Gunnar Heckscher; Bilder ur Svensk tidskrifts historia

GUNNAR HECKSCHER:
Bilder ur Svensk
Tidskrifts historia
En till synes odödlig tidskrift kallar Gunnar Heckscher Svensk
Tidskrift. Han ger en initierad
skildring av tidskriften alltsedan
’juntans” dagar, dvs då tidskriften återuppväcktes av bla Gösta Bagge och Eli F Heckscher.
Svensk Tidskrift var redan då
sjävständig gentemot regering,
partiledningar, organisationer
och företag. Då – som nu –
var den starkt försvarsvänlig,
företrädare för en konservativ
grundåskådning och med socia/konservativ prägel.
Ambassadör Gunnar
Heckscher har bla varit professor i statskunskap.
D
en ursprungliga tidskriften,
”Svensk litteraturtidskrift”,
grundades 1865 av litteraturdocenten och diktaren Carl Rupert Nyblom. 1869 inträdde som medredaktör en
annan docent, historikern Hans Forssell,
och året därpå ändrades namnet till
”Svensk Tidskrift för litteratur, politik
och ekonomi”. Efter hand blev Forssell
den verklige redaktören. Han satte sin
personliga prägel på Svensk Tidskrift
tills han 1875 vid 32 års ålder utnämndes
till finansminister och fick annat att göra.
Ledningen övertogs då åter av en historiker, en som i denna egenskap var
och framför allt blev mera inflytelserik,
nämligen Harald Hjärne. I tjugo år förblev tidskriften hans språkrör i både politiska och kulturella ämnen, inte minst
under valspråket ”försvar och reformer”. Hjärne använde den också för
att markera sitt avståndstagande från
Oscar Alins mot norrmännen riktade
unionspolitiska dogmatik.
Hjärnes tidskrift fick läggas ner 1895,
främst av ekonomiska skäl men också
därför att redaktören efter hand blev så
sysselsatt med arbetet som akademisk
lärare och med aktuell politik att han inte
längre orkade med redaktionsarbetet
När Svensk Tidskrift sexton år senare
vaknade till nytt liv var det fortfarande
Hjärnes och i någon mån Forssells ande
som vilade över den. Redan 1905 hade
en grupp Hjärne-lärjungar långt framskridna planer på en nygrundning, men
dessa fick skrinläggas när den tilltänkta
redaktören, Gunnar Hazelius, oväntat
avled. De fick under några år nöja sig
med att publicera sina artiklar i Adrian
Molins tidskrift ”Det Nya Sverige”,
ehuru under ständigt missnöje med denne och utan att dela hans åsikter mer än i
ganska liten utsträckning.
1911 förverkligades den ursprungliga
planen, och Svensk Tidskrift började
komma ut i huvudsakligen samma form
som nu. Redaktörer var Gösta Bagge
och Eli F Heckscher. Deras samarbete
fortsatte under ständiga men oföränderligt vänskapliga diskussioner till första
världskrigets slut. Bagge förblev sedan
redaktör ända till 1930 med olika medredaktörer, arkeologen Axel Boethius och
historikern Yngve Lorents. Min far slutade inte heller att medarbeta bara därför
Denna till synes odödliga tidskrift, som blivit nedlagd två
gånger men varje gång väckts till
liv igen.
att han inte längre tog del i det direkta
redaktionsarbeteL Åren 1931 och 1932
var Ivar Anderson redaktör med mig
som redaktionssekreterare.
Efter ett uppehåll på tre år återupptogs
utgivningen 1936 under ledning av Elis
Håstad. Han fortsatte fram till och med
1948, då han blev professor – riksdagsman var han redan tidigare. Ett par år
var Gösta Bagge sedan återigen redaktör, om också kanske mest till namnet.
Han efterträddes av Gerhard Hafström
1951 till 1956. Därpå följde Erik Anners
1957 till 1979 – den längsta redaktörsperioden hittills – och från 1980 Margareta
af Ugglas med olika medredaktörer.
Detta var den yttre ramen. Redogörelsen för denna säger dock egentligen
ganska litet om denna till synes odödliga
tidskrift, som blivit nedlagd två gånger
men varje gång väckts tillliv igen.
