Tommy Hansson; Stöd ej ANCs terrorpolitik
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TOMMY HANSSON:
Stöd ej ANC:s terrorpolitik
Det är inte svårt att rättfärdiga den massiva opinionen mot det avskyvärda
apartheidsystemet i Sydafrika. Rasåtskillnadspolitiken är en anakronism som
snarast bör förpassas till historiens
skräphög. Vad som däremot bör ifrågasättas är favoriseraodet av motståndsrörelsen ANC, vilken med alla rimliga
mått mätt måste betecknas som en terrororganisation; att ANC är en sådan
tyder den militära offensiv på som rörelsen startade mot slutet av 1985 och där ej
endast militära mål angripits utan också
civila. Den 15 december exploderade
tex en landmina nära staden Messina i
norra Sydafrika, varvid sex människor,
bland dem fyra barn under tio år, dö-
dades. ANC tog på sig ansvaret för attentatet, vilket omskrevs i bl a Svenska
Dagbladet den 17 december.
För den som känner ANC och dess
ideologiska bakgrund närmare är denna
terorrtaktik inte överraskande. ANC bildades i Bloemfontein den 8 januari 1912
sedan britterna två år tidigare överlämnat den politiska makten i Sydafrika till
boerna. På 1940-talet inledde ANC ett
nära samarbete med det sydafrikanska
kommunistpartiet, vilket bl a yttrade sig i
en kampanj mot den vita passpolitiken
1944-1945. Brödraskapet mellan ANC
och kommunisterna har därefter vidmakthållits. Enligt uppgifter i The Daily
Telegraph den 19juli 1985 ingår 25 av det
Moskvatrogna sydafrikanska kommunistpartiets mera framstående medlemmar i ANC:s exekutivkommitte, som
omfattar 30 personer. Det är organisationens militära del, Umkhonto we Sizwe
(grundad av den fängslade Nelson Mandela), som ligger bakom satsningen på
medveten terror – det var vid en hemlig
67
konferens i Zambia i juni 1985 som det
bestämdes, att ”mjuka” mål av typ jordbruksegendomar, förstäder och shoppingcentra skulle anfallas, likaväl som
militära mål.
Dessa fakta måsta framhållas, då ANC
i form av rockgalor och högstämda hyllningstal av den svenska regeringens ledamöter hälsats som friheten och fredens representanter framför andra i Sydafrika. De båda galor som arrangerades i
Göteborg i månadsskiftet november-december gav, tillsammans med ett bidrag
från den socialdemokratiska regeringen,
ANC tio miljoner kr att användas efter
gottfinnande. Svenska artister och regeringen har alltså möjliggjort för ANC att
mörda och lemlästa ännu fler oskyldiga
sydafrikaner, både svarta, vita och färgade.
Att rockartister inte alltid är så välinformerade i utrikespolitiska frågor kan
kanske förlåtas dem. Det är däremot
svårare att överse med den svenska regeringens understöd av terrorism, som i
det fall den leder till att ANC får den
politiska makten i Sydafrika – en icke
alldeles orimlig tanke – med stor sannolikhet kommer att leda till, att den nuvarande rasdiktaturen ersätts med en annan och mer totalitär form av förtryck.
Så har som bekant skett i en rad av de
länder, där av Sverige stödda s k befrielserörelser gripit makten – Vietnam, Angola och Mozambique för att nu ta några
exempel. Skall vi aldrig lära oss någonting av historien? Svenska kyrkoledares
inställning i Sydafrika-frågan är identisk
med regeringens. Ärkebiskop Bertil
Werkström anslöt sig reservationslöst
till de militanta uttalanden avseende
Sydafrika som togs vid Kyrkornas
68
världsråds konferens i Zimbabwes huvudstad Harare i böljan av december.
Det är uppenbart att Sovjetunionen
har ett starkt intresse av att få kontrollen
över Sydafrika, som är den afrikanska
kontinentens i särklass rikaste land. Huvuddelen av västvärldens diamanter och
tre fjärdedelar av dess guld utvinns i
Sydafrika. I landet finns en rad värdefulla mineraler, såsom guld, uran, platina
och andra sällsynta råvaror. Om ANC
och därmed sannolikt Sydafrikas kommunistparti fick makten i Sydafrika,
skulle troligen följande inträffa: l) En
totalitär eller halvtotalitär diktatur, typ
Zimbabwe, skulle upprättas. 2) Sovjetisk, kubansk, angolansk och östeuropeisk militär- och säkerhetspersonal skulle
flygas in. 3) Den sydafrikanska ekonomin skulle gå katastrofalt nedåt, liksom i
alla de afrikanska länder, där socialistiska dikataturregimer upprättats. 4) Den
demokratiska västvärlden skulle förlora
en betydelsefull allierad, låt vara behäftad med grava fel , och omätliga strategiska intressen.
De krafter i Sydafrika som av demokratiskt sinnade människor bör understödjas är i stället dem som förespråkar
moderation och förhandlingar. Här kan
nämnas parlamentspartiet The Progressive Federal Party, ett liberalt parti med
Helen Sysman som viktig representant,
samt Mangosuthu Buthelezi, ledare för
Kwazulus sex miljoner zuluer och för
Inkatharörelsen med l, l miljoner medlemmar. Nämnda inriktningar är motståndare till en internationell sanktionspolitik, emedan en sådan leder till ökad
arbetslöshet och därmed ökad politisk
och social oro i Sydafrika; just sådant
som gynnar den våldsamma revolutionens krafter främst representerade av
ANC. Förespråkare för moderation och
förhandlingslösningar bör stödjas, därför
att endast de kan förhindra ett blodbad
och möjliggöra ett Sydafrika i välstånd
och frihet efter boernas maktfrånträde.
