JanErik Larsson; Politikens seger
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JANERIK LARSSON:
Politikens seger
Hur allvarligt är det
amerikanska
budgetunderskottet? Janerik
Larsson behandlar den frågan
mot bakgrund av en mycket
uppmärksammad bok av David
Stockman, president Reagans
tidigare budgetchef.
Janerik Larsson är chefredaktör
på SAF-Tidningen. Han är f n
stationerad i Washington.
R
egeringsmaktens roll i samhället
är den centrala politiska stridsfrå-
gan både i Sverige och USA. I
Sverige inleddes en imponerande motattack från socialdemokratin, de politiska
och byråkratiska makthavarnas intresseorganisation, under valrörelsen 1985.
Attackerna mot ”nyliberalismen” har
skakat om mången ideologiskt oförberedd borgerlig politiker.
I USA har Reaganåren förmodligen
för överskådlig framtid gjort slut på föreställningen om det möjliga och önskvärda av en utsträckt regeringsmakt.
Tanken på ”reformer” (= ökad offentlig
sektor) har lidit skeppsbrott både politiskt och intellektuellt. Åsikten att skattesänkningar leder till ökad ekonomisk
tillväxt har, trots mycken kritik, efterhand fått en allt större trovärdighet.
Både demokrater och republikaner har
sökt kamma in de politiska poängen på
en skattereform som innebär (ur svenskt
perspektiv) dramatiskt sänkt inkomstskatt och i synnerhet sänkta marginaleffekter särskilt för låg- och höginkomsttagare.
Den politiskt intellektuella segern har
framstått som efterhand allt mera solid.
Det enda orosmolnet har varit budgetunderskottet. Genom den s k Gramm-Rudman-Hollings-lagen om automatiska
budgetnedskärningar som leder till en
balanserad budget 1991 har oron för budgetunderskottet blivit en sekundär fråga
också på Wall Street.
Annat var det i början av 80-talet. Då
förde Wall Streets ledande profeter en
intensiv kampanj mot de s k utbudsekonomernas tänkande (skattesänkningar
betalar för sig själva genom ökad tillväxt). I april 1981 hävdade Henry Kauf- ………..______________________
468
man på bankirfirman Salomon Brothers
att regeringens program för skattesänkningar skulle leda till hög inflation och
ökande räntor (”along a rocket trajectory”). Idag är det få som påminner
Kaufman och andra etablerade profeter
om hur fel de hade 1981 och under de
följande åren. Det är inte skattesänkningarna utan konjunkturnedgången
1981-82 som skapat budgetproblemen
och att höjda skatter under de senaste
åren skulle lett till en bättre ekonomisk
tillväxt i USA är det nog få som tror.
David Stockman
David A. Stockman, som var Reagans
budgetchef under drygt fyra år, har i sin
bok ”The Triumph ofPolitics – Why the
Reagan Revolution Failed” (Harper
& Row) hävdat att de etablerade politikerna i båda partierna på Capitol Hill är
oförmögna att samla sig till de nedskärningar i den offentliga sektorn som USA
skulle behöva. Genom att skildra sina
egna strider och misslyckanden lägger
Stockman skulden dels på Capitol Hill,
dels på Ronald Reagan och de ledande
medlemmarna av Reaganadministrationen.
Men sommaren 1986 när man kan
läsa stockmans bok och även med fördel journalisten Owen Ullmans betydligt intressantare Stockmanbiografi,
”Stockman – The Man, The Myth, The
Future” (Donald Fine) kan man snarast
konstatera att Reaganrevolutionen segrat.
David Stockman är numera en av de
över l00 direktörerna på Salomon
Brothers. Den begåvade bondsonen har
blivit en förmögen man. Hans karriär har
alltid kännetecknats av brådmogenhet;
han var den yngste regeringsmedlemmen
sedan 1814 och innan dess en av de yngsta kongressmännen genom tiderna.
Hans intellektuella analys av dagens
USA och dess offentliga sektor är det
svårt att invända mot. Hans åsikt att betydande delar av denna kunde avskaffas
och att USA därigenom skulle bli ett
bättre, sundare samhälle har många anhängare. Den delen av Reaganrevolutionen har möjligheter att på sikt bli än
mer betydelsefull.
