Erik Anners; Moderaterna och framtiden
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK ANNERS:
Moderaterna och framtiden
Från c:a 30 % i SIFO sommaren 1985
sjönk moderaterna i valet till 21 ,3 % och
en senare SIFO-mätning visar på 19% i
väljaropinionen. Inte att undra på om
partiets ledande skikt frågar sig, ungefår
som kanslipresidenten Piper vid Poltava:
”Hur i Jesu namn har det tillkommit?”
En del av förklaringen är troligen de
taktiska misstagen. Varför skulle man
göra sin politik svår att försvara genom
att konkretisera sina besparingsförslag
till tex sjukförsäkringen, färdtjänsten
och de handikappade? Detta gav tillsammans en negativ bild av partiets socialpolitiska ambitioner. Att bilden var felaktig hjälpte inte. Det var alldeles för lätt
för socialdemokraterna att angripa den.
De andra borgerliga partierna blev till på
köpet rädda för att kopplas samman med
moderaterna.
Min avsikt här är emellertid att belysa
frågan i ett något längre partihistoriskt
perspektiv. Jag gick in i högerpartiet år
1940 tillsammans med andra nationellt
och konservativt sinnade studenter. Vi
ville hjälpa till att göra partiet till ett socialt reformparti på bred folklig grund. sedan dess harjag varit mycket engagerad i
partiets idepolitik.
Utifrån erfarenheterna under dessa 45
år tror jag att orsaken till motgången i
grunden ligger i en otillräckligt djup kunskap om sociala realiteter. Partiets stora ·
tlertal består av folk, som har det bra
eller i valje fall någorlunda hyggligt ekonomis~t. I regel ’kommer de först på ålderns dagar eller vid svårare sjukdom i
familjen i kontakt med de dystra sociala
realiteterna i samhället. För dem är i regel skattepolitiken och över huvud taget
den ekonomiska politiken mycket mer
relevanta än t ex kriminalpolitik och socialpolitik.
59
På ett parti med moderaternas sociala
underlag lurar alltid faran att betraktas
som de välställdas intresseparti. Så som
Sverige ser ut i vår tid kan ett sådant
parti aldrig annat än under en tillfällig
politisk konjuktur nå upp till mer än 15-
20% av väljarna. Ett konservativt parti,
som uppfattas som socialpolitiskt negativt, därför att det anses ha andra huvudintressen, är dömt att bli av sekundär
betydelse i den politiska maktkampen.
Väljarna måste bringas att förstå att
skattepolitiken numera är en central del
av socialpolitiken.
Dagens Moderata Samlingsparti har
hamnat i den fällan. Det är inte första
gången detta hänt de konservativa i vårt
land. En rak linje går från 1950-talets
förslag till avskaffande av det första
barnbidraget över 1960 års fortsatta motstånd mot ATP-reformen fram till 1985
års valprogram. 1958 begick partiet misstaget att tro att dess framgångar berodde
på dess egen förträffliga politik och inte,
som sanningen var, på folkpartiets missgrepp. Högern fortsatte den hårda linjen
i 1960 års val med ett svårt bakslag som
följd.
Partiets framgångar under det senaste
decenniet har man också tolkat som bevis på att presentationen av dess politik
varit riktig. Men verkligheten är uppenbarligen att framgångarna mera berott på
folkpartiets och centerns vacklande hållning. De flera hundratusental allmänborgerliga väljare, som desperat sökt ett
hållfast alternativ till socialismen, har sedan någon tid satsat på moderaterna. De
andra borgerliga partierna har – särskilt
efter ”den underbara natten” – framstått som alltför opålitliga.
Vad skall då moderaterna göra? Härom pågår en intern debatt. Röster lär
60
höjas för en kraftfullare profilering i sä-
kerhetspolitiken. Detta måste vara riktigt! Var fanns i valrörelsen försvarsfrå-
gan? Var kriminalpolitiken? Var skoloch universitetspolitiken?
Riksdagsledamöter och kommunalpolitiker står mitt inne i en ytterst krävande
och arbetstyngd verksamhet. Var och en
hinner nätt och jämnt med sitt eget speciella politiska område. Hur skall de då
kunna få fram ideologiskt genomtänkta
reformkrav, som täcker hela det politiska fältet?
