Grethe Vaernö; de mänskliga rättigheterna och avspänningen

GRETHE VJERNÖ:
De mänskliga rättigheterna och.
avspanningen
Det är märkvärdigt svårt att få igång en
diskussion om sammanhanget mellan
mänskliga rättigheter ochfred i Europa,
konstaterar Grethe Vcernö. Den mest
väsentliga grunden till konflikt är det
sovjetiska undertryckandel av
Östeuropa. Utan en liberalisering i Öst
kan vi inte få en varaktig fred där vi i
samarbete kan bygga upp en
fredsbevarande struktur.
Grethe Vternö är stortingsrepresentant
för HrjJyre och medlem av
Utenrikskomiteen, motsvarigheten till
vårt utrikesutskott.
Behandlingen av frågan om de mänskliga
rättigheterna är ett av de vanskligaste
dilemman som västvärlden står inför i
arbetet för säkerhet och samarbete mellan Öst och Väst i Europa.
Västländerna kände det som en stor
och löftesrik seger, då bestämmelserna
om de mänskliga rättigheterna inarbetades som en central del av Helsingforsdeklarationen. Denna deklaration ligger
till grund för ett ömsesidigt nät av förpliktelser, som ett verkligt fredsarbete i
Europa måste vila på.
För dessa länder var en ”fredlig
förändringsprocess” – en liberalisering i
Öst – en förutsättning för att lösa Europas problem. Detta hoppades man uppnå
genom en kombination av militär avspänning, kommunikationer, kontakter
och ekonomiska initiativ kopplade till
sovjetiska eftergifter både i form av inre
liberalisering och i yttre uppträdande.
Efter Madrid-konferensen har ESKprocessen delat sig i två linjer: en huvudlinje i ESK-konferensen om nedrustning
i Stockholm och en sidolinje i expertkonferensen om mänskliga rättigheter i
Ottawa.
Det är en viss fara för att de mänskliga
rättigheterna skulle kunna skjutas åt sidan i ESK-processen. Vi möter i dag en
räcka åsikter som talar mot ett aktivt
samarbete för de mänskliga rättigheterna
i öst-väst-sammanhang:
– Ju större pressen från Väst på Sovjet om de mänskliga rättigheterna blir,
desto mindre kommer vi att uppnå, därför att den sovjetiska reaktionen har varit att strama åt.
– Vårt engagemang för de mänskliga
rättigheterna uppfattas som ett hot mot
själva det sovjetiska systemet. Därmed
ökar spänningen i stället för att minska.
Detta engagemang får därmed också
skulden, när vi icke uppnår något till exempel när det gäller nedrustning.
– Det hela är en illusion, därför att
Sovjet inte kan tillåta någon form av liberalisering om dess system skall bevaras.
– Vi uppmuntrar dissenter och opposition i Österupa. Vi påtar oss ett moraliskt ansvar, som vi icke är inställda på
att följa upp.
Till detta kan optimisterna svara att vi
absolut har uppnått något i riktning mot
att öppna samfunden i hela Östeuropa
för mera förbindelser och kontakter med
Västeuropa och att det mullrar och rör
på sig både i Polen, Östtyskland och
Ungern.
Olika grunduppfattningar
Bland dem som har samarbetat för och
stött avspänningspolitiken har det funnits många olika uppfattningar om vad
som varit fel i Europa. Med bland stöttepelarna fanns de, som menade att det
snarare var Väst som utgjorde problemet. För dem var avspänningspolitikens
stora uppgift att dämpa den västliga politiken. Fokusering på de mänskliga rättigheterna var en ovälkommen urspå-
ring.
Aktivt arbete för de mänskliga rättigheterna är också av underordnad betydelse för dem som har en nykter, realpolitisk hållning till möjligheterna att uppnå
väsentliga förändringar i det sovjetiska
systemet och till långsiktiga mål. För
dem blir det mera en fråga om ” konflikthantering” och påverkan på Sovjets
yttre uppträdande vid vaije tidpunkt.
