Ingegerd Troedsson; Inför 1988
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
INGEGERD TROEDSSON:
Inför 1988
Den moderata politiken ligger fast.
Utvecklingen efter valet bekräftar att
moderaterna ställer BO-talets frågor och
också har lösningarna på problemen.
Tillväxten måste öka och skatterna
sänkas. Det gäller att övertyga centern
ochfolkpartiet om hur viktigt det är att
de stora LO-och TCO-grupperna får
marginalskattesänkningar.
Riksdagsledamoten Ingegerd Troedsson är l :e vice talman.
Utgången av valet i höstas var utan tvekan ett bakslag för moderata samlings·
partiet. Anledningen till utgången var
dock mindre den politik som verkligen
förordades från moderaternas sida utaJl
fastmer den nidbild av ett inhumant,
statsfientligt, välfärdsraserande pal1i
som socialdemokraterna med stor skick·
lighet förde till torgs.
M farligt hot
När man utifrån valutgången lägger
kompassriktningen mot 1988 års
finns det all anledning att fråga sig va
attackerna såg ut som de gjorde. Jag
för min del hävda att anledningen var
moderata samlingspartiet inte bara fr
stod som det största oppositionsparti
Moderaterna framstod också som ett f:
ligt hot mot socialdemokratin genom a
viktiga frågor förespråka det som soc·
demokratins traditionella väljare –
inte det egna partiet – önskar och t
ker. Det må gälla behovet av valfri
inom barnomsorg, sjukvård och på
stadsområdet, möjligheten att bygga
ett eget sparande och – inte minst –
man skall kunna leva på sin lön när s
ten är dragen.
Den socialdemokratiska agitatio
inriktades därför inte mot den mode
politiken som den verkligen såg ut. S
tegin blev i stället att först skapa en
veten vrångbild av de moderata fö
gen och sedan skjuta skarpt mot den
De moderata ”systemförändringa
eller snarast frihetsreformerna f
ställdes som att endast de rika skulle
råd med vård, utbildning osv, något
snarast motsvarade en del konsekven
av den förda socialdemokratiska poti
ken. Samma nidbild målades upp av
de moderata skattesänkningsförslagen,
trots att dessa – och endast de – hade
sin tyngdpunkt förlagd till betydande
marginalskattesänkningar i de inkomstlägen där det stora flertalet heltidsarbetande befinner sig.
Många kände inte igen sig
Angreppen underlättades säkerligen av
att många väljare inte riktigt kände igen
sig i den moderata politiken. Försvarsfrågan, där moderaterna av hävd haft
särskilt stort ansvar, hade tillfälligt neutraliserats genom försvarsuppgörelsen
1984 och kom därigenom aldrig att spela
någon framträdande roll i valrörelsen
trots fortsatta ubåts- och andra kränkningar.
Andra viktiga profilfrågor som rättssä-
kerheten, kampen mot narkotikan,
vaktslåendet kring kvaliteten inom utbildning och kultur kom också bort i valrörelsen. Inte därför att vi inte talade om
dem eller ordnade presskonferenser
kring dem utan kanske framför allt därför att de redan ansågs väl kända och
därigenom – i motsats till t ex en del av
folkpartiets förslag – ansågs sakna nyhetens behag.
Politiken ligger fast
Visst har eftervalsdebatten innehållit kritik mot inte bara valrörelsens uppläggning utan också mot politikens innehåll .
Massmedia har dock varit mer benägna
att återge de i verkligheten fåtaliga kritiker inom våra egna led, som förespråkat
betydande omläggning eller förändring
av politiken, än de inlägg som främst gått
95
ut på att den moderata politiken ligger
fast med de justeringar som alltid måste
göras.
För m-politiken ligger fast, även om vi
måste vara väl medvetna om att det
blåser allt hårdare ju bättre den är.
Under det halvår som gått sedan valet
har det på område efter område bekräftats att moderaterna inte bara ”ställer
80-talets frågor” utan också har lösningarna.
Låt mig ge några konkreta exempel på
de områden jag särskilt sysslar med.
