Sigvard Eklund; Före och efter Tjernobyl
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SIGVARD EKLUND:
Före och efter Tjemobyl
Den fredliga användningen av
kärnkraft har genomgått en
mycket snabb utveckling. Nu
finns det 370 reaktorer med en
total effekt av 250 000 MW el i
26 länder som svarar för ca
15 % av den totala
elproduktionen i världen.
Det är av största vikt att
korrekt information sprids om
den radioaktiva strålningens
effekter. Katastrofen i Tjernobyl
behöver inte leda till alla de konsekvenser som
miljörepresentanter påstår och
strålningseffekter måste
jämföras med miljöförstörande
effekter vid fortsatt användning
av fossila bränslen.
Fil dr Sigvard Eklund var under
åren 1961 -1981 chefför
atomenergiorganet IAEA i
Wien.
M
ycket har hänt på atomenergiomr~det ~nder de drygt 40 år
som forflutit mellan det första
provet i juli 1945 i USA av en atombombsladdning och Tjernobylkatastrofen i april 1986.
Utvecklingen på det militära området
har lett till att atomvapen nu produceras
i åtminstone fem länder, nämligen USA,
Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina. Lagerhållningen i supermakterna brukar uppges till 50 000 enheter. Atombombernas sprängkraft har
från att motsvara 12 000 ton trinitrotoluol
(TNT) i den första bomben mot Japan
stigit till l 000 000 ton för ett modernt
strategiskt atomvapen. Rekordet innehas av en rysk bomb som vid provsprängning i böljan av 60-talet motsvarade 50 000 000 ton TNT. Den sammanlagda sprängkraften i atomvapenlagren
torde motsvara några ton TNT för varje
individ på vår jord! De moderna atomvapnen är resultatet av ett sofistikerat
utvecklingsarbete både vad gäller den
kärnfysiska grundvalen och den tekniska
utformningen. Genom att utnyttja energiutvecklingen från både uran- och vä-
tereaktionerna kan vapnens destruktiva
verkan i viss mån styras; neutronbomben är ett exempel. Generellt gäller, vilket inte är så bekant, att kompletta atomvapen måste undergå periodiska revisioner på grund av vissa fysikaliska
fakta. Konsekvenserna av ett atomvapenkrig har vi svårt att föreställa oss,
men de vetenskapliga undersökningar
som gjorts av forskare inom naturvetenskap, medicin och ekologi ger stöd åt
uppfattningen att de överlevande från en
atomvapenkonfrontation torde ha anledning avundas dem som redan förlorat Ii- -~ – ——
458
vet. Atomvapnen är inte vapen i begreppets ursprungliga bemärkelse, de representerar i stället redskap för omedelbar
och fullständig förintelse.
Utvecklingen av atomenergins användning för fredliga ändamål har också
varit lavinartad. Många av oss har vid
medicinska undersökningar och behandlingar dragit nytta av de radioaktiva
egenskaperna hos preparat som framställts i någon av de 300 reaktorer för
forsknings- och utbildningsändamål som
finns i ett 50-tal länder världen över. I
vissa fall har man också utnyttjat kraftproducerande reaktorer för samma ändamål.
Mycket snabb utveckling
Den naturvetenskapliga, medicinska och
tekniska forskningen har tack vare möjligheten att ”skräddarsy” radioaktiva
ämnen för olika ändamål kunnat göra
framsteg som utan dessa hjälpmedel
hade varit otänkbara. Dessa odelat positiva följder av den fredliga utvecklingen
av atomenergin blir vanligtvis bortglömda i debatten om en annan tillämpning
genom reaktorer för produktion av elektricitet. Några siffror kan belysa den
snabba utveckling som ägt rum. Den
första kraftproducerande reaktorn startades i Sovjetunionen 1954 med en effekt
av 5 MW el (= 5000 kW). Den är av nära
samma typ som den förolyckade Tjernobylreaktorn och är för övrigt fortfarande
i drift. Reaktoreffekterna har undan för
undan kunnat höjas, och de största utförda enheterna har effekter över l 300
MW el. År 1967 fanns i världen reaktorer
med en sammanlagd effekt av 10000
MW el, 1977 100000 MW och vid 1985
års slut svarade cirka 370 reaktorer med
en total effekt av 250 000 MW el i 26
länder för cirka 15% av den totala elproduktionen i världen. Det är en betydande
andel, och det är vid eftertanke klart att
en sådan produktionskapacitet inte kan
avvecklas utan avsevärda störningar i
energiförsöljningen, om inte alternativa
lösningar kan tas fram, om nu sådana
överhuvudtaget finns. Den svenska situationen i detta avseende kommer att
beröras längre fram.
Man bör också komma ihåg att fram
till Tjernobyl en total driftserfarenhet av
3800 reaktorår hade ackumulerats utan
att ett enda olycksfall med dödlig utgång
på grund av strålning inträffat i reaktoranläggningar för civil produktion av
kärnkraft. Det är sant att de tidigare fö-
reställningarna om atomreaktorer som
outtömliga energikällor kapabla att producera el för mindre än l öre per
kilowattimme inte uppnåtts, när de teoretiska möjligheterna konfronterats med
verklighetens villkor. Det är inte desto
mindre anmärkningsvärt, att kärnkraften
i ett antalländer kommit att representera
en långt större andel av elproduktionen
än de 15% som nyss nämnts. Så är för
närvarande inte mindre än 65% av elproduktionen i Frankrike av nukleärt ursprung, i Belgien 58%, i Finland, Sverige och Taiwan 40-50%, i Japan 25%,
USA 15% och Sovjetunionen 11 %.
USA representerar inte mindre än 1/3 av
världens nukleära elproduktion med 90
reaktorer i drift och mer än ett 20-tal
under byggnad. Under 1986 har i Sverige
hittills kärnkraften svarat för en något
större andel av elproduktionen än vattenkraften.
I böljan av april i år hölls i Tokyo den
traditionella årliga konferens som anordnas av Japan Atomic Industrial Forum
och som i år fick en särskild prägel genom att det nu är 30 år sedan arbetet på
fredlig användning av atomenergi påbörjades i Japan. Konferensen som ägde
rum före Tjernobyl, gav övertygande belägg för att den kärntekniska utvecklingen nu nått en hög grad av mognad och
representerar en mycket högre standard
än vad som var fallet vid en motsvarande
allmän konferens i Paris 10 år tidigare.
Inte minst bidragen från Frankrike,
Västtyskland och Japan (Sovjetunionen
deltog inte) redovisade en systematisk
bearbetning av den mängd problem som
möter myndigheter, kärnkraftproducenter och den kärntekniska industrin
vid en övergång från traditionella kraftverk baserade på förbränning av fossila
bränslen till kärnenergi. Intressanta nya
möjligheter för export av energi har öppnats genom att de elektriska näten i
många länder i Europa genomgått en omfattande integration.
Vid diskussioner om kärnenergins
framtida roll framhölls också dess extremt omgivningsvänliga karaktär samtidigt som det betonades att dess ställning
i detta avseende är helt beroende av att
de uppställda säkerhetskraven är tillräckliga och kan uppfyllas. ”Olyckor där
säkerheten äventyrats skulle få ödesdigra konsekvenser för allmänhetens förtroende för kärnkraften” var en formulering som jag själv använde i mitt inledningsanförande och som fortfarande gäller. Två veckor senare inträffade katastrofen i Tjernobyl. Även om hittills endast ett halvår förflutit föreligger redan
så mycket information från USSR och
kommentarer från experter i väst att någ- 459
ra detaljer från olycksförloppet och dess
konsekvenser kan vara av intresse.
Sovjetiska reaktorer
Vid slutet av år 1985 fanns i Sovjetunionen totalt 51 reaktorer, av vilka 20 var
vatten- och 28 grafitmodererade, de senare av den typ, rysk beteckning
RBMK, som havererade i Tjernobyl.
