunerna
tas bort. Reformen genomförs i den takt
den kommunala ekonomin medger en
anpassning till de minskade bidragen.
Det torde innebära två eller tre
mandatperioder.
Redan under kommande mandatperiod bör marginalskatten sänkas till 40
procent för inkomster upp till ca 140000
kronor samtidigt som marginalskattetaket sänks till högst 70 procent. Samtidigt
reformeras inom ett oförändrat kommunalt skatteuttag nuvarande regler för
grundavdrag. Det allmänna grundavdraget minskas och möjliggör att ett särskilt
grundavdrag på 15 000 kr per barn införs.
Därmed tas hänsyn till den skilda försö!jningsbördan mellan olika familjer genom sänkt skatt istället för genom höjda
barnbidrag.
Den ”rivstart” en borgerlig valseger i
höst måste innebära kräver att omfattande skattesänkningar genomförs. Det
är mot den bakgrunden oroande att såväl
centern som folkpartiet angripit de moderata skattesänkningsförslagen. Företrädare för bägge partierna har emellertid förespråkat sänkta skatter. Att de
egna förslagen inte är särskilt omfattande beror nog snarast på en oförmåga
att redovisa de besparingar som krävs
för större skattesänkningar.
skattesystemets kollaps
Som ett resultat av den
socialdemokratiska politiken att alltid
anvisa kollektiva lösningar har Sverige
nu världens högsta skattetryck. Den
höga tillväxttakten under efterkrigstiden
och ända fram till mitten på 70-talet
medgav ökningar av både offentlig och
privat konsumtion. De borgerliga
regeringarna lyckades hejda ökningen
av skattetrycket men orkade inte med att
också hejda de offentliga utgifternas
ökningstakt. Sedan 1980 bedrevs dock
en målmedveten besparingspolitik som
avbröts genom den socialdemokratiska
valsegern 1982. skattehöjningarna
sedan hösten 1982 har lett till att
tillväxtfaktorerna i ekonomin skadats
svårt. Enda lösningen på problemet är
en planmässig sänkning av skattetrycket
samtidigt med en minskning av de
offentliga utgifterna.
Bo Lundgren representerar
moderaterna i riksdagens
skatteutskott.
Sverige har världens högsta skattetryck.
Det har till stor del uppkommit som en
följd av medveten socialistisk politik.
Under de socialdemokratiska regeringsinnehaven anvisades så gott som alltid
kollektiva lösningar på samhällsproblem. Det innebar ökade offentliga utgifter som ledde till höjda skatter. Även
utformningen av konjunkturpolitiken bidrog till det ökade skattetrycket. När
ekonomin skulle stimuleras skedde det
genom ökade offentliga utgifter medan
åtstramningar genomfördes med hjälp av
skattehöjningar.
De ständiga skattehöjningarna tolererades uppenbarligen av en stor del av
väljarkåren. Sannolikt blev det så eftersom den höga tillväxttakten under efterkrigstiden medgav ökningar av såväl den
offentliga sektorn som den privata konsumtionen. I början av 1970-talet ändrades bilden. Samtidigt som tillväxttakten
avtog genomfördes en skatteomläggning
som innebar kraftigt höjda marginalskatter även för medelinkomsttagarna. Den
väsentligt högre inflationstakten ledde
tillsammans med den ökade progressionen i inkomstskatteskalan till automatiskt ökade skatteinkomster. Dessa intecknades snabbt – ofta, liksom under
1960-talet, genom ”reformer” som innebar automatiska utgiftsökningar i framtiden.
I mitten av 1970-talet stagnerade ökningstakten för statens inkomster genom
lägre tillväxt och eroderande skattebaser. Utgifterna fortsatte emellertid att
öka automatiskt. Resultatet blev ett svällande budgetunderskott (med undantag
för 1976 då de våldsamma löneökningarna medförde att det underliggande underskottet doldes).
Den ständiga ökningen av skattetrycket fram till 1976 var en starkt bidragande orsak till den försämrade tillväxttakten. skattebördan för låg- och medelinkomsttagare ökade kraftigt. Det blev
nödvändigt att kompensera särskilt barnfamiljerna vars skatter blev så höga att
det inte gick att försörja familjen på inkomsterna efter skatt. Självfallet innebar
kompensationen olika former av bidrag
som i sin tur finansierades genom skatter. Rundgången ökade kraftigt.
De borgerliga regeringarna lyckades
med uppgiften att hejda ökningen av
skattetrycket men orkade inte med att
också hejda de offentliga utgifternas
ökningstakt. Man hade inget stöd i något
allmänt krismedvetande i väljarkåren.
Samtidigt var den socialdemokratiska
oppositionen inte bara negativ till besparingar utan man föreslog nya utgifter. sedan 1980 bedrevs emellertid en målmedveten (om än till sin omfattning för liten)
besparingspolitik. Den socialdemokratiska valsegern innebar att denna utveckling bröts.
