Gunnar Heckscher; U-landsdebatten och verkligheten
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
r
l
GUNNAR HECKSCHER:
U-landsdebatten och
verkligheten
l opposition mot
kolonialmakterna började
många f d kolonier tillämpa den
centraliserade socialistiska
planhushållning som utvecklats
i Sovjetunionen och som aldrig
någonstans fungerat
tillfredsställande. Resultatet ser
vi nu när land efter land överger
den sovjetiska modellen.
Men marknadsekonomin
ensam räcker inte, konstaterar
Gunnar Heckscher i sin analys
av u-ländernas
utvecklingspolitik. Det är
samspelet mellan många olika
faktorer som befolkningspolitik,
jordbruks- och
industriutveckling och tillgång
på välutbildade som bestämmer
u-ländernas möjligheter att nå
tillfredsställande ekonomisk
styrka och levnadsstandard.
Professorn i statskunskap,
Gunnar Heckscher, har varit
ambassadör i Indien och Japan.
I
den nutidau-landsdebatten förekommer många verklighetsfrämmande
slagord och mycket slarvigt tänkande. Det böljar med själva ordet ”utvecklingsländer”. Åtskilliga av de länder det
handlar om kännetecknas just av att de
inte utvecklas, och å andra sidan är det
industriländerna som under de senaste
årtiondena främst har varit bärare av den
starka och snabba ekonomiska utvecklingen i världen.
Förr hette det ”underutvecklade”
länder. Det uttrycket hade åtminstone en
begriplig innebörd. Det avsåg länder som
inte förmådde utnyttja sin utvecklingspotential. ”Fattiga” länder och folk är
igen något annat. Det är inte nödvändigt
de ursprungligen fattigaste folken som är
mest oförmögna att satsa på industriell
och annan ekonomisk utveckling. Särskilt felaktigt är det att betrakta rikedom
eller brist på råvaror som den avgörande
utvecklingsfaktorn. Flera av de nyindustrialiserade länderna (”NIC’s”) i Ostoch Sydostasien är extremt råvarufattiga.
Just därför kvarstår frågan varför somliga länder har svårare än andra att begagna sina utvecklingsmöjligheter. Till
en böljan får man då komma ihåg att
också folken i Västerlandet behövde
rundlig tid innan de kom någon vart med
detta. Exempel på den saken finns på
nära håll. Under nästan hela 1800-talet
var Sverige ett klart underutvecklat
land, och ehuru utvecklingen hos oss,
när den väl kommit i gång, gick snabbare än på de flesta andra håll tog det
ändå fem-sex årtionden därefter innan
det svenska näringslivet och den svenska levnadsstandarden hade kommit i
nivå med vad som utmärkte Belgien,
Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland.
Det gamla kolonialsystemet
I många utomeuropeiska länder skyller
man nu för tiden sina problem på det
gamla kolonialsystemet och dess bärare.
Dessa beskyllningar riktas i Indien, Malaysia och Öst-Afrika mot engelsmännen
liksom i Algeriet och Vietnam mot fransmännen. Och visst ligger det något i den
kritiken. Ofta försummade de styrande i
moderlandet att satsa på koloniernas utveckling. När Indonesien frigjordes från
Nederländerna fanns där inte mera än
Det är märkligt att manfortfarande vill skylla på ett kolonialvälde
som upphörde för nära fyrtio år
sedan.
2-300 indonesier som hade fått högskoleutbildning, trots att den totala befolkningen redan då uppskattades till 70 miljoner.
Men resonemanget skall inte föras till
överdrift. Utomeuropeiska länder som i
huvudsak behöll sin nationella självständighet – Etiopien, Iran, Thailand –
uppvisade inte någon snabbare eller
mera gynnsam utveckling än de som varit kolonier. Korea och Taiwan, därjapanerna utövat ett järnhårt kolonialvälde,
hör till de områden där ekonomien under
de senaste årtiondena utvecklats snabbast och mest lyckosamt. I Indien och
Pakistan finns vägar och järnvägar som
byggdes under kolonialtiden och fortfarande är mycket betydelsefulla för ekonomin. En hög militär i New Delhi sade
397
mig för övrigt för tjugo år sedan att engelsmännen efterlämnat ”en bra arme, en
bra förvaltning – och världens sämsta
mat”. Över huvud taget kan det synas
märkligt när man i länder av denna typ
fortfarande vill skylla på ett kolonialvälde som upphörde för nära fyrtio år
sedan.
Den sovjetiska modellens fiasko
Den ursprungligen negativa inställningen
till de västerländska kolonialmakterna
hade kanske också sin betydelse för de
nya ländernas val av ekonomisk politik.
De forn·a herrarna hade tillämpat mer eller mindre utpräglat marknadsekonomiska system. Alltså, resonerade somliga av
de nya ledarna, borde man gå andra vä-
gar. Den centraliserade socialistiska
planhushållning som utvecklats i Sovjetunionen förmodades erbjuda möjligheter
till snabb ekonomisk utveckling och rationell hushållning med knappa, för utvecklingen nödvändiga resurser. Den
skulle också möjliggöra rättvis fördelning av konsumtionsmöjligheterna mellan olika grupper av medborgare. Importen från Västerlandet skulle begränsas
genom egen produktion av sådant som
tidigare hade köpts därifrån. Inte bara i
Mao Zedongs Kina och Ho Chi Minhs
Vietnam utan också i Nehrus Indien och
en rad andra länder som inte egentligen
hörde till den kommunistiska maktsfären
hoppades man mycket på de framgångar
ett socialistiskt system skulle kunna
medföra.
Vi har nu resultatet inför ögonen. Så-
som energiskt framhålls av Staffan Burenstam Linder i hans bok ”Den nya
världen” (Timbro 1986) har den från
Sovjetunionen härrörande modellen ald- 398
rig någonstans fungerat tillfredsställande, och den har nu genomgående böljat
överges, kanske rentav i Sovjetunionen
själv. I valje fall saknar den anseende
överallt annars.
