Erik Dahmén; Svensk ekonomi – en nedtystad skandal

ERIK DAHMEN:
Svensk ekonomi
nedtystad skandal
en
En serie samverkande faktorer
resulterade i den exceptionella
ekonomiska utveckling som
präglade Sverige under mer än
100 år. Då läget ”normalise- . rades” i mitten på 1960-talet
fortsatte man som tidigare, vilket lett till inflation, arbetslöshet
och en stor utlandsskuld.
Den s k ”svenska modellen”
för ekonomisk politik och en
”välfärdsstat” har det alltför
länge talats väl om. Vi borde nu
skämmas för den ”svenska
skandalen” och låta den skamkänslan leda till någorlunda
klokt handlande i fortsättningen,
skriver författaren.
Erik Dahmen är professor i
nationalekonomi med ekonomisk och social historia samt
knuten till SE-banken.
D
en långsamma ekonomiska tillväxten under det senaste tiotalet
år har fått följder som de flesta
hushåll direkt eller indirekt fått känning
av. Reallönerna efter skatt har stagnerat
och inte heller den reella standarden, i
vilken ingår även en del av det som man
får för skatterna, har förbättrats mycket.
Detta har man naturligtvis märkt. Kunskaperna om orsakerna och om den
verkliga innebörden av förloppet är däremot av allt att döma särdeles bristfällig.
Inte är det många som tänker på den
avgörande förklaringen till att följderna
inte blivit ännu värre. Detta bidrar till
vanföreställningar beträffande förutsättningarna att framöver få till stånd en höjning av lev.gadsstandarden.
Det är anmärkningsvärt, att analyser
av det historiska förloppet förekommer
så sällan i en för vanligt folk lättillgänglig
form. Detta låter sig inte ursäktas med
hänvisning till att sammanhangen är alltför komplicerade. Det är de nämligen
inte. För att handla om nationalekonomi
är de för en gångs skull enkla.
I radio nämns då och då väsentligheter
rörande de historiska sammanhangen. I
TV däremot nästan ingenting alls. Pseudohändelser, som anses vara partipolitiskt särskilt intressanta och/eller rör enskilda affärer, och, inte minst, sådant
som kommer från den stora klagomuren
och den vid denna placerade kravmaskinen ges där i stället stort utrymme.
Mängder av korta intervjuer, under vilka
knappast något av värde ens i bästa fall
hinner sägas, upptar tillsammans en tid
som skulle kunna användas mycket bättre i samhällsekonomiska program. I offentlig debatt gör sig inte många ekonomer hörda beträffande annat än det som
!52
de tycker borde göras, dvs rörande så-
dant som för det mesta är ”politiskt
omöjligt” eller, ännu värre, skulle rubba
den centrala fackliga rörelsens cirklar
och ställning. De fåtaliga journalister
som i dags- och fackpress försöker sig på
ordentliga analyser av annat än dagsaktuella och konjunkturella frågor läses av
få och påverkar ännu färre. Hur många
beslutsfattare tar intryck av Sveriges i
sak och form mest framstående, regelbundet återkommande skribent i samhällsekonomi, Nils-Eric Sandberg i DN?
På politikerhåll och i ledande fackliga
kretsar vet man naturligtvis i grund och
botten vilka de omedelbara orsakerna
varit bakom den svaga ekonomiska utvecklingen, även om sanningen tydligen
helst förträngs i medvetandet. Man har
också på många håll de kortsiktiga, konjunkturella perspektiven ganska väl klara för sig. Punktvis bedrivs upplysningsverksamhet bland de egna ”gräsrötterna” . Men en mer offentlig pedagogik
från detta håll rörande sådana djupt rotade långsiktiga problem som man kan få
grepp om bara med hjälp av analyser av
det förflutna är både sällsynt och, framför allt, halvkväden. Förmodligen är
man rädd för att försök att offentligt klargöra vad som hänt skulle kasta ett otrevligt avslöjande ljus över den politik som
bedrivits så länge av socialdemokratiska
och borgerliga regeringar och riksdagar.