Under byggnad var 27 vatten- och 7 grafitmodererade reaktorer, vilket antyder
en förskjutning av nybyggnadsprogrammets inriktning mot vattenmodererade
reaktorer. Tidigare ryska vattenmodererade reaktorer uppfördes utan någon yttre gastät inneslutning, vars uppgift är att
förhindra att radioaktivitet vid ett
olycksfall kan spridas till omgivningen.
Reaktorer som av ryssarna exporterats
utanför Sovjetunionen har t ex i Finland
av beställaren själv försetts med yttre
hölje. Också RBMK-typen saknade till
en början helt reaktorinneslutning. Senare reaktorer av denna typ, inklusive den
förolyckade i Tjernobyl, har en ofullständig inneslutning som inte skyddar
om själva reaktorn skadas allvarligt.
Den ryska typen av grafitmodererade
reaktorer används med ett undantag icke
utanför Sovjetunionen. Undantaget utgörs av en amerikansk reaktor avsedd
för produktion av såväl atomvapenmaterial som elektricitet. Den är förlagd till
det omfattande reservatet för huvudsakligen militära nukleära installationer i
staten Washington i nordvästra USA.
Anledningen till att RBMK-typen favoriserats i Sovjetunionen ligger kanske
framförallt däri att den representerar en
direkt utveckling från de plutoniumproducerande reaktorer som byggdes orne- 460
delbart före och efter krigsslutet i USA.
För framställning av vapenplutonium är
det nämligen viktigt att kunna byta
bränsle mycket ofta, dvs under drift, vilket är möjligt med RBMK. En annan
anledning kan vara att typen möjliggör
ett modulbyggande upp till mycket höga
effekter (lgnalino i Litauen, 1450 MW i
drift 1984.) Men reaktortypen är också
behäftad med inneboende svagheter som
ledde till katastrofen vid olyckstillfället
sedan driftspersonalen nonchalerat icke
mindre än sex instruktioner i driftsbestämmelserna och gjort otillåtna ingrepp
i en rad säkerhetsorgan.
IAEA:s Tjernobylkonferens
Det internationella atomorganet i Wien,
IAEA, anordnade 25-29 augusti i år en
teknisk konferens om Tjernobylolyckan
varvid den sovjetiska delegationen mycket aktivt deltog i en genomgång av en
tidigare framlagd omfattande rapport
från USSR.
Den förolyckade reaktorn (Tjernobyl
4, typ RBMK) är en grafitmodererad reaktor. Bränslet utgörs av uranoxid, som
är kapslat i rör av en zirkonium legering,
som kyls med vatten. Den utgående
reaktoreffekten är 950 MW el, som svarar mot en total termisk effekt av 3200
MW. Reaktorn böJjade byggas 1975 och
hade anslutits till nätet 1984.
Olyckan inträffade den 26 april kl
01,23 lokal tid, i samband med ett försök, man ville göra med en av de två 500
MW ångturbingeneratorer, som var anslutna till reaktorn. Försöket gjordes vid
en tidpunkt, då reaktorn undergick normalt underhåll. Avsikten var att fastställa om en snabbt roterande, men från ångtillförsel avstängd, turbin på grund av
den inneboende levande kraften var
istånd att förse reaktoranläggningen med
erforderlig elektrisk energi till dess dieselgeneratorerna hann starta i händelse
av avbrott i den normala elförsöJjningen
utifrån. Tidigare försök av samma slag
hade för övrigt utförts 1982 och 1984.
Våra 9 svenskbyggda reaktorer
uppvisar driftsresultat som tillhör
de bästa i världen.
Genom en rad felaktiga åtgärder från
personalens sida ökade den termiska
reaktoreffekten okontrollerat inom loppet av fyra sekunder med en faktor 100
av den nominella värmeeffekten 3200
MW. Den snabba effektstegringen medförde en fragmentering av bränslet och
en ångexplosion, som sprängde kylkanalernas tryckrör och lyfte en l 000 ton
tung betäckning över reaktortoppen. Kemiska reaktioner mellan vatten och
bränslets zirkoniumkapsling samt mellan
vatten och grafiten ledde till produktion
av stora kvantiteter väte och koloxid,
som vid kontakt med luft orsakade en
andra explosion, varvid bränslestoft och
grafit kastades l 000 m upp i luften.
Genom de vid tillfället rådande vindförhållandena transporterades sedan radioaktivt material till stora områden av
Europa. I Sverige och Finland konstaterades som bekant radioaktivt nedfall redan innan någon information om det inträffade hade offentliggjorts av de sovjetiska myndigheterna. Nederbörd från de
kontaminerade luftmassorna förde med
sig radioaktiva ämnen till jordytan och
de meteorologiska förhållandena är anledning till de stora skillnader i radioaktiv markbeläggning som observerats
mellan olika geografiska områden. Uppskattningar har gjorts av hur stor befolkning som finns i de områden där radioaktivt nedfall deponerats och som på så
sätt kunnat bli utsatta för strålning varvid man kommit till ca 200000000.
Skärpning av säkerhetskraven
För 8 år sedan inträffade i en vattenmodererad reaktor vid Harrisburg i USA en
olycka som ledde till en partiell nedsmältning av reaktorhärden och ett obetydligt (kanske en miljondel av Tjernobyl) utsläpp av radioaktiva ämnen utanför den gastäta inneslutningen av reaktorn. Under ett visst skede av händelseförloppet bedömdes situationen vara så
allvarlig att partiell evakuering av befolkningen i närheten av reaktorn anbefalldes. Händelsen ledde till en omfattande genomgång av säkerhetsrutinerna i
länder med kraftproducerande reaktorer. Vissa i sig själv elementära säkerhetsåtgärder, som försummats i Harrisburg, korrigerades och åtgärder vidtogs
för förbättring av kompetensen hos
driftspersonaL Av största betydelse blev
också de teoretiska och tekniska studier
som igångsattes av såväl den amerikanska kraftproducerande industrin som av
atomenergiorganisationerna i länder med
kompetens att bygga nukleära kraftverk.
Ryska fackmän har i det internationella atomenergiorganet i Wien deltagit i det
arbete som inom organisationen utförts
för att definiera minimikrav t ex vad beträffar rekommendationer för förläggningar, utrustning, material och säkerhetsföreskrifter vid drift av kärnkraftverk. I vad mån de följs i Sovjetunionen
är obekant, men det är tydligt att rys- 461
sarna inte före Tjernobyl accepterat det i
andra länder tillämpade systemet med en
fullständigt gastät inneslutning av själva
reaktorn. Det är för övrigt uppenbart att
erfarenheterna från explosionerna i Tjernobyl leder till strängare krav på den
mekaniska hållfastheten hos den gastäta
inneslutningen.
Harrisburgolyckan och Tjernobylkatastrofen är båda en följd av att driftspersonalen felbedömt en inträffad störning
eller inte följt driftsinstruktionerna. Den
mänskliga faktorn är i såväl Harrisburg
som Tjernobyl den yttersta orsaken till
vad som hänt.
Den radioaktiva strålningen
Det plötsliga uppträdande av radioaktivt
nedfall träffade myndigheterna i de berörda länderna i hög grad oförberett, och
specialister och politiker var därför i
många fall böjda att i sina rekommendationer beträffande ur hälsosynpunkt acceptabla mängder av radioaktivt nedfall i
livsmedel i många fall föreskriva så låga
värden att kontrollmätningar på samma
livsmedel förpackat före olyckan visat
högre värden än rekommendationernas
maximalvärden. Innebörden av de nya
enheterna, t ex becquerel och sievert,
gjordes inte begriplig av massmedia och
förblev naturligtvis obegripliga för allmänheten, som plötsligt begåvades med
upplysningar om antalet atomsönderfall
per sekund i en liter mjölk eller i ett kg
renkött för att därav dra slutsatser för
det egna hushållet.