Burenstam Linder citerar Deng Xiaoping, fordom en av Maos medarbetare,
som 1984 yttrade: ”Om det kapitalistiska
systemet inte garanteras i Hongkong och
på Taiwan, kan välståndet och stabiliteten där inte upprätthållas.” Däremot visade sig ”det stora språnget” i Maos
Kina vara ett ödesdigert misstag, som
kostade många miljoner kineser livet.
Alla de nyindustrialiserade länderna har
vunnit sina framgångar inom ramen för
marknadsekonomiska system. Också på
det av naturen gynnade Sri Lanka var
den ekonomiska utvecklingen ogynnsam
så länge man gav fördelningspolitik företräde framför tillväxt. Först när politiken
lades om efter 1977 års val blev det bättre – att förbättringen senare hejdats genom konflikter mellan singaleser och tamiler är en annan historia. I Indien började motsvarande förändring, med gynnsamma tendenser som resultat, redan på
Indira Gandhis tid och har fortsatt sedan
Rajiv Gandhi efterträdde henne. Omläggningen av den kinesiska politiken är
väl känd, och även i Vietnam framträder
tecken på att något liknande kan vara på
väg.
Marknadsekonomin ensam räcker
inte
Burenstam Linders framställning skulle
kanske kunna komma någon att tro att
det hela är ganska enkelt: marknadsekonomi och frihandel ger framgång, medan
socialism och särskilt centraliserad socialism bara åstadkommer stagnation.
Men även om det senare kanske är riktigt vore det förhastat att ta det förra
antagandet för givet.
Först och främst finns det länder som
har hållit fast vid marknadsekonomin
men ändå klarar sig ganska illa. Det gäller exempelvis om Chile och Filippinerna. För det andra innebär det system
som nu synes ha en viss framgång i Kina
inte att man helt har släppt socialismen.
De större företagen förblir i statens eller
städernas ägo. Man nöjer sig med att ge
företagsledningarna (som alltså inte är
ägare) stor självständighet och ekonoDenfrån Sovjetunionen härrörande modellen har aldrig någonstans fungerat tillfredsställande.
miskt ansvar. Ännu är det omöjligt att
besvara frågan om ett sådant offentligt
ägande utan nämnvärd inblandning kommer att fungera så mycket annorlunda än
institutionellt ägande genom försäkringsbolag och liknande företag. För det tredje har en del av Nie-länderna på senare
tid råkat ut för samma slags svårigheter
som man brukar kunna iaktta i västerländska industriländer. Det gäller i särskilt hög grad om Singapore, som så att
säga slagit huvudet i taket. Och för det
fjärde har marknadshushållningen i de
nyindustrialiserade länderna, liksom i
Japan, byggt på ett så nära samarbete
mellan staten och de privatägda företagen att det är allt annat än lätt att säga
vem som styr och vem som blir styrd.
Ingen motsats mellan statens och
företagens intressen
Över huvud taget är ett betecknande
drag i de sydostasiatiska Nie-ländernas
och i Japans samhällsliv att man inte räknar med något principiellt motsatsförhållande mellan statens (allmänhetens) och
de privatägda företagens intressen, liksom hela sinnet för klasstillhörighet och
klasskamp är mycket mindre utvecklat
än i Västerlandet. Där påtagliga intressemotsättningar finns får de vanligen komma till uttryck, men de uppfattas inte
som regel utan som undantag.
Alla de nyindustrialiserade länderna har vunnit sinaframgl/zngar
inom ramen för marknadsekonomiska system.
Mycket tyder på att detta är något som
gynnat den ekonomiska tillväxten. De
fördelningspolitiska verkningarna har
inte heller varit negativa. Såsom Burenstam Linder visar är inkomstfördelningen i Japan och på Taiwan snarast något
jämnare än i Sverige och i vaJje fall mycketjämnare än i Tanzania. Andra sociala
indikatorer, såsom den genomsnittliga
återstående livslängden vid födelsen,
livsmedelsintaget uttryckt i kalorier och
proteinförsöJjningen, ligger också högt i
Hongkong, Japan, Singapore och
Taiwan. Där marknadshushållningens
(och styrningens) möjligheter missbrukats till fördel för ett litet fåtal och till
skada för de breda lagren, såsom på Filippinerna, fungerar å andra sidan också
det ekonomiska systemet på ett allt annat än tillfredsställande sätt.
399
Livsmedelsförsörjningen
En viktig aspekt är livsmedelsförsöJjningen. I västeuropeiska länder som
England, Sverige och Tyskland böJjade
den industriella revolutionen på allvar
först sedan jordbruket blivit mera produktivt till följd av skiftet och därmed
förknippade reformer. På motsvarande
sätt förhåller det sig troligen annorstädes
i världen. Den förbättrade tillgången på
livsmedel i Indien är det mest positiva
draget i landets nuvarande situation, medan de stora satsningarna på tung industri på 1950- och 1960-talen inte i någon
nämnvärd grad höjde den allmänna levnadsstandarden eller gav landet avsedd
ekonomisk styrka. Endast i några undantagsfall (Hongkong, Malaysia och Singapore) har det varit möjligt att uppnå
gynnsam industriutveckling trots att man
varit beroende av importerade baslivsmedel.
Befolkningsfrågan
Livsmedelsförsäljningen står naturligtvis i samband med befolkningsutvecklingen. Men inte heller i det avseendet
kan man iaktta några enkla allmängiltiga
sammanhang. Några av de ekonomiskt
mest framgångsrika länderna i Ost- och
Syrlostasien hör till de mest tättbefolkade i världen. Taiwan, som har mer än
dubbelt så stor befolkning som Sverige
på en tolftedel av Sveriges yta, är helt
självförsäljande med alla nödvändiga
livsmedel.
Samtidigt är det omöjligt att förneka
att snabb folkökning ofta är en faktor
som hämmar utvecklingen. Det var ett
stort misstag när en del av de nya länderna på FN:s befolkningskonferens
sökte hävda att deras höga födelsetal
400
inte skulle ha något att göra med deras
ekonomiska problem.