I båda fallen på ett sätt som respektive
partier i sina oppositionsställningar varit
·mer eller mindre medskyldiga till. På nuvarande regeringshåll anses det nog också vara stor risk för att en sådan upplysningsverksamhet skulle misslyckas och
då göra mer skada än nytta, i varje fall
för partiet. Förekomsten av många kritiker i de egna leden, bland vilka somliga
gjort sig högljutt hörda i vinter, kan ses
som ett tecken på att den rädslan inte är
alldeles obefogad. Kritikerna kan inte
gärna ha undgått att nås av upplysningsverksamheten men huvudinnehållet i de
anmärkningar mot regeringen, som koncentreras kring vad man betraktar som
misslyckad fördelningspolitik, tyder på
att denna verksamhet varit förgäves.
Vad är det då som för länge sedan
borde ha sagts i bättre klartext och i dag
borde upprepas ofta? För en gångs skull
ryms detta på få sidor. Framställningen i
det följande inleds med en erinran om
historiska fakta rörande svensk ekonomi
Offentlig pedagogik rörande
Långsiktiga problem som man kan
få grepp om bara med hjälp av
analyser av det förflutna är sällsynta.
fram till 1960-talets mitt. Den fortsätter
med en skildring av vad som därefter
skett och slutar med ett exempel på en
av de mest stolliga föreställningar som
nått offentligheten på mången god dag.
Andra hälften av 1800-talet
Ända sedan 1800-talets mitt har Sverige
haft en exceptionell tur ifråga om förutsättningarna för ekonomisk utveckling.
Denna tur, manifesterad i ett flertal förhållanden, saknar motsvarighet i den övriga världen. Några av dessa förhållanden förtjänar att nämnas särskilt.
Vi har haft riklig tillgång på värdefulla
råvaror och en i relation till landarealen
liten befolkning utan sådana etniska eller
språkliga motsättningar som skapat problem för många andra länder. Inga krigshändelser har berört svensk mark. På
andras krig har vi blivit föga lidande under pågående fientligheter. Därefter har
vi ihuvudsak haft fördel av vad som hänt
inom de i krigen indragna länderna.
Krimkriget i böljan av 1850-talet, exempelvis, blev till stort ekonomiskt gagn för
oss, främst och mest direkt för jordbruket, som just då blivit färdigt med sina
skiftesreformer. Vi kunde nämligen exportera mycket havre till Storbritanniens
miljontals hästar, som förut fått sådan
främst från Ryssland. Jordbrukets rikligt
Ända sedan 1800-talets mitt har
Sverige haft en exceptionell tur
ifråga om förutsättningarna för
ekonomisk utveckling.
flödande inkomster bidrog på ett flertal
vägar till att stimulera både handel, industri och bankväsen. Handelshusen, som
ordnade den mesta exporten inte bara av
havre utan också av likaledes livligt efterfrågade sågvaror och järn, samt förmedlade många kontakter med det industriellt och finansiellt mer utvecklade
Storbritannien, initierade, bedrev och/eller finansierade många slags företagarverksamhet När tiderna försämrades för
jordbruket från 1870-talets senare del
som följd av konkurrens från expanderandejordbruk i USA och Australien, en
konkurrens som förutsatte och blev särskilt kännbar genom att transportkostnaderna över haven blivit betydligt lägre,
kom i stället en industriell utveckling i
!53
full gång inte endast på bruksorterna
utan även i städer och andra, ibland nya,
tätorter. Till all lycka blev det samtidigt
möjligt för drygt en miljon människor,
huvudsakligen egendomslösa sådana, att
emigrera, främst till USA. Detta bidrog
bl a till att det inte blev sådana allvarliga
sociala problem och svårbemästrade politiska förhållanden som högst sannolikt
skulle ha gjort den fortsatta industriella
utvecklingen långsammare.
Första hälften av 1900-talet
Det industriella genombrottet kring sekelskiftet underlättades i avgörande grad
av att vi kunde låna mycket stora belopp
utomlands, främst i Frankrike, för finansiering av kapitalkrävande järnvägsbyggen och stadsbyggnation. Indirekt betydde detta mycket också för bankväsendets och den inhemska kapitalmarknadens utveckling. De i utlandet emitterade obligationerna kunde senare köpas
tillbaka till kurser som fallit långt under
pari. Det kunde vi göra med de valutor vi
tjänat tack vare mycket gynnsamma exportmöjligheter.