Men Stockman ville ha resultat
snabbt. Och när han stötte på motstånd
agerade han mera för att bli en martyr
(det är den bild han nu ger av sig själv) än
som resultatpolitiker. Ronald Reagan
och David Stockman hade svårt att förstå varandra. Reagan är en av de verkligt
stora 1900-talspolitikerna och hans storhet blir tydligt illustrerad i stockmans
framställning. stockman är ganska vänlig mot Reagan men som Ullman visar
har budgetchefen under åren ofta öst galla över presidenten och även ironiserat
över dennes ålder och bristande kunskap
om allehanda sakfrågor.
Nationell ledare
Men presidentens roll i USA är definitivt
inte sakpolitikerns. Presidenten är en nationell ledare, det är han som skapar de
nationella målen. Reagans motstånd mot
skattehöjningar kunde stockman aldrig
förstå; i framtiden torde den envisheten
förmodligen framstå som en av Reagans
verkligt starka sidor.
Reagans politik är långsiktig; Stockman erkänner i sin bok att hans ideologiska hybris fick honom att tro att världen kunde förändras över en natt. Reagan är en politiker, stockman är en teknokrat. Detta framgår så tydligt i Stockmans egen bok.
Stockmans ideologiska bibel är Theodore Lowis i Sverige såvitt jag vet föga
uppmärksammade ”The End of Liberalism” (från 1969, en nyutgåva kom 1979
på Norton, New York). Lowi hävdar att
”interest group pluralism” förändrat
amerikansk politik så att gränsen mellan
”staten” och ”samhället” suddats ut.
Stockman: ”The sovereign state ended up
an open bazaar, its fiscal and legal resources plundered by organized interest
groups by means of political muscle, bargaining, and logrolling. Government was
no longer accountable to the people because the instruments of government had
been seized, the better to serve the parochial ends of society’s modern-day
guilds and syndicates: the trade associations, unions, professions, and other organized interests. (-) Might had become
Right. Public policy was not a high-minded
nor even an ideological endeavor, but
simply a potpurri of parochial claims proffered by private interests parading in governmental dress. Much of the vast enterprise of American government was invalid,
suspect, malodorous. Its projects and ministrations were not spawned from higher
principles, broad idealism, or even humanitarian sentimentality; they were simply
the flotsam and jetsam of a flagrantly promiscuous politics, the booty and spoils of
the organized thievery conducted within
the desecrated halls of government.”
Ingen dålig predikan! Stockmans penna
är mycket vass och hans genomgång av
hur de federala programmen fungerar i
verkligheten ger många illustrationer av
hans tes om de tjuvaktiga, skrupellösa
politikerna.
Reagan växte upp under 30-tals- 469
depressionen och har en positivare bild
av regeringsmaktens förmåga att göra
gott, menar Ullman, än Stockman som
under 60- och 70-talen blott upplevt regeringsmaktens förfall:
”Stockman only saw the federal government as an incompetently run system that
could not solve the problems of racism and
poverty, that badly botched a distant war
and that squandered national wealth on the
wrong people for the wrong reasons and
without regard for equity.”
Välgörare
Reagan däremot ser regeringsmakten
som en välgörare på 30-talet och som
segrare i världskrig som räddat världen
från tyranni.
statens överhöghet hade blivit en politisk överideologi under New Deal; denna
rörelse hade fått förnyad kraft på 60-talet
genom Lyndon Johnsons Great Society
och hade blivit en absolut nödvändighet
under 70-talets miljöångest då allt höll på
att ta slut eller förstöras.
Under 70-talet växte oppositionen mot
denna världsbild där allt och alla skulle
planeras och styras av välmenande politruker. Samtidigt så tappade 60-talsvänstern, som var statsbyråkratins
stormtrupp, efterhand tron på sig själv
och sina program. 90-talets fråga är givetvis om den nyliberala kritiken ska
klara av att hantera verkligheten; David
stockman gjorde det inte. Och hans bok
är därför ett viktigt dokument som det
finns mycket att lära av.
”Moral Majority”
En annan sida av politiken som Stockman berör mera i förbigående bör näml
\
470
nas här. ”Moral Majority”, den religiösa
fundamentalistiska rörelsen spelar en betydande politisk roll i USA. Med sitt
motstånd mot abort och med sin starka
vilja att reglera medborgarnas liv står
Moral Majority främmande för den liberterianska samhällssyn som stockman
har. Enligt Stockman ska staten varken
lägga sig i ekonomin eller i människors
privatliv. Reagan har lyckats hålla samman koalitionen mellan konservativa
och liberterianer; frågan är om det republikanska partiets presidentkandidat
1988 också ska lyckas med detta.