Kanske kan det hela sammanfattas ungefär så här. Okontrollerad befolkningsökning på landsbygden kan skapa svält
om inte jordbrukets produktion ökar i
minst samma takt som befolkningen antingen genom nyodlingar eller genom
höjd produktivitet. Den driver också arbetslös ungdom att söka sig in till stä-
derna där den bildar ett proletariat för
såvitt inte industrialiseringsprocessen
har tillräcklig dynamik. Indien har på senare tid undgått det första problemet
därför att jordbruket blivit mycket mera
produktivt, men däremot inte det andra.
Sydkorea har klarat båda: livsmedelsförsöijningen har blivit mycket bättre och
industrin suger upp åtminstone huvuddelen av den växande arbetsstyrkan.
Därtill kommer, att det är ojämförligt
mycket lättare att få familjeplanering till
stånd i industriområdena än det är på
landsbygden. I jordbruksbygderna betraktas barn alltjämt som en ekonomisk
tillgång därför att de dels utgör billig arbetskraft och dels garanterar föräldrarnas ålderdomsförsöijning. Industrialisering leder å andra sidan nästan automatiskt till att födelsekontroll kan accepteras. Befolkningspolitik, jordbruksutveckling och industriutveckling står i
ömsesidigt sammanhang med varandra.
Utomekonomiska faktorer
Men det går inte heller att bortse från de
utomekonomiska faktorerna. De nyindustrialiserade länderna är alla sådana
som under relativt lång tid har haft yttre
fred, om också för Koreas och Taiwans
del en något osäker fred, och som betraktar ekonomisk utveckling som mera
angelägen än politisk maktutövning
utanför de egna gränserna. De har vidare, ibland med chockerande hårda metoder, lyckats vinna och bevara en viss
stabilitet i det inre, så att eventuella
statskupper haft begränsade verkningar
utanför den lilla styrande kretsen och
inte vållat upplösning i samhället som
helhet.
De är slutligen inte heller vad Gunnar
Myrdal kallar ”mjuka länder”, dvs så-
dana där ledningen avstår från att ställa
krav på medborgarna. Alla utövar de en
Underutvecklingen i många
länder gäller lika mycket också
förmågan att bedöma det egna
samhällets möjligheter och behov.
sträng – enligt västerländska begrepp
ofta alltför sträng – samhällsdisciplin
och håller upplösande krafter nere, när
de så finner behövligt också med påtagligt repressiva åtgärder.
Den offentliga förvaltningen
En annan faktor som sammanhänger
med politiken är tillvaron av en någorlunda effektiv offentlig förvaltningsapparat med ämbets- och tjänstemän som
inte är så underbetalade att mutorna utgör deras huvudsakliga levebröd. Frånvaron av den resursen hör till de faktorer
som länge fördröjde utvecklingen i Indonesien liksom den ännu är ytterst påtaglig i en rad afrikanska stater. Å andra
sidan torde fortbeståndet av det traditionella fasta förvaltningssystemet i Indien
efter frigörelsen från det koloniala väldet
ha spelat stor roll för att bevara landets
sammanhållning, inte minst under den
ekonomiska äventyrspolitikens tid på
1950- och 1960-talen. När lndira Gandhi
åsidosatte de ämbetsmän hon kallade
”brown Sahibs” till förmån för sina politiska eller personliga gunstlingar blev
statsmakten opålitlig, fragmenterad och
ineffektiv.
Vad man ibland har svårt att inse- för
den delen också i Västerlandet – är
nämligen att det inte är omfattningen av
statsmaktens åtaganden som är avgörande för dess styrka, utan förmågan att
Rasistiska tendenser är minst lika
vanliga hos asiatiska och afrikanska folk som bland västerlänningar.
med omsorg och kraft fullgöra vad den
åtagit sig, det må sedan var mycket eller
litet. l många u-länder har man lagt på de
offentliga organen uppgifter vilkas omfattning och svårighetsgrad inte alls står i
någon proportion till deras förmåga att
lösa dem. Då går det vanligen illa. Och
det borde egentligen vara självklart att
den administrativa underutvecklingen
får särskilt svåra verkningar i länder där
man söker styra ekonomin i enlighet med
uppgjorda planer.
Man måste komma ihåg att underutvecklingen i många länder inte bara gäller ekonomisk produktivitet och levnadsstandard utan lika mycket också
förmågan att bedöma det egna samhällets möjligheter och behov. Mot den bakgrunden förstår man lätt hur orealistiskt
det var när det gjordes gällande att iländernas utvecklingsbistånd helt skulle
401
styras av u-landsregeringarnas uttalade
önskemål. Dessa önskemål saknade ofta
reellt underlag, och det skulle biståndsgivarna alltså inte ha lov att yttra sig om!
Följden blev att välbehövliga biståndsmedel inte sällan satsades på obehövliga
eller helt orimliga projekt. Inte heller den
svenska biståndspolitiken saknar exempel på att sådant förekommit.
Utbildningen och andra kulturella
faktorer
En annan för utvecklingen betydelsefull
omständighet, som sammanhänger med
de nyss nämnda, gäller utbildningsvä-
sendet och tillgången på väl utbildad personal. Avgörande är här knappast den
grundläggande folkbildningen, hur angelägen ”alfabetiseringen” än kan vara ur
allmänna sociala synpunkter, utan
främst möjligheterna till sådan vidareutbildning som tillgodoser behovet av specialister på mellannivå. Industrialisering
och annan ekonomisk utveckling kräver
tillgång till tekniker, liksom förvaltning i
ett industrialiserat samhälle kräver personal med högre utbildning av andra
slag. Också den sociala omvårdnaden
ställer motsvarande krav. Så fungerar
inte sjukvården utan dugliga läkare och
sjuksköterskor.
l Sverige liksom i stora delar av det
övriga Västeuropa växte den högre utbildningen på sin tid fram med syftet att
tillgodose samhällets behov av vissa
slags befattningshavare, såsom präster,
ämbetsmän, lärare och senare även läkare. Den utformades med hänsyn därtill.