Vad som blev bortglömt är att vi som
individer på denna jord är kontinuerligt
utsatta för strålning från rymden, den
geologiska bakgrunden och från material
462
som används i de hus, i vilka vi lever, ja,
t o m från ämnen som kalium och kol
som ingår i vår egen kropps vävnader.
Den årliga dos som människor i Sverige
utsätts för av de anledningar som nämnts
uppgår till l a 2 millisievert radon inte
inberäknat, men är många gånger större i
bosättningar på höga höjder, t ex Anderna, eller i de fall där människor är
utsatta för strålning från radioaktiva
mineral, t ex thorium, vilket är fallet t ex
i Kerala i södra Indien. Omfattande undersökningar av sådana extremt exponerade befolkningsgrupper har inte kunnat
påvisa genetiska förändringar i deras
arvsmassa.
Innan debatten på allvar kommer
igång om Tjernobyls konsekvenser för
atomenergins roll i framtiden i Sverige
och i världen är det av största vikt att
allmänheten blir korrekt informerad om
den radioaktiva strålningens biologiska
verkningar och om de sannolika verkningarna av den strålningsexponering
som människor blivit utsatta för genom
det radioaktiva nedfall som Tjernobyl
förorsakat över stora områden. En överslagsberäkning grundad på de ofullständiga uppgifter som nu föreligger visar,
att den extra dos som drabbat de berörda
folkgrupperna motsvarar en årsdos av
den omgivningsstrålning de ofrånkomligen är utsatta för. En annan jämförelse
kan göras med de kärnvapenprov i atmosfären som gjordes i böljan av 60-talet
och som förde med sig ett radioaktivt
nedfall och en strålningsdos av samma
storleksordning som nu från Tjernobyl.
Vi vet mer om kärnkraftsstationer av
typ Tjernobyl efter olyckan än före. Det
kan låta cyniskt att påpeka att den nukleära tillverkande industrin haft få
olycksfall i kärnkraftverken från vilka
man kunnat lära vad som krävs i extraordinära situationer men ovedersägligt är,
att flygindustrin från de många flygolyckorna har kunnat dra slutsatser som
i hög grad bidragit till utvecklaodet av
dagens säkra trafikflygplan.
Den extra dosen motsvarar en
årsdos av den omgivningsstrålning vi ofrånkomligen är utsatta
för.
Erfarenheterna från Harrisburg och
Tjernobyl kommer framtidens nukleära
industri tillgodo. Det är uppenbart att
t ex en sista barriär runt en reaktor som
kan förhindra vidare spridning av radioaktivitet är en säkerhetsåtgärd som
inte får felas vid någon anläggning. Det
är också uppenbart att stater med atomenergianläggningar måste vara skyldiga
att meddela inträffade olycksfall till omvärlden och efter råd och lägenhet bistå
vid hjälpaktioner. Sådana frågor har redan utförligt debatterats i IAEA och resulterat i två konventioner, av vilka den
ena redan trätt i kraft. Tjernobyl har också 40 år efter atombomben påmint oss
om vad atomvapen kan åstadkomma och
den för oss alla livsviktiga betydelsen av
att dessa vapen aldrig kommer till användning.
Av de 12 reaktorerna i Sverige är 9 av
svensk tillverkning. De senare uppvisar
driftsresultat, som tillhör de bästa i världen. Uranförsöijningen, bränsletillverkningen, den löpande inspektionen av anläggningarnas aktuella tillstånd, driftspersonalens utbildning, det använda
bränslets transport och förvaring visar
en konsekvent genomförd planering,
som man inte skulle vänta sig i ett land,
som formellt har beslutat om den svenska kärnkraftens avveckling och ersättning med andra ännu icke definierade
energikällor.
Kärnkraften bidrar inte till det
hänsynslösa utnyttjandet av atmosfären som en depå för ständigt stigande mängder av gasformiga förbränningsprodukter.
Kan Tjernobyl hända här?
Den levnadsstandard som vi vill ha och
som vi kan unna oss i den industrialiserade världen har gjort vårt samhälle ömtå-
ligt för störningar i de komplicerade tekniska hjälpmedel som erfordras för att
bibehålla och utveckla denna standard.
Energiförsörjning med hjälp av kärnkraft
är ett exempel på en ny teknik som accepterats av en del på grund av övertygelse om dess fördelar, av andra endast
med oro och under tvång.
Den vanligaste källan till oro ligger i
ett förmodat samband mellan användning av kärnkraft för civila ändamål och
produktion av atomvapen och på förmenta svårigheter att på ett tillfredsställande sätt isolera det radioaktiva avfallet
från den biosfär vi lever i. Ickespridningsavtalet, NPT, och de lösningar som
i Sverige utarbetats och demonstrerats i
CLAB, Centrallagret för aktivt bränsle,
och undersökts i stripagruvan visar vilka
framsteg som redan gjorts på dessa områden.
Genom Tjernobyl har uppmärksamhe- 463
ten riktats på en annan omständighet
som är unik för kärnkraften. Vi känner
från stora kemiska industrier hur gasformigt avfall kan spridas genom luftströmmarna. Den som i Sverige bott i närheten
av vissa pappersmassafabriker känner
till det.
Enstaka atomer från ett utsläpp av radioaktivitet kan registreras med känsliga
instrument och en störning av driften av
en kärnreaktor som lett till utsläpp av
radioaktivitet kan i händelse av lämpliga
vindriktningar observeras på stora avstånd utanför ursprungslandets gränser.
Kärnreaktorer är skapelser av mänsklig intelligens, vetande och ingenjörskonst. Som alla mänskliga skapelser kan
de uppvisa brister och ge anledning till
olyckshändelser. Det trettiotal människor som rapporterats omkomna från
Tjernobyl representerar den enda förlust
av människoliv på grund av akuta strålningsskador som inträffat vid drift av
kraftproducerande reaktorer för civilt
ändamål. Men vad är följderna av det
radioaktiva nedfallet, som inte stannat
inom de nationella gränserna?
Skador på grund av långvarig inverkan
av små stråldoser är slumpartade och
deras effekt uttryckes ofta ehuru icke
invändningsfritt genom att man beräknar
den förhöjda sannolikheten för cancer.
En sådan beräkning visar en möjlig förhöjning av cancerfrekvensen med 0,01%
bland de 200 millioner människor, som
lever i de områden som drabbats av radioaktivt nedfall eller strålning från de
radioaktiva molnen från Tjernobyl. Till
de 40 millioner människor i dessa områ-
den som utan exponering från Tjernobyl
skulle dött i cancer kommer alltså ytterligare 20 000 orsakade av Tjernobyl. Det
464
ger en mer nyanserad bild av konsekvenserna!
40 millioner människor i dessa
områden skulle ha dött i cancer.
Härtill kommer 20000 orsakade
av Tjernobyl.
På rubrikens fråga måste man svara att
haverier inte kan uteslutas ens i de
svenska reaktorerna. Men både utformningen av de barriärer som omger de
högaktiva materielen och den löpande
kontrollen av både material och personalens kompetens inrymmer en garanti för
att konsekvenserna av ett haveri minimeras. Vad som uträttats i Sverige på
kärnkraftområdet har givit Sverige en
plats bland de 9 länder som byggt upp en
egen kärnkraftindustri. Dessa specialister och den personal som nu ansvarar för
drift och underhåll av anläggningarna är
värda en eloge för sin insats som ofta
måst utföras under trycket av en oförstående allmän opinion.
Förbjud militära aktioner mot
reaktorer och dammar
Detta gäller i fredstid. Det är utomordentligt angeläget att en internationell
konvention snarast träffas som förbjuder
militära aktioner mot anläggningar som
arbetar med eller förvarar stora kvantiteter radioaktivt material. Samma gäller
naturligtvis attacker mot stora dammanläggningar, som i händelse av dammbrott
kan leda till enorma förluster av människoliv och ekonomiska värden. Ännu ett
exempel på den sårbara civilisation vi
lever i!