I politiska kretsar i Washington DC
fick stockmans bok ett dåligt mottagande. Stockmans moral ifrågasattes av David Broder, Washington Posts ansedde
kommentator. Och människor som började läsa hans bok tröttnade efter 75-
100 sidor. När beskrivningarna av budgetkampens alla detaljstrider blev för detaljerade och ointressanta slutade de
flesta att läsa.
Owen Ullmans biografi har troligen
blivit lidande av att stockmans bok inte
alls blev så uppmärksammad som alla
hade väntat. Men det är, som sagt, en
läsvärd bok. Ullman hör politiskt hemma
något till vänster om centrum, men han
är en hederlig journalist och han har lagt
ner ett omfattande arbete på boken; ett
mycket större arbete än Stockman, vars
bok uppenbart är skriven under tidspress.
Ullman trodde, när han skrev sin bok,
att stockman längre fram åter kommer
att bli en betydande person i Washington
DC. Kanske minister, kanske riksbankschef. Men att döma av reaktionen på
stockmans bok är han nu politiskt död
och förutsättningarna för att han ska
återkomma till en politisk maktposition
är mycket små. Detta får man beklaga;
den skarpsynte nyliberalen David Stockman var en viktig kritiker av den offentliga makten och dess utövare under sina
år som kongressman och budgetchef.
Han är förvisso inte den ende med de
åsikterna, men i ett politiskt system som
inte belönar de fräna ideologerna är dessa givetvis extra värdefulla. stockmans
ungdomliga fåfänga och hans ogenomtänkta Blitzkrieg (hans egen term!) har
vållat en god sak skada.
Den intellektuella analysen och kritiken av den offentliga sektorn och regeringsmakten i USA behöver politiker
som förstår och förmår förverkliga delar
av den långsiktiga agendan. Trots att
stockman aldrig riktigt förstod sig på
Ronald Reagan har denne ju lyckats bättre än vad någon trott i detta avseende.
Det var Stockmans revolution som misslyckades, inte Reagans.
Politikens seger
Hur allvarligt är det
amerikanska
budgetunderskottet? Janerik
Larsson behandlar den frågan
mot bakgrund av en mycket
uppmärksammad bok av David
Stockman, president Reagans
tidigare budgetchef.
Janerik Larsson är chefredaktör
på SAF-Tidningen. Han är f n
stationerad i Washington.
R
egeringsmaktens roll i samhället
är den centrala politiska stridsfrå-
gan både i Sverige och USA. I
Sverige inleddes en imponerande motattack från socialdemokratin, de politiska
och byråkratiska makthavarnas intresseorganisation, under valrörelsen 1985.
Attackerna mot ”nyliberalismen” har
skakat om mången ideologiskt oförberedd borgerlig politiker.
I USA har Reaganåren förmodligen
för överskådlig framtid gjort slut på föreställningen om det möjliga och önskvärda av en utsträckt regeringsmakt.
Tanken på ”reformer” (= ökad offentlig
sektor) har lidit skeppsbrott både politiskt och intellektuellt. Åsikten att skattesänkningar leder till ökad ekonomisk
tillväxt har, trots mycken kritik, efterhand fått en allt större trovärdighet.
Både demokrater och republikaner har
sökt kamma in de politiska poängen på
en skattereform som innebär (ur svenskt
perspektiv) dramatiskt sänkt inkomstskatt och i synnerhet sänkta marginaleffekter särskilt för låg- och höginkomsttagare.
Den politiskt intellektuella segern har
framstått som efterhand allt mera solid.
Det enda orosmolnet har varit budgetunderskottet. Genom den s k Gramm-Rudman-Hollings-lagen om automatiska
budgetnedskärningar som leder till en
balanserad budget 1991 har oron för budgetunderskottet blivit en sekundär fråga
också på Wall Street.
