Ledare; Feldts NEP-socialism
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Feldts NEP-socialism
När kommunisterna i Ryssland hade gripit makten genom en statskupp efter den
borgerliga revolutionen och krossat den
spirande demokratin och vunnit sin seger i det därpå följande inbördeskriget
stod den nya Sovjetmakten inför en allvarlig ekonomisk kris. För att undvika
ett totalt ekonomiskt sammanbrott med
massvält som följd, något som dessutom
kanske också hade medfört revolutionens undergång, införde Lenin något
som kallades den Nya Ekonomiska Politiken, vanligen förkortat NEP.
Under några år i början på 1920-talet
tilläts både vinster, kapitalister och en
viss grad av marknadsekonomi. De näst
sista kapitalisterna tävlade med varandra
om att tillverka, distribuera och sälja de
rep som i sinom tid skulle komma till så
flitig användning vid avrättaodet av de
sista kapitalisterna, något som gjordes
med stor framgång under 1930-talet.
Under NEP-tiden var det, antar vi,
många av företagarna i Sovjet som tyckte att makthavarna nog inte var så
dumma, det här med socialism var säkert
något som man bara använde i den politiska retoriken. Repförsäljningen gick
bra och hade man tur och höll sig framme kunde man göra goda klipp i aktier i
repindustrin på den blomstrande aktiebörsen.
Det finns betydande skillnader mellan
Lenin och statsminister Olof Palme.
Men det finns ändå stora likheter mellan
syftet med den politik som Kjell-Olof
Feldt nu bedriver under Olof PaJmes
överinseende och den NEP-politik som
till dags dato räddade socialismen kvar i
Sovjet.
Kjell-Olof Feldt låter om inte motorså-
gen så åtminstone osthyveln vina över
anslagen. Detta icke utan framgång. Har
man dessutom lite tur med världskonjunkturen och ränteutvecklingen och är
man flink i fingrarna med index och byten av redovisningsprinciper så kan man
redovisa ett sjunkande budgetunderskott.
Direktörer och journalister häpnar
över denna duktighet.
LO-ledningen hjälper, utan att avse
det och utan att förstå det, till med att ge
finansministern ära långt inne i det borgerliga lägret. Berndt Ahlqvist skriver
begåvade och kunniga analyser i Östra
Småland (s) och tror sig därmed verka
för en icke-socialistisk socialdemokrati.
Alla är glada utom moderaterna som
tror att de förlorat valet på sitt nej till
osthyveln och sitt ja till systemskiftet.
Det systemskifte som är oundgängligt
om skattetrycket skall kunna sänkas, nå-
got som är nödvändigt om den svenska
ekonomin på sikt skall kunna fungera
bättre. Extra ledsna är moderaterna över
att Feldt genomför mycket av det moderaterna förespråkade i valrörelsen.
Moderaterna talade om systemskifte,
dessvärre utan att vara så beredda att de
kunde stå pall när deras krav på systemskifte påtalades i valdebatten. Socialdemokraterna talade inte om systemskifte
– annat än moderaternas – i valrörelsen, men är nu i full färd med att genomföra det efter valet och i all tysthet.
Vad då för systemskifte, kanske någon
undrar, socialdemokraterna sade ju att
de skulle bevara välfärdssamhället? Javisst. Men de talade mycket tyst, om ens
något, om fondsocialismen i sina valtal.
För vad är det som pågår utan att det
märks? Vad är det som gör liknelsen
med NEP-politiken relevant? Jo, att
själva löntagarfondsrevolutionen är genomförd. Fonderna växer i storlek år för
år. Vid nästa valtillfälle, 1988, har fonderna funnits i man minns då knappt hur
många år. Och om Feldts strategi håller
kommer både direktörer och andra väljare då att vara fyllda av tacksamhet inför
den socialdemokratiska regering som
håller facket på mattan, vinsterna uppe
och lönerna nere.
Väljarna kanske då har både rätten att
handla på systemet på lördagar, se reklam i TV (det går ändå inte att förhindra) och ha förmånen att bo i en eller
annan frikommun.
Då är det socialdemokratiska maktinnehavet cementerat, löntagarfonderna
trygga och marschen kan anträdas med
5
det tredje steget rakt in i den hägrande
fondsocialismen. Det är, föreställer vi
oss, Kjell-Olof Feldts och Olof Palmes
budskap när de internt inom Rörelsen
förklarar sin politik.
Det behöver inte gå så. Väljarna kan
komma att upptäcka att den k Tredje
Vägen – man talar nu inte så gärna om
Det Tredje Steget – inte finns och att
istället systemskiftet med borgerliga förtecken är både nödvändigt och önskvärt.
Man gör nämligen systemskifte för att
folk skall få det bättre – inte sämre – ett
budskap som moderaterna i 1985 års valrörelse misslyckades med att överföra
till väljarna.