Ett bidrag till kulturens bevarande
statsminister Ingvar Carlsson sa i sitt tal
på LO-dagen i höst när han berörde
kärnkraftens avveckling att ”atomenergin inte hör till vår kultur”. Atomvapnen
hör inte till vår kultur men användningen
av kärnkraft för elproduktion är ett vä-
sentligt, redan nu tillgängligt bidrag till
världens energiförsäljning och kan ses
som teknikens bidrag till bibehållandel
av vår kultur.
Kärnkraften är näst vattenkraften den
mest omgivningsvänliga energikälla som
är tillgänglig i dag. Den senare kan som
nämnts också bli föremål för katastrofer,
som i form av dammbrott inträffar med
icke försumbar frekvens. Men den och
atomenergin gör inte våra efterkommande arvlösa vad gäller olja och gas
som råvaror för framtidens organiska kemiindustri och den bidrar inte till det
hänsynslösa utnyttjandet av atmosfären,
som en depå för ständigt stigande
mängder av gasformiga förbränningsprodukter. Det är här inte bara fråga om
försurning utan om andra ännu bara anade konsekvenser av den tilltagande koldioxidhalten.
Vi vet mer om kärnkraftreaktorer efter
Tjemobyl än före, kunskap som kan användas till att förbättra säkerheten också
hos reaktorer som inte är behäftade med
en fatal positiv reaktivitetskoefficient
vid ångbildning i kylvattnet. I själva verket är det så, att säkerheten i de svenska
kärnkraftverken har höjts väsentligt genom åtgärder som vidtagits efter Harrisburg. Vad som hänt i Tjemobyl rubbar
inte detta faktum.
Det är utomordentligt angeläget att internationella organ med ansvar för radioaktiva normer liksom myndigheter i
alla länder på nytt överväger storleken
av rimliga riktvärden vid bestrålning och
intag av radioaktiva ämnen i den naturliga strålningsmiljö i vilken vi lever. Förtroendet för kärnkraften tål inte en panikreaktion till efter ännu ett Harrisburg
eller Tjernobyl, en panik som i icke obetydlig grad orsakats av okunnighet. Upplysning om radioaktivitetens biologiska
verkningar genom broschyrer och kurser
för massmediafolk, lärare, lantbruksorganisationer och administrativ personal
är av fundamental betydelse liksom anskaffning av lager av lämplig mätutrustning.
Stora grupper av människor har börjat
reagera mot den försmutsning som äger
rum av vår natur och fordrar åtgärder
som motverkar den. Det är naturligt att
kräva åtgärder mot hälsofarlig radioaktivitet men man måste också lära sig att
förstå och att acceptera strålning i intensiteter som motsvarar den naturliga miljön med dess globala variationer.
I själva verket är det så, att säkerheten i de svenska kärnkraftverken har höjts väsentligt genom åtgärder som vidtagits efter Harrisburg. Vad som hänt i Tjernobyl
rubbar inte detta faktum.
Politiskt intressant fråga
Energiförsörjningsfrågorna har länge varit föremål för ett alldeles speciellt intresse från politikernas sida. Det är framförallt två omständigheter som bidragit
till denna utveckling som man ser inte
bara i Sverige, men i ett flertal länder
465
som t ex Danmark, Storbritannien, Italien, Schweiz och Västtyskland. För det
första har kärnkraftens växande roll som
ett väsentligt alternativ till konventionella energikällor baserade på vattenkraft,
olja och kol och de därav initierade diskussionerna ökat allmänhetens intresse
för energiproblem och för det andra uppträder nu på många håll svaga politiska
majoriteter vilket motiverar politikerna
till röstvärvande aktiviteter i alla frågor
som väcker intresse hos allmänheten,
t ex energifrågor.
Resultatet är att det kan hända att
kärnkraftens framtida roll ingalunda blir
avgjord på grundval av en objektiv analys av fakta som presenteras av producenter och konsumenter utan av politiker för vilka ställningstagandet kan bestämmas av det röstförvärv som en positiv eller negativ attityd till sakfrågan kan
generera.
I Sverige skall Energirådet under ordförandeskap av miljö- och energiminister
Birgitta Dahl inom kort diskutera den
framtida energipolitiken. Alternativa elproduktionsmetoder kommer att presenteras men det är inte osannolikt att värderingarna i hög grad kommer att influeras av en optimistisk bedömning av de
möjligheter som en tillämpning av nya
tekniker tros innebära. Att den sista uppfinningen på kärnenergiområdet ingalunda är gjord med positiva konsekvenser
för kärnkraftens potential i framtiden
kan lätt glömmas bort. Kärnkraften ska
ju avvecklas senast år 2010!
Det sker oberoende av att just i Sverige en reaktortyp är under utveckling
med ett ofelbart säkerhetssystem som
bygger på enkla, fundamentala naturlagar. En sådan reaktor kan inte ens få
466
projekteras för svenska förhållanden på
grund av en redan lagd proposition från
miljö- och energiminister Dahl, och den
kan naturligtvis inte få uppföras på grund
av folkomröstningen och riksdagsbeslutet.
Grundlig och saklig information
Den oro som framkallats genom det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl är förståelig. Vilken husmor vet att l becquerel betyder ett atomsönderfall per sekund och att mättekniken nu är så utvecklad att enstaka sådana sönderfall
kan registreras. Allmänheten har heller
inte blivit ordentligt informerad om den
radioaktiva strålningens effekt på den levande organismen. Med en grundlig upplysningskampanj bör det bli möjligt för
den stora allmänheten att förstå att den
radioaktiva strålningen från en stor
kärnkraftsolycka som den i Tjernobyl
inte behöver leda till alla de konsekvenser som miljörepresentanter påstår och
att strålningseffekter måste jämföras
med miljöförstörande effekter vid fortsatt användning av fossila bränslen.
Här krävs tid för ett noggrant studium
av lokala och globala verkningar från alternativa energikällor. Energirådet bör
förlänga tidsfristen för ett dylikt studium
innan något beslut fattas om en förtida
avveckling av kärnkraften i Sverige.
Det är bl a vår ekonomiska framtid det
gäller och alla försök att begränsa vår
frihet i bedömningsprocessen måste
avvisas. Den aktuella propositionen om
förbud mot nya kärnkraftreaktorer och
mot sådana förberedelseåtgärder, som
syftar till att uppföra en ny reaktor
strider mot den tankefrihet som hittills
varit så självklar i vårt land och så fundamentalt bidragit till vår utveckling på alla
områden.
Vad under hösten sagts offentligt av
en medlem av centerns partistyrelse om
kärnkraften som ”direkt samhällsomstörtande” och av livsmedelsverkets
chef som sagt nej till strålbehandling av
livsmedel vittnar om en demagogisk inställning till energifrågan och en skrämmande okunnighet om och motvilja mot
tillämpning av nya i Codex alimentarus
specificerade metoder för livsmedelskonservering.
Genom SIDA har den svenska regeringen genom investeringar på skilda
områden på ett föredömligt sätt bidragit
till förbättring av vissa utvecklingsländers villkor. Om den svenska regeringen beslutar att ersätta svensk kärnkraft med fossila bränslen kommer Sverige att aktivt ställa upp i den konkurrens
om dessa bränslen, som redan nu lett till
sådana prishöjningar att den nödvändiga
utbyggnaden av fossileldade elkraftsstationer i utvecklingsländerna försvårats.
Vi talar gärna om vår omsorg för kommande generationer. Politikernas valperioder är korta i jämförelse med de perspektiv, som måste anläggas på energifrågorna. Visst kan mänskligheten leva
som nu ytterligare många decennier med
förbränning som väsentlig energikälla
men var finns de politiker, som redan nu
vågar stå upp och skissera ett längre och
varaktigare perspektiv och aktivt stödja
en sådan utveckling?
