Dagens frågor; Ärkebiskoplig utrikespolitik
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
\
I
Dagens frågor
Ärkebiskoplig utrikespolitik
Den förre ärkebiskopen i Uppsala var
svag för att få resa utomlands till Kyrkornas Världsråd. Han blev nog medveten om att denna institution i avsevärd
grad dirigeras från KGB i Moskva, avdelningen för desinformation och antiamerikanism. Men han trodde nog att
han och hans medarbetare inte lät lura
sig. Verkligheten var en annan.
Ärkebiskop Bertil Werkström var vid
sitt tillträde i Uppsala ganska ny i utrikespolitiken. Utan tvivel blev han snart
påverkad av dem som vill att Sverige
skall bli kvar inom denna omstridda institution och fortsätta i samma riktning
som hittills. Det är lätt att bli indoktrinerad i sådant som man inte förstår.
I början av december återvände han
från ett möte med Världsrådet i Zimbabwes huvudstad Harare. Mötet ”kom
till med mycket kort varsel,” meddelade
Werkström. Trots detta kunde deltagarna enas om skarpa uttalanden och
krav på långtgående åtgärder. Mötet
hade alltså blivit väl förberett. Den
svenska ärkebiskopen krävde att regeringen i Sydafrika skall avgå. Det är inga
småsaker precis. Men ”diskriminering
av svarta är emot Guds vilja,” sade han,
och förmodligen instämde alla de närvarande, även de som hör hemma i
Moskva.
Werkström förklarade också att han
har förståelse för att de svarta använder
våld. ”Människor som förtryckas och
torteras måste få slå tillbaka mot sina
plågoandar. ” Däri är lätt att instämma,
men med vissa reservationer. Ärkebiskopen kunde läsa om ett instämmande
samma dag han kom hem. Svarta män
hade slagit ihjäl en treårig svart flicka
och bränt hennes mor till döds som misstänkt för att ha hjälpt polisen. Om detta
också är Guds vilja får ärkebiskopen
själv yttra sig om; meningarna kan vara
delade.
Från mötet fick vi veta att länder som
tidigare varit tveksamma om sanktioner,
även USA, ”ställde sig helt bakom den
långt gående resolutionen. ” Hade de
amerikaner, som var med i Harare, ett
formellt uppdrag från sin regering? Vissa
åtgärder, som Werkström och andra tillrådde, kan medföra lidanden i Sydafrika.
”Men de svarta är dock beredda att ta på
sig detta lidande.” Har ärkebiskop
Werkström mandat att tala för Sydafrikas svarta befolkning? Vet han alls vad
han talar om?
Han talar i varje fall inte för Sverige,
inte heller för Svenska kyrkan, inte ens
för sitt eget stift i utrikespolitiska frågor.
Han talar bara för sig själv. En svensk
ärkebiskop med stor erfarenhet och erkänt gott omdöme kan ha ett betydande
inflytande. Men borde inte ärkebiskop
Werkström vänta några år innan han gör
sin nästa utrikesresa?
Är det OK?
Det kooperativa oljeföretaget OK, som
ingår i Rörelsen (s), har närmat sig konkursens rand. Företaget har därmed brutit mot en viktig princip, nämligen att
Rörelsen måste gå med vinst.
En viktig, kanske dominerade, förklaring till OK:s förluster har varit att OK
har investerat mycket pengar i ett oljeraffinaderi, Scannraff, på den svenska
västkusten. Dessvärre, för OK, befinner
sig hela den västeuropeiska raffinaderiindustrin i en djup kris, beroende bl a
på att olje- och bensinförbrukningen har
blivit lägre än väntat.
Det statliga oljebolaget Svenska Petroleum har nyligen köpt halva OK:s andel i
Scannraff. Det är inte första gången som
Svenska Petroleum tar över en del av
OK:s andel i detta raffinaderi. En liknande affär har gjorts en gång tidigare för
några år sedan.
