Tommy Hansson; Vpk anpassar sig
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEBATT
TOMMY HANSSON:
Vpk anpassar sig
V
änsterpartiet kommunisterna
(vpk) har hittills knappast visat
någon vilja att avlägsna sig från
sitt ideologiska arv. Men ett tecken på
att det inom partiet finns strömningar för
en något annorlunda och ” mjukare”
framtoning är det diskussionsunderlag
för ett nytt vpk-program, som offentliggjordes för en tid sedan. Det nya programmet planeras träda i kraft 1987.
l diskussionsunderlaget heter det:
”Marxismen gör inte anspråk på något
sanningsmonopoL Viktiga existentiella
sanningar kan sökas också på andra vä-
gar.” Vidare beskrivs marxismen som
”ett flöde av tankelinjer, inte något ideologist stenblock.” (Citerat ur en artikel i
SvD 25/9 -86). Att underlaget måste
anses vara av en seriös natur borgar ett
par av utformarna – ansedda teoretiker
som Göran Therborn och Jörn Svensson
-för.
Vpk:s ännu gällande program antogs
vid den 23:e partikongressen den 26- 29
oktober 1972. Det vittnar om en rigid
marxistisk-leninistisk inställning, vilket
några citat visar:
”Vägen till socialismen är klasskampens väg. Kapitalismen kan inte önskas
bort, den måste störtas. ” (s 6)
”Partiets huvuduppgift är att ständigt
förena rörelsen bland det arbetande folket med socialismen. Dess grundval är
den vetenskapliga socialismen, Marx’
och Lenins revolutionära teori.” (s 7)
”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat … Svensk och utländsk
storfinans går samman för att gemensamt plundra folken i Västeuropa,
Asien, Afrika och Amerika. Värden som
svenska arbetare skapat används för att
utsuga andra folk.” (s Il)
” På arbetsplatser, i bostadsområden,
bland folkrörelsernas medlemmar, hos
ungdomen växer tilltron till den egna
styrkan och insikten om den organiserade stridens nödvändighet. strejker och
andra kampformer avslöjar klassamarbetspolitikens bankrutt.” (s 23)
Detta renläriga vpk-program är förvisso färgat av det slutande 60- och begynnande 70-talets revolutionsromantiska
ideströmningar. Dessutom har det fått en
extra sälta genom påverkan av den
Moskva-trogna falang, som 1977 bröt sig
ur partiet och bildade Arbetarpartiet
kommunisterna (apk). Främst får dock
gällande program ses som ett naturligt
uttryck för ett kommunistiskt parti, vilket räknar sin födelse från splittringen av
den svenska arbetarrörelsen revolutionsåret 1917 – socialdemokrater och kommunister gick då åt varsitt håll.
Det må finnas bedömare som sluter sig
till, att vpk nu är i färd med att avlägsna
sig från kommunism och marxism, detta
som en följd av det ”gröna” tillflöde av
diverse idealister som är mer intresserade av att avskaffa kärnkraften än kapitalismen. Den tanken kan emellertid inte
avfärdas, att partiets mjukare konturer
endast är en opportunistisk anpassning
till tidsandan – på samma sätt som renlärigheten förstärktes under intryck av
revolutionär idealism då -72 års program
antogs.
Mycket har hänt i världen under halvtannat decennium. Den totalitära socialismens misslyckanden i Tredje världens
länder – sådana som Vietnam, Laos,
Kambodja, Etiopien, Mozambique och
Angola – har punkterat illusioner och
drömmar om revolutionens möjligheter.
Parallellt därmed har Sovjetunionen
\
418
ockuperat Afghanistan och Folkrepubliken Kina inlett kapitalistiska experiment. Att mot denna bakgrund kräva en
marxistisk klasskampspolitik i Sverige i
dag ter sig inte särskilt framsynt. Det är
därför troligt att vpk tills vidare föredrar
att ligga lågt med ortodoxin och överlåta
denna åt marginella sekter av typ apk
och kpml(r).
Men om denna förmodan stämmer så
innebär inte detta, att vpk har övergivit
marxismen. Tvärtom har man endast enligt god marxistisk sed anpassat den konkreta politiken efter tidens och samhällets förhållanden.
