Carl-Johan westholm; Vive SAMAK
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL-JOHAN WESTHOLM:
Vive SAMAK!
lhöstas gav Olle Svenning ut romanen
”Älska makten” som är ett politiskt
samtidsdokument. Han varnar för det
stora samförståndet mellan alla verkliga
ellerföregivna makteliter i dagens
Sverige. Sedan dess har de nordiska
arbetarrörelserna publicerat sin
SAMAK-rapport ’ ’Solidaritet för tillväxt
och sysselsättning”. Deras
rekommendation till samarbete mellan
regeringsmakt och organisationer gäller
tnbart i lägen där regeringarna är
socialdemokratiska.
Socialdemokraterna lyckades behålla
regeringsmakten i valet 1985 men de har
däremot som alltid bekymmer med
klyftan mellan ambitionerna hos den lilla
ideologiskt medvetna eliten inom
rörelsen och de vanliga väljarna,
konstaterar Carl-Johan Westholm.
Fil dr Carl-Johan Westholm är chef
för Näringslivets Ekonomifakta och
verkställande ledamot i Ratios
vetenskapliga råd.
Olle Svenning, en gång en av Erlanders
pojkar, numera ledarskribent i tidningen
Arbetet i Malmö, har under hösten utkommit med en uppmärksammad roman, ”Älska makten” (Tidens förlag).
Svensk Tidskrifts redaktion har vänligt
nog bett mig att recensera. Handlingen
är i korthet följande:
statssekreterare Henrik Ärlestig har
gjort karriär på Handels och skrapat ihop
en egen förmögenhet. Han är socialdemokrat. Den andra huvudpersonen heter
Tobias, socialdemokrat och statsvetare.
Som assistent vid ett universitet i södra
Sverige har han forskat om arbetarrörelsens historia.
statssekreterare Ärlestig grundar organisationen Vive med representanter
för olika delar av Sverige: fackföreningsrörelsen, arbetsgivare, företagsledare
etc. Författaren låter Ärlestig planera en
statskupp med denna organisation som
drivande. Henrik Ärlestig anställer Tobias för att vara sekreterare i Vive. Romanen slutar när Tobias installerar sig
vid en forskningsinstitution i Italien efter
att ha upptäckt kupplanerna och oskadliggjorts.
Framställningen skall inte här bedö-
mas som roman utan som ett politiskt
samtidsdokument.
Henrik Ärlestig lanserar som slagord
för organisationen Vive ” Det skapande
folkhemmet” . Han är begåvad och
smart, besläktad med Arne Treholt, den
norske åsiktsagenten; den sökande, efter
en sekund fladdrande blicken, målmedvetenheten och samtidigt oklarheten om
var lojaliteterna ligger. Sammanvävningen av idealism, egoism och ideologi.
Tobias är begåvad och träaktig. Hans
utredningar kallas ”forskning” – handl
36
lar om saker som en gång skämtsamt
benämndes ”havets betydelse för sjöfarten”. Dvs ett antal nonsensuppsatser,
som på ett invecklat samhällsvetenskapligt språk beskriver vad de flesta kan
räkna ut själva.
Författaren vill varna – inte för Treholt utan för det stora samförståndet
mellan alla verkliga eller föregivna makteliter, i dagens Sverige – och det är då
ett samförstånd på odemokratisk grund.
SAMAK-rapporten
Man skulle kunna säga att detta är vällovligt men en aning teoretiskt. Men ett
par månader efter det att Svennings roman utkom, publicerade de nordiska arbetarrörelserna sin SAMAK-rapport
”solidaritet för tillväxt och sysselsättning” . På engelska talas det t o m i en
rapport om produktiv rättvisa (till skillnad från den distributiva rättvisa som
enligt i Sverige okända utländska debattörer brukar anges som fördelningspolitikens utgångspunkt). SAMAK-rapporten
bekräftar att klasskampen är vunnen.
Arbetsgivarna är besegrade. Men däremot är inte den politiska kampen vunnen. Fortfarande kan folken i de nordiska länderna rösta fram borgerliga regeringar. Därför gäller deras rekommendation till samarbete mellan regeringsmakt
och organisationer enbart lägen där regeringarna är socialdemokratiska. Då skall
regeringarna få utöva starkt inflytande
över lönebildningen som skall ske genom
centrala avtal. Å andra sidan skall facket
få bestämma ganska mycket om skatter
och andra lagar. Skulle det däremot vara
en borgerlig regering, lämnas inga förslag till hur de fackliga organisationerna
bör samarbeta med en sådan regering.
