Lennart Sjöberg; Nederlagets psykologi
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Debatt
LENNART SJÖBERG:
Nederlagets psykologi
De borgerliga partierna i Sven;;e har luttrats av en lång rad av nederlag. Först
den oavbrutna socialdemokratiska regeringsmakten fram till 1976, så en kort tid
av lycka avlöst av en serie regeringskriser när det visade sig att de borgerliga
partierna inte kunde samarbeta i vissa
nyckelfrågor och därefter de socialdemokratiska segervalen 1982 och 1985.
Särskilt valet 1985 gick illa eftersom man
hade haft anledning att förvänta sig en
valseger det året vilket knappast var fallet 1982.
Personer som sympatiserar med de
borgerliga partierna är av goda anledningar bekymrade. På 70-talet såg det ut
som om det skulle vara möjligt att överkomma den socialdemokratiska dominansen. Det gick emellertid dåligt, inte
bara för att de borgerliga partierna inte
samarbetade särskilt väl, utan också för
att de förde en politik som låg snubblande nära den socialdemokratiska.
Nu är borgerligheten inne i ett kristillstånd, betydligt förvärrat av de stora förändringarna av de borgerliga väljarnas
sympatier. Resignationen och förvirringen leder till kraftlöshet. Vad är det egentligen som har hänt? Kunde det ha undvikits?
Varför blev det så litet av med att göra
avsteg från socialdemokratisk politik när
man faktiskt hade chansen? Var det
verkligen så, att den socialdemokratiska
politiken var det som landet behöve?
Fanns det verkligen inga alternativ? Var
t ex högskolereformen 1977 fullständigt
nödvändig att genomföra?
Varken denna ”reform” eller andra av
de myriader av stolligheter som socialdemokraterna tvingat på svenska folket var
på det minsta vis nödvändig. Självfallet
fanns det alternativ. Högskolereformen
med alla dess kantigheter och egendomligheter lever vi nu med och alltfler har
börjat inse att det var en helt felaktig
reform. Palme himselfhar talat om behovet av minskad ”byråkrati” i högskolan
och då har det gått långt, eftersom han
varit byråkratins främste tillskyndare
och beskyddare. Om han nu menade nå-
got med det.
Det finns alltså ingen som helst grund
för det ständiga socialdemokratiska på-
ståendet att ”utvecklingen” kräver det
ena eller det andra av deras favoritideers
genomförande. Och det är väl ändå inte
så illa att borgerliga politiker medvetet
omfattar denna dogm? Men socialdemokraterna har fått bilden av Makthavarna.
Deras långa och tämligen framgångsrika
kamp med att förändra det svenska samhället i enlighet med sina önskemål har
haft en så bedövande inverkan på de borgerliga att de, fåraktigt nog, under perioden 1976-82 tydligen trodde att de för
att behålla makten måste föra en politik
som så mycket som möjligt liknade den
socialdemokratiska. De ” hjälptes” i detta avseende av den byråkrati som socialdemokratin byggt upp och bemannat
med personer trogna den socialistiska
ideologin.
Viljan, handlingskraften och kompetensen saknades helt enkelt för att man
skulle kunna genomföra något radikalt
annorlunda än ”more of the same”. Detta är förklaringen till att så litet hände.
Den är psykologisk. Ingenting är ”nödvändigt”, det är de som har handlingskraften och självförtroendet nog att satsa
på sina egna övertygelser som förändrar
världen. Aldrig så mycket formell makt
hjälper föga om den kraften saknas.
Det aktuella läget ger anledning till betänksamhet. Före valet 1985 fanns det en
stor optimism i vissa borgerliga kretsar.
SIFO-siffrorna pekade på borgerlig valseger. Man hade åtminstone inom moderaterna kommit att bli mycket väl medveten om att de borgerliga väljarna nu
såg fram emot en annan typ av politik än
den socialistiska. Det såg ut som svenska folket skulle ge mandat för förändring
av utvecklingen, bort från den väg som
bär snabbt mot socialismen.