Knappt var valet sluträknat förrän
LO’s Per Olof Edin och TCO’s Roland
Spånt skrev öppna brev till regeringen
om att det kraftigt ökande antalet socialbidragstagare var ”tecken på ökad fattigdom i välfärdsstaten” och att det ”för
den svenska fackföreningsrörelsen är ett
självklart mål att varje löntagare skall
kunna leva på sin lön”.
Leva på sin lön
Det missnöje som brevet till regeringen
gav uttryck för har sedan vuxit i styrka.
Allt fler upplever att de trots flera års
högkonjunktur fått det allt svårare att
klara sig på sina inkomster. Missnöjet
blir inte mindre av att stora grupper samtidigt tror att andra grupper genom en
felaktig fördelningspolitik ”roffat åt sig”
det de själva förlorat. I verkligheten är
det den snabbt växande offentliga sektorn med dess omätliga hunger efter
ständigt ökade skatteinkomster som lagt
beslag på hela tillväxten sedan 1970. sedan valet 1982 har skatterna totalt stigit
med 8-9000 kr för en vanlig industriarbetarfamilj med ett par barn.
Med starkt begränsat utrymme för lö-
neökningar måste ansträngningarna
l
96
kraftfullt inriktas på att begränsa de offentliga utgifterna för att steg för steg
kunna sänka skattetrycket och marginalskatterna, inte minst i de inkomstlägen
där de stora löntagargrupperna befinner
sig och på att som i andra länder ta hänsyn till hur många som skall leva på inkomsten. Skall vanliga löntagare få det
bättre, kunna leva på sin lön, är det skatterna som måste sänkas. Någon annan
utväg gives inte.
En utomordentligt viktig uppgift för
moderata samlingspartiet under åren
fram till 1988 års val måste därför vara
att övertyga folkpartiet och centern om
hur viktigt det är att också låta marginalskattesänkningarna komma de stora LOoch TCO-grupperna till del och – för
barnfamiljernas del – att höjda bidrag
som måste betalas genom högre skatter
inte löser deras problem.
Att övertyga socialdemokraterna lär
vara betydligt svårare. Värt att notera är
att den urholkning som skett av ”den
underbara nattens” skatteuppgörelse
främst drabbat de stora LO-grupperna.
En låginkomsttagare med 80 000 kr inkomst har t ex i dag 50 procents marginalskatt mot de 34 procent som då ställdes i utsikt. Det visar att fullt inflationsskydd för skatteskalan, något som de tre
borgerliga partierna är helt överens om,
också skulle betyda mycket för de lågavlönade.
Tillväxt förbättrar för alla
Den allt tyngre skattebördan, de allt fler
restriktionerna har inte bara lett till att
allt fler inte kan leva på sin lön. De har
också medfört att Sverige i dag intar en
föga hedrande jumboplats vad tillväxten
beträffar. Utan tillväxt blir förhållandet i
vårt land allt mer en huggsexa om en
oförändrat liten kaka, där förbättringar
för en grupp alltid måste följas av en
försämring för en annan med oro och
motsättningar grupper emellan som
självklar följd.
Världsbanken har gjort ingående beräkningar över sambandet mellan tillväx·
ten och förändringar i skattetrycket. G~
ler de relationerna också för Sveri&t
skulle den sänkning av skattetrycket
med fem procentenheter under en feJIIl
årsperiod som vi moderater föreslår 11
Sedan valet 1982 har skatterna
totalt stigit med 8-9000 kr för
en vanlig industriarbeta~familj
med ett par barn.
en extra tillväxt efter fem år på över l
miljarder kr att ställa mot en sam
lagd ”kostnad” för skattelindringarna
knappt 50.
Detta visar hur mycket Sverige s
förlorat genom vårt världshögsta sk g
tryck men också hur viktigt det är ~
besparingar och skattesänkningar i h
tas mot ett sådant mål. Skulle hälften
den extra tillväxten tillfalla hush s
motsvarar det ett nettotillägg på t
15000 kr per hushåll. fi
Det är också den vägen vi måste o
träda för att kunna komma tillrätta t
den förödande rundgången i svensk f<
nomi. Räntesubventioner till boe
matsubventioner och en rad kraftiga
ventioner på fritidens , vuxenutbild ·
ens, kulturens och andra områden s
successivt kunna ersättas med sk
lindringar och reallöneökningar genom
den ökade tillväxten. Många av de
nedvridande effekter på valmöjligheter
och utbud om dessa subventioner för
med sig skulle successivt försvinna och
människorna få bättre möjlighet att
själva bestämma över sin vardag.
