Bo Hugemark; Mångfald eller enfald

BO HUGEMARK:
Mångfald eller enfald?
Hur skall Sverige åstadkomma
en krigsmakt som ger bästa
totala försvarseffekt som stöd
för säkerhetspolitiken? Bo
Hugemark pekar på
svårigheterna att uppnå detta
och understryker att det krävs
balanserade lösningar där
kvalitet och kvantitet
kombineras på olika sätt.
Det är fråga om ett samspel
mellan olika förbandstyper. Med
ett allsidigt försvar har vi bäst
chans att utnyttja olika
situationer till vår fördel. Hans
slutsats blir att det inte går att få
ett bättre försvar till lägre
kostnad – inte ens med ökad
enfald.
Överste Bo Hugemark är chef
för den militärhistoriska
avdelningen vid
Militärhögskolan.
”Militärutgifterna upptar nu
0,01% av bruttovärldsprodukten jämfört med 4-5% 1984.
Denna övergång ägde inte rum genom
någon internationell konferens. Den
ägde rum för att det var löjligt oekonomiskt att hålla nationella stridskrafter.”
Citatet är ur vad som borde bli årets
mest lästa bok, Norman Macraes optimistiska framtidsvision ”Rapport från
2024”.
Innan man nått dithän Macrae förutsäger har Sovjetunionen ersatts av Demokratiska folkrepublikernas Förbund,
de båda supermakterna med lämplig kanonbåtsdiplomati undanröjt diverse
otrevliga små diktatorer och hotet om
kärnvapenförintelse reducerats genom
framsteg för ”Star-wars” (med ett system som gör att anfallande robotar
bringas ur banan och den avfyrande presidenten riskerar bli offret).
Intill dess får väl en småstat som Sverige försöka överleva i skuggan av supermakten Sovjetunionen – även om denna, inför det oundvikliga sammanbrottet
på sikt, skulle frestas till desperata militära äventyr – och se till att ha tillräcklig
militär avskräckning.
Men här finns mycket pengar att spara, mycket effektivitet att vinna säger
många. Utbildningen kan effektiviseras.
Vi kan sluta kopiera stormakternas högteknologiska krigsmakter och utrusta
vårt folkförsvar med många högklassiga
men enkla robotvapen. Vi kan skära bort
stora delar av krigsorganisationen som
består av förband med låg kvalitet och i
stället satsa på kvalificerad teknologi. Vi
bör satsa på stående styrkor eftersom
mobilisering ändå inte kan ske vid ett
överraskande angrepp.
\
l
184
Besparingsexperterna pekar triumferande på att proportionerna mellan försvarsgrenarnas anslag varit i stort sett
konstanta under hela efterkrigstiden.
Detta ställs i relation till alla förändringar
som skett i Europa under samma tid,
politiskt, strategiskt, militärteknologiskt
etc. Oföränderligheten tillskrivs institutionella intressen och konservatism. Nu
är det dags att lägga undan osthyveln och
ta fram motorsågen.
Det är förvisso inte svårt att peka på
specifika brister i krigsmakten. Misslyckade krigsförbandsövningar., .. brist på
sjuktransportresurser, dåligt pansarskydd, alltför få jaktflygplan etc etc.
Men att åstadkomma en krigsmakt, som
ger bästa totala försvarseffekt som stöd
för vår säkerhetspolitik i de lägen som i
en oviss framtid kan bli aktuella är något
vida svårare. Det kräver att man höjer
sig över det indianboksperspektiv varur
många debattörer ser frågan.
Tio problem
Det är naturligtvis mindre tillfredsställande att inte kunna ta djärva grepp på
ämnet och peka på eleganta, billigare
och bättre försvarsstrukturer. Låt mig
fullgöra den tunga plikten att försvara
mångfalden och det bestående och peka
på några problem man brukar förenkla
bort.
(l) Angriparen har initiativet
En liten nation som inte har aggressiva
ambitioner kan inte ”välja sitt angreppsfall”. Stormakterna bestämmer om och
när hot uppstår.
(2) Hoten kan inte förutses
Föreställ Dig en militär planerare år
1925. Tyskland är demilitariserat, Sovjet
i födslovåndor, fredsoptimismen stor.
Sverige rustar ned. Planeraren förutsäger 9 april 1940 (”i slutet av perspektivplaneperioden” skulle vi säga idag)
och kräver en krigsmakt som kan möta
denna situation. Vilken reaktion skulle
han ha fått från ”försvarsexperterna”?
