Kristian Gerner, Stefan Hedlund; Att måla om ett tåg

KRISTIAN GERNER
STEFAN HEDLUND:
Att måla om ett tåg
Kristian Gerner och Stefan
Hedlund fortstätter serien om
Östeuropa. (Artikeln om Ungern
var införd i 3/86 och den om
Polen i 4-5186.
Rubriken alluderar på den
klassiska sovjetiska anekdoten i
vilken Sovjetstaten liknas vid ett
tåg som stannat på sin väg mot
kommunismen. Många
reformer har genomförts för att
få tåget att gå men de har inte
lyckats.
Gorbaljev är inte den förste
som insett att den traditionella
s k extensiva tillväxtmodellen
med resursslöseri och låg
produktivitet är otillräcklig.
Reformerna har väckt mer
intresse i Västvärldens
massmedia än i Sovjetunionen.
Kristian Gerner är fil dr i historia
och Stefan Hedlund i
nationalekonomi.
A
Utsedan sovjetstatens födelse för
snart 70 år sedan har det från
Väst uttalats profetior om dess
snara undergång. Inledningsvis var det
väl mest fråga om önsketänkande från
vissa s k kretsar, men efterhand som vår
kunskap om det sovjetiska ekonomiska
systemets funktionssätt har fördjupats
har även profetiorna om en oundviklig
undergång kommit att bygga på allt mera
seriös grund. Detta förefaller vara en paradox, eftersom Sovjetunionen fortfarande existerar och t o m är den ena av
världens två supermakter.
Systemet firade sina stora ideologiska
triumfer i Väst framför allt under kapitalismens stora kris på trettiotalet, och under den hart när otroliga ansträngning
som ledde fram till seger i det ”stora
forsterländska kriget” mot Tyskland.
Nyckeln till framgångarna låg emellertid
just i form av ansträngning. En massiv
mobilisering av mänskliga såväl som
andra resurser kompenserade för slöseri
och resursförstöring. Hög tillväxt kompenserade för dålig effektivitet.
Under denna tid etablerades även den
mycket speciella sovjetiska terminologi
som organiserar arbetare i ”brigader”,
för att ”storma” uppställda ”mål”.
Sanna bolsjeviker kunde ”simma mot
strömmen” och ”besegra naturen”. Mobilisering och kamp fick ersätta planering och organisation. Systemet kallades
förvisso en ”planekonomi” men dess
karakteristika var mera dem man finner
hos en arme i krig. Kostnadsbegrepp och
val mellan olika alternativ blev i detta
sammanhang ointressant.
Fram till åtminstone mitten av sextiotalet fanns det gott om bränsle för denna
tillväxtmaskin: Billig energi, relativt lätttillgängliga naturresurser i stor mängd
och en stor arbetskraftsreserv, framför
allt inom jordbruket. Det olyckliga i denna utveckling var att den ekonomiska
modellen anpassades till en utvecklingsstrategi som byggde på att slöseri och
ineffektivileter kunde kompenseras via
ytterligare mobilisering av nya resurser.
Av uppenbara skäl är detta en orimlig
strategi på lång sikt, och konsekvenserna började också bli allt mera tydliga mot
slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet.
Bränslet för tillväxtmaskineriet har
visserligen inte tagit slut, men det har
sas flyttat på sig. Medan infrastrukturen
och den industriella basen huvudsakligen finns i landets europeiska delar, befinner sig de för fortsatt tillväxt nödvändiga energi- och råvarutillgångarna allt
längre norr- och österut i Sibirien, där
utvinning är förenad med snabbt stigande kostnader. Arbetskraftsreserven
däremot finns huvudsakligen i de folkrika muslimska republikerna i Centralasien, där råvarutillgångarna är knappa
och industrialiseringsgraden låg.