Befria kommunerna
Inte bara människorna måste befrias och
myndigförklaras. Motsvarande måste
också gälla kommunerna, som i stor utsträckning styrs av de regler och krav
som följer med de specialdestinerade
statsbidragen. Staten med sina gigantiska skulder är i dag den fattiga kusinen
från landet i förhållande till de betydligt
mer välbärgade kommunerna. Det ter sig
därför mer än underligt att staten skall
behöva låna betydande summor av kommunerna för att betala ut statsbidrag till
dessa. Många av dessa statsbidrag är
starkt snedvridande som t ex statsbidragen till barnomsorgen. Från moderat håll
an er vi det därför naturligt att succesivt ta bort de specialdestinerade bidragen och i stället ge kommunerna hela och
fulla ansvaret för motsvarande verksamhet.
Detta var också bakgrunden till de förslag om slopade statsbidrag till färdtjänsten och särskoloJ;”na som i valrörelsen
tick symbolisera den attack på de svaga
och små som moderaterna påstods företräda. Den väg socialdemokraterna och
folkpartiet i stället gått. att dra in delar
av det kommunala skatteunderlaget till
staten och använda dessa pengar till att
betala ut oförändrat stora och styrande
tat bidrag, utgör en föga tilltagande
rundgång. Efter valet har socialdemo- 97
kralerna i någon mån ändrat inställning,
vilket framgår av att de nu drar in det
specialdestinerade stödet till barntandvården (”knattetandvården” enligt Ulf
Adelsohn) och till kollektivtrafiken.
De specialdestinerade statsbidragen
styr inte bara kommunerna och minskar
deras kostnadsmedvetande. De slår också regionalpolitiskt fel. Hur många
tänker t ex på att Norrbotten betalar in
runt 30 miljoner kr mer i barnomsorgsavgift till staten än de själva får tillbaka i
form av statsbidrag till den egna barnomsorgen? De stora vinnarna är i stället de
redan gynnade storstadsområdena. Motsvarande gäller också statsbidragen till
färdtjänsten och kollektivtrafiken där
Stockholms stad och län får den helt
övervägande delen.
Den lösning moderata samlingspartiet
förespråkar och avser att vidareutveckla
under den närmaste tiden är därför att
låsa huvuddelen av de specialdestinerade statsbidragen vid nuvarande nivå och
lägga samman dem till ett klumpbidrag.
Samtidigt tas alla styrande statsbidragsregler bort så att kommunerna kan utforma verksamheten på det sätt som är bäst
i den enskilda kommunen. Detta klumpbidrag trappas därefter successivt ned
till noll i takt med att kommunernas eget
skatteunderlag ökar. En del av statens
besparingar på statsbidragen används till
ett väl fungerande skatteutjämningsbidrag, som ger kommunerna mer ”jämlika” förutsättningar.
Försvaret ingen restpost
Jag nämnde inledningsvis att moderata
samlingspartiet av hävd och genom sina
insatser har särskilt stort ansvar på om- 98
råden som försvaret, rättstryggheten och
i fråga om kvaliteten på utbildning och
forskning. För många väljare kan det
framstå som oförenligt att som moderaterna både förespråka mer resurser till
försvaret, fler poliser och samtidigt hävda att den offentliga sektorn skall begränsas och skatterna sänkas. Det kan
därför ha sitt intresse att hänvisa till undersökningar som utförts av professor
Ingemar Ståhl och som visar att nattväktarslatens grundläggande uppgifter sitter
allt trängre ju större den offentliga sektorn blir i ett land!
Inför nästa års försvarsbeslut är det
för oss särskilt viktigt att se till att försvaret inte reduceras till en restpost till
andra, på kort sikt mer röstknipande utgifter. Ett försvar tillräckligt starkt för
att avskräcka från angrepp och behålla
vår frihet och vårt oberoende är den utan
jämförelse viktigaste livskvalitetsfrågan.