Stöd ej ANC:s terrorpolitik
Det är inte svårt att rättfärdiga den massiva opinionen mot det avskyvärda
apartheidsystemet i Sydafrika. Rasåtskillnadspolitiken är en anakronism som
snarast bör förpassas till historiens
skräphög. Vad som däremot bör ifrågasättas är favoriseraodet av motståndsrörelsen ANC, vilken med alla rimliga
mått mätt måste betecknas som en terrororganisation; att ANC är en sådan
tyder den militära offensiv på som rörelsen startade mot slutet av 1985 och där ej
endast militära mål angripits utan också
civila. Den 15 december exploderade
tex en landmina nära staden Messina i
norra Sydafrika, varvid sex människor,
bland dem fyra barn under tio år, dö-
dades. ANC tog på sig ansvaret för attentatet, vilket omskrevs i bl a Svenska
Dagbladet den 17 december.
För den som känner ANC och dess
ideologiska bakgrund närmare är denna
terorrtaktik inte överraskande. ANC bildades i Bloemfontein den 8 januari 1912
sedan britterna två år tidigare överlämnat den politiska makten i Sydafrika till
boerna. På 1940-talet inledde ANC ett
nära samarbete med det sydafrikanska
kommunistpartiet, vilket bl a yttrade sig i
en kampanj mot den vita passpolitiken
1944-1945. Brödraskapet mellan ANC
och kommunisterna har därefter vidmakthållits. Enligt uppgifter i The Daily
Telegraph den 19juli 1985 ingår 25 av det
Moskvatrogna sydafrikanska kommunistpartiets mera framstående medlemmar i ANC:s exekutivkommitte, som
omfattar 30 personer. Det är organisationens militära del, Umkhonto we Sizwe
(grundad av den fängslade Nelson Mandela), som ligger bakom satsningen på
medveten terror – det var vid en hemlig
67
konferens i Zambia i juni 1985 som det
bestämdes, att ”mjuka” mål av typ jordbruksegendomar, förstäder och shoppingcentra skulle anfallas, likaväl som
militära mål.
Dessa fakta måsta framhållas, då ANC
i form av rockgalor och högstämda hyllningstal av den svenska regeringens ledamöter hälsats som friheten och fredens representanter framför andra i Sydafrika. De båda galor som arrangerades i
Göteborg i månadsskiftet november-december gav, tillsammans med ett bidrag
från den socialdemokratiska regeringen,
ANC tio miljoner kr att användas efter
gottfinnande. Svenska artister och regeringen har alltså möjliggjort för ANC att
mörda och lemlästa ännu fler oskyldiga
sydafrikaner, både svarta, vita och färgade.
Att rockartister inte alltid är så välinformerade i utrikespolitiska frågor kan
kanske förlåtas dem. Det är däremot
svårare att överse med den svenska regeringens understöd av terrorism, som i
det fall den leder till att ANC får den
politiska makten i Sydafrika – en icke
alldeles orimlig tanke – med stor sannolikhet kommer att leda till, att den nuvarande rasdiktaturen ersätts med en annan och mer totalitär form av förtryck.
Så har som bekant skett i en rad av de
länder, där av Sverige stödda s k befrielserörelser gripit makten – Vietnam, Angola och Mozambique för att nu ta några
exempel. Skall vi aldrig lära oss någonting av historien? Svenska kyrkoledares
inställning i Sydafrika-frågan är identisk
med regeringens. Ärkebiskop Bertil
Werkström anslöt sig reservationslöst
till de militanta uttalanden avseende
Sydafrika som togs vid Kyrkornas
68
världsråds konferens i Zimbabwes huvudstad Harare i böljan av december.
Det är uppenbart att Sovjetunionen
har ett starkt intresse av att få kontrollen
över Sydafrika, som är den afrikanska
kontinentens i särklass rikaste land. Huvuddelen av västvärldens diamanter och
tre fjärdedelar av dess guld utvinns i
Sydafrika. I landet finns en rad värdefulla mineraler, såsom guld, uran, platina
och andra sällsynta råvaror. Om ANC
och därmed sannolikt Sydafrikas kommunistparti fick makten i Sydafrika,
skulle troligen följande inträffa: l) En
totalitär eller halvtotalitär diktatur, typ
Zimbabwe, skulle upprättas. 2) Sovjetisk, kubansk, angolansk och östeuropeisk militär- och säkerhetspersonal skulle
flygas in. 3) Den sydafrikanska ekonomin skulle gå katastrofalt nedåt, liksom i
alla de afrikanska länder, där socialistiska dikataturregimer upprättats. 4) Den
demokratiska västvärlden skulle förlora
en betydelsefull allierad, låt vara behäftad med grava fel , och omätliga strategiska intressen.
De krafter i Sydafrika som av demokratiskt sinnade människor bör understödjas är i stället dem som förespråkar
moderation och förhandlingar. Här kan
nämnas parlamentspartiet The Progressive Federal Party, ett liberalt parti med
Helen Sysman som viktig representant,
samt Mangosuthu Buthelezi, ledare för
Kwazulus sex miljoner zuluer och för
Inkatharörelsen med l, l miljoner medlemmar. Nämnda inriktningar är motståndare till en internationell sanktionspolitik, emedan en sådan leder till ökad
arbetslöshet och därmed ökad politisk
och social oro i Sydafrika; just sådant
som gynnar den våldsamma revolutionens krafter främst representerade av
ANC. Förespråkare för moderation och
förhandlingslösningar bör stödjas, därför
att endast de kan förhindra ett blodbad
och möjliggöra ett Sydafrika i välstånd
och frihet efter boernas maktfrånträde.