145
Juntan
Själv har jag ända sedan min tidigaste
barndom minnen av den tidskrift som
Gösta Bagge och min far gav ut. Jag var
ett och ett halvt år gammal när de började, och så snart jag kommit till medveten ålder började jag få höra talas om
Svensk Tidskrift vid familjens middagsbord. Min fars berättelser gällde inte
bara de redaktionella kontakterna med
olika artikelförfattare och de tekniska
kontakterna med Centraltryckeriets faktor utan minst lika mycket diskussionerna i ”juntan”, den krets av permanenta
medarbetare som minst en gång före varje tidskriftsnummers utgivning träffades
till långa kvällsöverläggningar (helt utan
alkohol) hemma hos oss eller hos
Bagges. Det var ett diskussionslystet,
livligt och utomordentligt sakkunnigt
sällskap.
För det politiska intresset och de politiska och ekonomiska kunskaperna svarade utom de båda ursprungliga redaktö-
rerna och Gösta Bagges bror Algot, senare justitieråd, främst två personer:
Verner Söderberg och Gustav stridsberg. Den förre är mest känd som utgivare av Nordisk Familjebok men förblev
Svensk Tidskrifts flitigaste medarbetare
ända till början av 1930-talet. Problemet
var bara att hans manuskript alltid var
handskrivna med en piktur som såg ut
som en rad små och mycket välformade
ägg, alla likadana. Tolkningen ankom på
redaktörerna och var alltför besvärlig för
att något bidrag skulle kunna lämnas direkt till sättning på tryckeriet.
Den legendariske journalisten Stridsberg var länge nog lika flitig. Hans politiska mantalsskrivningsort var omstridd.
Han hade vänner bland både högermän
l
146
och liberaler. Han kallades ”Gucke” av
de förra och ”Strittan” av de senare,
och båda var lika angelägna att få räkna
honom som sin meningsfrände.
Yngve Lorents, också filosofie doktor
i historia, började tidigt skriva utrikespolitiska krönikor till omväxling med Verner Söderberg och utan dennes kalligrafiska problem. Något senare tillkom i
juntan Otto Järte, ursprungligen socialdemokrat men under kriget 1914-1918
tyskvänlig ”aktivist” och så småningom
inflytelserik högerriksdagsman och känd
hatare av nazismen. Hans förvandling
från statistiker och byråchef i socialstyrelsen till aktiv tidningsman började otvivelaktigt i Svensk Tidskrift. En annan
aktiv politiker, Ivar Anderson, kom med
i juntan ungefär samtidigt med Järte.
Han blev 1935 Bagges motkandidat vid
valet av högerledare ·efter Arvid Lindman och var senare länge chefredaktör
för Svenska Dagbladet. Något senare än
han kom Georg Andren, då ännu docent
i statskunskap men senare professor,
framstående riksdagsman, ecklesiastikminister vid andra världskrigets slut och
under sina sista verksamma år landshövding i Uppsala.
Att detta var en högt kvalificerad
grupp av politiker och politiska journalister framgår av listan. Men där fanns
också andra specialister. säkerhetspolitiken stod från början i centrum för tidskriftens intresse. 1913 kom ”Försvarsfrågan, En handledning utgiven av
Svensk Tidskrifts redaktion” med ett
flertal anonyma bidrag av både civila och
militära författare. Därför ingick också
officerare i juntan: Joachim Åkerman,
Olof Ribbing, Carl G Taube. Man tar
knappast fel om man utgår från att deras
intressen och medverkan åtminstone i
diskussionerna sträckte sig utöver det
rent militära och in på den allmänna politikens område. Särskilt gällde detta
Åkerman, som var tantförsvarsminister i
Carl Swartz’ kortlivade ministär 1917
och sedan så småningom blev borgarråd
i Stockholm.
Kulturpolitiken företräddes i juntan
främst av Oscar Wieselgren, litteraturhistoriker från Uppsala, biblioteksman
och till slut riksbibliotikarie. Han var en
flitig bokrecensent, gärna något satirisk i
sina omdömen, men skrev också inte så
sällan kulturpolitiska inlägg på Dagens
Juntan var ett diskussions/ystet,
livligt och utomordentligt sakkunnigt sällskap.