Valfrihet inom vård och utbildning
Det finns ofta anledning att förvåna sig
över att socialdemokraterna (och LO) så
ofta lägger fram förslag och fattar beslut i
strid med de grupper de främst säger sig
vilja gynna. Deras insatser har också i
skrämmande utsträckning inriktats på att
göra det svårare – inte lättare – för
människor med låga och vanliga inkomster att välja läkare, sjukvård, barnomsorg, boende, utbildning för sig själva
och sina barn, trots den stora betydelse
detta har för människornas vardag.
Den moderata inriktningen är här helt
klar: att på olika sätt underlätta också för
den som har mager plånbok att kunna
välja genom ett system där barnomsorgs·
pengen följer barnet, sjukvårdsersätt·
ningen från sjukkassan den sjuke, skol·
pengen eleven osv. Sådana system skulle inte bara öka valfriheten och främja
mångfald och framåtskridande. Genom
att de enskilda alternativen mestadels
ställer sig billigare skulle man sannolikt
också få ut mer vård, omsorg, utbildnina
för de pengar som satsas.
Också här har vi viktiga uppgifter inför
1988 års val när det gäller att utforma
systemen så klart och detaljerat att dc
snabbt skulle kunna förverkligas.
Detta betyder att åren i oppositioa
kommer att vara fyllda av konstruktivt
och framåtsyftande arbete på att gö11
vår politik ännu bättre i syfte att stärka
människorna, att ge dem självkänsla och
egenvärde, att ge också dem med låga
och vanliga inkomster möjlighet att leva
på sin lön och forma sin tillvaro och inte
minst att genom en tillväxtbefrämjande
politik garantera den sociala tryggheten.
Vad slutligen beträffar det djupgående
systemskifte som löntagarfonderna suc·
cessivt skulle medföra är det väsentliat
att oupphörligen informera om deras
skadeverkningar för framåtskridande,
framtidstro, mångfald. Tekniken för all
avskaffa dem och ersätta dem med ett
spritt personligt ägande föreligger där·
emot helt klar i form av en gemensaJI
borgerlig trepartimotion.
Inför 1988
Den moderata politiken ligger fast.
Utvecklingen efter valet bekräftar att
moderaterna ställer BO-talets frågor och
också har lösningarna på problemen.
Tillväxten måste öka och skatterna
sänkas. Det gäller att övertyga centern
ochfolkpartiet om hur viktigt det är att
de stora LO-och TCO-grupperna får
marginalskattesänkningar.
Riksdagsledamoten Ingegerd Troedsson är l :e vice talman.
Utgången av valet i höstas var utan tvekan ett bakslag för moderata samlings·
partiet. Anledningen till utgången var
dock mindre den politik som verkligen
förordades från moderaternas sida utaJl
fastmer den nidbild av ett inhumant,
statsfientligt, välfärdsraserande pal1i
som socialdemokraterna med stor skick·
lighet förde till torgs.
M farligt hot
När man utifrån valutgången lägger
kompassriktningen mot 1988 års
finns det all anledning att fråga sig va
attackerna såg ut som de gjorde. Jag
för min del hävda att anledningen var
moderata samlingspartiet inte bara fr
stod som det största oppositionsparti
Moderaterna framstod också som ett f:
ligt hot mot socialdemokratin genom a
viktiga frågor förespråka det som soc·
demokratins traditionella väljare –
inte det egna partiet – önskar och t
ker. Det må gälla behovet av valfri
inom barnomsorg, sjukvård och på
stadsområdet, möjligheten att bygga
ett eget sparande och – inte minst –
man skall kunna leva på sin lön när s
ten är dragen.
Den socialdemokratiska agitatio
inriktades därför inte mot den mode
politiken som den verkligen såg ut. S
tegin blev i stället att först skapa en
veten vrångbild av de moderata fö
gen och sedan skjuta skarpt mot den
De moderata ”systemförändringa
eller snarast frihetsreformerna f
ställdes som att endast de rika skulle
råd med vård, utbildning osv, något
snarast motsvarade en del konsekven
av den förda socialdemokratiska poti
ken. Samma nidbild målades upp av
de moderata skattesänkningsförslagen,
trots att dessa – och endast de – hade
sin tyngdpunkt förlagd till betydande
marginalskattesänkningar i de inkomstlägen där det stora flertalet heltidsarbetande befinner sig.
