Thede Palm; Sjömakt och politik
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDE PALM:
Sjömakt och politik
I höstas uttalade ett antal sjöofficerare
sin misstro mot regeringens inställning
till de fortgående ubåtskränkningarna.
Dåvarande utrikesministern hade låtit
förstå, att han inte riktigt trodde på att
sådana kränkningar förekommit. Han
kunde ha slagit sig samman med Mai
Wechselmann; de förefaller stå på samma nivå i fråga om kunskaper i ämnet.
statsministern gjorde sedan gällande i
riksdagen, att våra motåtgärder ingett respekt, underförstått i Moskva. Officerarna menade att så inte kunde vara fallet.
De blev därför offentligt åthutade av
statsministern, något som knappast kan
ha höjt stämningen ibland dem.
Samtidigt med detta blev en nyutgiven
bok aktuell, författad av John Moore, f d
sjöofficer och nu lärd utgivare av Jane’s
Fighting Ships. Boken heter ”Sjömakt
och politik” (Marinlitteraturföreningen)
och är översatt till svenska och utgiven
1984. Flera officerare har arbetat med
den. Översättning, viss redigering och
illustrering är genomgående god. Resultatet har blivit en lättillgänglig bok på ca
160 sidor. Läsaren måste emellertid minnas, att på detta utrymme skall pressas
in världshistoria, som motsvarar underrubriken ”Från den normandiska erövringen fram till våra dagar’ ’, vilket inte
är alldeles lätt. Att boken är författad av
en engelsman framgår av denna titel, ty
ingen annan skulle väl inleda en sjömilitär historiebok med året 1066. Slaget vid
Actium, för att nämna ett exempel, dateras till år 32 f kr. Det saknade inte heller
världshistorisk betydelse.
Mot detta påpekande kan Moore invända, att han inte är ute för att beskriva
sjöslag. Vad han vill säga med årtalet
1066 är att Vilhelm Erövraren detta år lät
bygga fartyg för att skeppa trupper över
Engelska kanalen. Fartygen var inte avsedda för strid utan för att transportera
folk och hästar. De utgjorde förutsättningen för en erövring av England. I detta fall var det en ren transportflotta som
innebar sjömakt.
Moores genomgående tes är i den berömde amerikanske historikern A T Mahans anda, att världen är beroende av
transporter till sjöss och att det alltid
varit så. Vi kan själva tänka på vårt oljeberoende och på hur detta skulle hanteras, om inte tankbåtarna gick sin regelbundna gång över världshaven. Men
handelsfartygen har också krävt visst
skydd, politiskt eller militärt, det sistnämnda om inte annat så mot sjörövare.
Detta är en av orsakerna till att rena
örlogsfartyg har byggts. Moore döljer
inte att örlogsflottor också kommit till
användning med politisk syftning. De
har utnyttjats i krig – bombardemanget
av Köpenhamn 1807 gjorde Danmark till
Napoleons bundsförvant med långtgående konsekvenser. De har skyddat mot
invasion – Englands historia lämnar flera exempel. De har utgjort påtryckningsmedel för att nå politiska mål – de tyska
flottbyggena under kejsar Wilhelm II
hade sin bakgrund i tyskarnas strävan
efter att bli en stormakt med tillhörande
kolonier. Först Hitler sökte sitt kolinivälde österut och till lands och hade i
själva verkat föga intresse för marinen
utom för ubåtsvapnet, så länge det fungerade.
Ett någorlunda starkt utbyggt försvar i
ett land verkar givetvis hämmande på en
eventuell angripare: det vägs in tillsammans med allt annat som talar för eller
emot krig. För oss med vår långa kust
70
borde detta vara och är väl för de ansvariga militära myndigheterna en självklar
sak; hur försvaret skall läggas upp är
något annat och man behöver ju inte tänka sig att bygga kryssare. Det finns exempel på att ett land, vars försvar varit
beroende av en flotta, mött ovanliga svå-
righeter. När Storbritannien under Napoleonkrigen byggt ut flottan, hade man
inte bara förbrukat sina tillgånger på ekvirke utan också på sjömän. Handelsflottan kunde inte bemannas som den skulle
efter alla tvångsvärvningar till örlogsflottan .