Att vi undgick Första världskriget
gjorde det lättare än för flertalet andra
länder att efter en kris alldeles i böljan
av J920-talet få en snabb ekonomisk utveckling. Avbrottet på grund av den internationella depressionen 1931-1933
blev kortvarigt och längre fram på 1930-
talet fick vi ekonomisk nytta av Tysklands upprustning. Efter Andra världskriget, som vi slapp att dras in i genom
en häpnadsväckande serie tursamma
omständigheter, stod vi med oskadad befolkning och oskadat näringsliv, när de
mer eller mindre krigsskadade ländernas
154
akuta varubehov skulle tillfredsställas.
Liberaliseringen av världshandeln blev
till alldeles särskilt stor glädje för ett så
litet och mycket utrikeshandelsberoende
land som Sverige. Det allra mesta gick
oss därför väl i händer fram till mitten av
1960-talet. Därefter fick vi möta hård
och delvis annorlunda beskaffad konkurrens på mycket bredare front än tidigare
från länder som stegvis hunnit ikapp oss
och ~ från nyindustrialiserade sådana.
Detta kan ingalunda kallas för otur. Det
var helt enkelt fråga om en normalisering.
Politisk aningslöshet
Det vore intressant att veta huruvida den
mer än sekellånga, exceptionella tur vi
således haft inte bara gjort oss bortskämda och kommit oss att överskatta vår
duktighet och klokhet i uppbyggnaden
av en ”välfärdsstat” utan också bidragit
till den anmärkningsvärda handfallenhet
vi visade, när det inte längre var möjligt
att segla nästan enbart i förlig vind. Seglatsen blev länge föga lyckad och i perioder av motvind blev kryssningsförmå-
gan miserabel. Vi visade med andra ord
ringa anlag för anpassning, i synnerhet
under de första tio a femton åren. Det
värsta utslaget härav var, att vi politiskt
och ekonomiskt-politiskt i stort sett fortsatte som om det mesta i de yttre förutsättningarna artade sig ännu bättre än
tidigare, när det i verkligheten förhöll sig
alldeles tvärtom. Ambitionsnivån ifråga
om politiska inflytanden på resursanvändningen och inkomstfördelningen
höjdes sålunda ännu snabbare än förut,
trots att kakan inte längre växte som då.
Tillväxtförutsättningarna försämrades
inte endast av de yttre omständigheterna
utan även av nya inslag av tröghet i flera
av de anpassningsmekanismer som nu
skulle ha behövts mer än tidigare. Detta
blev fallet bl a på arbetsmarknaden och
på andra områden där väl etablerade särintressen styrde starka organisationer.
Också kapitalmarknaden blev mindre effektiv, närmast som följd av kombinationen inflation, höjt skattetryck, irrationella beskattningsregler och ett nät av
regleringar inom landet och vid gränserna. Den solidariska lönepolitiken i sina
skiftande dräkter, som tidigare, då vinden var i ryggen, i stort sett gynnsamt
Politiskt och ekonomiskt-politiskt
fortsatte vi i stort sett som om det
mesta i de yttre förutsättningarna
artade sig ännu bättre än tidigare .
påverkat den industriella utvecklingen,
drevs hårdare när förutsättningarna för
sådan gynnsam påverkan i huvudsak
bortfallit och det i stället kunde bli åtskilliga skadeverkningar.
Genom allt detta och åtskilligt annat
bäddades för den förut okända konstellationen betydande arbetslöshet, stagnation, inflation och underskott i utrikeshandeln. Utgångsläget i det svenska
folkhushållet var emellertid vid 1960-talets mitt så gott och de inom industrien
insatta åtgärderna mot de akuta krissymptomen så pass effektiva att de klart
synliga verkningarna av de yttre och inre
förändringarna till det sämre dröjde en
tid. När de slutligen slog igenom med full
kraft, råkade det sammanfalla med de
våldsamma oljeprishöjningarna, som
även de medförde betydande anpassningskrav. Huvudet stacks då alldeles
särskilt långt in i busken. Olika regeringar och en såväl i historiskt som i internationellt perspektiv onormalt illasinnad
opposition under åren 1976-82 åstadkom tillsammans en ekonomisk politik
som på kort sikt lindrade plågorna för
företagsägare, kreditgivare och anställda
men i mångt och mycket fick ett skadligt
inflytande på utvecklingsförutsättningarna på något längre sikt. Inte förrän
några år in på 1980-talet hade den på
många håll långtgående, strukturella anDet bäddades för denförut
okända konstellationen betydande arbetslöshet, stagnation, inflation och underskott i utrikeshandeln.
passning inom industrien genomförts
som borde ha kunnat ske betydligt snabbare. När nu, sent omsider, mycket härvidlag hunnit uträttas, har vi en visserligen i stort sett högeffektiv och konkurrenskraftig men med tanke på den samhällsekonomiska obalansen och förestå-
ende påfrestningar alltför liten industri.
