Berndt Öhman; Hayek och liberalismen
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
BERNDT ÖHMAN:
Hayek och liberalismen
Under 1980-talet har liberala ideer fått
ökad uppmärsamhet både utomlands och
i Sverige. Det återspeglar en ökad misstro mot politiska ideer som förespråkar
centralplanering och statlig interventionism. Det är samtidigt oklart vad liberalismen står för i dag. När jag, i ett
tidigare skede som universitetslärare,
undervisade i ekonomisk och politisk
idehistoria behandlade jag liberalism
med utgångspunkt i klassisk ekonomisk
liberalism, som kunde ges en tydlig beskrivning. Sedan beskrev jag liberalismens utveckling över accepterandet av
sociala reformer och av en keynesiansk
konjunkturpolitik och överhuvudtaget
av välfärdssamhället med en mycket stor
offentlig sektor.
Frågan är naturligtvis om detta längre
är liberalism. Partier och enskilda individer kan utvecklas längs ovan skisserade
linjer och med viss rätt behålla sina beteckningar. Men kan också en specifik
samhällsteori utvecklas på detta sätt?
Newtons gravitationsteori kan inte förändras. Fysiken kan däremot förändras
och successivt acceptera nya ideer och
således överge gamla ideer. Idehistoria
borde skrivas mindre i termer av hur teorier utvecklas, mer i termer av hur vår
samhällsuppfattning utvecklas i form av
att teorier överges för att ge plats åt nya
teorier.
Det intressanta med liberalismen i dag
är att en del gamla teorier åter blivit
aktuella. ”Moderna” liberaler försvarar
välfärdsstaten samtidigt som alltfler
”nyliberaler” angriper den. Själv är jag,
vad avser beteckningen liberal, benägen
att ge nyliberalerna rätt. Det är ju egendomligt att liberalismen i tex USA står
för statsinterventionism. Detta har inget
att göra med vad jag själv står för i sak.
Jag föredrar t ex också den gamla liberala användingen av ordet frihet, där resurser inte inkluderas. Man kan alltså ha
frihet utan att ha resurser (och tvärtom)
– tillsammans ger de möjligheter av olika slag. I sak tycker jag att både friheten
och fördelningen av resurser är viktiga
aspekter på samhället. Språkbruket avgör inte i något av dessa exempel vadjag
tycker.
Med de liberala ideernas renässans under 1980-talet ökar intresset av att studera innebörden i klassisk liberalism. I viss
mening får man sådan kunskap i nationalekonomin. Men där studeras dels den
perfekta marknaden, dels bristerna i den
faktisk fungerande marknaden – slutsatserna kan bli mycket olika (mer eller
mindre liberala). På 1930-talet stod bristerna i marknaden i centrum (konjunktursvängningarna). Keynesianismen innebar en kraftigt ökad statsinterventionism och byggde outtalat på en föreställning om en rationell ekonomisk politik. Under 1970-talet började man alltmer tvivla på rationaliteten i kollektiva
beslut med en förändrad syn på den offentliga sektorn som följd. Det är numera
ytterst få som förespråkar en central
planekonomi.
Detta tvivel innebär inte i sig en ökad
tro på en perfekt marknad. Frågan för
1980-talet är hur vi orienterar oss i en
värld med brister i både det politiska och
ekonomiska systemet – om man så vill
både i den politiska demokratin och i
marknadsekonomin.
Under 1970-talet publicerades en
mängd skrifter om marxismen. Det var
av intresse även för icke-marxister. Det
är på samma sätt i dag ett allmänt intresse att de centrala liberala ideerna presenteras. Peter Stein har försökt tillgodose
något av detta behov i sin bok Att läsa
Hayek (Timbro samhällsdebatt, ca 67 kr)
Det är en introduktion till en av de mest
framstående liberala tänkarna under
1900-talet. Boken är, som Stein framhåller, ingen ersättning för grundkällorna
utan, i all sin sakliga inriktning, tänkt
som en stimulans ätt läsa Hayek.
Hayek är i stort sett en klassisk, ekonomisk liberal. Han anknyter gärna till
Adam Smith, delvis i uttalad polemik
mot en ”rationalistisk” fransk upplysningsliberalism. Men Hayek tolkar inte
klassisk liberalism som en modell för en
perfekt marknad. Det finns såtillvida inte
mycket av harmonilära hos Hayek.