Annat var det i början av 80-talet. Då
förde Wall Streets ledande profeter en
intensiv kampanj mot de s k utbudsekonomernas tänkande (skattesänkningar
betalar för sig själva genom ökad tillväxt). I april 1981 hävdade Henry Kauf- ………..______________________
468
man på bankirfirman Salomon Brothers
att regeringens program för skattesänkningar skulle leda till hög inflation och
ökande räntor (”along a rocket trajectory”). Idag är det få som påminner
Kaufman och andra etablerade profeter
om hur fel de hade 1981 och under de
följande åren. Det är inte skattesänkningarna utan konjunkturnedgången
1981-82 som skapat budgetproblemen
och att höjda skatter under de senaste
åren skulle lett till en bättre ekonomisk
tillväxt i USA är det nog få som tror.
David Stockman
David A. Stockman, som var Reagans
budgetchef under drygt fyra år, har i sin
bok ”The Triumph ofPolitics – Why the
Reagan Revolution Failed” (Harper
& Row) hävdat att de etablerade politikerna i båda partierna på Capitol Hill är
oförmögna att samla sig till de nedskärningar i den offentliga sektorn som USA
skulle behöva. Genom att skildra sina
egna strider och misslyckanden lägger
Stockman skulden dels på Capitol Hill,
dels på Ronald Reagan och de ledande
medlemmarna av Reaganadministrationen.
Men sommaren 1986 när man kan
läsa stockmans bok och även med fördel journalisten Owen Ullmans betydligt intressantare Stockmanbiografi,
”Stockman – The Man, The Myth, The
Future” (Donald Fine) kan man snarast
konstatera att Reaganrevolutionen segrat.
David Stockman är numera en av de
över l00 direktörerna på Salomon
Brothers. Den begåvade bondsonen har
blivit en förmögen man. Hans karriär har
alltid kännetecknats av brådmogenhet;
han var den yngste regeringsmedlemmen
sedan 1814 och innan dess en av de yngsta kongressmännen genom tiderna.
Hans intellektuella analys av dagens
USA och dess offentliga sektor är det
svårt att invända mot. Hans åsikt att betydande delar av denna kunde avskaffas
och att USA därigenom skulle bli ett
bättre, sundare samhälle har många anhängare. Den delen av Reaganrevolutionen har möjligheter att på sikt bli än
mer betydelsefull.
Men Stockman ville ha resultat
snabbt. Och när han stötte på motstånd
agerade han mera för att bli en martyr
(det är den bild han nu ger av sig själv) än
som resultatpolitiker. Ronald Reagan
och David Stockman hade svårt att förstå varandra. Reagan är en av de verkligt
stora 1900-talspolitikerna och hans storhet blir tydligt illustrerad i stockmans
framställning. stockman är ganska vänlig mot Reagan men som Ullman visar
har budgetchefen under åren ofta öst galla över presidenten och även ironiserat
över dennes ålder och bristande kunskap
om allehanda sakfrågor.
Nationell ledare
Men presidentens roll i USA är definitivt
inte sakpolitikerns. Presidenten är en nationell ledare, det är han som skapar de
nationella målen. Reagans motstånd mot
skattehöjningar kunde stockman aldrig
förstå; i framtiden torde den envisheten
förmodligen framstå som en av Reagans
verkligt starka sidor.
Reagans politik är långsiktig; Stockman erkänner i sin bok att hans ideologiska hybris fick honom att tro att världen kunde förändras över en natt. Reagan är en politiker, stockman är en teknokrat. Detta framgår så tydligt i Stockmans egen bok.
Stockmans ideologiska bibel är Theodore Lowis i Sverige såvitt jag vet föga
uppmärksammade ”The End of Liberalism” (från 1969, en nyutgåva kom 1979
på Norton, New York). Lowi hävdar att
”interest group pluralism” förändrat
amerikansk politik så att gränsen mellan
”staten” och ”samhället” suddats ut.
Stockman: ”The sovereign state ended up
an open bazaar, its fiscal and legal resources plundered by organized interest
groups by means of political muscle, bargaining, and logrolling. Government was
no longer accountable to the people because the instruments of government had
been seized, the better to serve the parochial ends of society’s modern-day
guilds and syndicates: the trade associations, unions, professions, and other organized interests. (-) Might had become
Right. Public policy was not a high-minded
nor even an ideological endeavor, but
simply a potpurri of parochial claims proffered by private interests parading in governmental dress. Much of the vast enterprise of American government was invalid,
suspect, malodorous. Its projects and ministrations were not spawned from higher
principles, broad idealism, or even humanitarian sentimentality; they were simply
the flotsam and jetsam of a flagrantly promiscuous politics, the booty and spoils of
the organized thievery conducted within
the desecrated halls of government.”
