Birger Hagård; Ett parti förändras
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Ui lERATUR
BIRGER HAGÅRD:
Ett parti förändras
P
er Albinsson har skrivit en intressant avhandling om förändringar i
moderaternas riksorganisation
1960- 85. Han analyserar dels ” strukturella förändringar”, dvs sådana som rör
uppbyggnad, sammansättning och verksamhet inom de centrala partiorganen
och riksorganisationens kansli, dels också partiets namnbyte ijanuari 1969. Detta ses som ett led i den förnyelse, som
också tog sig uttryck i reviderade stadgar
och ett nytt handlingsprogram.
Per Albinsson: Skiftningar i blått
Lunds Universitet 1986
Vilka strukturella förändringar rör det
sig då om? Högerpartiets riksstämma
hade 1950 antagit nya stadgar, som blev
föremål för grundläggande förändringar
1964 och 1969. Revisionen 1969 orsakades främst av den pågående författningsreformen med treåriga mandatperioder men också av kommunindelningsreformen. Fram till 1978 blev stadgarna
alltmer komplicerade. 1984 blev de kortare och enklare. De användes som ett
instrument för att förenkla organisationen, konstaterar Albinsson.
Partistämman (fram till 1969 benämnd
riksstämma) är partiets högsta organ. sedan 1954 är den i huvudsak offentlig,
något som partiet var först med att införa
i landet. 1967 tillämpades för första gången ett system med utskott, som utarbetar
förslag till stämmobeslut, något som
dock inte finns omnämnt i stadgarna.
1969 utvidgades rätten att motionera till
samtliga partimedlemmar, vilket lett till
en kraftig ökning av antalet motioner.
Vid 1984 års stämma i Stockholm sjönk
dock antalet motioner kraftigt. Orsaken
till detta tas inte upp av Albinsson. En
sannolik förklaring är dock, att huvudintresset fokuserades på ett nytt handlingsprogram, som varit föremål för flera
remissomgångar.
Albinsson konstaterar, att i nio fall av
tio anslöt sig partistämman till partistyrelsens linje. Men därmed är inte sagt,
att partistyrelsen har en fullständig kontroll. Det viktiga är, att partistyrelsen
överhuvudtaget har röstats ned och alltså kan få en majoritet emot sig. För att
undvika detta har partistyrelsen ofta fö-
reslagit, att inget reellt beslut skulle fattas; motionen skulle sändas vidare till
något internt organ för ytterligare begrundan. Den vanligast förekommande
”papperskorgen” har varit riksdagsgruppen. 1981 reagerade emellertid partistämman mot detta ”ofog”, varefter
partistyrelsen allt oftare har föreslagit
klara beslut – bifall eller avslag.
Under 1960-talet diskuterades sällan
organisatoriska eller finansiella frågor i
partistyrelsen. Dessa hänsköts i stället
till förvaltningsutskottet (FU). Detta
skedde medvetet (såvitt jag minns från
min tid som HUF-ordförande 1963-65)
för att ge partistyrelsen mer tid till politiska överväganden; inte minst borgerlig
samverkan och Mbs upptog en stor del
av sammanträdestiden. Efter valrörelsen
1968 och den ekonomiska katastrof denna förde med sig, ett driftsunderskott på
nära fyra miljoner kronor, fastställdes
uttryckligen för första gången i 1969 års
stadgar partistyrelsens ansvar för ekonomin. Samtidigt avskaffades FU. I stället
skulle partistyrelsen inom sig utse ett arbetsutskott, bestående av ordförandena i
partistyrelsen, ungdoms- och kvinnoförbundet samt fyra av de stämmovalda le- 486
damöterna. Bland dessa fyra skulle en
ordförande i AU hämtas, om inte partiordföranden önskade ifrågakomma. Albinsson konstaterar, att ett brott mot
stadgan skett i och med att partiets andre
vice ordförande Eric Krönmark (självskriven ledamot och ej bland de fyra
stämmovalda) var ordförande i AU
1971-81.