Hur det är med dess utvecklingskraft,
som är någonting annat än konkurrenskraft, är ännu ovisst.
Det är en utmaning för den samhällsvetenskapliga forskningen att klarlägga
de beslutsprocesser som blev avgörande
för statsmakternas politik och intresseorganisationernas reaktioner. Det
finns här en hel del frågetecken. Några
stora sådana finns däremot inte beträf- 155
fande de ekonomiska orsakssammanhangen i stort och deras följder.
Utlandsskulden
statsbudgeten råkade snabbt i väldig
obalans. Utgifterna sköt i höjden mycket
snabbare än inkomsterna – trots världens högsta skattetryck. Den offentliga
sektorn tog i anspråk en större del av
produktionsresurserna än i något annat
land. Inflationen blev betydande och den
ekonomiska tillväxten usel. Valutakriser
kunde uppskjutas först med stora utlandslån och därefter med fortsatta så-
dana lån i kombination med försök att
underlätta exporten och hålla konsumtionen och importen tillbaka med hjälp
av upprepade devalveringar. Utlandsskulden är nu så stor att loa 12 procent
av exportinkomsterna kommer att gå åt
till räntor. Omräknat till svenska kronor
uppgår den netto till minst 160 miljarder
kr. Mera precist än så kan den av flera
skäl, framför allt osäkerheten i värderingen av industriens utlandstillgångar,
inte beräknas. Detta betyder minst
20000 kr per person och mycket större
belopp för flertalet hushåll. Lånen har
inte i huvudsak använts till att bygga ut
och förbättra näringslivet utan har till
stor del betalat den även efter devalveringarna alltför höga konsumtionsnivån
och dätför också alltför stora importen.
Utan dessa stora lån skulle alltså, under i
övrigt oförändrade omständigheter, en
kraftig sänkning både av reallönerna och
av levnadsstandarden ha blivit följden.
Det hade varit illa nog, om det hade
stannat vid denna utlandsskuldsättning
utan motsvarande utbyggnad av näringslivet. Men särskilt illa är det att den
l
!56
svenska kronans internationella värde på
de utländska valutamarknaderna samtidigt försämrats med omkring 40 procent
så att inflationstrycket blivit större än
som annars hade behövt bli fallet. Man
kunde på grundval av god teori och beprövad erfarenhet från andra håll ha väntat sig, att den väldiga upplåningen skulle ha onödiggjort devalveringarna eller,
omvänt, att dessa skulle ha gjort det onö-
digt att låna så mycket. Men Sverige har
alltså både skaffat sig en mycket stor
utlandsskuld och gjort stora devalveringar. Att trots importfördyringen konsumtionen även fortsättningsvis blivit alltför
stor och investeringarna alltför små beror på att alla grupper försökt kompensera skattetrycket och prisstegringarna
med penninginkomsthöjningar, som förutsatt en snabb rotation på sedelpressarna. Då dessa höjningar trots den alltför stora import de bidragit till inte räckt
för att hålla uppe realinkomsterna, har
hushållen kraftigt minskat sitt nettosparande i pengar, kanske ned till noll eller
därunder.
Hur ter sig detta märkliga förlopp i en
internationell jämförelse? Svaret är följande: Somliga länder har devalverat ungefär lika mycket som vi men då inte
samtidigt lånat så stora belopp. Andra,
som också devalverat, har även de lånat
mycket men har inte använt det mesta
till konsumtion. Finland hör hit, för att
nu nämna ett näraliggande exempel. Där
har devalveringarna, som man f ö, när de
inte kunde väntas fungera som förut,
slog av takten på just när Sverige gjorde
motsatsen, bidragit till att hålla konsumtionsökningen i schack så pass väl att
utrymme skapats för stora investeringar
i näringslivet. Det finns också exempel
på länder som parallellt med betydande
utlandsupplåning haft ett finansiellt nettosparande i hushållen och kunnat hålla
även investeringarna väl uppe. Slutligen
finns det sådana som varken devalverat
eller lånat men investerat mycket i nä-
ringslivet och lyckats upprätthålla god
tillväxttakt. Ingenstans i industrilandskretsen finns någon motsvarighet till vad
som hänt i Sverige – det land som på sin
tid hade det bäst förspänt av alla.