Ekonomins tillväxtfaktorer skadas
Det höga skattetrycket, särskilt de kraftiga skattehöjningar som har drabbat
hushållen sedan hösten 1982, är på väg
att leda till något som måste betecknas
som skattesystemets kollaps. Flera tillväxtfaktorer i ekonomin har skadats
svårt. De fortfarande alltför höga marginalskatterna (ofta kombinerade med avtrappade bidrag) motverkar arbete, företagande och sparande i ett läge när de
behövs stimuleras. Även indirekta skatteformer, som exempelvis de höga arbetsgivaravgifterna, gör stor skada.
315
Låt mig ge ett exempel. Om en småhusägare med 50 procents marginalskatt
anlitar en hantverkare (som själv betalar
sina arbetsgivaravgifter) för att utföra ett
arbete för 5 000 kr tas lO000 kr av hans
inkomster före skatt i anspråk. Hans arbetsgivare betalar dessutom nästan 4 000
kr i arbetsgivaravgifter. Hantverkaren
får efter arbetsgivaravgifter och inkomstskatt (även här 50 procent marginalskatt) behålla drygt l 500 kr av de
5 000 kr han debiterat för arbetet. Av de
ursprungliga 14 000 kr går alltså nästan
12 500 till den offentliga sektorn och bara
drygt l 500 kr till hantverkaren.
Givetvis finns alternativ för småhusä-
garen: Han kan betala svart, görajobbet
själv eller låta bli att utföra det. Alla
dessa alternativ är negativa för samhällsekonomin.
Alla skatter leder till snedvridningar i
ekonomin. Vissa former mer än andra.
Det är emellertid omöjligt att enbart genom omläggningar av beskattningen eller
genom ”nya” skattesystem lösa de problem det höga skattetrycket medför. I
såväl den svenska som internationella
skattedebatten förespråkas ibland infö-
rande av utgiftsskatt för att få en ekonomi med högt skattetryck att fungera. I ett
utgiftsskattesystem med oförändrat skattetryck blir emellertid skattesatserna
sannolikt ännu högre bl a till följd av en
förändrad skattebas.
En enda lösning
En politik som syftar till att sanera samhällsekonomin och trygga en god levnadsstandard måste utformas så att tillväxten stimuleras samtidigt som obalansen i statens affärer rättas till. Det krävs
316
alltså en kombination av successivt
sänkt skattetryck och offentliga besparingar. Besparingarna måste bli så stora
att de balanserar skattesänkningarna och
ger en nettominskning av budgetunderskottet.
skattesänkningarna måste naturligtvis
inriktas på de mest skadliga och snedvridande skatteformerna. Främst måste det
tillgängliga utrymmet användas för att
sänka de statliga inkomstskattesatserna.
Därmed kan beskattningen av inkomstökningar, nyföretagande och sparandeavkastning minska rejält. Skulle
utrymmet istället användas för att införa
högre grund- eller schablonavdrag minskar inte marginalskatten. Skulle det användas för att sänka kommunala skattesatser blir effekten liten.
Rundgången, som ökar hushållens
ekonomiska beroende och snedvrider
deras konsumtionsval måste också minska. För de flesta borde det vara självklart att en politik som leder till höga
bidrag och höga skatter skadar tvåfallt –
dels genom de höga skatterna och dels
genom bidragsberoendet.
Det moderata förslaget
Moderata Samlingspartiet lade i en partimotion i år fast målsättningen att på sikt
avskaffa den statliga inkomstskatten
utom vid mycket höga inkomster. Därmed skulle marginalskatten för de flesta
bli ca 30 procent. På utgiftssidan kompenseras detta genom att de specialdestinerade statsbidragen till kommunerna
tas bort. Reformen genomförs i den takt
den kommunala ekonomin medger en
anpassning till de minskade bidragen.
Det torde innebära två eller tre
mandatperioder.
Redan under kommande mandatperiod bör marginalskatten sänkas till 40
procent för inkomster upp till ca 140000
kronor samtidigt som marginalskattetaket sänks till högst 70 procent. Samtidigt
reformeras inom ett oförändrat kommunalt skatteuttag nuvarande regler för
grundavdrag. Det allmänna grundavdraget minskas och möjliggör att ett särskilt
grundavdrag på 15 000 kr per barn införs.
Därmed tas hänsyn till den skilda försö!jningsbördan mellan olika familjer genom sänkt skatt istället för genom höjda
barnbidrag.
Den ”rivstart” en borgerlig valseger i
höst måste innebära kräver att omfattande skattesänkningar genomförs. Det
är mot den bakgrunden oroande att såväl
centern som folkpartiet angripit de moderata skattesänkningsförslagen. Företrädare för bägge partierna har emellertid förespråkat sänkta skatter. Att de
egna förslagen inte är särskilt omfattande beror nog snarast på en oförmåga
att redovisa de besparingar som krävs
för större skattesänkningar.