Jämför med en del tvärsäkra uttalanden i
dagens debatt om sannolika och osannolika hot.
Att åstadkomma en krigsmakt
som ger bästa totala försvarsef
fekt kräver att man höjer sig över
det indianboksperspektiv varur
många debattörer ser frågan.
(3) Var är fiendens svaga punkt?
Vi bygger vår säkerhetspolitik på föreställningen att en angripare endast kan
insätta marginella resurser mot oss. Men
exakt vilka flaskhalsarna är kan vi inte
säga i förväg en gång för alla. Han kanske har brist på landstigningsfartyg. Då
bör vi satsa på attackfartyg eller sjö-
stridskrafter som kan slå ut resten eller
kustartilleri som försvarar inloppen till
de hamnar han måste ta eller markstridskrafter som kan slå den landstigande ”första vågen” eller …
Han kanske har ont om tid? Då bör vi
satsa på jaktflyg som gör att hans förbekämpning blir tidsödande eller kustbefästningar som tar lång tid att slå sönder
eller minor som tar tid att röja eller
markstridskrafter som för ett segt försvar på djupet eller …
(4) Vad är fiendens styrka?
Uppenbarligen finns det olika sätt att utnyttja fiendens svaghet. Vilka av dessa
medel som kommer till verkan beror på
fiendens starka sidor. Han kanske har
möjlighet att snabbt slå ut vårt flyg på
baserna eller brigadernas mobilisering
Vi bygger vår säkerhetspolitik på
föreställningen att en angripare
endast kan insätta marginella resurser mot oss.
eller kustartilleri etc. Men knappast alla
system i lika hög grad. Med ett mångsidigt försvar finns det stor chans att några
resurser tål så mycket stryk att de kan
utnyttja fiendens svaga punkt.
(5) Huvudmotståndaren
Om vi angrips i samband med ett stormaktskrig, är vi inte ensamma i krig mot
angriparen. Hans huvudmotståndare
torde ha god anledning att ingripa, eftersom anfallsmålen sannolikt ligger bortom Sverige. Detta ingripande är ytterligare en komplikation, när det gäller att
beräkna, hur operationerna i Skandinavien kommer att förlöpa. Med ett allsidigt försvar har vi bäst chans att utnyttja
olika situationer till vår fördel.
(6) Inga luckor
Samtidigt får vår försvarsstruktur inte
innehålla sädana luckor som endast en
stormakt kan fylla ut. Detta skulle nämli- 185
gen skapa misstankar om att vi i en kris,
före ett befarat angrepp, skulle kunna
tänkas uppge alliansfriheten. Om vi t ex
saknade attackfartyg skulle det lätt ge
intrycket att vi i smyg förbereder sädana
hjälpinsatser. ” Ett stormaktsförsvar i
miniatyr” är således även säkerhetspolitiskt nödvändigt.
(7) Allt hänger ihop
De operativa systemen, dvs de kombinationer av stridskrafter av olika slag som
samverkar i striden, har samstämts under en långvarig organisations- och materielutveckling, krigsplanering, utbildning etc för att ge optimal effekt. Detta
innebär givetvis inte att inget får eller
kan ändras. Men man måste veta, att
ändringarna får kedjeeffekter genom stora delar av systemet och att dessa effekter är komplicerade. Några exempel,
som dock redan de är kraftigt förenklade:
• Åtgärd: reducera jaktflyget. Resultat:
en angripares förbekämpning före en
landstigning går fortare. Förbanden i
land får kortare tid för mobilisering,
gruppering, fåltarbeten, förövning. Angriparen förlorar färre flygplan, han får
större möjlighet att utföra vilseledande
bekämpning av olika kustavsnitt. Vi får
svärare att i tid kraftsamla våra anfallsreserver till sjöss och på marken i rätt område. Förflyttningarna försväras genom
att fienden har luftherravälde. När de
nyss mobiliserade, försenade och skadade reserverna när invasionsomrädet,
har angriparen redan fått fotfäste till
följd av att de utgångsgrupperade förbanden haft kortare tid att förbereda sig.