Först sedan man redan hade nått en högre utvecklingsnivå godtogs tankar om
bildningens egenvärde och studieinriktningens frihet. Här liksom i flera andra
r 402
hänseenden har man i vissa u-länder velat hoppa över ett viktigt stadium i industriländernas utveckling, vilket resulterat i att man fått ett akademiskt utbildat proletariat men samtidigt är ur stånd
att finna personer med den utbildning
och sakkunskap som är behövlig i det
praktiska arbetet.
Det finns också andra kulturella faktorer som har med den ekonomiska utvecklingen att göra men som det kan
vara svårare att ändra på. De nyindustrialiserade ländernas folk är nästan
utan undantag sådana som har hög arbetsmoral och stor benägenhet för husDet är orealistiskt att tala om
”tredje världen” som ett enhetligt begrepp.
hållssparande. Att detta främjar den ekonomiska tillväxten ligger i öppen dag.
Kanske sammanhänger det med den
konfucianska pliktmoralen. I varje fall är
det egenskaper som också kännetecknade Västerlandets folk under industrialismens genombrottstid.
Inlärd hjälplöshet
I andra u-länder har man ett sämre utgångsläge men påverkas dessutom av
den i nutida västerländskt tänkande inte
ovanliga benägenheten att skylla problemen på någon annan, i detta fall på de
elaka västerländska kapitalisterna. Detta
leder till något som brukar kallas ”inlärd
hjälplöshet”: man behöver inte lösa problemen själv, skall inte ens försöka göra
det, utan har att vänta på att man av
andra skall få den hjälp man är förtjänt
av. Det mesta tyder på att de västerlänningar som spritt den sortens tankar har
gjort u-länderna större skada än några
kapitalister.
Etniska motsättningar
Den kanske viktigaste av de utomekonomiska faktorer som hämmar utvecklingen i en rad u-länder utgöres emellertid av
de etniska motsättningarna. Särskilt allvarliga är dessa i Afrika, där stammarnas
inbördes konflikter inom de statsgränser
som bestämts av de gamla kolonialgränserna ofta äventyrar eller helt upplöser
den nationella sammanhållningen. Men
också på andra håll kan motsvarande
svårigheter göra sig gällande.
Den numera till synes nära nog olösliga konflikten mellan singaleser och tamiler på Sri Lanka har bromsat upp den
ekonomiska tillväxt som syntes så lovande i början av 1980-talet. Den indiska
regeringens största problem utgöres av
liknande motsättningar i Punjab och andra delstater. Och ehuru 1969 års kravaller mellan malajer och kineser i Malaysia inte har upprepats finns där en
latent oro, som förvärras av de muslimska fundamentalisternas aggressiva
propaganda.
I västerländska massmedia fattar man
konflikter av detta slag som uttryck för
ekonomiska motsättningar, innebärande
att ekonomiskt missgynnade grupper revolterar mot dem som har det bättre.
Man tar också för givet att förtrycket
utgår från ” borgerliga” grupper och att
jämlikhetskraven uppbärs av vänsterradikala rörelser.
Och visst spelar ekonomin sin roll,
men ofta på motsatt sätt mot det som
sålunda förmodas. Tamilerna i Colombo
– där konflikten på Sri Lanka började –
och kineserna i Malaysia är minoriteter,
liksom Punjabs sikher är det om man ser
till Indien som helhet. Men problemet är
inte att de är fattigare än andra, utan
tvärtom att de ekonomiskt är mera framgångsrika. Troligen hänger det också
ihop med dessa omständigheter att exempelvis Sirimavo Bandaranaikes socialistiska parti på Sri Lanka alltid har varit
starkt tamilfientligt och envist motsatt
sig de kompromisslösningar som mera
”borgerliga” ledare sådana som den nuvarande presidenten J R Jayawardene
sökt få till stånd. Detta är ingenting överraskande eller märkvärdigt. Också i Västerlandet har social radikalism och etnisk
chauvinism ibland brukat gå hand i hand.
Men det är inte oviktigt att man gör klart
för sig hur verkligheten är beskaffad.
De etniska problemen hör emellertid
alltid till de mest svårlösta. Rent ekonomiska problem kan oftast lösas åtminstone på lång sikt, och rent sociala motsättningar kan utjämnas. Däremot är den etniska tillhörigheten oföränderlig, och i
själva verket är rasistiska tendenser
minst lika vanliga hos asiatiska och afrikanska folk som bland västerlänningar.
Ibland blir man benägen att jämföra dem
med vad som iakttas hos Sydafrikas
boerbefolkning.
403
Samspel mellan olika faktorer
Sammanfattningsvis bör emellertid sägas
att något av det viktigaste man har att
tänka på i u-landsdebatten är att det inte
är någon enda faktor utan samspelet mellan många olika faktorer som bestämmer
de särskilda u-ländernas möjligheter att
nå tillfredsställande ekonomisk styrka
och levnadsstandard. Här ännu mindre
än på andra områden kan man komma
någon vart genom att söka enkla patentlösningar. Inte heller är de möjliga lösningarna de samma för alla världsdelar
eller ens för alla länder i samma region.
Därför är det också ganska orealistiskt
när man talar om ”tredje världen” som
ett enhetligt begrepp.
Nästan lika viktigt är det dock att vi
västerlänningar kommer ihåg att det hela
inte är något ”nollsummespel”, där uländernas framgång skall uppnås på bekostnad av i-länderna, eller där i-ländernas folk har att ängsligt skydda sig mot
konkurrensen från framstormande före
detta u-länder. Det välstånd som skapats
i västvärlden har från början uppnåtts
genom ett relativt fritt utbyte av varor
och tjänster, alltså genom naturlig arbetsfördelning. Ingenting tyder på annat
än att detsamma gäller också inom den
globala ram där vi nu har att leva och
arbeta. Misstänksamhet och snål avskärmning gynnar varken u-länder eller
i-länder.
l
GUNNAR HECKSCHER:
U-landsdebatten och
verkligheten
l opposition mot
kolonialmakterna började
många f d kolonier tillämpa den
centraliserade socialistiska
planhushållning som utvecklats
i Sovjetunionen och som aldrig
någonstans fungerat
tillfredsställande. Resultatet ser
vi nu när land efter land överger
den sovjetiska modellen.