Ingen dålig predikan! Stockmans penna
är mycket vass och hans genomgång av
hur de federala programmen fungerar i
verkligheten ger många illustrationer av
hans tes om de tjuvaktiga, skrupellösa
politikerna.
Reagan växte upp under 30-tals- 469
depressionen och har en positivare bild
av regeringsmaktens förmåga att göra
gott, menar Ullman, än Stockman som
under 60- och 70-talen blott upplevt regeringsmaktens förfall:
”Stockman only saw the federal government as an incompetently run system that
could not solve the problems of racism and
poverty, that badly botched a distant war
and that squandered national wealth on the
wrong people for the wrong reasons and
without regard for equity.”
Välgörare
Reagan däremot ser regeringsmakten
som en välgörare på 30-talet och som
segrare i världskrig som räddat världen
från tyranni.
statens överhöghet hade blivit en politisk överideologi under New Deal; denna
rörelse hade fått förnyad kraft på 60-talet
genom Lyndon Johnsons Great Society
och hade blivit en absolut nödvändighet
under 70-talets miljöångest då allt höll på
att ta slut eller förstöras.
Under 70-talet växte oppositionen mot
denna världsbild där allt och alla skulle
planeras och styras av välmenande politruker. Samtidigt så tappade 60-talsvänstern, som var statsbyråkratins
stormtrupp, efterhand tron på sig själv
och sina program. 90-talets fråga är givetvis om den nyliberala kritiken ska
klara av att hantera verkligheten; David
stockman gjorde det inte. Och hans bok
är därför ett viktigt dokument som det
finns mycket att lära av.
”Moral Majority”
En annan sida av politiken som Stockman berör mera i förbigående bör näml
\
470
nas här. ”Moral Majority”, den religiösa
fundamentalistiska rörelsen spelar en betydande politisk roll i USA. Med sitt
motstånd mot abort och med sin starka
vilja att reglera medborgarnas liv står
Moral Majority främmande för den liberterianska samhällssyn som stockman
har. Enligt Stockman ska staten varken
lägga sig i ekonomin eller i människors
privatliv. Reagan har lyckats hålla samman koalitionen mellan konservativa
och liberterianer; frågan är om det republikanska partiets presidentkandidat
1988 också ska lyckas med detta.
I politiska kretsar i Washington DC
fick stockmans bok ett dåligt mottagande. Stockmans moral ifrågasattes av David Broder, Washington Posts ansedde
kommentator. Och människor som började läsa hans bok tröttnade efter 75-
100 sidor. När beskrivningarna av budgetkampens alla detaljstrider blev för detaljerade och ointressanta slutade de
flesta att läsa.
Owen Ullmans biografi har troligen
blivit lidande av att stockmans bok inte
alls blev så uppmärksammad som alla
hade väntat. Men det är, som sagt, en
läsvärd bok. Ullman hör politiskt hemma
något till vänster om centrum, men han
är en hederlig journalist och han har lagt
ner ett omfattande arbete på boken; ett
mycket större arbete än Stockman, vars
bok uppenbart är skriven under tidspress.
Ullman trodde, när han skrev sin bok,
att stockman längre fram åter kommer
att bli en betydande person i Washington
DC. Kanske minister, kanske riksbankschef. Men att döma av reaktionen på
stockmans bok är han nu politiskt död
och förutsättningarna för att han ska
återkomma till en politisk maktposition
är mycket små. Detta får man beklaga;
den skarpsynte nyliberalen David Stockman var en viktig kritiker av den offentliga makten och dess utövare under sina
år som kongressman och budgetchef.
Han är förvisso inte den ende med de
åsikterna, men i ett politiskt system som
inte belönar de fräna ideologerna är dessa givetvis extra värdefulla. stockmans
ungdomliga fåfänga och hans ogenomtänkta Blitzkrieg (hans egen term!) har
vållat en god sak skada.
Den intellektuella analysen och kritiken av den offentliga sektorn och regeringsmakten i USA behöver politiker
som förstår och förmår förverkliga delar
av den långsiktiga agendan. Trots att
stockman aldrig riktigt förstod sig på
Ronald Reagan har denne ju lyckats bättre än vad någon trott i detta avseende.
Det var Stockmans revolution som misslyckades, inte Reagans.