1988 måste det lyckas bättre.
När kommunisterna i Ryssland hade gripit makten genom en statskupp efter den
borgerliga revolutionen och krossat den
spirande demokratin och vunnit sin seger i det därpå följande inbördeskriget
stod den nya Sovjetmakten inför en allvarlig ekonomisk kris. För att undvika
ett totalt ekonomiskt sammanbrott med
massvält som följd, något som dessutom
kanske också hade medfört revolutionens undergång, införde Lenin något
som kallades den Nya Ekonomiska Politiken, vanligen förkortat NEP.
Under några år i början på 1920-talet
tilläts både vinster, kapitalister och en
viss grad av marknadsekonomi. De näst
sista kapitalisterna tävlade med varandra
om att tillverka, distribuera och sälja de
rep som i sinom tid skulle komma till så
flitig användning vid avrättaodet av de
sista kapitalisterna, något som gjordes
med stor framgång under 1930-talet.
Under NEP-tiden var det, antar vi,
många av företagarna i Sovjet som tyckte att makthavarna nog inte var så
dumma, det här med socialism var säkert
något som man bara använde i den politiska retoriken. Repförsäljningen gick
bra och hade man tur och höll sig framme kunde man göra goda klipp i aktier i
repindustrin på den blomstrande aktiebörsen.
Det finns betydande skillnader mellan
Lenin och statsminister Olof Palme.
Men det finns ändå stora likheter mellan
syftet med den politik som Kjell-Olof
Feldt nu bedriver under Olof PaJmes
överinseende och den NEP-politik som
till dags dato räddade socialismen kvar i
Sovjet.
Kjell-Olof Feldt låter om inte motorså-
gen så åtminstone osthyveln vina över
anslagen. Detta icke utan framgång. Har
man dessutom lite tur med världskonjunkturen och ränteutvecklingen och är
man flink i fingrarna med index och byten av redovisningsprinciper så kan man
redovisa ett sjunkande budgetunderskott.
Direktörer och journalister häpnar
över denna duktighet.
LO-ledningen hjälper, utan att avse
det och utan att förstå det, till med att ge
finansministern ära långt inne i det borgerliga lägret. Berndt Ahlqvist skriver
begåvade och kunniga analyser i Östra
Småland (s) och tror sig därmed verka
för en icke-socialistisk socialdemokrati.
Alla är glada utom moderaterna som
tror att de förlorat valet på sitt nej till
osthyveln och sitt ja till systemskiftet.
Det systemskifte som är oundgängligt
om skattetrycket skall kunna sänkas, nå-
got som är nödvändigt om den svenska
ekonomin på sikt skall kunna fungera
bättre. Extra ledsna är moderaterna över
att Feldt genomför mycket av det moderaterna förespråkade i valrörelsen.
Moderaterna talade om systemskifte,
dessvärre utan att vara så beredda att de
kunde stå pall när deras krav på systemskifte påtalades i valdebatten. Socialdemokraterna talade inte om systemskifte
– annat än moderaternas – i valrörelsen, men är nu i full färd med att genomföra det efter valet och i all tysthet.
Vad då för systemskifte, kanske någon
undrar, socialdemokraterna sade ju att
de skulle bevara välfärdssamhället? Javisst. Men de talade mycket tyst, om ens
något, om fondsocialismen i sina valtal.
För vad är det som pågår utan att det
märks? Vad är det som gör liknelsen
med NEP-politiken relevant? Jo, att
själva löntagarfondsrevolutionen är genomförd. Fonderna växer i storlek år för
år. Vid nästa valtillfälle, 1988, har fonderna funnits i man minns då knappt hur
många år. Och om Feldts strategi håller
kommer både direktörer och andra väljare då att vara fyllda av tacksamhet inför
den socialdemokratiska regering som
håller facket på mattan, vinsterna uppe
och lönerna nere.
Väljarna kanske då har både rätten att
handla på systemet på lördagar, se reklam i TV (det går ändå inte att förhindra) och ha förmånen att bo i en eller
annan frikommun.
Då är det socialdemokratiska maktinnehavet cementerat, löntagarfonderna
trygga och marschen kan anträdas med
5
det tredje steget rakt in i den hägrande
fondsocialismen. Det är, föreställer vi
oss, Kjell-Olof Feldts och Olof Palmes
budskap när de internt inom Rörelsen
förklarar sin politik.
Det behöver inte gå så. Väljarna kan
komma att upptäcka att den k Tredje
Vägen – man talar nu inte så gärna om
Det Tredje Steget – inte finns och att
istället systemskiftet med borgerliga förtecken är både nödvändigt och önskvärt.
Man gör nämligen systemskifte för att
folk skall få det bättre – inte sämre – ett
budskap som moderaterna i 1985 års valrörelse misslyckades med att överföra
till väljarna.
1988 måste det lyckas bättre.