Men marknadsekonomin
ensam räcker inte, konstaterar
Gunnar Heckscher i sin analys
av u-ländernas
utvecklingspolitik. Det är
samspelet mellan många olika
faktorer som befolkningspolitik,
jordbruks- och
industriutveckling och tillgång
på välutbildade som bestämmer
u-ländernas möjligheter att nå
tillfredsställande ekonomisk
styrka och levnadsstandard.
Professorn i statskunskap,
Gunnar Heckscher, har varit
ambassadör i Indien och Japan.
I
den nutidau-landsdebatten förekommer många verklighetsfrämmande
slagord och mycket slarvigt tänkande. Det böljar med själva ordet ”utvecklingsländer”. Åtskilliga av de länder det
handlar om kännetecknas just av att de
inte utvecklas, och å andra sidan är det
industriländerna som under de senaste
årtiondena främst har varit bärare av den
starka och snabba ekonomiska utvecklingen i världen.
Förr hette det ”underutvecklade”
länder. Det uttrycket hade åtminstone en
begriplig innebörd. Det avsåg länder som
inte förmådde utnyttja sin utvecklingspotential. ”Fattiga” länder och folk är
igen något annat. Det är inte nödvändigt
de ursprungligen fattigaste folken som är
mest oförmögna att satsa på industriell
och annan ekonomisk utveckling. Särskilt felaktigt är det att betrakta rikedom
eller brist på råvaror som den avgörande
utvecklingsfaktorn. Flera av de nyindustrialiserade länderna (”NIC’s”) i Ostoch Sydostasien är extremt råvarufattiga.
Just därför kvarstår frågan varför somliga länder har svårare än andra att begagna sina utvecklingsmöjligheter. Till
en böljan får man då komma ihåg att
också folken i Västerlandet behövde
rundlig tid innan de kom någon vart med
detta. Exempel på den saken finns på
nära håll. Under nästan hela 1800-talet
var Sverige ett klart underutvecklat
land, och ehuru utvecklingen hos oss,
när den väl kommit i gång, gick snabbare än på de flesta andra håll tog det
ändå fem-sex årtionden därefter innan
det svenska näringslivet och den svenska levnadsstandarden hade kommit i
nivå med vad som utmärkte Belgien,
Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland.
Det gamla kolonialsystemet
I många utomeuropeiska länder skyller
man nu för tiden sina problem på det
gamla kolonialsystemet och dess bärare.
Dessa beskyllningar riktas i Indien, Malaysia och Öst-Afrika mot engelsmännen
liksom i Algeriet och Vietnam mot fransmännen. Och visst ligger det något i den
kritiken. Ofta försummade de styrande i
moderlandet att satsa på koloniernas utveckling. När Indonesien frigjordes från
Nederländerna fanns där inte mera än
Det är märkligt att manfortfarande vill skylla på ett kolonialvälde
som upphörde för nära fyrtio år
sedan.
2-300 indonesier som hade fått högskoleutbildning, trots att den totala befolkningen redan då uppskattades till 70 miljoner.
Men resonemanget skall inte föras till
överdrift. Utomeuropeiska länder som i
huvudsak behöll sin nationella självständighet – Etiopien, Iran, Thailand –
uppvisade inte någon snabbare eller
mera gynnsam utveckling än de som varit kolonier. Korea och Taiwan, därjapanerna utövat ett järnhårt kolonialvälde,
hör till de områden där ekonomien under
de senaste årtiondena utvecklats snabbast och mest lyckosamt. I Indien och
Pakistan finns vägar och järnvägar som
byggdes under kolonialtiden och fortfarande är mycket betydelsefulla för ekonomin. En hög militär i New Delhi sade
397
mig för övrigt för tjugo år sedan att engelsmännen efterlämnat ”en bra arme, en
bra förvaltning – och världens sämsta
mat”. Över huvud taget kan det synas
märkligt när man i länder av denna typ
fortfarande vill skylla på ett kolonialvälde som upphörde för nära fyrtio år
sedan.
Den sovjetiska modellens fiasko
Den ursprungligen negativa inställningen
till de västerländska kolonialmakterna
hade kanske också sin betydelse för de
nya ländernas val av ekonomisk politik.
De forn·a herrarna hade tillämpat mer eller mindre utpräglat marknadsekonomiska system. Alltså, resonerade somliga av
de nya ledarna, borde man gå andra vä-
gar. Den centraliserade socialistiska
planhushållning som utvecklats i Sovjetunionen förmodades erbjuda möjligheter
till snabb ekonomisk utveckling och rationell hushållning med knappa, för utvecklingen nödvändiga resurser. Den
skulle också möjliggöra rättvis fördelning av konsumtionsmöjligheterna mellan olika grupper av medborgare. Importen från Västerlandet skulle begränsas
genom egen produktion av sådant som
tidigare hade köpts därifrån. Inte bara i
Mao Zedongs Kina och Ho Chi Minhs
Vietnam utan också i Nehrus Indien och
en rad andra länder som inte egentligen
hörde till den kommunistiska maktsfären
hoppades man mycket på de framgångar
ett socialistiskt system skulle kunna
medföra.
Vi har nu resultatet inför ögonen. Så-
som energiskt framhålls av Staffan Burenstam Linder i hans bok ”Den nya
världen” (Timbro 1986) har den från
Sovjetunionen härrörande modellen ald- 398
rig någonstans fungerat tillfredsställande, och den har nu genomgående böljat
överges, kanske rentav i Sovjetunionen
själv. I valje fall saknar den anseende
överallt annars.
