Veronika Ehrengren; Eja, vore jag en hemsömmerska
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
418
ockuperat Afghanistan och Folkrepubliken Kina inlett kapitalistiska experiment. Att mot denna bakgrund kräva en
marxistisk klasskampspolitik i Sverige i
dag ter sig inte särskilt framsynt. Det är
därför troligt att vpk tills vidare föredrar
att ligga lågt med ortodoxin och överlåta
denna åt marginella sekter av typ apk
och kpml(r).
Men om denna förmodan stämmer så
innebär inte detta, att vpk har övergivit
marxismen. Tvärtom har man endast enligt god marxistisk sed anpassat den konkreta politiken efter tidens och samhällets förhållanden.
VERONIKA EHRENGREN:
Ännu återstår att se vilken slutlig utformning Vänsterpartiets kommunisternas förebådade nya program kommer att
få. Sist kan vi, när det gäller nu gällande
program, erinra oss vad Carl Bildtskrev
för några år sedan: ”. . . kvar står det
faktum, att de i sitt partiprogram har inskrivit en högtidlig bekännelse till de ideer som gjorde Stalin möjlig eller kanske
oundviklig. Så länge så är fallet, kastar
den döde despoten sin skugga över
dem.” (Carl Bildt: Skuggan av Stalin, s
67-68, ur Vid avgrunden – en katalog
över vänstern i Sverige, Stockholm
1981).
Eja, vore jag en hemsömmerska!
S
å hade de stackars hemsömmerskorna det på 30-talet! Symaskinen
och strykbrädan i rummet, ungarna kring benen och inte långt till spisen.
I nr 5/1985 av Hertha, fick vi veta hur
kvinnorna slet, kvinnor som var i ”blomman av sin ålder” för bara en eller två
generationer sedan. Museum har det blivit av dessa tappra.
Nej då, jag vill inte alls förringa deras
arbetsbörda och arbetsinsats. Men kanske vore det på tiden att inrätta museum
över dagens kvinnas slit också? Frågan
är nämligen om vi har kommit ett enda
stycke framåt på vägen, eller om vi kanske inte i stället har tagit ett stort kliv
bakåt!
Hur har dagens kvinna det? Dagens
mamma? Har hon det verkligen bättre än
30-talets hemsömmerska? Svaret blir vid
en rundfråga i bekantskapskretsen ett
rungande NEJ!
Barnfamiljernas ekonomiska situation
har under senaste tid stötts och blötts,
men det enda resultatet har blivit en än
trängre tvångströja. Den gradvisa försämringen har lett till att det nu är omöjligt att leva på en lön. ”Familjeförsörjarlönen” som socialdemokraterna en gång
vid seklets bötjan kämpade för, har nu
samma parti lyckats avskaffa. Så sent
som på 70-talet kunde en familj – om än
med knapp nöd – fortfarande hanka sig
fram på en lön. Numer, det vet vi -och
får oss dagligen konstaterat – kan en
familj inte existera på en lön, inte ens om
den är stor och kompletteras med tillskott av övertids- eller extraarbete. Utvecklingen i Sverige har tvingat ut även
kvinnorna, mödrarna, på arbetsmarknaden.
I dag är det, dessvärre, ont om arbeten
som hemsömmerska. Dagens mamma
måste arbeta utanför hemmet, och den
reaktion som möter en när man talar om
”de stackars hemsömmerskorna” och
deras situation är: ”De fick i alla fall lov
att själva ta hand om sina barn, de behövde inte dra sina ungar ur sängarna om
morgnarna, ila iväg med dem för att låta
andra människor ta ansvar för dem, ge
dem uppfostran, normer, värderingar,
njuta av dem, trösta dem och glädjas
med dem.”
l dag skaffar vi barn som vi inte har tid
och ork med, därför att samhällsutvecklingen inte ger oss något val. l dag får vi
inte längre handha våra barns uppfostran, ty samhället skall sköta ”omsorgen” av dem. I dag ser vi våra barn,
trötta och glåmiga, på morgnar och kvällar. Deras vardag har vi inte längre nå-
gon del i. Våra barn växer upp i tron att
de enda kollektiv som finns, är de på
dagis, fritids, i skolan och i föreningar.