Det skulle vara högeligen överraskande om Svenska Petroleum inte har
betalat ett överpris för andelen i Scannraff och därmed hjälpt till att rädda OK
undan en annars hotande konkurs. Det
är bra för OK. Men är det verkligen OK
att regeringen – den har säkert tryckt på
Svenska Petroleum i denna fråga – på
detta sätt biter huvudet av skammen och
använder skattebetalarnas pengar och
den politiska makten för att hjälpa ett sig
närstående företag.
Ännu allvarligare är det kanske att
denna affär kan göras utan att det väcker
någon större uppmärksamhet i den offentliga debatten. Oljebranschen tiger.
Man vill inte stöta sig med makthavarna.
Pressen tiger. De har mycket annat att
skriva om. Politikerna tiger. Vem har tid
med en sådan här liten perifer fråga?
Till och med Jan Guillou tiger. Men
har har väl inte tid med allting? Och det
borde väl finnas fler än en tidigare fängelsekund som borde stå upp och fördöma
maktmissbruk?
Harvardandan ser ut att sprida sig.
Men man skall komma ihåg att Harvards
devis är Veritas.
Och som Tegner skrev: Sanningen
segrar! – För det gör den väl?
Vem betalar Porschen?
Förväntningar om räntesänkning och
borgerlig politik i den socialdemokratis- 7
ka statsbudgeten har bidragit till att höja
aktiekurserna. Vissa av aktieägarna har
då sålt en del av sina aktier och köpt
sportbilar.
Den vanliga uppfattningen i den fördelningspolitiska debatten är att det är
löntagarna som fått betala dessa sportbilar. Okunnigajournalister har spritt uppfattningen att värdestegringen på aktier i
stället kunde ha använts till nyttigare ändamål. Sålunda skrev DN-journalisten
Bo A Ericsson att bara värdeuppgången
oktober-januari på stockholmsbörsen
motsvarade hela anslaget till socialdepartementet (85 mdr kr).
Först måste konstateras att orealiserade ”vinster” (kursstegringar) på aktier
inte är någon inkomst för aktieägarna.
Prisnoteringarna på aktiebörsen är
egentligen bara en grov prognos för vad
enstaka aktieägare skulle kunna få för
sina aktier den närmaste tiden. Att räkna
om värdet på samtliga aktier till ett totalt
börsvärde är ett infantilt bidrag till mytbildningen eftersom börsvärdet saknar
verklighetsanknytning. Det finns aldrig
några köpare till hela börsvärdet på en
gång.
Men vem betalar då aktieägare Silverskeds nya Porsche när han realiserat
sin värdestegring och köpt sportbil för
pengarna? Det omedelbara svaret är de
aktiesparare som köpt hans aktier. Dessa personer har tagit ut sina sparade
pengar från banken och sedan placerat
dem i aktier som nyss stigit i värde.
Pengarna går till säljaren Silversked som
köper en Porsche för likviden.
Några löntagare som får avstå något
för att betala Porschen finns inte med i
bilden. Ingen hävdar ju heller att travkuskarna på Solvalla har oförskämt låg
l
l
l
l
8
lön därför att V5-vinsterna är så stora.
V5-vinnarnas sportbilar betalas av dem
som investerar sina pengar på totalisatorspel.
Men det finns dock en allvarlig aspekt
på en stark värdestegring på aktiemarknaden. Resultatet kan bli minskat hushållssparande. Gruppen av aktieägande
hushåll kan anse att ”sparkapitalet” i
aktier numera är så stort (genom värdestegringen) att några pengar av de lö-
pande inkomsterna inte behöver sparas.
Tvärtom kan en del aktier säljas (till institutioner) och vinsterna användas till
konsumtion. Detta minskar nettot av
sparandet i andra hushåll.
Om det inte framstår som tillräckligt
attraktivt att äga aktier på lång sikt kan
resultatet bli så stora aktieförsäljningar
att sparkvoten faller till noll. Detta kan
vara förklaringen till att det gått just så i
Sverige de senaste åren.
Viljen I veta och viljen I förstå?