Tillväxtmodellens misslyckande
Den första reaktionen på dessa problem
har varit den klassiskt sovjetiska: att
göra omprioriteringar i resurstilldelningen. För att skydda ekonomins strategiska intressen – dvs den tunga industrin och det s k militärindustriella komplexet – har man börjat skära allt djupare i dess mjukdelar – framför allt service
och sjukvård. Det är visserligen mycket
vanskligt att här spekulera om orsaker
(bl a på grund av den högst bristfälliga
sovjetiska statistiken) men det torde
411
vara ett faktum att en rad sociala indikationer av typ medellivslängd, barnadödlighet, alkoholism, osv, vid slutet av sextiotalet började utvecklas i en allt sämre
riktning – en trend som fortfarande håller i sig. Påpekas bör dessutom att en
fortsatt satsning på den tunga industrin
naturligtvis medför att skevheten mellan
industriell bas och arbetskraftsreserv ytterligare kommer att förvärras , då det
inte finns några tecken varken på att man
avser att satsa på industriutveckling i
Centralasien eller på att man på något
sätt skulle lyckas förmå uzbeker och
tadzjiker att flytta till Sibirien.
Medvetandet om att denna traditionella s k extensiva tillväxtmodell är otillräcklig för att möta ett industrialiserat
samhälles komplexa problem är absolut
ingenting som Gorbatjev har patent på.
Behovet av förändringar torde ha börjat
ventileras på högsta nivå redan efter Stalins död 1953, och bragtes till en vidare
kännedom efter Chrusjtjevs ”hemliga”
tal vid den 20:e partikongressen 1956.
Påföljande år kom så det första i en mycket lång rad av reformförsök.
Chrusjtjevs avbyråkratisering
1957 rörde Chrusjtjev om rejält i grytan,
då han i ett slag avskaffade hela den traditionella byråkratiska strukturen – med
olika ministerier i toppen – till förmån
för en regionalt baserad struktur, med
105 olika ekonomiska råd, s k sovnarchozer, vilka var avsedda att samordna
samtliga ekonomiska intressen och resurser inom ”sitt” geografiska område.
Tanken – att hindra det tidigare skadliga
imperiebyggandet inom olika ministerier
och industribranscher – var förvisso
god, men kuren torde snarast ha förvärr 412
rat patientens tillstånd. I stället för vertikalt imperiebyggande kom nu ett lokalt
imperiebyggande, helt utom kontroll för
den centrala ledningen.
Reformförsöket hade emellertid inte
bara en ekonomisk aspekt. Det var också avsett att leda till avsevärda förändringar inom partiets struktur – bl a en
uppdelning i en stads- och en landsbygdsdel – med avsikt att försvaga
maktbalansen för Chrusjtjevs politiska
motståndare, men också för att underlätta regionaliseringen av ekonomin. I oktober 1964 avsattes Chrusjtjev, i stor utsträckning till följd av sina upprepade
omorganisationer inom både den ekonomiska och den politiska byråkratin, men
att endast avsätta Chrusjtjev löste givetvis inga av de ekonomiska problemen.
En viktig lärdom av denna epok var att
det inte räckte med administrativa förändringar. På något sätt måste företagens beteende påverkas, i riktning mot
minskat slöseri och en ökad produktivitet. Denna insikt har präglat samtliga
försök till ekonomiska reformer från
1964 och fram till Högsta Sovjets sammanträde i juni I986.
ständiga reformer
Det första försöket i denna långa rad var
den s k Libermanreformen 1965. Den
viktigaste ingrediensen i detta uppreklamerade program var att ge företagen ett
utökat handlingsutrymme, via bl a decentraliserade investeringar och möjligheter till differentierade löner och bonusbetalningar. Parallellt med detta ändrades även kriterierna för utvärdering, så
att produktivitet, kvalitet och faktisk försäljning (snarare än produktion för lager)
skulle belönas.
Pudelns kärna var att överföra kontrollen över produktionen från de centrala ministerierna till företagen, och det
var här man gick på grund. Under perioden 1965-70 lyckades man föra över
närmare 80 procent av alla industriföretag till det nya systemet, men vid 1970-
talets början hade byråkratin hunnit
samla sig till ett motangrepp. Den förespeglade friheten för företagen att fatta
egna beslut kringgärdades av allt fler och
allt mera detaljerade nya regleringar, och
den amerikanska sovjetkännaren Gertrude Schroeder har fångat kärnan i denna process, då hon säger att reformen
”byråkratiserades till impotens”.