VERONIKA EHRENGREN:
Ännu återstår att se vilken slutlig utformning Vänsterpartiets kommunisternas förebådade nya program kommer att
få. Sist kan vi, när det gäller nu gällande
program, erinra oss vad Carl Bildt skrev
för några år sedan: ” . .. kvar står det
faktum, att de i sitt partiprogram har inskrivit en högtidlig bekännelse till de ideer som gjorde Stalin möjlig eller kanske
oundviklig. Så länge så är fallet, kastar
den döde despoten sin skugga över
dem.” (Carl Bildt: Skuggan av Stalin, s
67-68, ur Vid avgrunden – en katalog
över vänstern i Sverige, Stockholm
1981).
Eja, vore jag en hemsömmerska!
S
å hade de stackars hemsömmerskorna det på 30-talet! Symaskinen
och strykbrädan i rummet, ungarna kring benen och inte långt till spisen.
I nr 5/1985 av Hertha, fick vi veta hur
kvinnorna slet, kvinnor som var i ”blomman av sin ålder” för bara en eller två
generationer sedan. Museum har det blivit av dessa tappra.
Nej då, jag vill inte alls förringa deras
arbetsbörda och arbetsinsats. Men kanske vore det på tiden att inrätta museum
över dagens kvinnas slit också? Frågan
är nämligen om vi har kommit ett enda
stycke framåt på vägen, eller om vi kanske inte i stället har tagit ett stort kliv
bakåt!
Hur har dagens kvinna det? Dagens
mamma? Har hon det verkligen bättre än
30-talets hemsömmerska? Svaret blir vid
en rundfråga i bekantskapskretsen ett
rungande NEJ!
Barnfamiljernas ekonomiska situation
har under senaste tid stötts och blötts,
men det enda resultatet har blivit en än
trängre tvångströja. Den gradvisa försämringen har lett till att det nu är omöjligt att leva på en lön. ”Familjeförsöijarlönen” som socialdemokraterna en gång
vid seklets bötjan kämpade för, har nu
samma parti lyckats avskaffa. Så sent
som på 70-talet kunde en familj – om än
med knapp nöd – fortfarande hanka sig
fram på en lön. Numer, det vetvi-och
får oss dagligen konstaterat – kan en
familj inte existera på en lön, inte ens om
den är stor och kompletteras med tillskott av övertids- eller extraarbete. Ut-
TOMMY HANSSON:
Vpk anpassar sig
V
änsterpartiet kommunisterna
(vpk) har hittills knappast visat
någon vilja att avlägsna sig från
sitt ideologiska arv. Men ett tecken på
att det inom partiet finns strömningar för
en något annorlunda och ” mjukare”
framtoning är det diskussionsunderlag
för ett nytt vpk-program, som offentliggjordes för en tid sedan. Det nya programmet planeras träda i kraft 1987.
l diskussionsunderlaget heter det:
”Marxismen gör inte anspråk på något
sanningsmonopoL Viktiga existentiella
sanningar kan sökas också på andra vä-
gar.” Vidare beskrivs marxismen som
”ett flöde av tankelinjer, inte något ideologist stenblock.” (Citerat ur en artikel i
SvD 25/9 -86). Att underlaget måste
anses vara av en seriös natur borgar ett
par av utformarna – ansedda teoretiker
som Göran Therborn och Jörn Svensson
-för.
Vpk:s ännu gällande program antogs
vid den 23:e partikongressen den 26- 29
oktober 1972. Det vittnar om en rigid
marxistisk-leninistisk inställning, vilket
några citat visar:
”Vägen till socialismen är klasskampens väg. Kapitalismen kan inte önskas
bort, den måste störtas. ” (s 6)
”Partiets huvuduppgift är att ständigt
förena rörelsen bland det arbetande folket med socialismen. Dess grundval är
den vetenskapliga socialismen, Marx’
och Lenins revolutionära teori.” (s 7)
”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat … Svensk och utländsk
storfinans går samman för att gemensamt plundra folken i Västeuropa,
Asien, Afrika och Amerika. Värden som
svenska arbetare skapat används för att
utsuga andra folk.” (s Il)
” På arbetsplatser, i bostadsområden,
bland folkrörelsernas medlemmar, hos
ungdomen växer tilltron till den egna
styrkan och insikten om den organiserade stridens nödvändighet. strejker och
andra kampformer avslöjar klassamarbetspolitikens bankrutt.” (s 23)
Detta renläriga vpk-program är förvisso färgat av det slutande 60- och begynnande 70-talets revolutionsromantiska
ideströmningar. Dessutom har det fått en
extra sälta genom påverkan av den
Moskva-trogna falang, som 1977 bröt sig
ur partiet och bildade Arbetarpartiet
kommunisterna (apk). Främst får dock
gällande program ses som ett naturligt
uttryck för ett kommunistiskt parti, vilket räknar sin födelse från splittringen av
den svenska arbetarrörelsen revolutionsåret 1917 – socialdemokrater och kommunister gick då åt varsitt håll.