• Åtgärd: reducera lokalförsvarsförbanden. Resultat: fienden kan även i detta
186
fall minska tiden för förbekämpning,
med de effekter på mobilisering och förberedelser som angivits ovan. Genom att
lokalförsvaret är glesare kan han i stället
för att sätta in en stor landstigningsflotta
mot ett begränsat brohuvud, genomföra
utspridda smärre landstigningar och luftlandsättningar, vilka knyts ihop på
längre sikt. Vårt attackflyg och våra
sjöstridskrafter får svårare att komma till
avgörande insatser mot infiltrationsstrategin. Anfallsbrigaderna binds i försvarsuppgifter som eljest skulle ha lösts av
lokalförsvarsförband.
Även om detta är förenklade och förgrovade exempel kan vi utgå från att en
angripare inte väljer de metoder som
passar oss bäst.
Med ett mångsidigt försvar finns
det stor chans att några resurser
tål så mycket stryk att de kan utnyttjafiendens svaga punkt.
(8) Riskenför överraskning
Beredskapsdebatten har för länge sedan
gått snett. Argumentationsröran är i det
närmaste total, och det är svårt att på ett
begränsat utrymme röja upp i den. Det
får räcka med några påpekanden. De
som vill reducera armens numerär hävdar, att överraskningshotet kräver flyg
och marina förband och stående armestridskrafter. Armen försvarar sig med
att risken för överraskning är överdriven, det blir ingen blixt från klar himmel.
Båda ståndpunkterna är nonsens av bl a
följande skäl.
• Överraskande angrepp är inte bara, eller ens huvudsakligen, en blixt från klar
himmel. Historisk erfarenhet visar tvärtom att det i regel funnits gott om förvarning och att överraskning sällan misslyckats. Vi vet att presumtiva angripare lägger stor vikt vid överraskning. Vi bör
räkna med att bli överraskade trots alla
goda föresatser.
• I ett sådant läge har vi inte mobiliserat. Det behövs därför stående stridskrafter, som tar första stöten och kanske
får angreppet att misslyckas.
Ett stormaktsförsvar i miniatyr är
även säkerhetspolitiskt nödvändigt.
• Men överraskningen kan också innebära, att angriparen kommer så stark att
han lyckas övermanna de stående
stridskrafterna. Då kan ett segt uthålligt
försvar innebära ytterligare en osäkerhetsfaktor för honom.
• Den operativa effekten av några
stående armebataljoner, som kan åstadkommas genom att manipulera nuvarande utbildningsorganisation och utbildningstid, är liten i förhållande till att det
kan innebära, att brigader inte kan mobilisera under strid och strida under mobilisering.
Den bästa avskräcknings- och avväijningseffekten mot överraskande angrepp erhålls av en mångsidig krigsmakt
där förbanden differentieras i vad avser
insats-, mobilisering- och långsiktig beredskap. Armens företrädare borde sluta
att bagatellisera risken för överraskning
och i stället satsa på det som är eller
borde vara armens styrka i ett sådant
fall, snabb och säker mobilisering av välutbildade förband.
(9) En komplicerad organism
Kvalitet och kvantitet är bara till v1ss
grad utbytbara mot varandra. En stor
numerär av undermåliga förband kan ge
en effekt som går mot noll. Samma gäller
högkvalificerade förband om de är så få
att de aldrig kan nå ens lokal överlägsenbet. Av fåtaliga förband krävs en hög
strategisk rörlighet så att man snabbt kan
flytta dem mellan olika hotriktningar.
Och denna rörelse kan störas på olika
sätt.
Vad som krävs är därför balanserade
lösningar där kvalitet och kvantitet kombineras på olika sätt. Den svenska krigsorganisationen är en komplicerad organism där man mot bakgrund av operativa
krav, geografiska förutsättningar och tillgängliga resurser drivit geografiska prioriteringar, differentiering av kvalitet m m
mycket långt.
Ändringar får kedjeeffekter ge-·
nom stora delar av systemet och
dessa effekter är komplicerade.
Fast anställd personal betjänar den dyraste och mest högteknologiska materielen. Nyutbildade värnpliktiga ingår i de
slagkraftigaste brigaderna som fortlö-
pande tillförs modern materiel. Äldre
personal och materiel överförs efter
band tilllokalförsvarsförband med något
enklare krigsuppgifter. Mobiliseringsförberedelser, utgångsgruppering av lokal- 187
försvar och reserver, förövning av krigsuppgifter, allt detta genomförs med
sträng geografisk prioritering med hänsyn taget till angriparens tänkbara mål,
möjliga invasionsriktningar och det militärpolitiska läget. Det hela skall ses i ett
operativt sammanhang. Attjämföra kvaliten hos en cykelskyttebataljon med en
sovjetisk motoriserad skyttedivision eller en amerikansk marinkårbataljon är
lika enfaldigt som att klaga över att en
schackbonde inte kan röra sig lika fritt
som en dam. Precis som i schack är det
fråga om ett samspel mellan olika förbandstyper. Man kan inte nå avgörande
med bara bönder, men dessa ger slagpjä-
serna erforderligt stöd för operationen.