Många kände inte igen sig
Angreppen underlättades säkerligen av
att många väljare inte riktigt kände igen
sig i den moderata politiken. Försvarsfrågan, där moderaterna av hävd haft
särskilt stort ansvar, hade tillfälligt neutraliserats genom försvarsuppgörelsen
1984 och kom därigenom aldrig att spela
någon framträdande roll i valrörelsen
trots fortsatta ubåts- och andra kränkningar.
Andra viktiga profilfrågor som rättssä-
kerheten, kampen mot narkotikan,
vaktslåendet kring kvaliteten inom utbildning och kultur kom också bort i valrörelsen. Inte därför att vi inte talade om
dem eller ordnade presskonferenser
kring dem utan kanske framför allt därför att de redan ansågs väl kända och
därigenom – i motsats till t ex en del av
folkpartiets förslag – ansågs sakna nyhetens behag.
Politiken ligger fast
Visst har eftervalsdebatten innehållit kritik mot inte bara valrörelsens uppläggning utan också mot politikens innehåll .
Massmedia har dock varit mer benägna
att återge de i verkligheten fåtaliga kritiker inom våra egna led, som förespråkat
betydande omläggning eller förändring
av politiken, än de inlägg som främst gått
95
ut på att den moderata politiken ligger
fast med de justeringar som alltid måste
göras.
För m-politiken ligger fast, även om vi
måste vara väl medvetna om att det
blåser allt hårdare ju bättre den är.
Under det halvår som gått sedan valet
har det på område efter område bekräftats att moderaterna inte bara ”ställer
80-talets frågor” utan också har lösningarna.
Låt mig ge några konkreta exempel på
de områden jag särskilt sysslar med.
Knappt var valet sluträknat förrän
LO’s Per Olof Edin och TCO’s Roland
Spånt skrev öppna brev till regeringen
om att det kraftigt ökande antalet socialbidragstagare var ”tecken på ökad fattigdom i välfärdsstaten” och att det ”för
den svenska fackföreningsrörelsen är ett
självklart mål att varje löntagare skall
kunna leva på sin lön”.
Leva på sin lön
Det missnöje som brevet till regeringen
gav uttryck för har sedan vuxit i styrka.
Allt fler upplever att de trots flera års
högkonjunktur fått det allt svårare att
klara sig på sina inkomster. Missnöjet
blir inte mindre av att stora grupper samtidigt tror att andra grupper genom en
felaktig fördelningspolitik ”roffat åt sig”
det de själva förlorat. I verkligheten är
det den snabbt växande offentliga sektorn med dess omätliga hunger efter
ständigt ökade skatteinkomster som lagt
beslag på hela tillväxten sedan 1970. sedan valet 1982 har skatterna totalt stigit
med 8-9000 kr för en vanlig industriarbetarfamilj med ett par barn.
Med starkt begränsat utrymme för lö-
neökningar måste ansträngningarna
l
96
kraftfullt inriktas på att begränsa de offentliga utgifterna för att steg för steg
kunna sänka skattetrycket och marginalskatterna, inte minst i de inkomstlägen
där de stora löntagargrupperna befinner
sig och på att som i andra länder ta hänsyn till hur många som skall leva på inkomsten. Skall vanliga löntagare få det
bättre, kunna leva på sin lön, är det skatterna som måste sänkas. Någon annan
utväg gives inte.
En utomordentligt viktig uppgift för
moderata samlingspartiet under åren
fram till 1988 års val måste därför vara
att övertyga folkpartiet och centern om
hur viktigt det är att också låta marginalskattesänkningarna komma de stora LOoch TCO-grupperna till del och – för
barnfamiljernas del – att höjda bidrag
som måste betalas genom högre skatter
inte löser deras problem.
Att övertyga socialdemokraterna lär
vara betydligt svårare. Värt att notera är
att den urholkning som skett av ”den
underbara nattens” skatteuppgörelse
främst drabbat de stora LO-grupperna.