Infrastrukturen finns i de europeiska delarna – energi- och råvarutillgångarna i Sibirien.
Hela tanken på decentralisering i det
sovjetiska systemet är egentligen en anomali. Förvisso är analysen korrekt, så
tillvida att det betydande resursslöseriet
är en direkt konsekvens av trubbiga
planmål och beslutsfattande långt ifrån
den egentliga produktionen. Samtidigt
måste vi dock observera att en sådan
decentralisering placerar ministerierna i
en mycket underlig position. Å ena sidan
hålls de fortsatt ansvariga för ”sina” fö-
retags prestationer, men å den andra förhindras de att på något sätt ingripa för att
påverka. Det är mot denna bakgrund förståeligt om partiets initialt hårda attityd
gradvis kommer att mjukas upp, och att
en recentralisering av makten över produktionen blir resultatet.
Denna pendelrörelse har präglat hela
den fortsatta utvecklingen. Nya reformdekret med ett likartat principiellt innehåll har duggat tätt: ”koncernreformen”
1973, ”livsmedelsprogrammet” 1982,
och dessutom ett antal stort upplagda
dekret rörande förändringar i planindikatorer och bonussystem 1971, 1976 och
1979. Slutligen har vi så Andropovs ”experiment” 1983, och Gorbatjevs förmenta ”reform” 1985. Förutom alla dessa försök till generella förändringar, har
utvecklingen även bjudit på en rad olika
isolerade ”experiment”, som oftast berört endast enskilda företag eller isolerade regioner: Sjtjekino, Toljatti och de
självstyrande grupperna inomjordbruket
torde här vara de mest välkända.
Klent resultat av reformerna
Vilken slutsats kan vi då dra av detta
”reformarbete”? En observation man
kan göra, är att vågorna tycks komma
allt tätare, samtidigt som effekterna blir
allt mindre märkbara (utom kanske i
västmedia). Det allmänna intrycket är att
man gång efter gång, utifrån samma analys, söker genomföra i stort sett samma
”reform”paket, och att man gång efter
gång möts av samma resultat: ingenting
den här gången heller. De ekonomiska
och sociala indikatorerna fortsätter sin
allt envisare kräftgång.
Den amerikanska sovjetkännaren Joseph Berliner har dragit en intressant
slutsats av denna utveckling, då han menar att dessa upprepade förändringar i
styrningen av företagen har kommit att
rutiniseras. Med varje ny femårsplan kan
vi också förvänta oss ett dekret från centralkommitten som påbjuder en rad nya
413
förändringar och justeringar i indikatoroch bonussystem. Ofelbart kommer dessa också att omtalas ”reformer” i Väst. I
praktiken är det dock här fråga om en
alltmera väl inövad reformretorik, pustozvonstvo som man säger på ryska.
Det faktum att inget – eller mycket
lite – har resulterat av detta ”reformarbete” innebär emellertid ingalunda att
behovet av förändring har försvunnit.
Det torde vara större idag än för trettio
år sedan. Grundföreställningen bakom
Chrusjtjevs politik var att systemet
borde och kunde förändras. Detta präglade i mycket hög grad 1961 års program
för Sovjetunionens kommunistiska parti.
I detta lovades sovjetbefolkningen både
guld och gröna skogar, ett paradis på
jorden redan 1980, då man skulle ha gått
ikapp och förbi det kapitalistiska drömlandet USA.
Parallellt med detta nya ekonomiska
program, försökte Chrusjtjev även stöpa
om ideologin. Den kommunistiska utopin behölls, men på vägen dit skulle sovjetmedborgaren inte längre motiveras av
moraliska utan av materiella incitament.
Stalins piska ersattes av en präktig morot, i form av allehanda löften om ökad
konsumentvaruproduktion, förbättrad
social service, ett utökat bostadsbyggande osv. Denna nya materialism inkluderade även ett rejält angrepp på religionen: kyrkor, moskeer och synagogor
stängdes.
Moral och nationalism
Med Chrusjtjev föll emellertid även hela
denna nya materialistiska inriktning.