Så kom det nederlag som visserligen
inte var stort men som räckte för att
Palme skulle sitta kvar vid makten i tre
år till och kunna befästa och utveckla
bia löntagarfonderna. Luften gick ur
borgerligheten. Nåja, kanske inte ur
folkpartiet, men jag skall återkomma till
den saken längre fram i artikeln.
Den borgerliga defaitismen fick en
grundlig förstärkning 1985. Socialdemokraterna gjorde en otrolig upphämtning
och klarade t o m att behålla regeringsmakten trots att KDS-rösterna gick in på
den borgerliga sidan. Vem kan efter detta tro på allvar att det skall gå att vinna
ett val?Dessutom gör skiftningarna i väljarsympatier på den borgerliga sidan att
missämjan mellan dessa partier ökar, vilket minskar trovärdigheten hos det borgerliga regeringsalternativet.
Behandlingen av centerns samarbete
med KDS i det borgerliga visar också på
samma kombination av grundhet och defaitism. Detta samarbete var ett veritabelt snilledrag av centerledningen och
borde normalt ha lett till ett regeringsskifte. skillnaderna mellan blocken är ju
så små att 2% tillskott på den ena sidan
kan vara avgörande, inte bara för ett val
utan för mycket lång tid. Socialdemokra- 57
terna förstod detta mycket väl, därav
deras hysteriska anklagelser om ” valfusk” . Man borde därför ha med glädje
och generositet hälsat KDS välkommet i
det borgerliga lägret. l stället satte man
upp sura miner och målade f-n på väggen. KDS påstods föra en reaktionär politik. Man var också rädd för att KDS
skulle öka starkt och ta röster från andra
borgerliga partier, borgerlighetens förbannelse är just denna konkurrens mellan partierna. Och i vissa kretsar såg
man inte KDS-stödet som speciellt nödvändigt. Vi vet nu hur det var med den
saken. Vmje röst på den borgerliga sidan
var guld värd. Man hade sannerligen inte
råd att tacka nej till stöd.
Som det nu ser ut kommer centern inte
att upprepa samarbetet med KDS i 1988
års val och ingen kan vara gladare för det
än socialdemokraterna.
För att förstå resignationen och·uppgivenheten inom borgerligheten måste vi
se tillbaka. De flesta svenskar har ett
minne av en ganska lång rad av val.
Opinionsläget före valen har ofta gått
emot socialdemokraterna. Det har bjudits ” våldsamt motstånd” mot deras
stegvisa socialisering av Sverige, mot utvecklingen till det extrema högskattesamhälle som vi har i dag. Ändå har det
genomförts, steg efter steg. Och ändå
har valen vunnits av (s), trots att marginalen i de flesta fall varit ytterst liten.
Socialdemokraterna själva ser givetvis
regeringsinnehavet som något normalt.
Det finns t o m ideer om att det skulle
skapas en speciell ”balans” i samhället
om (s) sitter i regeringsställning eftersom
de borgerliga partierna enligt detta ytliga
sätt att se saken identifieras med ” SAF”
eller ”kapitalet”. Gammal marxistisk
58
klasskampsteori, således.
Sanningen är, att socialdemokraterna
inte suttit vid makten alla dessa år på
grund av någon speciell insikt om verkligheten eller om vad det svenska folket
verkligen behöver. Det har varit frågan
om ett sammanträffande av en rad för
dem lyckliga, och för landet olyckliga,
omständigheter. Man fick administrera
landet under en tid av exceptionell ekonomisk tillväxt. Före 1970 hade vi en
författning som vid riksdagsvalen gynnade det största partiet och som starkt försvårade att snabba opinionsförändringar
slog igenom på riksdagsmajoriteten.
Dessutom var bondeförbundet, senare
centerpartiet, under Gunnar Hedlunds
ledning inte speciellt betuttat i tanken på
en borgerlig regeringssamverkan.
Efter 1969 har vi en författning som
ger fullständig proportionalitet i förhållandet mellan antal mandat i riksdagen
och väljarnas preferenser för de skilda
partier som når över 4%-spärren. Vi har
haft 6 val sedan dess. De borgerliga har
vunnit två, socialister och kommunister
tre och ett blev oavgjort. Av denna statistik kan man sluta sig till att en borgerlig
majoritet är ungefär lika trolig som en
socialistisk. Det som ger känslan av den
bedövande socialistiska styrkan är bara
en illusion som beror av förhållandena
före 1970.