Frågor. Axel Boethius och hans bror
Bertil, sedermera riksarkivarie, medverkade med historiska artiklar men ibland
också med anonyma politiska inlägg.
I juntan fanns slutligen flera medlemmar som sällan skrev något själva men
utövade stort inflytande som rådgivare.
En av dem var den äldre Torvald Höjer.
Han hade från en docentur i historia hos
Hjärne i Uppsala gått över till utrikesförvaltningen, först som arkivchef, sedan
som presschef under hela första världskriget och därpå som chef för politiska
avdelningen. Slutligen innehade han under rätt lång tid och med stor framgång
den då något känsliga befattningen som
svensk beskickningschef i Norge. Hans
roll i tidskriftskretsen var viktig, därför
att han fungerade som förbindelseman
till Hjalmar Hammarskjöld under dennes
statsministertid. Andra rådgivare som
man gärna lyssnade till var arkivrådet
Herman Brulin, riksarkivarien Sam Ciason, riksantikvarien Sigurd Curman och
handelshögskolans rektor Carl Hallendorff.
Den ideologiska utgångspunkten
Redan denna uppräkning av medlemmar ijuntan – som inte är fullständig –
visar något om den ideologiska utgångspunkten. Av de här nämnda hade fem
(Brulin, Clason, Hallendorf, Höjer och
Söderberg) varit Harald Hjärnes docenter i Uppsala. Ytterligare några, bland
dem Sigurd Curman och_min far, kunde
Något senare tillkom ijuntan
Otto Järte, ursprungligen socialdemokrat men under kriget 1914-
18 tyskvänlig ”aktivist”.
på goda grunder räknas till ”den Hjärneska skolan”. Och lärofaderns ideer
satte sin prägel på tidskriften. Att den
var starkt försvarsvänlig och företrädde
en konservativ grundåskådning kunde
det inte råda något tvivel om. Vad som
däremot bör understrykas är att den
”unghöger” som flertalet av juntans
medlemmar tillhörde dels var föga partibunden och dels såg förebilderna snarare
i de anglosaxiska länderna än i det wilhelminska Tyskland. Dess sympatier låg
hos vad som i England kallades ”tory
democracy”: Benjamin Disraeli och .
Randolph Churchill.
Där fanns också ett starkt och positivt
intresse för sociala frågor. Gösta Bagge
liksom både min far och min mor var
147
verksamma inom Centralförbundet för
socialt arbete. De samarbetade där med
liberaler som Kerstin Hesselgren och G
H von Koch och med en socialdemokrat
som Erik Kule Palmstierna. Det satte
sina spår också i tidskriften.
Vad detta innebar i praktiken visade
sig redan i ett av dess första nummer. En
osignerad och alltså redaktionell artikel
på Dagens Frågor bar rubriken ”Brunnsviks folkhögskola” (1911, sid 66-67)
och förordade statsanslag åt denna högborg för arbetarrörelsens fostran. Det
stämde inte med ortodox högerpolitik,
men därom bekymrade man sig föga i
juntan. ..
Under första världskriget stödde
Svensk Tidskrift konsekvent och energiskt Hjalmar Hammarskjölds neutralitetspolitik. De tyskvänliga ”aktivisterna” hade ingen företrädare i juntan
och uppfattades av dennas medlemmar i
det rådande läget troligen som farligare
motståndare än liberaler och socialdemokrater. Detta torde också ha fördröjt
Järtes inträde i kretsen. Å andra sidan
var tidskriften också mycket kritisk mot
vad man uppfattade som eftergiftspolitik
gentemot västmaktema efter den Hammarskjöldska regeringens avgång. Inte
bara alliansfrihet utan också konsekvent
neutralitetspolitik så länge kriget pågick
var vad tidskriften arbetade för.
Den socialkonservativa prägel som givits Svensk Tidskrift först av Hans Forssell och Harald Hjärne samt sedan av de
många Hjärneläijungarna var märkbar
också i senare skeden av dess historia,
särskilt kanske när Elis Håstad var redaktör. Det är emellertid inte alltid lätt
att vid en snabb överblick göra klart för
sig vad som var tidskriftens egen inställ- 148
ning. De signerade artiklarna behandlade
många olika ämnen och uttryckte författarnas ofta mycket växlande åsikter, inte
redaktionens uppfattning. Osignerade
redaktionella ledare var länge sällsynta.