– – — —–
Svennings funderingar
Olle Svenning lyckas nog ganska bra
med miljöbeskrivningarna av Henrik Ärlestig och Tobias, med undantag av att
han tillskriver Ärlestig en konstsmak
som är under den nivå som sannolikt
Svenning avsett. Man får sympati för
Tobias hustru Lena. Vem av de två huvudpersonerna, Henrik eller Tobias,
som är det största kräket kan man kasta
tärning om. Henrik utnyttjar naturligtvis
Tobias. Men Tobias i sin tur har utnyttjat
ett antal människor under årens lopp när
han hållit obegripliga föredrag vid arbetarkommunerna runt om i landet. Det är
katten på råttan och råttan på repet. Ett
avsnitt i boken förklarar kanske Olle
Svennings starka personliga engagemang
i arbetarklassen och de enskilda arbetarna och hans upptäckt att arbetarklassen inte kan gråta eller lida, bara de enskilda arbetarna. Men detta stämmer
inte riktigt med klasskampsteorierna,
vilket är anledningen till många av hans
funderingar i bl a den senaste romanen.
Citatet lyder:
Lena hade sagt då, att hon hade svårt med
den där masshysterin och den kollektiva
massbekännelsen, ”och så mycket våld”.
Han såg på henne, betraktade henne, som
en av de där människorna som brukade
stå längs gatorna och titta på l maj-demonstrationerna och le litet överlägset.
Och han berättade om sin barndom, högt~
den vid demonstrationen, den självklara
gemenskapen och att hans släktingar fick
sitt människovärde bekräftat genom att se
att de kämpade för samma saker som s1
många andra, att de tillhörde en klas som
gjorde anspråk på att sköta hela samhället
med en moral som uteslöt att andra berikade sig på deras arbete. ”Din djävla bor·
gerliga individuali m, den sorts frihet ni
predikar, är bara ett sätt att lura arbetar·
klassen. ” Hon hade kallat honom ”sentimental” och ”en skrämd romantiker” och
sagt att socialismen erövras väl inte, om ni
bara repeterar historieböckerna.
Både Henrik och Tobias bekänner sig
till den politiska organisation som grundas på traditionen att kämpa för ”den
klass som gjorde anspråk på att sköta
hela samhället med en moral som uteslöt
att andra berikade sig på deras arbete”.
Tdl Henriks fördel skall sägas att han
förmodligen inte tror på detta självbedrä-
geri, medan det däremot är Tobias utgångspunkt, såväl för personliga, politiska som förmodligen statsvetenskapliga strävanden.
Lena är mer borgerlig men hon svarar
inte att det är struntprat från Tobias sida
– då skulle ju det äkta paret inte gått
ihop och inte historien heller eftersom så
många människor baserar sin politik och
sin verklighetsbild på nollsummespelet:
”om Du får det bättre, får jag det sämre”. Istället svarar Lena att ”socialismen erövras väl inte, om ni bara repeterar historieböckerna” .
Det är alltså en socialism på offensiven, som har lagt in högsta växeln och
som nu skall till att köra i mål. Henrik
Ärlestig har märkt att det behövs litet
extra för att åstadkomma den manövern,
och bildar Vive.
Efter 1985 års val
Socialdemokratin lyckades behålla regeringsmakten i valet 1985 i Sverige. Att
37
äga att socialdemokraterna står ideologiskt tomhänta är en borgerlig önskedröm. Däremot har de som alltid bekymmer med klyftan mellan ambitionerna
hos den lilla ideologiskt medvetna eliten
inom rörelsen och de vanliga väljarna,
även socialdemokratiska väljare. (Jfr
R Michels: Organisationer och demokrati, Ratio, 1983.) De har också svårt att
hantera fackets maktposition. Sverige är
numera i långa stycken socialiserat. Ett
tecken på detta är att det är fackföreningarna som nu har till uppgift att hålla
nere löneökningarna, precis som i helsocialistiska länder.
SAMAK-författarna, där Henrik Ärlestigs namn kunde ha återfunnits, diskuterar inte målet utan medlet.
Målet är ett alltmer jämlikt, politiserat
samhälle.
På den borgerliga sidan råder förvirring efter t985 års val. Inget av partierna
ställer ens hittills helt och hållet upp på
att alla alltid skall få behålla minst hälften av en inkomstökning efter skatt och
bidrag. Det borgerliga parti som går mest
framåt vägrar att uttala någon klar ambition att få ned den offentliga sektorns
storlek inom överblickbar tid.
Vive är nog en onödig sak, egentligen,
för att förverkliga Henrik Ärlestigs ideologiska uppfattningar i gränsskiktet mellan nordisk socialism och kontinental ocialkonservatism.