1964 års programkommitte inom hö-
gerpartiet tog initiativ till två institutioner: ”Högerpartiets vetenskapliga råd”
och ”Konservativa ideklubben”. Partiledningarna efter Gunnar Heckscher
hade inte större intresse för dem. Erforderliga anslag gavs inte. Efter en lovande
början tynade båda bort.
Tanken bakom tillkomsten av dessa
institutioner var att på längre sikt ge partiet en bred kontaktyta med forskningen,
såväl inom humaniora som inom samhälls-, natur- och medicinska vetenskaper. Numera tillkommer som särskilt
viktigt de teKnologiska vetenskaperna.
Genom nya kontaktytor skulle man få
både partipolitiskt nyttiga kunskaper och
stimulans till en fördjupad idedebatt.
Partiets kontaktyta med forskningen var
redan i slutet av 1960-talet liten. Idag är
den ännu sämre. Folkpartiets och framför allt centerns kontakter är än så länge
inte bättre, men det skulle förvåna om
inte folkpartiet har insett var det brister.
En socialkonservatism, som inte bara
upprepar sanningar om marknadsekonomins nödvändighet – en i och för sig
ytterligt viktig uppgift i försvaret av demokrati och ekonomi – utan också går
in med nytänkande i de stora sociala och
kulturella frågorna skulle ha framtiden
för sig. Sådant nytänkande är att finna
bland universitetens och högskolornas
yngre fackmän. Men det gäller att få
kontakt med dem. Många av dem känner
medborgerligt ansvar och vill säkert gärna medverka bara man ger dem intressanta politiska uppgifter inom de områ-
den, som de är specialister på. Inte minst
de ”unga” vetenskaperna antropologi,
socialpsykologi, socialbiologi och teknologi är intressanta ur konservativ ideologisk synpunkt. Idehistorien är – som alltid – oumbärlig.
Sist och slutligen: att organisera en
svensk konservativ ”think tank”, alltså
en vetenskaplig hjärntrust, är en överkomlig uppgift. Dess effekt kan verka
relativt snabbt och bli allt värdefullare på
längre sikt. Men det gäller att komma
igång. Annars kanske folkpartiet hinner
före!
Moderaterna och framtiden
Från c:a 30 % i SIFO sommaren 1985
sjönk moderaterna i valet till 21 ,3 % och
en senare SIFO-mätning visar på 19% i
väljaropinionen. Inte att undra på om
partiets ledande skikt frågar sig, ungefår
som kanslipresidenten Piper vid Poltava:
”Hur i Jesu namn har det tillkommit?”
En del av förklaringen är troligen de
taktiska misstagen. Varför skulle man
göra sin politik svår att försvara genom
att konkretisera sina besparingsförslag
till tex sjukförsäkringen, färdtjänsten
och de handikappade? Detta gav tillsammans en negativ bild av partiets socialpolitiska ambitioner. Att bilden var felaktig hjälpte inte. Det var alldeles för lätt
för socialdemokraterna att angripa den.
De andra borgerliga partierna blev till på
köpet rädda för att kopplas samman med
moderaterna.
Min avsikt här är emellertid att belysa
frågan i ett något längre partihistoriskt
perspektiv. Jag gick in i högerpartiet år
1940 tillsammans med andra nationellt
och konservativt sinnade studenter. Vi
ville hjälpa till att göra partiet till ett socialt reformparti på bred folklig grund. sedan dess harjag varit mycket engagerad i
partiets idepolitik.
Utifrån erfarenheterna under dessa 45
år tror jag att orsaken till motgången i
grunden ligger i en otillräckligt djup kunskap om sociala realiteter. Partiets stora ·
tlertal består av folk, som har det bra
eller i valje fall någorlunda hyggligt ekonomis~t. I regel ’kommer de först på ålderns dagar eller vid svårare sjukdom i
familjen i kontakt med de dystra sociala
realiteterna i samhället. För dem är i regel skattepolitiken och över huvud taget
den ekonomiska politiken mycket mer
relevanta än t ex kriminalpolitik och socialpolitik.