Burenstam Linder citerar Deng Xiaoping, fordom en av Maos medarbetare,
som 1984 yttrade: ”Om det kapitalistiska
systemet inte garanteras i Hongkong och
på Taiwan, kan välståndet och stabiliteten där inte upprätthållas.” Däremot visade sig ”det stora språnget” i Maos
Kina vara ett ödesdigert misstag, som
kostade många miljoner kineser livet.
Alla de nyindustrialiserade länderna har
vunnit sina framgångar inom ramen för
marknadsekonomiska system. Också på
det av naturen gynnade Sri Lanka var
den ekonomiska utvecklingen ogynnsam
så länge man gav fördelningspolitik företräde framför tillväxt. Först när politiken
lades om efter 1977 års val blev det bättre – att förbättringen senare hejdats genom konflikter mellan singaleser och tamiler är en annan historia. I Indien började motsvarande förändring, med gynnsamma tendenser som resultat, redan på
Indira Gandhis tid och har fortsatt sedan
Rajiv Gandhi efterträdde henne. Omläggningen av den kinesiska politiken är
väl känd, och även i Vietnam framträder
tecken på att något liknande kan vara på
väg.
Marknadsekonomin ensam räcker
inte
Burenstam Linders framställning skulle
kanske kunna komma någon att tro att
det hela är ganska enkelt: marknadsekonomi och frihandel ger framgång, medan
socialism och särskilt centraliserad socialism bara åstadkommer stagnation.
Men även om det senare kanske är riktigt vore det förhastat att ta det förra
antagandet för givet.
Först och främst finns det länder som
har hållit fast vid marknadsekonomin
men ändå klarar sig ganska illa. Det gäller exempelvis om Chile och Filippinerna. För det andra innebär det system
som nu synes ha en viss framgång i Kina
inte att man helt har släppt socialismen.
De större företagen förblir i statens eller
städernas ägo. Man nöjer sig med att ge
företagsledningarna (som alltså inte är
ägare) stor självständighet och ekonoDenfrån Sovjetunionen härrörande modellen har aldrig någonstans fungerat tillfredsställande.
miskt ansvar. Ännu är det omöjligt att
besvara frågan om ett sådant offentligt
ägande utan nämnvärd inblandning kommer att fungera så mycket annorlunda än
institutionellt ägande genom försäkringsbolag och liknande företag. För det tredje har en del av Nie-länderna på senare
tid råkat ut för samma slags svårigheter
som man brukar kunna iaktta i västerländska industriländer. Det gäller i särskilt hög grad om Singapore, som så att
säga slagit huvudet i taket. Och för det
fjärde har marknadshushållningen i de
nyindustrialiserade länderna, liksom i
Japan, byggt på ett så nära samarbete
mellan staten och de privatägda företagen att det är allt annat än lätt att säga
vem som styr och vem som blir styrd.
Ingen motsats mellan statens och
företagens intressen
Över huvud taget är ett betecknande
drag i de sydostasiatiska Nie-ländernas
och i Japans samhällsliv att man inte räknar med något principiellt motsatsförhållande mellan statens (allmänhetens) och
de privatägda företagens intressen, liksom hela sinnet för klasstillhörighet och
klasskamp är mycket mindre utvecklat
än i Västerlandet. Där påtagliga intressemotsättningar finns får de vanligen komma till uttryck, men de uppfattas inte
som regel utan som undantag.
Alla de nyindustrialiserade länderna har vunnit sinaframgl/zngar
inom ramen för marknadsekonomiska system.
Mycket tyder på att detta är något som
gynnat den ekonomiska tillväxten. De
fördelningspolitiska verkningarna har
inte heller varit negativa. Såsom Burenstam Linder visar är inkomstfördelningen i Japan och på Taiwan snarast något
jämnare än i Sverige och i vaJje fall mycketjämnare än i Tanzania. Andra sociala
indikatorer, såsom den genomsnittliga
återstående livslängden vid födelsen,
livsmedelsintaget uttryckt i kalorier och
proteinförsöJjningen, ligger också högt i
Hongkong, Japan, Singapore och
Taiwan. Där marknadshushållningens
(och styrningens) möjligheter missbrukats till fördel för ett litet fåtal och till
skada för de breda lagren, såsom på Filippinerna, fungerar å andra sidan också
det ekonomiska systemet på ett allt annat än tillfredsställande sätt.
399
Livsmedelsförsörjningen
En viktig aspekt är livsmedelsförsöJjningen. I västeuropeiska länder som
England, Sverige och Tyskland böJjade
den industriella revolutionen på allvar
först sedan jordbruket blivit mera produktivt till följd av skiftet och därmed
förknippade reformer. På motsvarande
sätt förhåller det sig troligen annorstädes
i världen. Den förbättrade tillgången på
livsmedel i Indien är det mest positiva
draget i landets nuvarande situation, medan de stora satsningarna på tung industri på 1950- och 1960-talen inte i någon
nämnvärd grad höjde den allmänna levnadsstandarden eller gav landet avsedd
ekonomisk styrka. Endast i några undantagsfall (Hongkong, Malaysia och Singapore) har det varit möjligt att uppnå
gynnsam industriutveckling trots att man
varit beroende av importerade baslivsmedel.
Befolkningsfrågan
Livsmedelsförsäljningen står naturligtvis i samband med befolkningsutvecklingen. Men inte heller i det avseendet
kan man iaktta några enkla allmängiltiga
sammanhang. Några av de ekonomiskt
mest framgångsrika länderna i Ost- och
Syrlostasien hör till de mest tättbefolkade i världen. Taiwan, som har mer än
dubbelt så stor befolkning som Sverige
på en tolftedel av Sveriges yta, är helt
självförsäljande med alla nödvändiga
livsmedel.
Samtidigt är det omöjligt att förneka
att snabb folkökning ofta är en faktor
som hämmar utvecklingen. Det var ett
stort misstag när en del av de nya länderna på FN:s befolkningskonferens
sökte hävda att deras höga födelsetal
400
inte skulle ha något att göra med deras
ekonomiska problem.