Partiets propaganda återgick mycket
markant till att betona moraliska motiv
414
som drivkrafter för individerna att föra
sovjetsystemet framåt. Den officiella
partiliturgin kom allt mer att präglas av
en ritualisering kring traditionella ryska
symboler och myter. Den ryska ortodoxa kyrkans ställning förbättrades också märkbart.
Denna utveckling hyste en stor konfliktpotential som under sjuttiotalet kom
att utvecklas till allvarliga proportioner.
I grunden låg de förväntningar om ökat
materiellt välstånd som hade väckts av
Chrusjtjev. Individerna hade förletts att
tro att vedermödornas tid nu äntligen var
förbi, och att revolutionens löfte snart
skulle komma att uppfyllas. I stället kom
emellertid en allt djupare ekonomisk
stagnation, med sjunkande tillväxt och
nedprioriteringar av konsumtionsvarusektorn. Det allt större gapet mellan förväntningar och verklighet sökte regimen
fylla med sin allt mera ritualiserade ideologi, en ideologi som för människorna
blev allt mera främmande.
Ett slående uttryck för regimens allt
mera ansträngda försök att skapa en nationell samling kring ryska ideal är den
form som sovjetpatriotismen kom att få.
Hyllningar till de väpnade styrkorna inlemmades på ett mycket påtagligt sätt i
den officiella ritualen, och såväl TV som
biografer fylldes av tidvis tämligen
smaklösa skildringar av sovjetiska hjältedåd under det Stora Fosterländska
Kriget mot Tyskland (1941-45). Särskilt
markant blev denna våldspornografi inför fyrtioårsminnet av freden den 9 maj
1945, en dag som i Sovjet firas som ” Segerdagen”. Kriget i Afganistan får i detta
perspektiv en helt annan roll i samhället
än t ex kriget i Vietnam hade i det amerikanska fallet.
Dessa försök att med ideologiska medel kompensera de svikna ekonomiska
löftena har dock snarare lagt sten på bördan. För individerna har det framgått allt
tydligare att regimen inte har för avsikt
att ens försöka. Förhoppningarna vardefinitivt grusade, och individerna kände
sig därmed hänvisade till sina egna krafter. Den sociala atomisering som blev
följden har haft två principiellt olika yttringar: i positiv bemärkelse korruption
och svarthandel, och i negativ fylleri och
hustrumisshandel.
Manifest och proklamationer
De frön som såddes under Chrusjtjevs
tid har emellertid grott under den av
KGB välklippta ytan. Från tid till annan
dyker det upp olika manifest och proklamationer, som vittnar om författarnas
mycket initierade och klara analys av sociala och ekonomiska missförhållanden.
Vanligtvis har sådana dokument inte
kunnat publiceras officiellt utan de har
hänvisats till undeljordiska tryckpressar, s k samizdat.
De anonymaförfattarna till manifestet kan av flera goda skäl misstänkas vara mycket högt placerade.
Ett markant undantag från denna regel
var sociologen Tatjana Zaslavskajas i
Väst mycket omskrivna rapport från
1983. Undantaget ligger här i att rapporten torde ha lästs även på högsta nivå,
samt i att Zaslavskaja på intet sätt själv
kom att bestraffas utan t o m inför partikongressen 1986 tilläts att publicera en
liknande artikel. Det andra markanta undantaget är det manifest som i juli 1986
läcktes till västjournalister i Moskva,
och som publicerades i den engelska tidningen Guardian. Undantaget i detta fall
ligger i att de anonyma författarna av
flera goda skäl kan misstänkas vara mycket högt placerade inom såväl stats- som
partiapparat. Det är här på intet sätt frå-
ga om dissidenter utan i stor utsträckning om det gamla systemets försvarare.
Insikter finns
Insikter om problemens natur finns således inte bara i intellektuella kretsar utan
även inom parti- och statsledningen.
stutsatsen av denna utveckling måste så-
ledes bli att man antingen inte kan eller
inte vill förändra sovjetsystemet. För
partiledningen torde dilemmat framstå i
termer av att en förändring med nödvändighet skulle innebära en avsevärt minskad central kontroll över såväl produktionen som människorna.