I stället kom juntans samfållda meningar
fram i de oftast osignerade och gärna
polemiska inläggen på Dagens Frågor.
De kallades ” scrappar” (eng scraps, bitar) och hade många olika författare men
visade en på det hela taget enhetlig,
åsiktsinriktning.
En självständig tidskrift
I ett hänseende torde man ha rätt att tala
om en grundmurad tradition: Svensk
Tidskrift har alltid varit självständig i
förhållande till regeringar, partiledningar, organisationer och företag. Visst
kunde det förekomma samarbete. Det
stora exemplet var förhållandet till Hammarskjölds regering under första världskriget. Regeringskontakter förekom också senare, såsom när kabinettssekreteraren Erik Boheman t932 animerade mig
att på Dagens Frågor skriva med initialer
signerad ”scrap” om att vi kanske skulle ,
kunna gå med på att Finland befäste
Ålandsöarna (En ny Ålandsfråga 1932,
sid 366-370). Andra exempel skulle man
säkert också kunna leta fram.
Men om någon försökte utöva otillbörlig påverkan kunde det hetta till. I slutet
av år 1918 hade tidskriften på Dagens
Frågor en osignerad bit med skarp kritik
mot det så kallade tonnageavtalet (Våra
diplomatiska ”segrar”, 1918 sid 391-
394). Enskilda Bankens chef, Marcus
Wallenberg d ä, ansåg att den var förolämpande mot honom eller kanske snarare mot hans anhöriga. Han ringde till
min far och frågade vem som var författaren (det torde ha varit Gösta Bagge).
På den frågan fick han naturligtvis inte
något svar, och meningsutbytet utvecklades till sådan bitterhet att de båda herrarna, som dessförinnan stått på god fot,
under resten av sitt liv aldrig mera talades vid eller ens hälsade på varandra.
Sådant kunde hända på den tiden! Tilläggas bör dock kanske att konflikten inte
utsträcktes till nästa generation. Till sö-
nerna Jakob och Marcus d y (”Dodde”)
Wallenberg, som var hans elever på
Handelshögskolan, hade min far alltid de
säkerhetspolitiken stod från början i centrumför tidskriftens intresse.
bästa relationer. De gjorde mycket för
att 1929 ge honom den personliga professur i ekonomisk historia, som fyllde de
sista årtiondena av hans liv med dess
huvudinnehåll.
Tidskriften innehöll inte bara, kanske
inte ens främst, inlägg i den politiska
samhällsdebatten. Lika betydelsefulla
var de rent upplysande artiklarna. Särskilt uppmärksammades två initierade
redogörelser för regeringens och riksdagens arbetssätt (Hur Sverige regeras.
Kungl Maj:t. 1922, sid 249-260. Riksdagen. 1923, sid 86-100). De var efter en
brittisk förebild signerade ”Junius”, och
författarens eller författarnas identitet
förblev en väl bevarad hemlighet. Inte
ens för mig avslöjade min far någonsin
deras namn, och vid det här laget lär väl
ingen längre vara i livet som hade kunskap om saken. Det var främst den första
av artiklarna som var sensationell. Den
~~·———————————————-~
upplyste om åtskilligt som dittills hade
varit okänt, och det är knappast för mycket sagt att den var banbrytande.
Efter juntan
I början av 1930-talet, då Ivar Anderson
var redaktör och jag hade hand om det
löpande redaktionsarbetet, rådde i förhållande till 1920-talet den stora skillna- ,den att juntan inte längre fungerade.
Många av de gamla medarbetarna fortsatte att skriva, men det gick inte längre
att samla dem till regelbundna överläggningar om tidskriftens politiska hållning
och tidskriftsnumrens innehåll. Ivar AnSympatierna låg hos vad som i
England kallades ”tory democracy” : Benjamin Disraeli och
Randolph Churchill.
derson och jag fick handla helt på eget
ansvar, och vi hade inte alltid samma syn
på vad som borde sägas. Vid ett tillfälle
kom vi nära nog i politisk konflikt.