Före och efter Tjemobyl
Den fredliga användningen av
kärnkraft har genomgått en
mycket snabb utveckling. Nu
finns det 370 reaktorer med en
total effekt av 250 000 MW el i
26 länder som svarar för ca
15 % av den totala
elproduktionen i världen.
Det är av största vikt att
korrekt information sprids om
den radioaktiva strålningens
effekter. Katastrofen i Tjernobyl
behöver inte leda till alla de konsekvenser som
miljörepresentanter påstår och
strålningseffekter måste
jämföras med miljöförstörande
effekter vid fortsatt användning
av fossila bränslen.
Fil dr Sigvard Eklund var under
åren 1961 -1981 chefför
atomenergiorganet IAEA i
Wien.
M
ycket har hänt på atomenergiomr~det ~nder de drygt 40 år
som forflutit mellan det första
provet i juli 1945 i USA av en atombombsladdning och Tjernobylkatastrofen i april 1986.
Utvecklingen på det militära området
har lett till att atomvapen nu produceras
i åtminstone fem länder, nämligen USA,
Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina. Lagerhållningen i supermakterna brukar uppges till 50 000 enheter. Atombombernas sprängkraft har
från att motsvara 12 000 ton trinitrotoluol
(TNT) i den första bomben mot Japan
stigit till l 000 000 ton för ett modernt
strategiskt atomvapen. Rekordet innehas av en rysk bomb som vid provsprängning i böljan av 60-talet motsvarade 50 000 000 ton TNT. Den sammanlagda sprängkraften i atomvapenlagren
torde motsvara några ton TNT för varje
individ på vår jord! De moderna atomvapnen är resultatet av ett sofistikerat
utvecklingsarbete både vad gäller den
kärnfysiska grundvalen och den tekniska
utformningen. Genom att utnyttja energiutvecklingen från både uran- och vä-
tereaktionerna kan vapnens destruktiva
verkan i viss mån styras; neutronbomben är ett exempel. Generellt gäller, vilket inte är så bekant, att kompletta atomvapen måste undergå periodiska revisioner på grund av vissa fysikaliska
fakta. Konsekvenserna av ett atomvapenkrig har vi svårt att föreställa oss,
men de vetenskapliga undersökningar
som gjorts av forskare inom naturvetenskap, medicin och ekologi ger stöd åt
uppfattningen att de överlevande från en
atomvapenkonfrontation torde ha anledning avundas dem som redan förlorat Ii- -~ – ——
458
vet. Atomvapnen är inte vapen i begreppets ursprungliga bemärkelse, de representerar i stället redskap för omedelbar
och fullständig förintelse.
Utvecklingen av atomenergins användning för fredliga ändamål har också
varit lavinartad. Många av oss har vid
medicinska undersökningar och behandlingar dragit nytta av de radioaktiva
egenskaperna hos preparat som framställts i någon av de 300 reaktorer för
forsknings- och utbildningsändamål som
finns i ett 50-tal länder världen över. I
vissa fall har man också utnyttjat kraftproducerande reaktorer för samma ändamål.
Mycket snabb utveckling
Den naturvetenskapliga, medicinska och
tekniska forskningen har tack vare möjligheten att ”skräddarsy” radioaktiva
ämnen för olika ändamål kunnat göra
framsteg som utan dessa hjälpmedel
hade varit otänkbara. Dessa odelat positiva följder av den fredliga utvecklingen
av atomenergin blir vanligtvis bortglömda i debatten om en annan tillämpning
genom reaktorer för produktion av elektricitet. Några siffror kan belysa den
snabba utveckling som ägt rum. Den
första kraftproducerande reaktorn startades i Sovjetunionen 1954 med en effekt
av 5 MW el (= 5000 kW). Den är av nära
samma typ som den förolyckade Tjernobylreaktorn och är för övrigt fortfarande
i drift. Reaktoreffekterna har undan för
undan kunnat höjas, och de största utförda enheterna har effekter över l 300
MW el. År 1967 fanns i världen reaktorer
med en sammanlagd effekt av 10000
MW el, 1977 100000 MW och vid 1985
års slut svarade cirka 370 reaktorer med
en total effekt av 250 000 MW el i 26
länder för cirka 15% av den totala elproduktionen i världen. Det är en betydande
andel, och det är vid eftertanke klart att
en sådan produktionskapacitet inte kan
avvecklas utan avsevärda störningar i
energiförsöljningen, om inte alternativa
lösningar kan tas fram, om nu sådana
överhuvudtaget finns. Den svenska situationen i detta avseende kommer att
beröras längre fram.
Man bör också komma ihåg att fram
till Tjernobyl en total driftserfarenhet av
3800 reaktorår hade ackumulerats utan
att ett enda olycksfall med dödlig utgång
på grund av strålning inträffat i reaktoranläggningar för civil produktion av
kärnkraft. Det är sant att de tidigare fö-
reställningarna om atomreaktorer som
outtömliga energikällor kapabla att producera el för mindre än l öre per
kilowattimme inte uppnåtts, när de teoretiska möjligheterna konfronterats med
verklighetens villkor. Det är inte desto
mindre anmärkningsvärt, att kärnkraften
i ett antalländer kommit att representera
en långt större andel av elproduktionen
än de 15% som nyss nämnts. Så är för
närvarande inte mindre än 65% av elproduktionen i Frankrike av nukleärt ursprung, i Belgien 58%, i Finland, Sverige och Taiwan 40-50%, i Japan 25%,
USA 15% och Sovjetunionen 11 %.
USA representerar inte mindre än 1/3 av
världens nukleära elproduktion med 90
reaktorer i drift och mer än ett 20-tal
under byggnad. Under 1986 har i Sverige
hittills kärnkraften svarat för en något
större andel av elproduktionen än vattenkraften.
I böljan av april i år hölls i Tokyo den
traditionella årliga konferens som anordnas av Japan Atomic Industrial Forum
och som i år fick en särskild prägel genom att det nu är 30 år sedan arbetet på
fredlig användning av atomenergi påbörjades i Japan. Konferensen som ägde
rum före Tjernobyl, gav övertygande belägg för att den kärntekniska utvecklingen nu nått en hög grad av mognad och
representerar en mycket högre standard
än vad som var fallet vid en motsvarande
allmän konferens i Paris 10 år tidigare.
Inte minst bidragen från Frankrike,
Västtyskland och Japan (Sovjetunionen
deltog inte) redovisade en systematisk
bearbetning av den mängd problem som
möter myndigheter, kärnkraftproducenter och den kärntekniska industrin
vid en övergång från traditionella kraftverk baserade på förbränning av fossila
bränslen till kärnenergi. Intressanta nya
möjligheter för export av energi har öppnats genom att de elektriska näten i
många länder i Europa genomgått en omfattande integration.
Vid diskussioner om kärnenergins
framtida roll framhölls också dess extremt omgivningsvänliga karaktär samtidigt som det betonades att dess ställning
i detta avseende är helt beroende av att
de uppställda säkerhetskraven är tillräckliga och kan uppfyllas. ”Olyckor där
säkerheten äventyrats skulle få ödesdigra konsekvenser för allmänhetens förtroende för kärnkraften” var en formulering som jag själv använde i mitt inledningsanförande och som fortfarande gäller. Två veckor senare inträffade katastrofen i Tjernobyl. Även om hittills endast ett halvår förflutit föreligger redan
så mycket information från USSR och
kommentarer från experter i väst att någ- 459
ra detaljer från olycksförloppet och dess
konsekvenser kan vara av intresse.
Sovjetiska reaktorer
Vid slutet av år 1985 fanns i Sovjetunionen totalt 51 reaktorer, av vilka 20 var
vatten- och 28 grafitmodererade, de senare av den typ, rysk beteckning
RBMK, som havererade i Tjernobyl.