Det må finnas bedömare som sluter sig
till, att vpk nu är i färd med att avlägsna
sig från kommunism och marxism, detta
som en följd av det ”gröna” tillflöde av
diverse idealister som är mer intresserade av att avskaffa kärnkraften än kapitalismen. Den tanken kan emellertid inte
avfärdas, att partiets mjukare konturer
endast är en opportunistisk anpassning
till tidsandan – på samma sätt som renlärigheten förstärktes under intryck av
revolutionär idealism då -72 års program
antogs.
Mycket har hänt i världen under halvtannat decennium. Den totalitära socialismens misslyckanden i Tredje världens
länder – sådana som Vietnam, Laos,
Kambodja, Etiopien, Mozambique och
Angola – har punkterat illusioner och
drömmar om revolutionens möjligheter.
Parallellt därmed har Sovjetunionen
\
418
ockuperat Afghanistan och Folkrepubliken Kina inlett kapitalistiska experiment. Att mot denna bakgrund kräva en
marxistisk klasskampspolitik i Sverige i
dag ter sig inte särskilt framsynt. Det är
därför troligt att vpk tills vidare föredrar
att ligga lågt med ortodoxin och överlåta
denna åt marginella sekter av typ apk
och kpml(r).
Men om denna förmodan stämmer så
innebär inte detta, att vpk har övergivit
marxismen. Tvärtom har man endast enligt god marxistisk sed anpassat den konkreta politiken efter tidens och samhällets förhållanden.
VERONIKA EHRENGREN:
Ännu återstår att se vilken slutlig utformning Vänsterpartiets kommunisternas förebådade nya program kommer att
få. Sist kan vi, när det gäller nu gällande
program, erinra oss vad Carl Bildt skrev
för några år sedan: ” . .. kvar står det
faktum, att de i sitt partiprogram har inskrivit en högtidlig bekännelse till de ideer som gjorde Stalin möjlig eller kanske
oundviklig. Så länge så är fallet, kastar
den döde despoten sin skugga över
dem.” (Carl Bildt: Skuggan av Stalin, s
67-68, ur Vid avgrunden – en katalog
över vänstern i Sverige, Stockholm
1981).
Eja, vore jag en hemsömmerska!
S
å hade de stackars hemsömmerskorna det på 30-talet! Symaskinen
och strykbrädan i rummet, ungarna kring benen och inte långt till spisen.
I nr 5/1985 av Hertha, fick vi veta hur
kvinnorna slet, kvinnor som var i ”blomman av sin ålder” för bara en eller två
generationer sedan. Museum har det blivit av dessa tappra.
Nej då, jag vill inte alls förringa deras
arbetsbörda och arbetsinsats. Men kanske vore det på tiden att inrätta museum
över dagens kvinnas slit också? Frågan
är nämligen om vi har kommit ett enda
stycke framåt på vägen, eller om vi kanske inte i stället har tagit ett stort kliv
bakåt!
Hur har dagens kvinna det? Dagens
mamma? Har hon det verkligen bättre än
30-talets hemsömmerska? Svaret blir vid
en rundfråga i bekantskapskretsen ett
rungande NEJ!
Barnfamiljernas ekonomiska situation
har under senaste tid stötts och blötts,
men det enda resultatet har blivit en än
trängre tvångströja. Den gradvisa försämringen har lett till att det nu är omöjligt att leva på en lön. ”Familjeförsöijarlönen” som socialdemokraterna en gång
vid seklets bötjan kämpade för, har nu
samma parti lyckats avskaffa. Så sent
som på 70-talet kunde en familj – om än
med knapp nöd – fortfarande hanka sig
fram på en lön. Numer, det vetvi-och
får oss dagligen konstaterat – kan en
familj inte existera på en lön, inte ens om
den är stor och kompletteras med tillskott av övertids- eller extraarbete. Ut-