Vive SAMAK!
lhöstas gav Olle Svenning ut romanen
”Älska makten” som är ett politiskt
samtidsdokument. Han varnar för det
stora samförståndet mellan alla verkliga
ellerföregivna makteliter i dagens
Sverige. Sedan dess har de nordiska
arbetarrörelserna publicerat sin
SAMAK-rapport ’ ’Solidaritet för tillväxt
och sysselsättning”. Deras
rekommendation till samarbete mellan
regeringsmakt och organisationer gäller
tnbart i lägen där regeringarna är
socialdemokratiska.
Socialdemokraterna lyckades behålla
regeringsmakten i valet 1985 men de har
däremot som alltid bekymmer med
klyftan mellan ambitionerna hos den lilla
ideologiskt medvetna eliten inom
rörelsen och de vanliga väljarna,
konstaterar Carl-Johan Westholm.
Fil dr Carl-Johan Westholm är chef
för Näringslivets Ekonomifakta och
verkställande ledamot i Ratios
vetenskapliga råd.
Olle Svenning, en gång en av Erlanders
pojkar, numera ledarskribent i tidningen
Arbetet i Malmö, har under hösten utkommit med en uppmärksammad roman, ”Älska makten” (Tidens förlag).
Svensk Tidskrifts redaktion har vänligt
nog bett mig att recensera. Handlingen
är i korthet följande:
statssekreterare Henrik Ärlestig har
gjort karriär på Handels och skrapat ihop
en egen förmögenhet. Han är socialdemokrat. Den andra huvudpersonen heter
Tobias, socialdemokrat och statsvetare.
Som assistent vid ett universitet i södra
Sverige har han forskat om arbetarrörelsens historia.
statssekreterare Ärlestig grundar organisationen Vive med representanter
för olika delar av Sverige: fackföreningsrörelsen, arbetsgivare, företagsledare
etc. Författaren låter Ärlestig planera en
statskupp med denna organisation som
drivande. Henrik Ärlestig anställer Tobias för att vara sekreterare i Vive. Romanen slutar när Tobias installerar sig
vid en forskningsinstitution i Italien efter
att ha upptäckt kupplanerna och oskadliggjorts.
Framställningen skall inte här bedö-
mas som roman utan som ett politiskt
samtidsdokument.
Henrik Ärlestig lanserar som slagord
för organisationen Vive ” Det skapande
folkhemmet” . Han är begåvad och
smart, besläktad med Arne Treholt, den
norske åsiktsagenten; den sökande, efter
en sekund fladdrande blicken, målmedvetenheten och samtidigt oklarheten om
var lojaliteterna ligger. Sammanvävningen av idealism, egoism och ideologi.
Tobias är begåvad och träaktig. Hans
utredningar kallas ”forskning” – handl
36
lar om saker som en gång skämtsamt
benämndes ”havets betydelse för sjöfarten”. Dvs ett antal nonsensuppsatser,
som på ett invecklat samhällsvetenskapligt språk beskriver vad de flesta kan
räkna ut själva.
Författaren vill varna – inte för Treholt utan för det stora samförståndet
mellan alla verkliga eller föregivna makteliter, i dagens Sverige – och det är då
ett samförstånd på odemokratisk grund.
SAMAK-rapporten
Man skulle kunna säga att detta är vällovligt men en aning teoretiskt. Men ett
par månader efter det att Svennings roman utkom, publicerade de nordiska arbetarrörelserna sin SAMAK-rapport
”solidaritet för tillväxt och sysselsättning” . På engelska talas det t o m i en
rapport om produktiv rättvisa (till skillnad från den distributiva rättvisa som
enligt i Sverige okända utländska debattörer brukar anges som fördelningspolitikens utgångspunkt). SAMAK-rapporten
bekräftar att klasskampen är vunnen.
Arbetsgivarna är besegrade. Men däremot är inte den politiska kampen vunnen. Fortfarande kan folken i de nordiska länderna rösta fram borgerliga regeringar. Därför gäller deras rekommendation till samarbete mellan regeringsmakt
och organisationer enbart lägen där regeringarna är socialdemokratiska. Då skall
regeringarna få utöva starkt inflytande
över lönebildningen som skall ske genom
centrala avtal. Å andra sidan skall facket
få bestämma ganska mycket om skatter
och andra lagar. Skulle det däremot vara
en borgerlig regering, lämnas inga förslag till hur de fackliga organisationerna
bör samarbeta med en sådan regering.