Kollektivet ”familjen” är något kortvarigt, som inskränker sig till helgerna om
inte mor och far är alltför trötta och upptagna med att hinna med hemsysslor och
annat viktigt som inte hunnits med under
arbetsveckan.
Nej, hemsömmerskornas liv ter sig, i
dagens perspektiv, som något eftersträ-
vansvärt! Tänk att få se sina barn växa
upp. Tänk att få trösta sin ledsna unge
själv, att få se den.lära sig av livet. Tänk
419
att ha tid att själv förklara för sitt barn
varför himlen är blå och degen jäser, att
få dela vardagen med den man satt till
världen och att få förklara denna värld
för sitt barn, så som den ter sig ur just
min horisont!
Tänk att få ha ärtsoppan puttrande på
spisen, spridande aptitretande dofter,
medan man samtidigt ”hjälper till” med
försörjningen. Kanske kunde man då
låta sitt barn hjälpa till – med ärtsoppan,
om inte annat – och få det att känna att
det också gör nytta, att det behövs och
inte bara är något som lämnas in till ”effektförvaring” och hämtas ut när det
som är viktigast i tillvaron är utfört.
Jag skulle vilja ’vara en hemsömmerska. Jag skulle vilja slippa ropa
”hej” i dörren på morgonen och lämna
mina barn att låsa om ett tomt hem –
och att låsa upp till ett lika tomt hem när
de slutat skolan. Jag skulle vilja slippa
komma hem som en trasa och jag skulle
vilja slippa jäkta under helgen när så
många ”måsten” hindrar mig att kunna
utnyttja den utmätta tiden så vi åtminstone kunde få låtsas att vi var en samling
människor som levde familjeliv.
Slaveriet avskaffades för mer än hundra år sedan i USA, det vore på tiden att
avskaffa det i det land som vi kallar Frihetens stamort påjorden!
Bygg ett museum över dagens samhälle, det är där det hör hemma!
Och låt oss återgå till en tillvaro där vi
har frihet att välja att själva ta hand om
vår avkomma och frihet att göra rätt för
oss.
1
ockuperat Afghanistan och Folkrepubliken Kina inlett kapitalistiska experiment. Att mot denna bakgrund kräva en
marxistisk klasskampspolitik i Sverige i
dag ter sig inte särskilt framsynt. Det är
därför troligt att vpk tills vidare föredrar
att ligga lågt med ortodoxin och överlåta
denna åt marginella sekter av typ apk
och kpml(r).
Men om denna förmodan stämmer så
innebär inte detta, att vpk har övergivit
marxismen. Tvärtom har man endast enligt god marxistisk sed anpassat den konkreta politiken efter tidens och samhällets förhållanden.
VERONIKA EHRENGREN:
Ännu återstår att se vilken slutlig utformning Vänsterpartiets kommunisternas förebådade nya program kommer att
få. Sist kan vi, när det gäller nu gällande
program, erinra oss vad Carl Bildtskrev
för några år sedan: ”. . . kvar står det
faktum, att de i sitt partiprogram har inskrivit en högtidlig bekännelse till de ideer som gjorde Stalin möjlig eller kanske
oundviklig. Så länge så är fallet, kastar
den döde despoten sin skugga över
dem.” (Carl Bildt: Skuggan av Stalin, s
67-68, ur Vid avgrunden – en katalog
över vänstern i Sverige, Stockholm
1981).
Eja, vore jag en hemsömmerska!
S
å hade de stackars hemsömmerskorna det på 30-talet! Symaskinen
och strykbrädan i rummet, ungarna kring benen och inte långt till spisen.
I nr 5/1985 av Hertha, fick vi veta hur
kvinnorna slet, kvinnor som var i ”blomman av sin ålder” för bara en eller två
generationer sedan. Museum har det blivit av dessa tappra.
Nej då, jag vill inte alls förringa deras
arbetsbörda och arbetsinsats. Men kanske vore det på tiden att inrätta museum
över dagens kvinnas slit också? Frågan
är nämligen om vi har kommit ett enda
stycke framåt på vägen, eller om vi kanske inte i stället har tagit ett stort kliv
bakåt!