Under byggnad var 27 vatten- och 7 grafitmodererade reaktorer, vilket antyder
en förskjutning av nybyggnadsprogrammets inriktning mot vattenmodererade
reaktorer. Tidigare ryska vattenmodererade reaktorer uppfördes utan någon yttre gastät inneslutning, vars uppgift är att
förhindra att radioaktivitet vid ett
olycksfall kan spridas till omgivningen.
Reaktorer som av ryssarna exporterats
utanför Sovjetunionen har t ex i Finland
av beställaren själv försetts med yttre
hölje. Också RBMK-typen saknade till
en början helt reaktorinneslutning. Senare reaktorer av denna typ, inklusive den
förolyckade i Tjernobyl, har en ofullständig inneslutning som inte skyddar
om själva reaktorn skadas allvarligt.
Den ryska typen av grafitmodererade
reaktorer används med ett undantag icke
utanför Sovjetunionen. Undantaget utgörs av en amerikansk reaktor avsedd
för produktion av såväl atomvapenmaterial som elektricitet. Den är förlagd till
det omfattande reservatet för huvudsakligen militära nukleära installationer i
staten Washington i nordvästra USA.
Anledningen till att RBMK-typen favoriserats i Sovjetunionen ligger kanske
framförallt däri att den representerar en
direkt utveckling från de plutoniumproducerande reaktorer som byggdes orne- 460
delbart före och efter krigsslutet i USA.
För framställning av vapenplutonium är
det nämligen viktigt att kunna byta
bränsle mycket ofta, dvs under drift, vilket är möjligt med RBMK. En annan
anledning kan vara att typen möjliggör
ett modulbyggande upp till mycket höga
effekter (lgnalino i Litauen, 1450 MW i
drift 1984.) Men reaktortypen är också
behäftad med inneboende svagheter som
ledde till katastrofen vid olyckstillfället
sedan driftspersonalen nonchalerat icke
mindre än sex instruktioner i driftsbestämmelserna och gjort otillåtna ingrepp
i en rad säkerhetsorgan.
IAEA:s Tjernobylkonferens
Det internationella atomorganet i Wien,
IAEA, anordnade 25-29 augusti i år en
teknisk konferens om Tjernobylolyckan
varvid den sovjetiska delegationen mycket aktivt deltog i en genomgång av en
tidigare framlagd omfattande rapport
från USSR.
Den förolyckade reaktorn (Tjernobyl
4, typ RBMK) är en grafitmodererad reaktor. Bränslet utgörs av uranoxid, som
är kapslat i rör av en zirkonium legering,
som kyls med vatten. Den utgående
reaktoreffekten är 950 MW el, som svarar mot en total termisk effekt av 3200
MW. Reaktorn böJjade byggas 1975 och
hade anslutits till nätet 1984.
Olyckan inträffade den 26 april kl
01,23 lokal tid, i samband med ett försök, man ville göra med en av de två 500
MW ångturbingeneratorer, som var anslutna till reaktorn. Försöket gjordes vid
en tidpunkt, då reaktorn undergick normalt underhåll. Avsikten var att fastställa om en snabbt roterande, men från ångtillförsel avstängd, turbin på grund av
den inneboende levande kraften var
istånd att förse reaktoranläggningen med
erforderlig elektrisk energi till dess dieselgeneratorerna hann starta i händelse
av avbrott i den normala elförsöJjningen
utifrån. Tidigare försök av samma slag
hade för övrigt utförts 1982 och 1984.
Våra 9 svenskbyggda reaktorer
uppvisar driftsresultat som tillhör
de bästa i världen.
Genom en rad felaktiga åtgärder från
personalens sida ökade den termiska
reaktoreffekten okontrollerat inom loppet av fyra sekunder med en faktor 100
av den nominella värmeeffekten 3200
MW. Den snabba effektstegringen medförde en fragmentering av bränslet och
en ångexplosion, som sprängde kylkanalernas tryckrör och lyfte en l 000 ton
tung betäckning över reaktortoppen. Kemiska reaktioner mellan vatten och
bränslets zirkoniumkapsling samt mellan
vatten och grafiten ledde till produktion
av stora kvantiteter väte och koloxid,
som vid kontakt med luft orsakade en
andra explosion, varvid bränslestoft och
grafit kastades l 000 m upp i luften.
Genom de vid tillfället rådande vindförhållandena transporterades sedan radioaktivt material till stora områden av
Europa. I Sverige och Finland konstaterades som bekant radioaktivt nedfall redan innan någon information om det inträffade hade offentliggjorts av de sovjetiska myndigheterna. Nederbörd från de
kontaminerade luftmassorna förde med
sig radioaktiva ämnen till jordytan och
de meteorologiska förhållandena är anledning till de stora skillnader i radioaktiv markbeläggning som observerats
mellan olika geografiska områden. Uppskattningar har gjorts av hur stor befolkning som finns i de områden där radioaktivt nedfall deponerats och som på så
sätt kunnat bli utsatta för strålning varvid man kommit till ca 200000000.
Skärpning av säkerhetskraven
För 8 år sedan inträffade i en vattenmodererad reaktor vid Harrisburg i USA en
olycka som ledde till en partiell nedsmältning av reaktorhärden och ett obetydligt (kanske en miljondel av Tjernobyl) utsläpp av radioaktiva ämnen utanför den gastäta inneslutningen av reaktorn. Under ett visst skede av händelseförloppet bedömdes situationen vara så
allvarlig att partiell evakuering av befolkningen i närheten av reaktorn anbefalldes. Händelsen ledde till en omfattande genomgång av säkerhetsrutinerna i
länder med kraftproducerande reaktorer. Vissa i sig själv elementära säkerhetsåtgärder, som försummats i Harrisburg, korrigerades och åtgärder vidtogs
för förbättring av kompetensen hos
driftspersonaL Av största betydelse blev
också de teoretiska och tekniska studier
som igångsattes av såväl den amerikanska kraftproducerande industrin som av
atomenergiorganisationerna i länder med
kompetens att bygga nukleära kraftverk.
Ryska fackmän har i det internationella atomenergiorganet i Wien deltagit i det
arbete som inom organisationen utförts
för att definiera minimikrav t ex vad beträffar rekommendationer för förläggningar, utrustning, material och säkerhetsföreskrifter vid drift av kärnkraftverk. I vad mån de följs i Sovjetunionen
är obekant, men det är tydligt att rys- 461
sarna inte före Tjernobyl accepterat det i
andra länder tillämpade systemet med en
fullständigt gastät inneslutning av själva
reaktorn. Det är för övrigt uppenbart att
erfarenheterna från explosionerna i Tjernobyl leder till strängare krav på den
mekaniska hållfastheten hos den gastäta
inneslutningen.
Harrisburgolyckan och Tjernobylkatastrofen är båda en följd av att driftspersonalen felbedömt en inträffad störning
eller inte följt driftsinstruktionerna. Den
mänskliga faktorn är i såväl Harrisburg
som Tjernobyl den yttersta orsaken till
vad som hänt.
Den radioaktiva strålningen
Det plötsliga uppträdande av radioaktivt
nedfall träffade myndigheterna i de berörda länderna i hög grad oförberett, och
specialister och politiker var därför i
många fall böjda att i sina rekommendationer beträffande ur hälsosynpunkt acceptabla mängder av radioaktivt nedfall i
livsmedel i många fall föreskriva så låga
värden att kontrollmätningar på samma
livsmedel förpackat före olyckan visat
högre värden än rekommendationernas
maximalvärden. Innebörden av de nya
enheterna, t ex becquerel och sievert,
gjordes inte begriplig av massmedia och
förblev naturligtvis obegripliga för allmänheten, som plötsligt begåvades med
upplysningar om antalet atomsönderfall
per sekund i en liter mjölk eller i ett kg
renkött för att därav dra slutsatser för
det egna hushållet.