Kanske kan det hela sammanfattas ungefär så här. Okontrollerad befolkningsökning på landsbygden kan skapa svält
om inte jordbrukets produktion ökar i
minst samma takt som befolkningen antingen genom nyodlingar eller genom
höjd produktivitet. Den driver också arbetslös ungdom att söka sig in till stä-
derna där den bildar ett proletariat för
såvitt inte industrialiseringsprocessen
har tillräcklig dynamik. Indien har på senare tid undgått det första problemet
därför att jordbruket blivit mycket mera
produktivt, men däremot inte det andra.
Sydkorea har klarat båda: livsmedelsförsöijningen har blivit mycket bättre och
industrin suger upp åtminstone huvuddelen av den växande arbetsstyrkan.
Därtill kommer, att det är ojämförligt
mycket lättare att få familjeplanering till
stånd i industriområdena än det är på
landsbygden. I jordbruksbygderna betraktas barn alltjämt som en ekonomisk
tillgång därför att de dels utgör billig arbetskraft och dels garanterar föräldrarnas ålderdomsförsöijning. Industrialisering leder å andra sidan nästan automatiskt till att födelsekontroll kan accepteras. Befolkningspolitik, jordbruksutveckling och industriutveckling står i
ömsesidigt sammanhang med varandra.
Utomekonomiska faktorer
Men det går inte heller att bortse från de
utomekonomiska faktorerna. De nyindustrialiserade länderna är alla sådana
som under relativt lång tid har haft yttre
fred, om också för Koreas och Taiwans
del en något osäker fred, och som betraktar ekonomisk utveckling som mera
angelägen än politisk maktutövning
utanför de egna gränserna. De har vidare, ibland med chockerande hårda metoder, lyckats vinna och bevara en viss
stabilitet i det inre, så att eventuella
statskupper haft begränsade verkningar
utanför den lilla styrande kretsen och
inte vållat upplösning i samhället som
helhet.
De är slutligen inte heller vad Gunnar
Myrdal kallar ”mjuka länder”, dvs så-
dana där ledningen avstår från att ställa
krav på medborgarna. Alla utövar de en
Underutvecklingen i många
länder gäller lika mycket också
förmågan att bedöma det egna
samhällets möjligheter och behov.
sträng – enligt västerländska begrepp
ofta alltför sträng – samhällsdisciplin
och håller upplösande krafter nere, när
de så finner behövligt också med påtagligt repressiva åtgärder.
Den offentliga förvaltningen
En annan faktor som sammanhänger
med politiken är tillvaron av en någorlunda effektiv offentlig förvaltningsapparat med ämbets- och tjänstemän som
inte är så underbetalade att mutorna utgör deras huvudsakliga levebröd. Frånvaron av den resursen hör till de faktorer
som länge fördröjde utvecklingen i Indonesien liksom den ännu är ytterst påtaglig i en rad afrikanska stater. Å andra
sidan torde fortbeståndet av det traditionella fasta förvaltningssystemet i Indien
efter frigörelsen från det koloniala väldet
ha spelat stor roll för att bevara landets
sammanhållning, inte minst under den
ekonomiska äventyrspolitikens tid på
1950- och 1960-talen. När lndira Gandhi
åsidosatte de ämbetsmän hon kallade
”brown Sahibs” till förmån för sina politiska eller personliga gunstlingar blev
statsmakten opålitlig, fragmenterad och
ineffektiv.
Vad man ibland har svårt att inse- för
den delen också i Västerlandet – är
nämligen att det inte är omfattningen av
statsmaktens åtaganden som är avgörande för dess styrka, utan förmågan att
Rasistiska tendenser är minst lika
vanliga hos asiatiska och afrikanska folk som bland västerlänningar.
med omsorg och kraft fullgöra vad den
åtagit sig, det må sedan var mycket eller
litet. l många u-länder har man lagt på de
offentliga organen uppgifter vilkas omfattning och svårighetsgrad inte alls står i
någon proportion till deras förmåga att
lösa dem. Då går det vanligen illa. Och
det borde egentligen vara självklart att
den administrativa underutvecklingen
får särskilt svåra verkningar i länder där
man söker styra ekonomin i enlighet med
uppgjorda planer.
Man måste komma ihåg att underutvecklingen i många länder inte bara gäller ekonomisk produktivitet och levnadsstandard utan lika mycket också
förmågan att bedöma det egna samhällets möjligheter och behov. Mot den bakgrunden förstår man lätt hur orealistiskt
det var när det gjordes gällande att iländernas utvecklingsbistånd helt skulle
401
styras av u-landsregeringarnas uttalade
önskemål. Dessa önskemål saknade ofta
reellt underlag, och det skulle biståndsgivarna alltså inte ha lov att yttra sig om!
Följden blev att välbehövliga biståndsmedel inte sällan satsades på obehövliga
eller helt orimliga projekt. Inte heller den
svenska biståndspolitiken saknar exempel på att sådant förekommit.
Utbildningen och andra kulturella
faktorer
En annan för utvecklingen betydelsefull
omständighet, som sammanhänger med
de nyss nämnda, gäller utbildningsvä-
sendet och tillgången på väl utbildad personal. Avgörande är här knappast den
grundläggande folkbildningen, hur angelägen ”alfabetiseringen” än kan vara ur
allmänna sociala synpunkter, utan
främst möjligheterna till sådan vidareutbildning som tillgodoser behovet av specialister på mellannivå. Industrialisering
och annan ekonomisk utveckling kräver
tillgång till tekniker, liksom förvaltning i
ett industrialiserat samhälle kräver personal med högre utbildning av andra
slag. Också den sociala omvårdnaden
ställer motsvarande krav. Så fungerar
inte sjukvården utan dugliga läkare och
sjuksköterskor.
l Sverige liksom i stora delar av det
övriga Västeuropa växte den högre utbildningen på sin tid fram med syftet att
tillgodose samhällets behov av vissa
slags befattningshavare, såsom präster,
ämbetsmän, lärare och senare även läkare. Den utformades med hänsyn därtill.