Beredskapsdebatten harför länge
sedan gått snett.
Liknelsen med schack haltar på en
viktig punkt: I krigsorganisationsspelet
kan en bonde inte växlas till en kvalificerad pjäs. Vinsten att skrota lokalförsvarsförband, t ex genom att sänka övre
värnpliktsåldersgränsen, är liten eftersom personalen redan är grundutbildad,
repetionsutbildas i begränsad utsträckning och använder sig av materiel från
äldre fåltförbandsgenerationer. Vill man
spara större pengar på fredsorganisation
och värnpliktsutbildning får man antingen skära bort kvalificerade förband och
grundutbilda vissa värnpliktiga för lokalförsvar eller civilförsvar (en åtgärd vars
ekonomiska rationalitet starkt kan ifrå-
gasättas) eller införa kategoriklyvning
dvs utbilda bara en del av åldersklassen,
(varvid det troligen kommer krav på
188
marknadsmässiga löner för den som utbildas.)
(10) Lämnafredsorganisationen ifred!
Men inom ramen för nuvarande fredsutbildning kan man väl rationalisera, effektivisera metoderna, skära bort all dödtid,
lägga in fler värnpliktsomgångar per år
så att inga kaserner står tomma, differentiera utbildningstiderna mer etc etc?
Ja, man kan ju försöka. Men jag tror
det slutar med en total-krasch. Hela det
krigsorganisationsmönster jag ovan beskrivit har byggts upp genom ett allt större ansträngande av resurserna. VU-60-
systemet för grund- och repetionsutbildning innebär att utbildningsbefälet
pressades till bristningsgränsen. Sedan
Vi bör räkna med att bli överraskade trots alla godaföresatser.
kom radikala nedskärningar av utbildningstiden och truppbefälet ställdes inför
uppgiften att lära ut allt svårare och flera
konster på kortare tid. De fick handha de
svåra disciplinproblemen efter 1968, i
bästa fall utan stöd från politiker och
allmänhet, ofta under hån och spe.
Omorganisationer och förbandsindragningar av tvivelaktig besparingseffekt
har framtvingat många flyttlass. Talet
om prioritering av krigsorganisationen
och onödigt stor fredsorganisation låter
måhända litet egendomligt för den som
jobbar i sitt anletes svett för att utbilda
krigsförband. Till råga på allt, när officerare med kunskap om vad som sker i
omvärlden, vad som pågår ”under ytan”
till sjöss och till lands och vilka brister
som finns i försvaret vågar yttra sig blir
de offe~tligt åthutade.
Det är givetvis inte lätt att rekrytera
toppkrafter till försvaret eller bibehålla
dem som till äventyrs finns med de lönevillkor som gäller. Det krävs ett osannolikt mått av idealism för att som kapten
stå och leda stridskjutningar i 20 graders
kyla dag ut och dag in för 8000: -/månad
hellre än att bli chefför en hamburgerbar
för den dubbla lönen, att veckopendla
som överste och regementschef till Boden eller Skövde i 3 år för 15 000:- i
månaden i stället för att som konsult i
näringslivet tjäna lika mycket i veckan.
Men det B-lag som stannar kvar kanske äntligen kunde få litet arbetsro och
slippa ideliga omorganisationer och ständigt ökade krav med mindre resurser?
slutligen
vill jag trycka på att, som jag sade inledningsvis det finns mycket stora brister i
krigsmakten både personellt och materiellt. Exempelvis har flygvapnet en dramatiskt krympande numerär i relation till
lufthotet och armens ”slagkraftigaste”
förband en sjunkande kvalitet i förhållande till ”fiendens” mekaniserade förband och möjliga flygunderstöd. Att avhjälpa dessa brister kostar beklagligtvis
pengar. Det går inte att få bättre försvar
tilllägre kostnad. Inte ens med ökad enfald.