Vad som blev bortglömt är att vi som
individer på denna jord är kontinuerligt
utsatta för strålning från rymden, den
geologiska bakgrunden och från material
462
som används i de hus, i vilka vi lever, ja,
t o m från ämnen som kalium och kol
som ingår i vår egen kropps vävnader.
Den årliga dos som människor i Sverige
utsätts för av de anledningar som nämnts
uppgår till l a 2 millisievert radon inte
inberäknat, men är många gånger större i
bosättningar på höga höjder, t ex Anderna, eller i de fall där människor är
utsatta för strålning från radioaktiva
mineral, t ex thorium, vilket är fallet t ex
i Kerala i södra Indien. Omfattande undersökningar av sådana extremt exponerade befolkningsgrupper har inte kunnat
påvisa genetiska förändringar i deras
arvsmassa.
Innan debatten på allvar kommer
igång om Tjernobyls konsekvenser för
atomenergins roll i framtiden i Sverige
och i världen är det av största vikt att
allmänheten blir korrekt informerad om
den radioaktiva strålningens biologiska
verkningar och om de sannolika verkningarna av den strålningsexponering
som människor blivit utsatta för genom
det radioaktiva nedfall som Tjernobyl
förorsakat över stora områden. En överslagsberäkning grundad på de ofullständiga uppgifter som nu föreligger visar,
att den extra dos som drabbat de berörda
folkgrupperna motsvarar en årsdos av
den omgivningsstrålning de ofrånkomligen är utsatta för. En annan jämförelse
kan göras med de kärnvapenprov i atmosfären som gjordes i böljan av 60-talet
och som förde med sig ett radioaktivt
nedfall och en strålningsdos av samma
storleksordning som nu från Tjernobyl.
Vi vet mer om kärnkraftsstationer av
typ Tjernobyl efter olyckan än före. Det
kan låta cyniskt att påpeka att den nukleära tillverkande industrin haft få
olycksfall i kärnkraftverken från vilka
man kunnat lära vad som krävs i extraordinära situationer men ovedersägligt är,
att flygindustrin från de många flygolyckorna har kunnat dra slutsatser som
i hög grad bidragit till utvecklaodet av
dagens säkra trafikflygplan.
Den extra dosen motsvarar en
årsdos av den omgivningsstrålning vi ofrånkomligen är utsatta
för.
Erfarenheterna från Harrisburg och
Tjernobyl kommer framtidens nukleära
industri tillgodo. Det är uppenbart att
t ex en sista barriär runt en reaktor som
kan förhindra vidare spridning av radioaktivitet är en säkerhetsåtgärd som
inte får felas vid någon anläggning. Det
är också uppenbart att stater med atomenergianläggningar måste vara skyldiga
att meddela inträffade olycksfall till omvärlden och efter råd och lägenhet bistå
vid hjälpaktioner. Sådana frågor har redan utförligt debatterats i IAEA och resulterat i två konventioner, av vilka den
ena redan trätt i kraft. Tjernobyl har också 40 år efter atombomben påmint oss
om vad atomvapen kan åstadkomma och
den för oss alla livsviktiga betydelsen av
att dessa vapen aldrig kommer till användning.
Av de 12 reaktorerna i Sverige är 9 av
svensk tillverkning. De senare uppvisar
driftsresultat, som tillhör de bästa i världen. Uranförsöijningen, bränsletillverkningen, den löpande inspektionen av anläggningarnas aktuella tillstånd, driftspersonalens utbildning, det använda
bränslets transport och förvaring visar
en konsekvent genomförd planering,
som man inte skulle vänta sig i ett land,
som formellt har beslutat om den svenska kärnkraftens avveckling och ersättning med andra ännu icke definierade
energikällor.
Kärnkraften bidrar inte till det
hänsynslösa utnyttjandet av atmosfären som en depå för ständigt stigande mängder av gasformiga förbränningsprodukter.
Kan Tjernobyl hända här?
Den levnadsstandard som vi vill ha och
som vi kan unna oss i den industrialiserade världen har gjort vårt samhälle ömtå-
ligt för störningar i de komplicerade tekniska hjälpmedel som erfordras för att
bibehålla och utveckla denna standard.
Energiförsörjning med hjälp av kärnkraft
är ett exempel på en ny teknik som accepterats av en del på grund av övertygelse om dess fördelar, av andra endast
med oro och under tvång.
Den vanligaste källan till oro ligger i
ett förmodat samband mellan användning av kärnkraft för civila ändamål och
produktion av atomvapen och på förmenta svårigheter att på ett tillfredsställande sätt isolera det radioaktiva avfallet
från den biosfär vi lever i. Ickespridningsavtalet, NPT, och de lösningar som
i Sverige utarbetats och demonstrerats i
CLAB, Centrallagret för aktivt bränsle,
och undersökts i stripagruvan visar vilka
framsteg som redan gjorts på dessa områden.
Genom Tjernobyl har uppmärksamhe- 463
ten riktats på en annan omständighet
som är unik för kärnkraften. Vi känner
från stora kemiska industrier hur gasformigt avfall kan spridas genom luftströmmarna. Den som i Sverige bott i närheten
av vissa pappersmassafabriker känner
till det.
Enstaka atomer från ett utsläpp av radioaktivitet kan registreras med känsliga
instrument och en störning av driften av
en kärnreaktor som lett till utsläpp av
radioaktivitet kan i händelse av lämpliga
vindriktningar observeras på stora avstånd utanför ursprungslandets gränser.
Kärnreaktorer är skapelser av mänsklig intelligens, vetande och ingenjörskonst. Som alla mänskliga skapelser kan
de uppvisa brister och ge anledning till
olyckshändelser. Det trettiotal människor som rapporterats omkomna från
Tjernobyl representerar den enda förlust
av människoliv på grund av akuta strålningsskador som inträffat vid drift av
kraftproducerande reaktorer för civilt
ändamål. Men vad är följderna av det
radioaktiva nedfallet, som inte stannat
inom de nationella gränserna?
Skador på grund av långvarig inverkan
av små stråldoser är slumpartade och
deras effekt uttryckes ofta ehuru icke
invändningsfritt genom att man beräknar
den förhöjda sannolikheten för cancer.
En sådan beräkning visar en möjlig förhöjning av cancerfrekvensen med 0,01%
bland de 200 millioner människor, som
lever i de områden som drabbats av radioaktivt nedfall eller strålning från de
radioaktiva molnen från Tjernobyl. Till
de 40 millioner människor i dessa områ-
den som utan exponering från Tjernobyl
skulle dött i cancer kommer alltså ytterligare 20 000 orsakade av Tjernobyl. Det
464
ger en mer nyanserad bild av konsekvenserna!
40 millioner människor i dessa
områden skulle ha dött i cancer.
Härtill kommer 20000 orsakade
av Tjernobyl.
På rubrikens fråga måste man svara att
haverier inte kan uteslutas ens i de
svenska reaktorerna. Men både utformningen av de barriärer som omger de
högaktiva materielen och den löpande
kontrollen av både material och personalens kompetens inrymmer en garanti för
att konsekvenserna av ett haveri minimeras. Vad som uträttats i Sverige på
kärnkraftområdet har givit Sverige en
plats bland de 9 länder som byggt upp en
egen kärnkraftindustri. Dessa specialister och den personal som nu ansvarar för
drift och underhåll av anläggningarna är
värda en eloge för sin insats som ofta
måst utföras under trycket av en oförstående allmän opinion.
Förbjud militära aktioner mot
reaktorer och dammar
Detta gäller i fredstid. Det är utomordentligt angeläget att en internationell
konvention snarast träffas som förbjuder
militära aktioner mot anläggningar som
arbetar med eller förvarar stora kvantiteter radioaktivt material. Samma gäller
naturligtvis attacker mot stora dammanläggningar, som i händelse av dammbrott
kan leda till enorma förluster av människoliv och ekonomiska värden. Ännu ett
exempel på den sårbara civilisation vi
lever i!