Det var efter Ådalstragedin. Den kommenterades redaktionellt på Dagens Frå-
gor (Lag och rätt. 1931, sid 192-194).
Det var jag som förde pennan, och om
det som publicerades var Ivar Anderson
och jag helt eniga. Vi fann båda att det
var angeläget att betona att lag och ordning måste upprätthållas också under arbetskonflikter. Men i mitt ursprungliga
manuskript fanns dessutom ett avsnitt
med skarp kritik mot den arbetsgivare
(Arend Versteegh) som genom sin envetna användning av strejkbrytare hade
ådtadkommit ett ohållbart läge. Något
sådant ville Ivar Anderson inte tillåta,
149
och efter långa diskussioner blev jag
tvungen att ge med mig. Det var ju han
som var redaktör och ansvarig utgivare,
och jag var bara en 22-årig filosofie kandidat. På den gamla juntans tid skulle
frågan ha diskuterats där, och då skulle
resultatet kanske ha blivit ett annat.
När Svensk Tidskrift 1936 under Elis
Håstads ledning åter började komma ut
tillhörde jag än en gång redaktionen,
men nu utan operativa uppgifter och endast som medförfattare och i någon mån
rådgivare. Dock var huvudredaktören
sällan intresserad av att lyssna till andras
råd, och medredaktörernas inflytande
var mycket begränsat. Det var emellertid
inte någon olägenhet att tidskriften till
både innehåll och form präglades av
Håstads persmiligheL Det bidrog till att
ge den fasthet och konsekvens, och de
invändningar vi kunde vilja framföra
(och ibland utan framgång framförde)
gällde knappast något alltför väsentligt.
Ibland gjorde vi försök att återuppliva
juntan eller att samla redaktionen till
verkliga överläggningar, men det blev
inte mycket av med sådant. Vi hade alla
rätt så mycket annat för oss och var
mera jäktade än vad man hade varit på
1920-talet – vad det nu kunde bero på.
Om Svensk Tidskrifts utveckling från
1950-talet och framåt är det andra som
bör berätta. Från den tiden har jag inga
egna erfarenheter av intresse att redovisa. En skillnad i förhållande till tidigare
perioder är emellertid att dess inlägg i
debatten numera dessvärre inte uppmärksammas lika mycket som tidigare.
Det är säkert inte redaktionens fel.
Förutsättningarna har helt enkelt blivit
mindre gynnsamma, i flera hänseenden.
Ännu på 1930-talet kunde vi i ständigt
150
samarbete med tryckeriet sörja för snabb
tryckning och utgivning. Det var sällan
mera än ungefär en vecka mellan den dag
då det sista manuskriptet avlämnades
och den när tidskriftsnumret låg färdigt
för distribution. Korrekturläsningen
kunde man delvis sköta uppe på tryckeriexpeditionen, så att rättelserna var
gjorda efter någon timme. Det förfarandet är troligen omöjligt i dag, bland annat
av kostnadsskäl.
En annan omständighet av betydelse
är att dagspressens debattsidor och kultursidor nu utvidgats så mycket att de
kan ta över en huvuddel av de uppgifter
som för femtio år sedan fullgjordes av
Svensk Tidskrift, Tiden och andra numera glömda tidskrifter. För de skrivande
är det ofta mera lockande att publicera
alstren i en dagstidning och därmed direkt nå ett stort antal läsare (och kanske
få bättre betalt … ).
Slutligen bör man komma ihåg att det
förr fanns ojämförligt mycket flera landsortstidningar än nu. De flesta av dessa
var små, hade bara en mycket liten redaktion och var beroende av det material
de kunde få utifrån. Ofta sköttes hela
Svensk Tidskrift har alltid varit
självständig iförhållande till regeringar, partiledningar, organisationer ochföretag.
den politiska bevakningen, både redigeringen av nyheterna och de politiska
kommentarerna, av en enda person. För
honom (eller undantagsvis henne) kunde
det vara en stor lättnad att få utnyttja ett
färskt nummer av exempelvis Svensk
Tidskrift – med eller utan angivande av
källan.