Denna arbetsfördelning hade rekommenderats av partistämman och utgjorde
som Albinsson uttrycker det ”ett i vaije
fall halvt steg i riktning mot den norska
och engelska modellen med separata politiska och organisatoriska ledare” . Nå-
got nytt var det dock inte fråga om. Under Fritjof Domös tid som partiledare
(1944-50) hade andre vice ordföranden
Jarl Hjalmarson haft huvudansvaret för
organisationen. Våren 1986 skedde en
liknande uppdelning, då förste vice ordföranden Lars Tobisson övertog ordfö-
randeskapet i AU. En uppdelning av
ordförandeskapet i en organisatorisk och
en politisk del hade också aktualiserats
vid partiledarskiftena 1961 och 1965 och
diskuterats under Yngve Holmbergs tid
som partiledare. 1959 hade vidare Hjalmarson föreslagit en fusion mellan hö-
gerpartiet och folkpartiet med Bertil Ohlin som politisk och Hjalmarson som organisatorisk ordförande. Anbudet avvisades.
Det centrala partikansliet förstärktes
under tiden 1960-85. Men detta behöver
inte ses, menar Albinsson, som en ökad
partibyråkratisering utan i stället som en
förutsättning för en ökad medlemsaktivitet och ett större medlemsinflytande genom den bättre service, som på detta sätt
kunnat erbjudas, bl a det kraftigt ökade
antalet kommitteer inom partiet.
Albinsson tar också upp frågan om
namnbytet från Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet. 1965 hade riksstämman uppdragit åt en kommitte att
utreda namnfrågan. Denna hade efter en
omfattande remissomgång kommit fram
till, att det inte var aktuellt med något
namnbyte. Likafullt beslutades om ett
sådant vid en extra partistämma ijanuari
1969. Det hela skedde inte utan en viss
dramatik och måste ses mot bakgrund av
den allmänna turbulens, som drabbade
partiet under 1960-talet. Beteckningen
Moderata Samlingspartiet var i och för
sig ett gammalt förslag; det hade varit
uppe till diskussion redan 1904. Orsaken
till namnbytet låg – som Albinsson beskriver – bl a i att massmedia, främst
televisionen excellerade i att ge beteckningen ”höger” en allmänt dålig klang.
Det är väl därför som televisionen i somras, 17 år efter namnbytet, åter talade
om ” högern” , då Moderata Samlingspartiet avsågs.
Albinssons slutsatser blir, att externa
faktorer som författningsreformen, kommunindelningsreformen, införandet av
partistöd, debattklimatet och fördelningen av partiSympatierna påverkat förändringarna i partiorganisationen. Men också interna faktorer som ekonomin och
medlemsutvecklingen har spelat in.
BIRGER HAGÅRD:
Ett parti förändras
P
er Albinsson har skrivit en intressant avhandling om förändringar i
moderaternas riksorganisation
1960- 85. Han analyserar dels ” strukturella förändringar”, dvs sådana som rör
uppbyggnad, sammansättning och verksamhet inom de centrala partiorganen
och riksorganisationens kansli, dels också partiets namnbyte ijanuari 1969. Detta ses som ett led i den förnyelse, som
också tog sig uttryck i reviderade stadgar
och ett nytt handlingsprogram.
Per Albinsson: Skiftningar i blått
Lunds Universitet 1986
Vilka strukturella förändringar rör det
sig då om? Högerpartiets riksstämma
hade 1950 antagit nya stadgar, som blev
föremål för grundläggande förändringar
1964 och 1969. Revisionen 1969 orsakades främst av den pågående författningsreformen med treåriga mandatperioder men också av kommunindelningsreformen. Fram till 1978 blev stadgarna
alltmer komplicerade. 1984 blev de kortare och enklare. De användes som ett
instrument för att förenkla organisationen, konstaterar Albinsson.
Partistämman (fram till 1969 benämnd
riksstämma) är partiets högsta organ. sedan 1954 är den i huvudsak offentlig,
något som partiet var först med att införa
i landet. 1967 tillämpades för första gången ett system med utskott, som utarbetar
förslag till stämmobeslut, något som
dock inte finns omnämnt i stadgarna.
1969 utvidgades rätten att motionera till
samtliga partimedlemmar, vilket lett till
en kraftig ökning av antalet motioner.
Vid 1984 års stämma i Stockholm sjönk
dock antalet motioner kraftigt. Orsaken
till detta tas inte upp av Albinsson. En
sannolik förklaring är dock, att huvudintresset fokuserades på ett nytt handlingsprogram, som varit föremål för flera
remissomgångar.