Ett bidrag till kulturens bevarande
statsminister Ingvar Carlsson sa i sitt tal
på LO-dagen i höst när han berörde
kärnkraftens avveckling att ”atomenergin inte hör till vår kultur”. Atomvapnen
hör inte till vår kultur men användningen
av kärnkraft för elproduktion är ett vä-
sentligt, redan nu tillgängligt bidrag till
världens energiförsäljning och kan ses
som teknikens bidrag till bibehållandel
av vår kultur.
Kärnkraften är näst vattenkraften den
mest omgivningsvänliga energikälla som
är tillgänglig i dag. Den senare kan som
nämnts också bli föremål för katastrofer,
som i form av dammbrott inträffar med
icke försumbar frekvens. Men den och
atomenergin gör inte våra efterkommande arvlösa vad gäller olja och gas
som råvaror för framtidens organiska kemiindustri och den bidrar inte till det
hänsynslösa utnyttjandet av atmosfären,
som en depå för ständigt stigande
mängder av gasformiga förbränningsprodukter. Det är här inte bara fråga om
försurning utan om andra ännu bara anade konsekvenser av den tilltagande koldioxidhalten.
Vi vet mer om kärnkraftreaktorer efter
Tjemobyl än före, kunskap som kan användas till att förbättra säkerheten också
hos reaktorer som inte är behäftade med
en fatal positiv reaktivitetskoefficient
vid ångbildning i kylvattnet. I själva verket är det så, att säkerheten i de svenska
kärnkraftverken har höjts väsentligt genom åtgärder som vidtagits efter Harrisburg. Vad som hänt i Tjemobyl rubbar
inte detta faktum.
Det är utomordentligt angeläget att internationella organ med ansvar för radioaktiva normer liksom myndigheter i
alla länder på nytt överväger storleken
av rimliga riktvärden vid bestrålning och
intag av radioaktiva ämnen i den naturliga strålningsmiljö i vilken vi lever. Förtroendet för kärnkraften tål inte en panikreaktion till efter ännu ett Harrisburg
eller Tjernobyl, en panik som i icke obetydlig grad orsakats av okunnighet. Upplysning om radioaktivitetens biologiska
verkningar genom broschyrer och kurser
för massmediafolk, lärare, lantbruksorganisationer och administrativ personal
är av fundamental betydelse liksom anskaffning av lager av lämplig mätutrustning.
Stora grupper av människor har börjat
reagera mot den försmutsning som äger
rum av vår natur och fordrar åtgärder
som motverkar den. Det är naturligt att
kräva åtgärder mot hälsofarlig radioaktivitet men man måste också lära sig att
förstå och att acceptera strålning i intensiteter som motsvarar den naturliga miljön med dess globala variationer.
I själva verket är det så, att säkerheten i de svenska kärnkraftverken har höjts väsentligt genom åtgärder som vidtagits efter Harrisburg. Vad som hänt i Tjernobyl
rubbar inte detta faktum.
Politiskt intressant fråga
Energiförsörjningsfrågorna har länge varit föremål för ett alldeles speciellt intresse från politikernas sida. Det är framförallt två omständigheter som bidragit
till denna utveckling som man ser inte
bara i Sverige, men i ett flertal länder
465
som t ex Danmark, Storbritannien, Italien, Schweiz och Västtyskland. För det
första har kärnkraftens växande roll som
ett väsentligt alternativ till konventionella energikällor baserade på vattenkraft,
olja och kol och de därav initierade diskussionerna ökat allmänhetens intresse
för energiproblem och för det andra uppträder nu på många håll svaga politiska
majoriteter vilket motiverar politikerna
till röstvärvande aktiviteter i alla frågor
som väcker intresse hos allmänheten,
t ex energifrågor.
Resultatet är att det kan hända att
kärnkraftens framtida roll ingalunda blir
avgjord på grundval av en objektiv analys av fakta som presenteras av producenter och konsumenter utan av politiker för vilka ställningstagandet kan bestämmas av det röstförvärv som en positiv eller negativ attityd till sakfrågan kan
generera.
I Sverige skall Energirådet under ordförandeskap av miljö- och energiminister
Birgitta Dahl inom kort diskutera den
framtida energipolitiken. Alternativa elproduktionsmetoder kommer att presenteras men det är inte osannolikt att värderingarna i hög grad kommer att influeras av en optimistisk bedömning av de
möjligheter som en tillämpning av nya
tekniker tros innebära. Att den sista uppfinningen på kärnenergiområdet ingalunda är gjord med positiva konsekvenser
för kärnkraftens potential i framtiden
kan lätt glömmas bort. Kärnkraften ska
ju avvecklas senast år 2010!
Det sker oberoende av att just i Sverige en reaktortyp är under utveckling
med ett ofelbart säkerhetssystem som
bygger på enkla, fundamentala naturlagar. En sådan reaktor kan inte ens få
466
projekteras för svenska förhållanden på
grund av en redan lagd proposition från
miljö- och energiminister Dahl, och den
kan naturligtvis inte få uppföras på grund
av folkomröstningen och riksdagsbeslutet.
Grundlig och saklig information
Den oro som framkallats genom det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl är förståelig. Vilken husmor vet att l becquerel betyder ett atomsönderfall per sekund och att mättekniken nu är så utvecklad att enstaka sådana sönderfall
kan registreras. Allmänheten har heller
inte blivit ordentligt informerad om den
radioaktiva strålningens effekt på den levande organismen. Med en grundlig upplysningskampanj bör det bli möjligt för
den stora allmänheten att förstå att den
radioaktiva strålningen från en stor
kärnkraftsolycka som den i Tjernobyl
inte behöver leda till alla de konsekvenser som miljörepresentanter påstår och
att strålningseffekter måste jämföras
med miljöförstörande effekter vid fortsatt användning av fossila bränslen.
Här krävs tid för ett noggrant studium
av lokala och globala verkningar från alternativa energikällor. Energirådet bör
förlänga tidsfristen för ett dylikt studium
innan något beslut fattas om en förtida
avveckling av kärnkraften i Sverige.
Det är bl a vår ekonomiska framtid det
gäller och alla försök att begränsa vår
frihet i bedömningsprocessen måste
avvisas. Den aktuella propositionen om
förbud mot nya kärnkraftreaktorer och
mot sådana förberedelseåtgärder, som
syftar till att uppföra en ny reaktor
strider mot den tankefrihet som hittills
varit så självklar i vårt land och så fundamentalt bidragit till vår utveckling på alla
områden.
Vad under hösten sagts offentligt av
en medlem av centerns partistyrelse om
kärnkraften som ”direkt samhällsomstörtande” och av livsmedelsverkets
chef som sagt nej till strålbehandling av
livsmedel vittnar om en demagogisk inställning till energifrågan och en skrämmande okunnighet om och motvilja mot
tillämpning av nya i Codex alimentarus
specificerade metoder för livsmedelskonservering.
Genom SIDA har den svenska regeringen genom investeringar på skilda
områden på ett föredömligt sätt bidragit
till förbättring av vissa utvecklingsländers villkor. Om den svenska regeringen beslutar att ersätta svensk kärnkraft med fossila bränslen kommer Sverige att aktivt ställa upp i den konkurrens
om dessa bränslen, som redan nu lett till
sådana prishöjningar att den nödvändiga
utbyggnaden av fossileldade elkraftsstationer i utvecklingsländerna försvårats.
Vi talar gärna om vår omsorg för kommande generationer. Politikernas valperioder är korta i jämförelse med de perspektiv, som måste anläggas på energifrågorna. Visst kan mänskligheten leva
som nu ytterligare många decennier med
förbränning som väsentlig energikälla
men var finns de politiker, som redan nu
vågar stå upp och skissera ett längre och
varaktigare perspektiv och aktivt stödja
en sådan utveckling?