När oljepriset häromsistens sjönk under
20 dollar per fat meddelades denna nyhet
i TV J:s Aktuellt. Som huvudsaklig kommentar i sändningen kl 18.00 meddelades
den glädjande nyheten att de svenska bilisterna nu kunde hoppas på att bensinpriset kunde sjunka med någon tioöring.
Dessutom kunde man räkna med att inflationen i Sverige skulle bli en halv procent lägre under 1986 än man tidigare
räknat med och att detta i sin tur kunde
tänkas underlätta avtalsrörelsen.
Till sändningen kl 21 hade man tänkt
till på Aktuellt-redaktionen. Man hade
då tydligen kommit på att ett sjunkande
oljepris kunde ha effekter även utanför
Sveriges gränser. Till följd av detta hade
man producerat en längre kommentar
om vad ett lägre oljepris skulle betyda
för Norge!
När detta läses torde det stå klart för
de flesta, även för dem som inte visste
det redan tidigare, att det finns flera oljeländer än Norge. Låt oss påminna om
länder som tex Mexico, Venezuela, Nigeria, Indonesien – och England inte att
förglömma.
När detta läses torde det också stå
klart för många att dessa länder har betydande skulder till banker i väst – bankerna i Västeuropa torde ha ungefär lika
stora fordringar på Latinamerika som
bankerna i USA, vilket inte har varit så
allmänt känt.
Det är inte bara TV-aktuellt som syndar. Den svenska debatten – inte bara
om ekonomi – är häpnadsväckande ankdammsbetonad. Det är kanske bra för
nattsömnen så länge den varar, men uppvaknandet riskerar att bli både hastigt
och smärtsamt.
l kommentarerna till Feldts budget har
många glatt sig åt att oljepriser och dollarkurs är på väg neråt. Men det är inte
så självklart att det är bra för Sverige. En
lägre dollarkurs är t ex inte bra för Volvo. Att det skulle kunna vara bra för
Sverige att det inte går så bra som tidigare för Volvo kan möjligen tänkas; men
så har nog inte kommentatorerna menat.
Alla är också lika häpna som glada
över att underskottet i budget och bytesbalans sjunker. Bara för några år sedan
talade vi om att skuldfällan höll på att slå
igen, men nu går det bra, säger man.
Men när USA:s handelsunderskott skall
minskas, vilket alla gläder sig åt, måste
andras, däribland Sveriges, överskott
minskas.
Faran är inte över!
\
I
Dagens frågor
Ärkebiskoplig utrikespolitik
Den förre ärkebiskopen i Uppsala var
svag för att få resa utomlands till Kyrkornas Världsråd. Han blev nog medveten om att denna institution i avsevärd
grad dirigeras från KGB i Moskva, avdelningen för desinformation och antiamerikanism. Men han trodde nog att
han och hans medarbetare inte lät lura
sig. Verkligheten var en annan.
Ärkebiskop Bertil Werkström var vid
sitt tillträde i Uppsala ganska ny i utrikespolitiken. Utan tvivel blev han snart
påverkad av dem som vill att Sverige
skall bli kvar inom denna omstridda institution och fortsätta i samma riktning
som hittills. Det är lätt att bli indoktrinerad i sådant som man inte förstår.
I början av december återvände han
från ett möte med Världsrådet i Zimbabwes huvudstad Harare. Mötet ”kom
till med mycket kort varsel,” meddelade
Werkström. Trots detta kunde deltagarna enas om skarpa uttalanden och
krav på långtgående åtgärder. Mötet
hade alltså blivit väl förberett. Den
svenska ärkebiskopen krävde att regeringen i Sydafrika skall avgå. Det är inga
småsaker precis. Men ”diskriminering
av svarta är emot Guds vilja,” sade han,
och förmodligen instämde alla de närvarande, även de som hör hemma i
Moskva.