Tvärtom betonar han bristerna i denna
modell och särskilt informationsbristerna ialla typer av samhällen. Sådana brister tas ofta till intäkt för kritik av marknadsmodellen. För Hayek är informationsproblemet i stället ett centralt argument för marknadsekonomin. Det är,
menar Hayek, den typ av ekonomi som
bäst klarar detta problem (och därmed
många andra problem). Hayek förenar
alltså kritik av modellen med ett försvar
av marknadsekonomin.
Hayek är mycket mer än ekonom.
Hans kritik av centralplanering bygger
även på statsvetenskapliga och filosofiska resonemang. Han ägnar stort intresse
åt författningsfrågor och således åt poli- 135
tikens grundvalar. Jag har där svårt att
förstå hans distinktion mellan demokrati
och folkstyre (där majoritetsregeln tilldelas en orimligt central roll). Hayek synes
här inte tillräckligt noga skilja på politikens former och innehåll – man kan ju
acceptera demokratins former utan att
gilla den förda politiken. Jag använder
ordet demokrati just i betydelsen folkstyre – vem skulle bestämma om inte
”folket”? Men jag är oförhindrad att ha
synpunkter på hur detta folkstyre ska
utformas. För egen del har jag, senast i
Economic Democracy (Högskolan i Örebro 1985), hävdat att ett demokratiskt
samhälle i vidaste mening innebär en
kombination av politisk demokrati och
marknadsekonomi – med bestämda
krav av typen konkurrens, ägandespridning och löntagarinflytande i företagen.
En stark centralmakt torde vara en förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi. Det är inte alls detsamma som
en stor offentlig sektor, som både direkt
och indirekt (skattefinansieringen) kan
väsentligt försvåra marknadsekonomins
möjligheter att fungera.
Hayek har synpunkter på alla dessa
frågor och det framgår tydligt av Steins
bok. Den borde därför fungera som en
introduktion till Hayek genom att den
åtminstone antyder dennes väldiga
bredd. Dessutom ges anvisningar om litteratur både av och om Hayek.
BERNDT ÖHMAN:
Hayek och liberalismen
Under 1980-talet har liberala ideer fått
ökad uppmärsamhet både utomlands och
i Sverige. Det återspeglar en ökad misstro mot politiska ideer som förespråkar
centralplanering och statlig interventionism. Det är samtidigt oklart vad liberalismen står för i dag. När jag, i ett
tidigare skede som universitetslärare,
undervisade i ekonomisk och politisk
idehistoria behandlade jag liberalism
med utgångspunkt i klassisk ekonomisk
liberalism, som kunde ges en tydlig beskrivning. Sedan beskrev jag liberalismens utveckling över accepterandet av
sociala reformer och av en keynesiansk
konjunkturpolitik och överhuvudtaget
av välfärdssamhället med en mycket stor
offentlig sektor.
Frågan är naturligtvis om detta längre
är liberalism. Partier och enskilda individer kan utvecklas längs ovan skisserade
linjer och med viss rätt behålla sina beteckningar. Men kan också en specifik
samhällsteori utvecklas på detta sätt?
Newtons gravitationsteori kan inte förändras. Fysiken kan däremot förändras
och successivt acceptera nya ideer och
således överge gamla ideer. Idehistoria
borde skrivas mindre i termer av hur teorier utvecklas, mer i termer av hur vår
samhällsuppfattning utvecklas i form av
att teorier överges för att ge plats åt nya
teorier.
Det intressanta med liberalismen i dag
är att en del gamla teorier åter blivit
aktuella. ”Moderna” liberaler försvarar
välfärdsstaten samtidigt som alltfler
”nyliberaler” angriper den. Själv är jag,
vad avser beteckningen liberal, benägen
att ge nyliberalerna rätt. Det är ju egendomligt att liberalismen i tex USA står
för statsinterventionism. Detta har inget
att göra med vad jag själv står för i sak.
Jag föredrar t ex också den gamla liberala användingen av ordet frihet, där resurser inte inkluderas. Man kan alltså ha
frihet utan att ha resurser (och tvärtom)
– tillsammans ger de möjligheter av olika slag. I sak tycker jag att både friheten
och fördelningen av resurser är viktiga
aspekter på samhället. Språkbruket avgör inte i något av dessa exempel vadjag
tycker.