Hur har dagens kvinna det? Dagens
mamma? Har hon det verkligen bättre än
30-talets hemsömmerska? Svaret blir vid
en rundfråga i bekantskapskretsen ett
rungande NEJ!
Barnfamiljernas ekonomiska situation
har under senaste tid stötts och blötts,
men det enda resultatet har blivit en än
trängre tvångströja. Den gradvisa försämringen har lett till att det nu är omöjligt att leva på en lön. ”Familjeförsörjarlönen” som socialdemokraterna en gång
vid seklets bötjan kämpade för, har nu
samma parti lyckats avskaffa. Så sent
som på 70-talet kunde en familj – om än
med knapp nöd – fortfarande hanka sig
fram på en lön. Numer, det vet vi -och
får oss dagligen konstaterat – kan en
familj inte existera på en lön, inte ens om
den är stor och kompletteras med tillskott av övertids- eller extraarbete. Utvecklingen i Sverige har tvingat ut även
kvinnorna, mödrarna, på arbetsmarknaden.
I dag är det, dessvärre, ont om arbeten
som hemsömmerska. Dagens mamma
måste arbeta utanför hemmet, och den
reaktion som möter en när man talar om
”de stackars hemsömmerskorna” och
deras situation är: ”De fick i alla fall lov
att själva ta hand om sina barn, de behövde inte dra sina ungar ur sängarna om
morgnarna, ila iväg med dem för att låta
andra människor ta ansvar för dem, ge
dem uppfostran, normer, värderingar,
njuta av dem, trösta dem och glädjas
med dem.”
l dag skaffar vi barn som vi inte har tid
och ork med, därför att samhällsutvecklingen inte ger oss något val. l dag får vi
inte längre handha våra barns uppfostran, ty samhället skall sköta ”omsorgen” av dem. I dag ser vi våra barn,
trötta och glåmiga, på morgnar och kvällar. Deras vardag har vi inte längre nå-
gon del i. Våra barn växer upp i tron att
de enda kollektiv som finns, är de på
dagis, fritids, i skolan och i föreningar.
Kollektivet ”familjen” är något kortvarigt, som inskränker sig till helgerna om
inte mor och far är alltför trötta och upptagna med att hinna med hemsysslor och
annat viktigt som inte hunnits med under
arbetsveckan.
Nej, hemsömmerskornas liv ter sig, i
dagens perspektiv, som något eftersträ-
vansvärt! Tänk att få se sina barn växa
upp. Tänk att få trösta sin ledsna unge
själv, att få se den.lära sig av livet. Tänk
419
att ha tid att själv förklara för sitt barn
varför himlen är blå och degen jäser, att
få dela vardagen med den man satt till
världen och att få förklara denna värld
för sitt barn, så som den ter sig ur just
min horisont!
Tänk att få ha ärtsoppan puttrande på
spisen, spridande aptitretande dofter,
medan man samtidigt ”hjälper till” med
försörjningen. Kanske kunde man då
låta sitt barn hjälpa till – med ärtsoppan,
om inte annat – och få det att känna att
det också gör nytta, att det behövs och
inte bara är något som lämnas in till ”effektförvaring” och hämtas ut när det
som är viktigast i tillvaron är utfört.
Jag skulle vilja ’vara en hemsömmerska. Jag skulle vilja slippa ropa
”hej” i dörren på morgonen och lämna
mina barn att låsa om ett tomt hem –
och att låsa upp till ett lika tomt hem när
de slutat skolan. Jag skulle vilja slippa
komma hem som en trasa och jag skulle
vilja slippa jäkta under helgen när så
många ”måsten” hindrar mig att kunna
utnyttja den utmätta tiden så vi åtminstone kunde få låtsas att vi var en samling
människor som levde familjeliv.
Slaveriet avskaffades för mer än hundra år sedan i USA, det vore på tiden att
avskaffa det i det land som vi kallar Frihetens stamort påjorden!
Bygg ett museum över dagens samhälle, det är där det hör hemma!
Och låt oss återgå till en tillvaro där vi
har frihet att välja att själva ta hand om
vår avkomma och frihet att göra rätt för
oss.
1