Albinsson konstaterar, att i nio fall av
tio anslöt sig partistämman till partistyrelsens linje. Men därmed är inte sagt,
att partistyrelsen har en fullständig kontroll. Det viktiga är, att partistyrelsen
överhuvudtaget har röstats ned och alltså kan få en majoritet emot sig. För att
undvika detta har partistyrelsen ofta fö-
reslagit, att inget reellt beslut skulle fattas; motionen skulle sändas vidare till
något internt organ för ytterligare begrundan. Den vanligast förekommande
”papperskorgen” har varit riksdagsgruppen. 1981 reagerade emellertid partistämman mot detta ”ofog”, varefter
partistyrelsen allt oftare har föreslagit
klara beslut – bifall eller avslag.
Under 1960-talet diskuterades sällan
organisatoriska eller finansiella frågor i
partistyrelsen. Dessa hänsköts i stället
till förvaltningsutskottet (FU). Detta
skedde medvetet (såvitt jag minns från
min tid som HUF-ordförande 1963-65)
för att ge partistyrelsen mer tid till politiska överväganden; inte minst borgerlig
samverkan och Mbs upptog en stor del
av sammanträdestiden. Efter valrörelsen
1968 och den ekonomiska katastrof denna förde med sig, ett driftsunderskott på
nära fyra miljoner kronor, fastställdes
uttryckligen för första gången i 1969 års
stadgar partistyrelsens ansvar för ekonomin. Samtidigt avskaffades FU. I stället
skulle partistyrelsen inom sig utse ett arbetsutskott, bestående av ordförandena i
partistyrelsen, ungdoms- och kvinnoförbundet samt fyra av de stämmovalda le- 486
damöterna. Bland dessa fyra skulle en
ordförande i AU hämtas, om inte partiordföranden önskade ifrågakomma. Albinsson konstaterar, att ett brott mot
stadgan skett i och med att partiets andre
vice ordförande Eric Krönmark (självskriven ledamot och ej bland de fyra
stämmovalda) var ordförande i AU
1971-81.
Denna arbetsfördelning hade rekommenderats av partistämman och utgjorde
som Albinsson uttrycker det ”ett i vaije
fall halvt steg i riktning mot den norska
och engelska modellen med separata politiska och organisatoriska ledare” . Nå-
got nytt var det dock inte fråga om. Under Fritjof Domös tid som partiledare
(1944-50) hade andre vice ordföranden
Jarl Hjalmarson haft huvudansvaret för
organisationen. Våren 1986 skedde en
liknande uppdelning, då förste vice ordföranden Lars Tobisson övertog ordfö-
randeskapet i AU. En uppdelning av
ordförandeskapet i en organisatorisk och
en politisk del hade också aktualiserats
vid partiledarskiftena 1961 och 1965 och
diskuterats under Yngve Holmbergs tid
som partiledare. 1959 hade vidare Hjalmarson föreslagit en fusion mellan hö-
gerpartiet och folkpartiet med Bertil Ohlin som politisk och Hjalmarson som organisatorisk ordförande. Anbudet avvisades.
Det centrala partikansliet förstärktes
under tiden 1960-85. Men detta behöver
inte ses, menar Albinsson, som en ökad
partibyråkratisering utan i stället som en
förutsättning för en ökad medlemsaktivitet och ett större medlemsinflytande genom den bättre service, som på detta sätt
kunnat erbjudas, bl a det kraftigt ökade
antalet kommitteer inom partiet.
Albinsson tar också upp frågan om
namnbytet från Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet. 1965 hade riksstämman uppdragit åt en kommitte att
utreda namnfrågan. Denna hade efter en
omfattande remissomgång kommit fram
till, att det inte var aktuellt med något
namnbyte. Likafullt beslutades om ett
sådant vid en extra partistämma ijanuari
1969. Det hela skedde inte utan en viss
dramatik och måste ses mot bakgrund av
den allmänna turbulens, som drabbade
partiet under 1960-talet. Beteckningen
Moderata Samlingspartiet var i och för
sig ett gammalt förslag; det hade varit
uppe till diskussion redan 1904. Orsaken
till namnbytet låg – som Albinsson beskriver – bl a i att massmedia, främst
televisionen excellerade i att ge beteckningen ”höger” en allmänt dålig klang.
Det är väl därför som televisionen i somras, 17 år efter namnbytet, åter talade
om ” högern” , då Moderata Samlingspartiet avsågs.
Albinssons slutsatser blir, att externa
faktorer som författningsreformen, kommunindelningsreformen, införandet av
partistöd, debattklimatet och fördelningen av partiSympatierna påverkat förändringarna i partiorganisationen. Men också interna faktorer som ekonomin och
medlemsutvecklingen har spelat in.