Man går ut från att det består ett varak- 323
tigt motsättnings- och spänningsförhållande först och främst därför att Sovjet
är en maktpolitisk och expansiv supermaktsgranne – något som inte lär för-·
ändra sig i en handvändning. Man erkänner att insistering från Väst på förpliktelserna för de mänskliga rättigheterna är
en blandning av spilld möda och ett extra
irritationsmoment och koncentrerar sig
på de handlingar i ömsesidigt intresse,
som kan dämpa de militära motsättningarna och omöjliggöra bruk av vapen för
att främja politiska mål, i vaije fall mellan Öst och Väst.
Vi har också en mellangrupp av socialister i Europa, som kanske har en tendens att vara mindre absolut i sitt principiella fördömande av det kommunistiska
systemet men som reagerar mot brott
mot de lagar, som i teorien skulle gälla.
Från den gruppen hörs punktvis kritik
eller också koncentrerar man sig på områden, där man efter egen bedömning
menar att det borde vara möjligt för Sovjet att gå med påömsesidiga förpliktelser.
Häri kan ligga ett politiskt färgat önsketänkande, nämligen att om inte den socialistiska eller den kommunistiska staten kan ta till vara de mänskliga rättigheterna och friheterna, skulle det vara ett
totalt nederlag för alla som bekänner sig
till denna tro. Det ”bör” vara möjligt för
Sovjet att tillåta vissa fundamentala friheter. Några kanske kan ta till utgångspunkt Sovjets egen grundlag från 1977 –
läst genom våra glasögon. Något liknande tycks ligga bakom då enskilda grupper tar upp tillfälliga övergrepp mot t ex
religiösa eller etniska grupper eller yrkeskolleger.
De flesta har i alla fall en högre ambitionsnivå. De menar, att det måste finnas
324
något vi kan göra aktivt, vi själva och nu,
för att påskynda en utveckling, som är
oundviklig (hoppas vi). Många värderar
positivt det vi har uppnått och andra understryker, att om vi sopar problemet
med de mänskliga rättigheterna under
mattan kan detta verka förslöande på oss
själva och på vår förståelse för vad som
är orsak till problemen.
Vår hållning kommer naturligtvis att
bero på hur avgörande vi menar att frå-
gan om mänskliga rättigheter är för Europas framtid – hur stor del av öst-västkonflikten och spänningen som djupast
sett beror på situationen för de mänskliga rättigheterna. I detta sammanhang
bör påpekas, att det bara delvis är möjligt att skilja ut de mänskliga rättigheterna som ett separat ämne i Europa. Vi
står inför en syntes av ideologi, maktstruktur och nationell imperialism, där
läget för de mänskliga rättigheterna
”bara” är en funktion av alla dessa faktorer. Vi kan icke skilja kampen för de
mänskliga rättigheterna från kampen för
demokrati, för inre och yttre fred och för
stabilitet. Det kan icke bli en varaktig
fred i Europa förrän denna klyfta är
övervunnen.
Hur dialogen formar sig
Med det är märkvärdigt svårt att få igång
en diskussion om sammanhanget mellan
mänskliga rättigheter och fred i Europa.
Mycket ofta möter vi följande korttänkta
tankebanor:
– Klara övergrepp, tortyr, fängelse
för åsiktsyttringar är brott mot de antagna reglerna för mänskliga rättigheter.
– Respekt för de mänskliga rättigheterna är en förutsättning för inre fred.
Fred definieras då som positiv fred, frihet från förtryck ovanifrån, från passivt
och ”strukturellt” våld (enligt denna definition råder naturligtvis inte fred varken i Sovjet eller i de östeuropeiska länderna).
Så långt är det gott och väl. Men, i
stället för att göra den naturliga kopplingen mellan inre fred och internationell
fred, inskränker man fredsbegreppet
igen och går över till att prata om frånvaro av väpnad konflikt:
– Konflikten mellan Öst och Väst är
antingen en upprustningskonflikt eller en
supermaktskonflikt Hotet mot Västeuropa är ”bara” att bli indragen i en supermaktskonfrontation.
– Det egentliga fredsarbetet är därmed arbetet för nedrustning och mot
kärnvapen.
Vi kan icke skilja kampenför de
mänskliga rättigheternafrån
kampenför demokrati, för inre
och yttre fred ochför stabilitet.