Moore lägger i detta och andra fall
skulden på ”politikerna”, som negligerat eller inte förutsett problemet och
som inte beviljat pengar till en tillräcklig
stam av fast anställda. Överhuvud är han
kritisk mot dem som inte varit förutseende nog eller som hållit inne anslagen
under fredstid. Detta är lätt att säga.
Men han går snabbt förbi att även
Churchill kraftigt prutade på antalet
slagskepp ända tills han själv blev marinminister och återigen efter första världskriget. Särskilt i det senare fallet berodde återhållsamheten också på Storbritanniens ansträngda ekonomi.
Kommendör Cay Holmberg, som väl
varit den som sett till att Moores bok
kommit ut på svenska, sammanfattar
problemen i ett företal, som i följande
citat syftar på Storbritannien: ”Under de
tider som flottan varit stark har nationen
blomstrat och expanderat. Under flottans svaghetsperioder har politisk och
ekonomisk tillbakagång blivit följden.”
Men är detta verkligen riktigt? Kan det
inte tänkas, att det funnits tillfållen då
ekonomisk tillbakagång framtvingat flottans försvagning?
När det gäller Sverige av i dag är förhållandena annorlunda. Den svenska
nedrustningen, som drabbat flottan särskilt hårt, beror på en politisk vilja –
fråga inte hos vilka – att utvecklingen
skulle bli sådan och på en därmed sammanhängande felbedömning av Sveriges
säkerhetspolitiska läge. Det är ingen tillfällighet att utländska ubåtar spanar i
svenska vatten. Deras verksamhet underlättas av svensk svaghet. Blir vi ännu
svagare, kan samma verksamhet utgöra
inledningen till en katastrof.
Sovjetunionens flotta utökar för närvarande sin kapacitet även i avlägsna
hav. ”Sovjetunionens sjömakt” heter
det kapitel i Moores bok, som alldeles
särskilt rekommenderas. Det är välavvägt och lättläst, fullt av fakta och utan
överdrifter. Det ger ett utmärkt underlag
åt intresserade politiker, som till andra
svåra beslut har att fatta dem som rör
vårt försvar. På de besluten väntar
många, inte bara sjöofficerare, med fullt
berättigad oro.
THEDE PALM:
Sjömakt och politik
I höstas uttalade ett antal sjöofficerare
sin misstro mot regeringens inställning
till de fortgående ubåtskränkningarna.
Dåvarande utrikesministern hade låtit
förstå, att han inte riktigt trodde på att
sådana kränkningar förekommit. Han
kunde ha slagit sig samman med Mai
Wechselmann; de förefaller stå på samma nivå i fråga om kunskaper i ämnet.
statsministern gjorde sedan gällande i
riksdagen, att våra motåtgärder ingett respekt, underförstått i Moskva. Officerarna menade att så inte kunde vara fallet.
De blev därför offentligt åthutade av
statsministern, något som knappast kan
ha höjt stämningen ibland dem.
Samtidigt med detta blev en nyutgiven
bok aktuell, författad av John Moore, f d
sjöofficer och nu lärd utgivare av Jane’s
Fighting Ships. Boken heter ”Sjömakt
och politik” (Marinlitteraturföreningen)
och är översatt till svenska och utgiven
1984. Flera officerare har arbetat med
den. Översättning, viss redigering och
illustrering är genomgående god. Resultatet har blivit en lättillgänglig bok på ca
160 sidor. Läsaren måste emellertid minnas, att på detta utrymme skall pressas
in världshistoria, som motsvarar underrubriken ”Från den normandiska erövringen fram till våra dagar’ ’, vilket inte
är alldeles lätt. Att boken är författad av
en engelsman framgår av denna titel, ty
ingen annan skulle väl inleda en sjömilitär historiebok med året 1066. Slaget vid
Actium, för att nämna ett exempel, dateras till år 32 f kr. Det saknade inte heller
världshistorisk betydelse.
Mot detta påpekande kan Moore invända, att han inte är ute för att beskriva
sjöslag. Vad han vill säga med årtalet
1066 är att Vilhelm Erövraren detta år lät
bygga fartyg för att skeppa trupper över
Engelska kanalen. Fartygen var inte avsedda för strid utan för att transportera
folk och hästar. De utgjorde förutsättningen för en erövring av England. I detta fall var det en ren transportflotta som
innebar sjömakt.