En låginkomsttagare med 80 000 kr inkomst har t ex i dag 50 procents marginalskatt mot de 34 procent som då ställdes i utsikt. Det visar att fullt inflationsskydd för skatteskalan, något som de tre
borgerliga partierna är helt överens om,
också skulle betyda mycket för de lågavlönade.
Tillväxt förbättrar för alla
Den allt tyngre skattebördan, de allt fler
restriktionerna har inte bara lett till att
allt fler inte kan leva på sin lön. De har
också medfört att Sverige i dag intar en
föga hedrande jumboplats vad tillväxten
beträffar. Utan tillväxt blir förhållandet i
vårt land allt mer en huggsexa om en
oförändrat liten kaka, där förbättringar
för en grupp alltid måste följas av en
försämring för en annan med oro och
motsättningar grupper emellan som
självklar följd.
Världsbanken har gjort ingående beräkningar över sambandet mellan tillväx·
ten och förändringar i skattetrycket. G~
ler de relationerna också för Sveri&t
skulle den sänkning av skattetrycket
med fem procentenheter under en feJIIl
årsperiod som vi moderater föreslår 11
Sedan valet 1982 har skatterna
totalt stigit med 8-9000 kr för
en vanlig industriarbeta~familj
med ett par barn.
en extra tillväxt efter fem år på över l
miljarder kr att ställa mot en sam
lagd ”kostnad” för skattelindringarna
knappt 50.
Detta visar hur mycket Sverige s
förlorat genom vårt världshögsta sk g
tryck men också hur viktigt det är ~
besparingar och skattesänkningar i h
tas mot ett sådant mål. Skulle hälften
den extra tillväxten tillfalla hush s
motsvarar det ett nettotillägg på t
15000 kr per hushåll. fi
Det är också den vägen vi måste o
träda för att kunna komma tillrätta t
den förödande rundgången i svensk f<
nomi. Räntesubventioner till boe
matsubventioner och en rad kraftiga
ventioner på fritidens , vuxenutbild ·
ens, kulturens och andra områden s
successivt kunna ersättas med sk
lindringar och reallöneökningar genom
den ökade tillväxten. Många av de
nedvridande effekter på valmöjligheter
och utbud om dessa subventioner för
med sig skulle successivt försvinna och
människorna få bättre möjlighet att
själva bestämma över sin vardag.
Befria kommunerna
Inte bara människorna måste befrias och
myndigförklaras. Motsvarande måste
också gälla kommunerna, som i stor utsträckning styrs av de regler och krav
som följer med de specialdestinerade
statsbidragen. Staten med sina gigantiska skulder är i dag den fattiga kusinen
från landet i förhållande till de betydligt
mer välbärgade kommunerna. Det ter sig
därför mer än underligt att staten skall
behöva låna betydande summor av kommunerna för att betala ut statsbidrag till
dessa. Många av dessa statsbidrag är
starkt snedvridande som t ex statsbidragen till barnomsorgen. Från moderat håll
an er vi det därför naturligt att succesivt ta bort de specialdestinerade bidragen och i stället ge kommunerna hela och
fulla ansvaret för motsvarande verksamhet.
Detta var också bakgrunden till de förslag om slopade statsbidrag till färdtjänsten och särskoloJ;”na som i valrörelsen
tick symbolisera den attack på de svaga
och små som moderaterna påstods företräda. Den väg socialdemokraterna och
folkpartiet i stället gått. att dra in delar
av det kommunala skatteunderlaget till
staten och använda dessa pengar till att
betala ut oförändrat stora och styrande
tat bidrag, utgör en föga tilltagande
rundgång. Efter valet har socialdemo- 97
kralerna i någon mån ändrat inställning,
vilket framgår av att de nu drar in det
specialdestinerade stödet till barntandvården (”knattetandvården” enligt Ulf
Adelsohn) och till kollektivtrafiken.
De specialdestinerade statsbidragen
styr inte bara kommunerna och minskar
deras kostnadsmedvetande. De slår också regionalpolitiskt fel. Hur många
tänker t ex på att Norrbotten betalar in
runt 30 miljoner kr mer i barnomsorgsavgift till staten än de själva får tillbaka i
form av statsbidrag till den egna barnomsorgen? De stora vinnarna är i stället de
redan gynnade storstadsområdena. Motsvarande gäller också statsbidragen till
färdtjänsten och kollektivtrafiken där
Stockholms stad och län får den helt
övervägande delen.