Vanföreställningar om aktiemark·
naden
Hurudant opinionstrycket i landet ärjust
nu kan lätt noteras. Kraven på höjningar
av reallöner och levnadsstandard efter så
många magra år, som alltså skulle ha
Utlandsskulden är nu så stor att
10-12 % av exportinkomsterna
går åt till räntor.
blivit ännu magrare, om inte utländska
sparare ställt så mycket pengar till vårt
förfogande, är både mer långtgående och
mer argsinta än de rimligen skulle vara,
om innebörden av det som hittills skett
och av det aktuella läget, framför allt den
stora utlandsskulden, hade varit bättre
insedd.
Regeringen avkrävs nu garantier för
att höjningar skall komma till stånd och
beskylls samtidigt för att låta ” miljardvinster” på aktier lägga hinder i vägen.
Bland andra finansministern påpekar då
och då, att stora penninglönelyft bara
kan leda till fortsatt inflation och arbetslöshet, inte till höjda reallöner. Även om
denna sanning nog inses på rätt många
håll, kräver alla grupper att få större inkomsthöjningar än alla andra. Alla kan
nämligen räkna sig antingen till en ”låglönegrupp” eller till de ”eftersläpande”.
Det likaledes riktiga konstaterandet, att
det är ökad produktion och bättre möjligheter att betala import med export, ingenting annat – med undantag för fortsatt
stor utlandsupplåning – som kan resultera i standardhöjningar, skulle med fördel kunna underbyggas med historieskrivning av det slag som ovan skisserats. Dessutom borde det oftare och mer
utförligt klargöras hur enfaldigt och/eller
remarkabelt okunnigt det är att tro, att
Ingenstans i industrilandskretsen
finns någon motsvarighet till vad
som hänt i Sverige – det land
som på sin tid hade det bäst förspänt av alla.
en indragning av vinster på aktievärdestegringarna, höjd omsättningsskatt på
aktiehandeln, fortsatt stopp för utdelningshöjningar och annat liknande skulle
kunna resultera i nämnvärd standardhöjning för löntagarna. Det skulle inte bli
fallet ens på kort sikt. Varken aktierna
eller fabrikerna kan nämligen förvandlas
till standardhöjande konsumtion. Såvida
vi inte säljer dem till utlänningar och
köper konsumtionsvaror och tjänster för
pengarna. Eftersom utdelningsinkomsterna efter skatt uppgår till mindre än en
halv procent av totala lönesumman efter
skatt finns inte heller där något av bety- !57
delse att hämta. Någon nämnvärd höjning av löntagarnas standard skulle det
inte kunna bli ens om aktieägarnas konsumtion mot all rimlig förmodan skulle
minska drastiskt som följd av åtgärder av
ovannämnda slag. En annan slutsats än
denna måste bygga på den uppenbart
helt verklighetsfrämmande föreställningen att dessa skulle medföra höjd produktion och förbättrade möjligheter att med
export betala import. Allt talar i stället
för att motsatsen skulle bli fallet.
Jag är medveten om att det som hänt
på fondbörsen och på andra håll och resulterat i mångmiljonförmögenheter för
ett litet fåtal sticker obehagligt i ögonen
och fått en psykologisk effekt, som via
kravmaskinen, bl a på arbetsmarknaden,
kan skada samhällsekonomien. Men det
är inte försvarligt att försöka förebygga
detta på de sätt som nu är på tal, dvs med
åtgärder som skulle innebära en slags endossering av de galna föreställningarna
om verkligheten. I stället borde man ta
itu ordentligt och envist med vanföreställningarna och som en inledning till
detta inte förtröttas i upplysning om vad
som hittills skett. Det borde särskilt understrykas, att svenska folket betalat en
del av sin konsumtion och u-landshjälpen med hjälp av lån från utlandet.
Den s k ”svenska modellen” för ekonomisk politik och en ”välfärdsstat” har
det alltför länge talats väl om på ofta
ganska lösa grunder. Vi borde nu skämmas för den ”svenska skandalen” och
låta den skamkänslan leda till någorlunda klokt handlande i fortsättningen.