Med de liberala ideernas renässans under 1980-talet ökar intresset av att studera innebörden i klassisk liberalism. I viss
mening får man sådan kunskap i nationalekonomin. Men där studeras dels den
perfekta marknaden, dels bristerna i den
faktisk fungerande marknaden – slutsatserna kan bli mycket olika (mer eller
mindre liberala). På 1930-talet stod bristerna i marknaden i centrum (konjunktursvängningarna). Keynesianismen innebar en kraftigt ökad statsinterventionism och byggde outtalat på en föreställning om en rationell ekonomisk politik. Under 1970-talet började man alltmer tvivla på rationaliteten i kollektiva
beslut med en förändrad syn på den offentliga sektorn som följd. Det är numera
ytterst få som förespråkar en central
planekonomi.
Detta tvivel innebär inte i sig en ökad
tro på en perfekt marknad. Frågan för
1980-talet är hur vi orienterar oss i en
värld med brister i både det politiska och
ekonomiska systemet – om man så vill
både i den politiska demokratin och i
marknadsekonomin.
Under 1970-talet publicerades en
mängd skrifter om marxismen. Det var
av intresse även för icke-marxister. Det
är på samma sätt i dag ett allmänt intresse att de centrala liberala ideerna presenteras. Peter Stein har försökt tillgodose
något av detta behov i sin bok Att läsa
Hayek (Timbro samhällsdebatt, ca 67 kr)
Det är en introduktion till en av de mest
framstående liberala tänkarna under
1900-talet. Boken är, som Stein framhåller, ingen ersättning för grundkällorna
utan, i all sin sakliga inriktning, tänkt
som en stimulans ätt läsa Hayek.
Hayek är i stort sett en klassisk, ekonomisk liberal. Han anknyter gärna till
Adam Smith, delvis i uttalad polemik
mot en ”rationalistisk” fransk upplysningsliberalism. Men Hayek tolkar inte
klassisk liberalism som en modell för en
perfekt marknad. Det finns såtillvida inte
mycket av harmonilära hos Hayek.
Tvärtom betonar han bristerna i denna
modell och särskilt informationsbristerna ialla typer av samhällen. Sådana brister tas ofta till intäkt för kritik av marknadsmodellen. För Hayek är informationsproblemet i stället ett centralt argument för marknadsekonomin. Det är,
menar Hayek, den typ av ekonomi som
bäst klarar detta problem (och därmed
många andra problem). Hayek förenar
alltså kritik av modellen med ett försvar
av marknadsekonomin.
Hayek är mycket mer än ekonom.
Hans kritik av centralplanering bygger
även på statsvetenskapliga och filosofiska resonemang. Han ägnar stort intresse
åt författningsfrågor och således åt poli- 135
tikens grundvalar. Jag har där svårt att
förstå hans distinktion mellan demokrati
och folkstyre (där majoritetsregeln tilldelas en orimligt central roll). Hayek synes
här inte tillräckligt noga skilja på politikens former och innehåll – man kan ju
acceptera demokratins former utan att
gilla den förda politiken. Jag använder
ordet demokrati just i betydelsen folkstyre – vem skulle bestämma om inte
”folket”? Men jag är oförhindrad att ha
synpunkter på hur detta folkstyre ska
utformas. För egen del har jag, senast i
Economic Democracy (Högskolan i Örebro 1985), hävdat att ett demokratiskt
samhälle i vidaste mening innebär en
kombination av politisk demokrati och
marknadsekonomi – med bestämda
krav av typen konkurrens, ägandespridning och löntagarinflytande i företagen.
En stark centralmakt torde vara en förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi. Det är inte alls detsamma som
en stor offentlig sektor, som både direkt
och indirekt (skattefinansieringen) kan
väsentligt försvåra marknadsekonomins
möjligheter att fungera.
Hayek har synpunkter på alla dessa
frågor och det framgår tydligt av Steins
bok. Den borde därför fungera som en
introduktion till Hayek genom att den
åtminstone antyder dennes väldiga
bredd. Dessutom ges anvisningar om litteratur både av och om Hayek.