59
På ett parti med moderaternas sociala
underlag lurar alltid faran att betraktas
som de välställdas intresseparti. Så som
Sverige ser ut i vår tid kan ett sådant
parti aldrig annat än under en tillfällig
politisk konjuktur nå upp till mer än 15-
20% av väljarna. Ett konservativt parti,
som uppfattas som socialpolitiskt negativt, därför att det anses ha andra huvudintressen, är dömt att bli av sekundär
betydelse i den politiska maktkampen.
Väljarna måste bringas att förstå att
skattepolitiken numera är en central del
av socialpolitiken.
Dagens Moderata Samlingsparti har
hamnat i den fällan. Det är inte första
gången detta hänt de konservativa i vårt
land. En rak linje går från 1950-talets
förslag till avskaffande av det första
barnbidraget över 1960 års fortsatta motstånd mot ATP-reformen fram till 1985
års valprogram. 1958 begick partiet misstaget att tro att dess framgångar berodde
på dess egen förträffliga politik och inte,
som sanningen var, på folkpartiets missgrepp. Högern fortsatte den hårda linjen
i 1960 års val med ett svårt bakslag som
följd.
Partiets framgångar under det senaste
decenniet har man också tolkat som bevis på att presentationen av dess politik
varit riktig. Men verkligheten är uppenbarligen att framgångarna mera berott på
folkpartiets och centerns vacklande hållning. De flera hundratusental allmänborgerliga väljare, som desperat sökt ett
hållfast alternativ till socialismen, har sedan någon tid satsat på moderaterna. De
andra borgerliga partierna har – särskilt
efter ”den underbara natten” – framstått som alltför opålitliga.
Vad skall då moderaterna göra? Härom pågår en intern debatt. Röster lär
60
höjas för en kraftfullare profilering i sä-
kerhetspolitiken. Detta måste vara riktigt! Var fanns i valrörelsen försvarsfrå-
gan? Var kriminalpolitiken? Var skoloch universitetspolitiken?
Riksdagsledamöter och kommunalpolitiker står mitt inne i en ytterst krävande
och arbetstyngd verksamhet. Var och en
hinner nätt och jämnt med sitt eget speciella politiska område. Hur skall de då
kunna få fram ideologiskt genomtänkta
reformkrav, som täcker hela det politiska fältet?
1964 års programkommitte inom hö-
gerpartiet tog initiativ till två institutioner: ”Högerpartiets vetenskapliga råd”
och ”Konservativa ideklubben”. Partiledningarna efter Gunnar Heckscher
hade inte större intresse för dem. Erforderliga anslag gavs inte. Efter en lovande
början tynade båda bort.
Tanken bakom tillkomsten av dessa
institutioner var att på längre sikt ge partiet en bred kontaktyta med forskningen,
såväl inom humaniora som inom samhälls-, natur- och medicinska vetenskaper. Numera tillkommer som särskilt
viktigt de teKnologiska vetenskaperna.
Genom nya kontaktytor skulle man få
både partipolitiskt nyttiga kunskaper och
stimulans till en fördjupad idedebatt.
Partiets kontaktyta med forskningen var
redan i slutet av 1960-talet liten. Idag är
den ännu sämre. Folkpartiets och framför allt centerns kontakter är än så länge
inte bättre, men det skulle förvåna om
inte folkpartiet har insett var det brister.
En socialkonservatism, som inte bara
upprepar sanningar om marknadsekonomins nödvändighet – en i och för sig
ytterligt viktig uppgift i försvaret av demokrati och ekonomi – utan också går
in med nytänkande i de stora sociala och
kulturella frågorna skulle ha framtiden
för sig. Sådant nytänkande är att finna
bland universitetens och högskolornas
yngre fackmän. Men det gäller att få
kontakt med dem. Många av dem känner
medborgerligt ansvar och vill säkert gärna medverka bara man ger dem intressanta politiska uppgifter inom de områ-
den, som de är specialister på. Inte minst
de ”unga” vetenskaperna antropologi,
socialpsykologi, socialbiologi och teknologi är intressanta ur konservativ ideologisk synpunkt. Idehistorien är – som alltid – oumbärlig.
Sist och slutligen: att organisera en
svensk konservativ ”think tank”, alltså
en vetenskaplig hjärntrust, är en överkomlig uppgift. Dess effekt kan verka
relativt snabbt och bli allt värdefullare på
längre sikt. Men det gäller att komma
igång. Annars kanske folkpartiet hinner
före!