Först sedan man redan hade nått en högre utvecklingsnivå godtogs tankar om
bildningens egenvärde och studieinriktningens frihet. Här liksom i flera andra
r 402
hänseenden har man i vissa u-länder velat hoppa över ett viktigt stadium i industriländernas utveckling, vilket resulterat i att man fått ett akademiskt utbildat proletariat men samtidigt är ur stånd
att finna personer med den utbildning
och sakkunskap som är behövlig i det
praktiska arbetet.
Det finns också andra kulturella faktorer som har med den ekonomiska utvecklingen att göra men som det kan
vara svårare att ändra på. De nyindustrialiserade ländernas folk är nästan
utan undantag sådana som har hög arbetsmoral och stor benägenhet för husDet är orealistiskt att tala om
”tredje världen” som ett enhetligt begrepp.
hållssparande. Att detta främjar den ekonomiska tillväxten ligger i öppen dag.
Kanske sammanhänger det med den
konfucianska pliktmoralen. I varje fall är
det egenskaper som också kännetecknade Västerlandets folk under industrialismens genombrottstid.
Inlärd hjälplöshet
I andra u-länder har man ett sämre utgångsläge men påverkas dessutom av
den i nutida västerländskt tänkande inte
ovanliga benägenheten att skylla problemen på någon annan, i detta fall på de
elaka västerländska kapitalisterna. Detta
leder till något som brukar kallas ”inlärd
hjälplöshet”: man behöver inte lösa problemen själv, skall inte ens försöka göra
det, utan har att vänta på att man av
andra skall få den hjälp man är förtjänt
av. Det mesta tyder på att de västerlänningar som spritt den sortens tankar har
gjort u-länderna större skada än några
kapitalister.
Etniska motsättningar
Den kanske viktigaste av de utomekonomiska faktorer som hämmar utvecklingen i en rad u-länder utgöres emellertid av
de etniska motsättningarna. Särskilt allvarliga är dessa i Afrika, där stammarnas
inbördes konflikter inom de statsgränser
som bestämts av de gamla kolonialgränserna ofta äventyrar eller helt upplöser
den nationella sammanhållningen. Men
också på andra håll kan motsvarande
svårigheter göra sig gällande.
Den numera till synes nära nog olösliga konflikten mellan singaleser och tamiler på Sri Lanka har bromsat upp den
ekonomiska tillväxt som syntes så lovande i början av 1980-talet. Den indiska
regeringens största problem utgöres av
liknande motsättningar i Punjab och andra delstater. Och ehuru 1969 års kravaller mellan malajer och kineser i Malaysia inte har upprepats finns där en
latent oro, som förvärras av de muslimska fundamentalisternas aggressiva
propaganda.
I västerländska massmedia fattar man
konflikter av detta slag som uttryck för
ekonomiska motsättningar, innebärande
att ekonomiskt missgynnade grupper revolterar mot dem som har det bättre.
Man tar också för givet att förtrycket
utgår från ” borgerliga” grupper och att
jämlikhetskraven uppbärs av vänsterradikala rörelser.
Och visst spelar ekonomin sin roll,
men ofta på motsatt sätt mot det som
sålunda förmodas. Tamilerna i Colombo
– där konflikten på Sri Lanka började –
och kineserna i Malaysia är minoriteter,
liksom Punjabs sikher är det om man ser
till Indien som helhet. Men problemet är
inte att de är fattigare än andra, utan
tvärtom att de ekonomiskt är mera framgångsrika. Troligen hänger det också
ihop med dessa omständigheter att exempelvis Sirimavo Bandaranaikes socialistiska parti på Sri Lanka alltid har varit
starkt tamilfientligt och envist motsatt
sig de kompromisslösningar som mera
”borgerliga” ledare sådana som den nuvarande presidenten J R Jayawardene
sökt få till stånd. Detta är ingenting överraskande eller märkvärdigt. Också i Västerlandet har social radikalism och etnisk
chauvinism ibland brukat gå hand i hand.
Men det är inte oviktigt att man gör klart
för sig hur verkligheten är beskaffad.
De etniska problemen hör emellertid
alltid till de mest svårlösta. Rent ekonomiska problem kan oftast lösas åtminstone på lång sikt, och rent sociala motsättningar kan utjämnas. Däremot är den etniska tillhörigheten oföränderlig, och i
själva verket är rasistiska tendenser
minst lika vanliga hos asiatiska och afrikanska folk som bland västerlänningar.
Ibland blir man benägen att jämföra dem
med vad som iakttas hos Sydafrikas
boerbefolkning.
403
Samspel mellan olika faktorer
Sammanfattningsvis bör emellertid sägas
att något av det viktigaste man har att
tänka på i u-landsdebatten är att det inte
är någon enda faktor utan samspelet mellan många olika faktorer som bestämmer
de särskilda u-ländernas möjligheter att
nå tillfredsställande ekonomisk styrka
och levnadsstandard. Här ännu mindre
än på andra områden kan man komma
någon vart genom att söka enkla patentlösningar. Inte heller är de möjliga lösningarna de samma för alla världsdelar
eller ens för alla länder i samma region.
Därför är det också ganska orealistiskt
när man talar om ”tredje världen” som
ett enhetligt begrepp.
Nästan lika viktigt är det dock att vi
västerlänningar kommer ihåg att det hela
inte är något ”nollsummespel”, där uländernas framgång skall uppnås på bekostnad av i-länderna, eller där i-ländernas folk har att ängsligt skydda sig mot
konkurrensen från framstormande före
detta u-länder. Det välstånd som skapats
i västvärlden har från början uppnåtts
genom ett relativt fritt utbyte av varor
och tjänster, alltså genom naturlig arbetsfördelning. Ingenting tyder på annat
än att detsamma gäller också inom den
globala ram där vi nu har att leva och
arbeta. Misstänksamhet och snål avskärmning gynnar varken u-länder eller
i-länder.