Moores genomgående tes är i den berömde amerikanske historikern A T Mahans anda, att världen är beroende av
transporter till sjöss och att det alltid
varit så. Vi kan själva tänka på vårt oljeberoende och på hur detta skulle hanteras, om inte tankbåtarna gick sin regelbundna gång över världshaven. Men
handelsfartygen har också krävt visst
skydd, politiskt eller militärt, det sistnämnda om inte annat så mot sjörövare.
Detta är en av orsakerna till att rena
örlogsfartyg har byggts. Moore döljer
inte att örlogsflottor också kommit till
användning med politisk syftning. De
har utnyttjats i krig – bombardemanget
av Köpenhamn 1807 gjorde Danmark till
Napoleons bundsförvant med långtgående konsekvenser. De har skyddat mot
invasion – Englands historia lämnar flera exempel. De har utgjort påtryckningsmedel för att nå politiska mål – de tyska
flottbyggena under kejsar Wilhelm II
hade sin bakgrund i tyskarnas strävan
efter att bli en stormakt med tillhörande
kolonier. Först Hitler sökte sitt kolinivälde österut och till lands och hade i
själva verkat föga intresse för marinen
utom för ubåtsvapnet, så länge det fungerade.
Ett någorlunda starkt utbyggt försvar i
ett land verkar givetvis hämmande på en
eventuell angripare: det vägs in tillsammans med allt annat som talar för eller
emot krig. För oss med vår långa kust
70
borde detta vara och är väl för de ansvariga militära myndigheterna en självklar
sak; hur försvaret skall läggas upp är
något annat och man behöver ju inte tänka sig att bygga kryssare. Det finns exempel på att ett land, vars försvar varit
beroende av en flotta, mött ovanliga svå-
righeter. När Storbritannien under Napoleonkrigen byggt ut flottan, hade man
inte bara förbrukat sina tillgånger på ekvirke utan också på sjömän. Handelsflottan kunde inte bemannas som den skulle
efter alla tvångsvärvningar till örlogsflottan .
Moore lägger i detta och andra fall
skulden på ”politikerna”, som negligerat eller inte förutsett problemet och
som inte beviljat pengar till en tillräcklig
stam av fast anställda. Överhuvud är han
kritisk mot dem som inte varit förutseende nog eller som hållit inne anslagen
under fredstid. Detta är lätt att säga.
Men han går snabbt förbi att även
Churchill kraftigt prutade på antalet
slagskepp ända tills han själv blev marinminister och återigen efter första världskriget. Särskilt i det senare fallet berodde återhållsamheten också på Storbritanniens ansträngda ekonomi.
Kommendör Cay Holmberg, som väl
varit den som sett till att Moores bok
kommit ut på svenska, sammanfattar
problemen i ett företal, som i följande
citat syftar på Storbritannien: ”Under de
tider som flottan varit stark har nationen
blomstrat och expanderat. Under flottans svaghetsperioder har politisk och
ekonomisk tillbakagång blivit följden.”
Men är detta verkligen riktigt? Kan det
inte tänkas, att det funnits tillfållen då
ekonomisk tillbakagång framtvingat flottans försvagning?
När det gäller Sverige av i dag är förhållandena annorlunda. Den svenska
nedrustningen, som drabbat flottan särskilt hårt, beror på en politisk vilja –
fråga inte hos vilka – att utvecklingen
skulle bli sådan och på en därmed sammanhängande felbedömning av Sveriges
säkerhetspolitiska läge. Det är ingen tillfällighet att utländska ubåtar spanar i
svenska vatten. Deras verksamhet underlättas av svensk svaghet. Blir vi ännu
svagare, kan samma verksamhet utgöra
inledningen till en katastrof.
Sovjetunionens flotta utökar för närvarande sin kapacitet även i avlägsna
hav. ”Sovjetunionens sjömakt” heter
det kapitel i Moores bok, som alldeles
särskilt rekommenderas. Det är välavvägt och lättläst, fullt av fakta och utan
överdrifter. Det ger ett utmärkt underlag
åt intresserade politiker, som till andra
svåra beslut har att fatta dem som rör
vårt försvar. På de besluten väntar
många, inte bara sjöofficerare, med fullt
berättigad oro.