Men illusioner kan vara nog så reella
till sina verkningar om de delas av tillräckligt många människor. Socialdemokraterna ser sig onekligen som en sorts
agenter för det svenska samhällets enligt
deras trossystem nödvändiga omvandling till socialismen. Det verkar som om
de borgerliga börjar tro att det är omöjligt att stoppa Palme. Det är just en så-
dan tro som kan bli en självuppfyllande
profetia.
Resignationen är inte för handen inom
hela borgerligheten, det är sant. Folkpartiet kunde utnyttja moderaternas till följd
av en exempellös hetspropaganda mycket utsatta läge och har under hösten
kammat hem stora vinster i opinionen.
Till vilken nytta? Palme fortsätter att regera och kan rida på motsättningarna
mellan kommunister och borgerliga, och
tyvärr även inom det borgerliga blocket.
Det kan ju vara trevligt att ha många
mandat i riksdagen men inflytandet på
besluten blir inte stort. Om man inte sätter sig ner och direkt kohandlar med Palme, förstås. Det är detta som socialisterna hoppas på. Det skulle lösa kortsiktiga problem för Palme i minoritetsställning och det skulle för lång tid försvåra
samarbete på den borgerliga sidan.
Under Palmes ledning har socialdemokraterna visat sin vilja till makt. Styrkan
och fanatismen saknas inte. Under valrörelsen 1985 visade man sig för kanske
första gången beredd till en cynisk manipulation av väljarna av närmast 30-talstyp. En lögn blir trodd bara den upprepas tillräckligt ofta är en gammal beprö-
vad maxim och enligt den lade man upp
sin valrörelse. I fortsättningen kommer
man säkert att använda samma metoder.
I Palme har Sverige fått en ledande
politiker som kombinerar intelligens, viljekraft och ohämmad cynism. För att
pensionera honom från statsministerposten krävs sammanhållning på den borgerliga sidan, oförtröttligt ledarskap och
optimism.
LENNART SJÖBERG:
Nederlagets psykologi
De borgerliga partierna i Sven;;e har luttrats av en lång rad av nederlag. Först
den oavbrutna socialdemokratiska regeringsmakten fram till 1976, så en kort tid
av lycka avlöst av en serie regeringskriser när det visade sig att de borgerliga
partierna inte kunde samarbeta i vissa
nyckelfrågor och därefter de socialdemokratiska segervalen 1982 och 1985.
Särskilt valet 1985 gick illa eftersom man
hade haft anledning att förvänta sig en
valseger det året vilket knappast var fallet 1982.
Personer som sympatiserar med de
borgerliga partierna är av goda anledningar bekymrade. På 70-talet såg det ut
som om det skulle vara möjligt att överkomma den socialdemokratiska dominansen. Det gick emellertid dåligt, inte
bara för att de borgerliga partierna inte
samarbetade särskilt väl, utan också för
att de förde en politik som låg snubblande nära den socialdemokratiska.
Nu är borgerligheten inne i ett kristillstånd, betydligt förvärrat av de stora förändringarna av de borgerliga väljarnas
sympatier. Resignationen och förvirringen leder till kraftlöshet. Vad är det egentligen som har hänt? Kunde det ha undvikits?
Varför blev det så litet av med att göra
avsteg från socialdemokratisk politik när
man faktiskt hade chansen? Var det
verkligen så, att den socialdemokratiska
politiken var det som landet behöve?
Fanns det verkligen inga alternativ? Var
t ex högskolereformen 1977 fullständigt
nödvändig att genomföra?
Varken denna ”reform” eller andra av
de myriader av stolligheter som socialdemokraterna tvingat på svenska folket var
på det minsta vis nödvändig. Självfallet
fanns det alternativ. Högskolereformen
med alla dess kantigheter och egendomligheter lever vi nu med och alltfler har
börjat inse att det var en helt felaktig
reform. Palme himselfhar talat om behovet av minskad ”byråkrati” i högskolan
och då har det gått långt, eftersom han
varit byråkratins främste tillskyndare
och beskyddare. Om han nu menade nå-
got med det.