Nomenklaturan får sina tilldelningar via sina specialbutiker till
de låga officiella priserna och
utan köer.
De drag vi här har tecknat förmedlar
intrycket av ett stelnat hierarkiskt samhälle. Ledningen anser sig inte kunna
tillåta några reella reformer, eftersom
dessa skulle få oacceptabla politiska
konsekvenser. Samtidigt fortsätter situationen under ytan att försämras, och att
415
man på centralt håll är allvarligt oroad
framgår inte minst av det ovan citerade
manifestet. Det enda man lyckas förmå
sig att göra är dock kampanjer för skärpt
disciplin och mot alla symptom på de
underliggande sociala problemen.
Gorbatjevs omtalade kampanj mot alkoholmissbruk är här ett framträdande
exempel på en politik som i första hand
drabbar arbetarna. Sprit kan numera inte
köpas förrän efter kl 14, och då endast på
ett synnerligen begränsat antal utminuteringsställen. De köer som vid middagstid bildas utanför dessa butiker är ett helt
nytt inslag i den sovjetiska gatubilden. I
flera led slingrar de sig fram och tillbaka
på trottoaren, övervakade av en stressad
milisman. Här köar arbetarna, medan
den s k nomenklaturan fortsätter att få
sina tilldelningar via sina specialbutiker,
till de låga officiella priserna och utan
köer. Det är inte partieliten som förgiftas
av hembränt, rakvatten och parfymer,
eller som måste betala höga priser på den
svarta marknaden.
Att måla om ett tåg
Låt oss avsluta denna framställning med
en klassisk sovjetisk anekdot. Sovjetstaten liknas här vid ett tåg, som på sin väg
mot kommunismen av någon anledning
har stannat. Först ingriper Lenin, genom
att stiga av och uppmana samtliga passagerare att skjuta på. Tåget går en bit men
stannar så igen. Nu ingriper Stalin, genom att låta avrätta lokföraren och eldaren. Detta hjälper dock inte länge, och
snart är det Chrusjtjevs tur. Han rehabiliterar lokföraren och eldarna, och tåget
rör sig ännu ett stycke framåt. Slutligen
har turen kommit till Brezjnev, som
inser situationens hopplöshet. Uppgivet
’ 416
ger han passagerarna order om att dra
för gardinerna och att gunga på sina bänkar så att tåget böljar skaka, allt för att
skapa en illusion om rörelse framåt.
Denna typ av anekdoter fyller en mycket väsentlig funktion i sovjetsamhället,
som en spegel av den verklighet som inte
får diskuteras offentligt. Berättelsen
ovan fångar på ett träffande sätt såväl
sovjetsamhällets utveckling som de olika
ledarpersonligheter som vid olika stadier
i denna utveckling har suttit vid makten.
Hur Gorbatjev skulle passa in förtäljer
inte ovanstående anekdot, men om man
skulle våga sig på ett tillägg får det väl
närmast bli i termer av en PR-man som
målar om det gamla skamfilade ångloket
och kallar det för expresståg. För omvärlden ser det nymålade tåget fint och
imponerande ut, men bakom de fördragna gardinerna sitter samma gamla
passagerare kvar på samma gamla nötta
träbänkar.
Genom att lyfta fram denna kontrast
mellan fasad och verklighet kan vi också
sprida ljus över den paradox vi inledningsvis antydde, om Sovjetunionen
som ett krisdrabbat system med supermaktsstatus. I den internationella politiken är Sovjet förvisso en supermakt,
med allt vad därtill hör av militära maktmedel, men inåt har man i många avseende förblivit ett u-land. För herrama i
Kreml måste denna situation hysa allvarliga orosmoln. Dels rimmar det inre sönderfallet illa med den så hett åtrådda internationella prestigen, dels är det tveksamt hur länge man faktiskt kan klara sig
kvar som supermakt med en ur teknologisk synvinkel allt mera efterbliven produktionsstruktur. Gorbatjev saknar således inte anledningar att vidta reformer,
men därifrån till att också göra något i
praktiken är ett mycket långt steg. Hur
tråkigt det än må låta är nog den gamla
prognosen om ”business as usual” fortfarande den bästa.