Om vi går med på denna rad av argument, suddar vi ut den väsentligaste
grunden till konflikt i Europa – det sovjetiska undertryckaodet av Östeuropa.
Vi förlorar ur sikte att vi icke kan få en
varaktig fred, en positiv fred där vi i
samarbete kan bygga upp fredsbevarande strukturer, utan en liberalisering i
Öst.
Läget i Europa
Låt oss kortfattat se på några av de viktigaste sammanhangen mellan de mänskliga rättigheterna och fred i Europa.
– Den kommunistiska ideologien med
tonvikt på kollektiva rättigheter står i en
olöslig konflikt till kapitalismen. Den är i
sig själv en utmaning mot det västliga
systemet; den frammanar hos många en
föreställning om en väpnad revolution.
– Den totalitära strukturen blir med
nödvändighet ett undertryckande av individuella rättigheter och friheter. Av
detta följer en latent ” ofred” – en
tvångssituation som den västliga, internationaliserade och solidariserade människan icke kan vara likgiltig inför.
– En konsekvens är också att man får
ett slutet samfund, som kommer att få
samarbetsproblem med Väst av många
orsaker, både därför att Sovjet vill gardera sig mot smitta och påverkan och för
att systemen är så asymmetriska. I Väst
är enskilda människor och privata organisationer utrikespolitiska aktörer – de
agerar politiskt (också partipolitiskt)
som påtryckningsgrupper, i ekonomiska
transaktioner, i kultur och nu också i
säkerhetspolitik.
Den väsentligaste grunden till
konflikt i Europa: det sovjetiska
undertryckandel av Östeuropa.
Sovjet är däremot en centraldirigerad
och kontrollerad stat.
Medborgaren i Väst kräver i ökande
grad att regimen skall vara en legitim
representant för folket. Socialistiska totalitära regimer kan heller inte undgå
detta krav, när det yttrar sig – det har vi
sett i Polen. Detta kommer att bli en
källa till konstant spänning de kommande åren.
325
situationen för de mänskliga rättighe”
terna i Östeuropa är ett problem för sig.
Sovjetiskt undertryckande av dessa
stater hade under alla omständigheter
betytt att de mänskliga rättigheterna blivit satta ur spel. Det är icke möjligt att
upprätthålla individuell frihet i länder,
där befolkningen inte har handlingsfrihet. Dessutom brukas det totalitära systemet som kontrollmedel i form av nationell ideologi – både av den nationella
makteliten och av den yttre kontrollmakten.
Därmed har vi både samma slags samarbetsproblem som med Sovjet och dessutom det hot mot europeisk säkerhet,
som ligger i en på sikt instabil situation,
plus de samarbetsproblem, som består i
att dessa staters utrikespolitik dikteras
av sovjetiska intressen.
Framtiden
Vi kan konstatera att situationen för de
mänskliga rättigheterna i Östeuropa är
absolut väsentlig för vår framtid. Men
vad kan vi göra för att påverka den?
Vi har två huvudalternativ.
Åena sidan kan vi lägga oss på en kurs
där målet skall vara en normalisering av
förhållandena staterna emellan – ett
slags erkännande av att direkt, aktivt arbete för de mänskliga rättigheterna är
onyttigt, spänningsskapande och verkar
tvärt emot sin avsikt. Vi får låta bli att
prata om att vårt mål är att främja en
” fredlig förändringsprocess” och hoppas att tiden arbetar för oss.
Motargumenten är följande:
– Sovjet vet utmärkt väl, att vi i våra
hjärtan inte accepterar situationen var- 326
ken i Sovjet eller i Östeuropa. En sådan
politik skulle icke vara trovärdig.
– Vi kan aldrig bli så politiskt dresserade, att vi av olika hänsyn underlåter att
stödja dem som kämpar för de värden,
som är grundläggande för våra samfund
eller för grupper vi identifierar oss med
antingen det gäller fackföreningar, kvinnor eller religiösa och etniska grupper.
– Vi måste gå med på att stater engagerar sig i inre förhållanden i andra
länder och att detta är en tendens i utveckling.