Det finns alltså ingen som helst grund
för det ständiga socialdemokratiska på-
ståendet att ”utvecklingen” kräver det
ena eller det andra av deras favoritideers
genomförande. Och det är väl ändå inte
så illa att borgerliga politiker medvetet
omfattar denna dogm? Men socialdemokraterna har fått bilden av Makthavarna.
Deras långa och tämligen framgångsrika
kamp med att förändra det svenska samhället i enlighet med sina önskemål har
haft en så bedövande inverkan på de borgerliga att de, fåraktigt nog, under perioden 1976-82 tydligen trodde att de för
att behålla makten måste föra en politik
som så mycket som möjligt liknade den
socialdemokratiska. De ” hjälptes” i detta avseende av den byråkrati som socialdemokratin byggt upp och bemannat
med personer trogna den socialistiska
ideologin.
Viljan, handlingskraften och kompetensen saknades helt enkelt för att man
skulle kunna genomföra något radikalt
annorlunda än ”more of the same”. Detta är förklaringen till att så litet hände.
Den är psykologisk. Ingenting är ”nödvändigt”, det är de som har handlingskraften och självförtroendet nog att satsa
på sina egna övertygelser som förändrar
världen. Aldrig så mycket formell makt
hjälper föga om den kraften saknas.
Det aktuella läget ger anledning till betänksamhet. Före valet 1985 fanns det en
stor optimism i vissa borgerliga kretsar.
SIFO-siffrorna pekade på borgerlig valseger. Man hade åtminstone inom moderaterna kommit att bli mycket väl medveten om att de borgerliga väljarna nu
såg fram emot en annan typ av politik än
den socialistiska. Det såg ut som svenska folket skulle ge mandat för förändring
av utvecklingen, bort från den väg som
bär snabbt mot socialismen.
Så kom det nederlag som visserligen
inte var stort men som räckte för att
Palme skulle sitta kvar vid makten i tre
år till och kunna befästa och utveckla
bia löntagarfonderna. Luften gick ur
borgerligheten. Nåja, kanske inte ur
folkpartiet, men jag skall återkomma till
den saken längre fram i artikeln.
Den borgerliga defaitismen fick en
grundlig förstärkning 1985. Socialdemokraterna gjorde en otrolig upphämtning
och klarade t o m att behålla regeringsmakten trots att KDS-rösterna gick in på
den borgerliga sidan. Vem kan efter detta tro på allvar att det skall gå att vinna
ett val?Dessutom gör skiftningarna i väljarsympatier på den borgerliga sidan att
missämjan mellan dessa partier ökar, vilket minskar trovärdigheten hos det borgerliga regeringsalternativet.
Behandlingen av centerns samarbete
med KDS i det borgerliga visar också på
samma kombination av grundhet och defaitism. Detta samarbete var ett veritabelt snilledrag av centerledningen och
borde normalt ha lett till ett regeringsskifte. skillnaderna mellan blocken är ju
så små att 2% tillskott på den ena sidan
kan vara avgörande, inte bara för ett val
utan för mycket lång tid. Socialdemokra- 57
terna förstod detta mycket väl, därav
deras hysteriska anklagelser om ” valfusk” . Man borde därför ha med glädje
och generositet hälsat KDS välkommet i
det borgerliga lägret. l stället satte man
upp sura miner och målade f-n på väggen. KDS påstods föra en reaktionär politik. Man var också rädd för att KDS
skulle öka starkt och ta röster från andra
borgerliga partier, borgerlighetens förbannelse är just denna konkurrens mellan partierna. Och i vissa kretsar såg
man inte KDS-stödet som speciellt nödvändigt. Vi vet nu hur det var med den
saken. Vmje röst på den borgerliga sidan
var guld värd. Man hade sannerligen inte
råd att tacka nej till stöd.
Som det nu ser ut kommer centern inte
att upprepa samarbetet med KDS i 1988
års val och ingen kan vara gladare för det
än socialdemokraterna.