Werkström förklarade också att han
har förståelse för att de svarta använder
våld. ”Människor som förtryckas och
torteras måste få slå tillbaka mot sina
plågoandar. ” Däri är lätt att instämma,
men med vissa reservationer. Ärkebiskopen kunde läsa om ett instämmande
samma dag han kom hem. Svarta män
hade slagit ihjäl en treårig svart flicka
och bränt hennes mor till döds som misstänkt för att ha hjälpt polisen. Om detta
också är Guds vilja får ärkebiskopen
själv yttra sig om; meningarna kan vara
delade.
Från mötet fick vi veta att länder som
tidigare varit tveksamma om sanktioner,
även USA, ”ställde sig helt bakom den
långt gående resolutionen. ” Hade de
amerikaner, som var med i Harare, ett
formellt uppdrag från sin regering? Vissa
åtgärder, som Werkström och andra tillrådde, kan medföra lidanden i Sydafrika.
”Men de svarta är dock beredda att ta på
sig detta lidande.” Har ärkebiskop
Werkström mandat att tala för Sydafrikas svarta befolkning? Vet han alls vad
han talar om?
Han talar i varje fall inte för Sverige,
inte heller för Svenska kyrkan, inte ens
för sitt eget stift i utrikespolitiska frågor.
Han talar bara för sig själv. En svensk
ärkebiskop med stor erfarenhet och erkänt gott omdöme kan ha ett betydande
inflytande. Men borde inte ärkebiskop
Werkström vänta några år innan han gör
sin nästa utrikesresa?
Är det OK?
Det kooperativa oljeföretaget OK, som
ingår i Rörelsen (s), har närmat sig konkursens rand. Företaget har därmed brutit mot en viktig princip, nämligen att
Rörelsen måste gå med vinst.
En viktig, kanske dominerade, förklaring till OK:s förluster har varit att OK
har investerat mycket pengar i ett oljeraffinaderi, Scannraff, på den svenska
västkusten. Dessvärre, för OK, befinner
sig hela den västeuropeiska raffinaderiindustrin i en djup kris, beroende bl a
på att olje- och bensinförbrukningen har
blivit lägre än väntat.
Det statliga oljebolaget Svenska Petroleum har nyligen köpt halva OK:s andel i
Scannraff. Det är inte första gången som
Svenska Petroleum tar över en del av
OK:s andel i detta raffinaderi. En liknande affär har gjorts en gång tidigare för
några år sedan.
Det skulle vara högeligen överraskande om Svenska Petroleum inte har
betalat ett överpris för andelen i Scannraff och därmed hjälpt till att rädda OK
undan en annars hotande konkurs. Det
är bra för OK. Men är det verkligen OK
att regeringen – den har säkert tryckt på
Svenska Petroleum i denna fråga – på
detta sätt biter huvudet av skammen och
använder skattebetalarnas pengar och
den politiska makten för att hjälpa ett sig
närstående företag.
Ännu allvarligare är det kanske att
denna affär kan göras utan att det väcker
någon större uppmärksamhet i den offentliga debatten. Oljebranschen tiger.
Man vill inte stöta sig med makthavarna.
Pressen tiger. De har mycket annat att
skriva om. Politikerna tiger. Vem har tid
med en sådan här liten perifer fråga?
Till och med Jan Guillou tiger. Men
har har väl inte tid med allting? Och det
borde väl finnas fler än en tidigare fängelsekund som borde stå upp och fördöma
maktmissbruk?
Harvardandan ser ut att sprida sig.
Men man skall komma ihåg att Harvards
devis är Veritas.
Och som Tegner skrev: Sanningen
segrar! – För det gör den väl?
Vem betalar Porschen?
Förväntningar om räntesänkning och
borgerlig politik i den socialdemokratis- 7
ka statsbudgeten har bidragit till att höja
aktiekurserna. Vissa av aktieägarna har
då sålt en del av sina aktier och köpt
sportbilar.
Den vanliga uppfattningen i den fördelningspolitiska debatten är att det är
löntagarna som fått betala dessa sportbilar. Okunnigajournalister har spritt uppfattningen att värdestegringen på aktier i
stället kunde ha använts till nyttigare ändamål. Sålunda skrev DN-journalisten
Bo A Ericsson att bara värdeuppgången
oktober-januari på stockholmsbörsen
motsvarade hela anslaget till socialdepartementet (85 mdr kr).