Den lösning moderata samlingspartiet
förespråkar och avser att vidareutveckla
under den närmaste tiden är därför att
låsa huvuddelen av de specialdestinerade statsbidragen vid nuvarande nivå och
lägga samman dem till ett klumpbidrag.
Samtidigt tas alla styrande statsbidragsregler bort så att kommunerna kan utforma verksamheten på det sätt som är bäst
i den enskilda kommunen. Detta klumpbidrag trappas därefter successivt ned
till noll i takt med att kommunernas eget
skatteunderlag ökar. En del av statens
besparingar på statsbidragen används till
ett väl fungerande skatteutjämningsbidrag, som ger kommunerna mer ”jämlika” förutsättningar.
Försvaret ingen restpost
Jag nämnde inledningsvis att moderata
samlingspartiet av hävd och genom sina
insatser har särskilt stort ansvar på om- 98
råden som försvaret, rättstryggheten och
i fråga om kvaliteten på utbildning och
forskning. För många väljare kan det
framstå som oförenligt att som moderaterna både förespråka mer resurser till
försvaret, fler poliser och samtidigt hävda att den offentliga sektorn skall begränsas och skatterna sänkas. Det kan
därför ha sitt intresse att hänvisa till undersökningar som utförts av professor
Ingemar Ståhl och som visar att nattväktarslatens grundläggande uppgifter sitter
allt trängre ju större den offentliga sektorn blir i ett land!
Inför nästa års försvarsbeslut är det
för oss särskilt viktigt att se till att försvaret inte reduceras till en restpost till
andra, på kort sikt mer röstknipande utgifter. Ett försvar tillräckligt starkt för
att avskräcka från angrepp och behålla
vår frihet och vårt oberoende är den utan
jämförelse viktigaste livskvalitetsfrågan.
Valfrihet inom vård och utbildning
Det finns ofta anledning att förvåna sig
över att socialdemokraterna (och LO) så
ofta lägger fram förslag och fattar beslut i
strid med de grupper de främst säger sig
vilja gynna. Deras insatser har också i
skrämmande utsträckning inriktats på att
göra det svårare – inte lättare – för
människor med låga och vanliga inkomster att välja läkare, sjukvård, barnomsorg, boende, utbildning för sig själva
och sina barn, trots den stora betydelse
detta har för människornas vardag.
Den moderata inriktningen är här helt
klar: att på olika sätt underlätta också för
den som har mager plånbok att kunna
välja genom ett system där barnomsorgs·
pengen följer barnet, sjukvårdsersätt·
ningen från sjukkassan den sjuke, skol·
pengen eleven osv. Sådana system skulle inte bara öka valfriheten och främja
mångfald och framåtskridande. Genom
att de enskilda alternativen mestadels
ställer sig billigare skulle man sannolikt
också få ut mer vård, omsorg, utbildnina
för de pengar som satsas.
Också här har vi viktiga uppgifter inför
1988 års val när det gäller att utforma
systemen så klart och detaljerat att dc
snabbt skulle kunna förverkligas.
Detta betyder att åren i oppositioa
kommer att vara fyllda av konstruktivt
och framåtsyftande arbete på att gö11
vår politik ännu bättre i syfte att stärka
människorna, att ge dem självkänsla och
egenvärde, att ge också dem med låga
och vanliga inkomster möjlighet att leva
på sin lön och forma sin tillvaro och inte
minst att genom en tillväxtbefrämjande
politik garantera den sociala tryggheten.
Vad slutligen beträffar det djupgående
systemskifte som löntagarfonderna suc·
cessivt skulle medföra är det väsentliat
att oupphörligen informera om deras
skadeverkningar för framåtskridande,
framtidstro, mångfald. Tekniken för all
avskaffa dem och ersätta dem med ett
spritt personligt ägande föreligger där·
emot helt klar i form av en gemensaJI
borgerlig trepartimotion.