För att förstå resignationen och·uppgivenheten inom borgerligheten måste vi
se tillbaka. De flesta svenskar har ett
minne av en ganska lång rad av val.
Opinionsläget före valen har ofta gått
emot socialdemokraterna. Det har bjudits ” våldsamt motstånd” mot deras
stegvisa socialisering av Sverige, mot utvecklingen till det extrema högskattesamhälle som vi har i dag. Ändå har det
genomförts, steg efter steg. Och ändå
har valen vunnits av (s), trots att marginalen i de flesta fall varit ytterst liten.
Socialdemokraterna själva ser givetvis
regeringsinnehavet som något normalt.
Det finns t o m ideer om att det skulle
skapas en speciell ”balans” i samhället
om (s) sitter i regeringsställning eftersom
de borgerliga partierna enligt detta ytliga
sätt att se saken identifieras med ” SAF”
eller ”kapitalet”. Gammal marxistisk
58
klasskampsteori, således.
Sanningen är, att socialdemokraterna
inte suttit vid makten alla dessa år på
grund av någon speciell insikt om verkligheten eller om vad det svenska folket
verkligen behöver. Det har varit frågan
om ett sammanträffande av en rad för
dem lyckliga, och för landet olyckliga,
omständigheter. Man fick administrera
landet under en tid av exceptionell ekonomisk tillväxt. Före 1970 hade vi en
författning som vid riksdagsvalen gynnade det största partiet och som starkt försvårade att snabba opinionsförändringar
slog igenom på riksdagsmajoriteten.
Dessutom var bondeförbundet, senare
centerpartiet, under Gunnar Hedlunds
ledning inte speciellt betuttat i tanken på
en borgerlig regeringssamverkan.
Efter 1969 har vi en författning som
ger fullständig proportionalitet i förhållandet mellan antal mandat i riksdagen
och väljarnas preferenser för de skilda
partier som når över 4%-spärren. Vi har
haft 6 val sedan dess. De borgerliga har
vunnit två, socialister och kommunister
tre och ett blev oavgjort. Av denna statistik kan man sluta sig till att en borgerlig
majoritet är ungefär lika trolig som en
socialistisk. Det som ger känslan av den
bedövande socialistiska styrkan är bara
en illusion som beror av förhållandena
före 1970.
Men illusioner kan vara nog så reella
till sina verkningar om de delas av tillräckligt många människor. Socialdemokraterna ser sig onekligen som en sorts
agenter för det svenska samhällets enligt
deras trossystem nödvändiga omvandling till socialismen. Det verkar som om
de borgerliga börjar tro att det är omöjligt att stoppa Palme. Det är just en så-
dan tro som kan bli en självuppfyllande
profetia.
Resignationen är inte för handen inom
hela borgerligheten, det är sant. Folkpartiet kunde utnyttja moderaternas till följd
av en exempellös hetspropaganda mycket utsatta läge och har under hösten
kammat hem stora vinster i opinionen.
Till vilken nytta? Palme fortsätter att regera och kan rida på motsättningarna
mellan kommunister och borgerliga, och
tyvärr även inom det borgerliga blocket.
Det kan ju vara trevligt att ha många
mandat i riksdagen men inflytandet på
besluten blir inte stort. Om man inte sätter sig ner och direkt kohandlar med Palme, förstås. Det är detta som socialisterna hoppas på. Det skulle lösa kortsiktiga problem för Palme i minoritetsställning och det skulle för lång tid försvåra
samarbete på den borgerliga sidan.
Under Palmes ledning har socialdemokraterna visat sin vilja till makt. Styrkan
och fanatismen saknas inte. Under valrörelsen 1985 visade man sig för kanske
första gången beredd till en cynisk manipulation av väljarna av närmast 30-talstyp. En lögn blir trodd bara den upprepas tillräckligt ofta är en gammal beprö-
vad maxim och enligt den lade man upp
sin valrörelse. I fortsättningen kommer
man säkert att använda samma metoder.
I Palme har Sverige fått en ledande
politiker som kombinerar intelligens, viljekraft och ohämmad cynism. För att
pensionera honom från statsministerposten krävs sammanhållning på den borgerliga sidan, oförtröttligt ledarskap och
optimism.