– – — —–
Svennings funderingar
Olle Svenning lyckas nog ganska bra
med miljöbeskrivningarna av Henrik Ärlestig och Tobias, med undantag av att
han tillskriver Ärlestig en konstsmak
som är under den nivå som sannolikt
Svenning avsett. Man får sympati för
Tobias hustru Lena. Vem av de två huvudpersonerna, Henrik eller Tobias,
som är det största kräket kan man kasta
tärning om. Henrik utnyttjar naturligtvis
Tobias. Men Tobias i sin tur har utnyttjat
ett antal människor under årens lopp när
han hållit obegripliga föredrag vid arbetarkommunerna runt om i landet. Det är
katten på råttan och råttan på repet. Ett
avsnitt i boken förklarar kanske Olle
Svennings starka personliga engagemang
i arbetarklassen och de enskilda arbetarna och hans upptäckt att arbetarklassen inte kan gråta eller lida, bara de enskilda arbetarna. Men detta stämmer
inte riktigt med klasskampsteorierna,
vilket är anledningen till många av hans
funderingar i bl a den senaste romanen.
Citatet lyder:
Lena hade sagt då, att hon hade svårt med
den där masshysterin och den kollektiva
massbekännelsen, ”och så mycket våld”.
Han såg på henne, betraktade henne, som
en av de där människorna som brukade
stå längs gatorna och titta på l maj-demonstrationerna och le litet överlägset.
Och han berättade om sin barndom, högt~
den vid demonstrationen, den självklara
gemenskapen och att hans släktingar fick
sitt människovärde bekräftat genom att se
att de kämpade för samma saker som s1
många andra, att de tillhörde en klas som
gjorde anspråk på att sköta hela samhället
med en moral som uteslöt att andra berikade sig på deras arbete. ”Din djävla bor·
gerliga individuali m, den sorts frihet ni
predikar, är bara ett sätt att lura arbetar·
klassen. ” Hon hade kallat honom ”sentimental” och ”en skrämd romantiker” och
sagt att socialismen erövras väl inte, om ni
bara repeterar historieböckerna.
Både Henrik och Tobias bekänner sig
till den politiska organisation som grundas på traditionen att kämpa för ”den
klass som gjorde anspråk på att sköta
hela samhället med en moral som uteslöt
att andra berikade sig på deras arbete”.
Tdl Henriks fördel skall sägas att han
förmodligen inte tror på detta självbedrä-
geri, medan det däremot är Tobias utgångspunkt, såväl för personliga, politiska som förmodligen statsvetenskapliga strävanden.
Lena är mer borgerlig men hon svarar
inte att det är struntprat från Tobias sida
– då skulle ju det äkta paret inte gått
ihop och inte historien heller eftersom så
många människor baserar sin politik och
sin verklighetsbild på nollsummespelet:
”om Du får det bättre, får jag det sämre”. Istället svarar Lena att ”socialismen erövras väl inte, om ni bara repeterar historieböckerna” .
Det är alltså en socialism på offensiven, som har lagt in högsta växeln och
som nu skall till att köra i mål. Henrik
Ärlestig har märkt att det behövs litet
extra för att åstadkomma den manövern,
och bildar Vive.
Efter 1985 års val
Socialdemokratin lyckades behålla regeringsmakten i valet 1985 i Sverige. Att
37
äga att socialdemokraterna står ideologiskt tomhänta är en borgerlig önskedröm. Däremot har de som alltid bekymmer med klyftan mellan ambitionerna
hos den lilla ideologiskt medvetna eliten
inom rörelsen och de vanliga väljarna,
även socialdemokratiska väljare. (Jfr
R Michels: Organisationer och demokrati, Ratio, 1983.) De har också svårt att
hantera fackets maktposition. Sverige är
numera i långa stycken socialiserat. Ett
tecken på detta är att det är fackföreningarna som nu har till uppgift att hålla
nere löneökningarna, precis som i helsocialistiska länder.
SAMAK-författarna, där Henrik Ärlestigs namn kunde ha återfunnits, diskuterar inte målet utan medlet.
Målet är ett alltmer jämlikt, politiserat
samhälle.
På den borgerliga sidan råder förvirring efter t985 års val. Inget av partierna
ställer ens hittills helt och hållet upp på
att alla alltid skall få behålla minst hälften av en inkomstökning efter skatt och
bidrag. Det borgerliga parti som går mest
framåt vägrar att uttala någon klar ambition att få ned den offentliga sektorns
storlek inom överblickbar tid.
Vive är nog en onödig sak, egentligen,
för att förverkliga Henrik Ärlestigs ideologiska uppfattningar i gränsskiktet mellan nordisk socialism och kontinental ocialkonservatism.