– Vi är tvungna att följa ingångna avtal, därför att det vore meningslöst att
ingå nya avtal om vi inte håller fast vid
giltigheten i de avtal vi redan ingått och
för att vi måste upprätthålla respekten
för internationella förpliktelser.
– Vi kan inte tillåta, att Sovjet inhöstar vinsten av de bestämmelser och det
samarbete det själv önskat och glömmer
det som skulle vara dess eftergifter.
– Vi kan inte acceptera Sovjets
huvudargument, att de mänskliga rättigheterna är inre angelägenheter. Det
blir i ökande grad så att makthavarna i
ett land måste stå till ansvars utåt om de
vill bli uppfattade som legitima. Folkrättsligt har också förpliktelserna om de
mänskliga rättigheterna ingåtts inför ett
internationell forum.
– Dessutom vore det politiskt och nationellt oklokt att blunda för att just situationen för de mänskliga rättigheterna
i Öst är orsaken till spänning och oro.
Det skulle kunna leda vår egen säkerhets- och avspänningspolitik in på ett
önsketänkandets blindspår och förvirra
vårt eget medvetande om de djupare liggande orsakerna till konflikten.
– Sist men inte minst vi får inte ge
upp hoppet om att människorättsarbetet
har haft och i fortsättningen kan få en
viss verkan.
Det andra alternativet
Det andra alternativet är aktivt arbete.
Men hur?
Först och främst är det fråga om dialog, även om vi inte kan vänta någon
speciellt fruktbar dialog om människorätt mellan totalitära, kommunistiska
stater och demokratiska, pluralistiska.
Men vi kan fördjupa förståelsen för varandras synpunkter.
Vi bör utnyttja alla fora, på alla europeiska plan för att få fram vår syn på de
problem och konflikter, som uppstår på
grund av de östliga systemen och deras
sätt att förtrycka; på orsakerna till att vi
reagerar som vi gör och varför detta är så
viktigt; på hur respekt för mänskliga rättigheter leder till större internationell
fred genom solidaritet över gränserna.
Vi kan inte acceptera Sovjets
huvudargument, att de mänskliga rättigheterna är inre angelägenheter.
Vi bör föra fram vår syn på de politiska rättigheterna som förutsättning för
de ekonomiska rättigheterna och på sammanhanget mellan de individuella rättigheterna och ”folkens rättigheter” som
ett legitimitetsproblem. Vårt handikapp i
en sådan dialog är för övrigt att vi i våra
länder har en politisk och ideologisk
mångfald, som gör oss mera påverkbara
än vår motpart och försvagar vår ”förhandlingsposition”.
Vi bör också följa upp de konkreta
förpliktelserna i Helsingfors-avtalet.
Särskilt intressant är här en resolution
från Europarådet om en traktat om
skydd för dem som arbetar för de mänskliga rättigheterna enligt Helsingfors-avtalet. Man bör också sörja för att iaktta
helheten – inte splittra upp de mänskliga
rättigheterna så starkt att vi förlorar
känslan av att detta i verkligheten är en
fråga om diktatur mot demokrati.
Intressanta enstaka fakta inom denna
helhet kan för övrigt vara rättigheter,
som är definierade i den sovjetiska
grundlagen: frihetsbegreppet, likaberättigande, fackföreningsrättigheter och nå-
got, som inte har berörts, nämligen folk- 327
rätten i krig och särskilt undervisning om
detta inom västvärldens väpnade styrkor.
Detta är dubbelt undertryckt.
Ett specialproblem är hur vi skall behandla brott mot detta avtal i de östeuropeiska länderna. Det gäller både eventuell sanktionspolitik från Väst och vår
hantering av – eller förhållande till dissenters inom dessa länder. Detta kunde
vara ämnet till en helt ny artikel. Men
det belyser min slutsats, nämligen att
länderna i Väst mötte upp i Ottawa för
att diskutera det viktigaste och vanskligaste problemet i avspänningspolitiken
utan att detta problem beaktats i den offentliga opinionen och utan en genomarbetad, konsekvent strategi och med stor
potentiell politisk oenighet i ryggen.