Först måste konstateras att orealiserade ”vinster” (kursstegringar) på aktier
inte är någon inkomst för aktieägarna.
Prisnoteringarna på aktiebörsen är
egentligen bara en grov prognos för vad
enstaka aktieägare skulle kunna få för
sina aktier den närmaste tiden. Att räkna
om värdet på samtliga aktier till ett totalt
börsvärde är ett infantilt bidrag till mytbildningen eftersom börsvärdet saknar
verklighetsanknytning. Det finns aldrig
några köpare till hela börsvärdet på en
gång.
Men vem betalar då aktieägare Silverskeds nya Porsche när han realiserat
sin värdestegring och köpt sportbil för
pengarna? Det omedelbara svaret är de
aktiesparare som köpt hans aktier. Dessa personer har tagit ut sina sparade
pengar från banken och sedan placerat
dem i aktier som nyss stigit i värde.
Pengarna går till säljaren Silversked som
köper en Porsche för likviden.
Några löntagare som får avstå något
för att betala Porschen finns inte med i
bilden. Ingen hävdar ju heller att travkuskarna på Solvalla har oförskämt låg
l
l
l
l
8
lön därför att V5-vinsterna är så stora.
V5-vinnarnas sportbilar betalas av dem
som investerar sina pengar på totalisatorspel.
Men det finns dock en allvarlig aspekt
på en stark värdestegring på aktiemarknaden. Resultatet kan bli minskat hushållssparande. Gruppen av aktieägande
hushåll kan anse att ”sparkapitalet” i
aktier numera är så stort (genom värdestegringen) att några pengar av de lö-
pande inkomsterna inte behöver sparas.
Tvärtom kan en del aktier säljas (till institutioner) och vinsterna användas till
konsumtion. Detta minskar nettot av
sparandet i andra hushåll.
Om det inte framstår som tillräckligt
attraktivt att äga aktier på lång sikt kan
resultatet bli så stora aktieförsäljningar
att sparkvoten faller till noll. Detta kan
vara förklaringen till att det gått just så i
Sverige de senaste åren.
Viljen I veta och viljen I förstå?
När oljepriset häromsistens sjönk under
20 dollar per fat meddelades denna nyhet
i TV J:s Aktuellt. Som huvudsaklig kommentar i sändningen kl 18.00 meddelades
den glädjande nyheten att de svenska bilisterna nu kunde hoppas på att bensinpriset kunde sjunka med någon tioöring.
Dessutom kunde man räkna med att inflationen i Sverige skulle bli en halv procent lägre under 1986 än man tidigare
räknat med och att detta i sin tur kunde
tänkas underlätta avtalsrörelsen.
Till sändningen kl 21 hade man tänkt
till på Aktuellt-redaktionen. Man hade
då tydligen kommit på att ett sjunkande
oljepris kunde ha effekter även utanför
Sveriges gränser. Till följd av detta hade
man producerat en längre kommentar
om vad ett lägre oljepris skulle betyda
för Norge!
När detta läses torde det stå klart för
de flesta, även för dem som inte visste
det redan tidigare, att det finns flera oljeländer än Norge. Låt oss påminna om
länder som tex Mexico, Venezuela, Nigeria, Indonesien – och England inte att
förglömma.
När detta läses torde det också stå
klart för många att dessa länder har betydande skulder till banker i väst – bankerna i Västeuropa torde ha ungefär lika
stora fordringar på Latinamerika som
bankerna i USA, vilket inte har varit så
allmänt känt.
Det är inte bara TV-aktuellt som syndar. Den svenska debatten – inte bara
om ekonomi – är häpnadsväckande ankdammsbetonad. Det är kanske bra för
nattsömnen så länge den varar, men uppvaknandet riskerar att bli både hastigt
och smärtsamt.
l kommentarerna till Feldts budget har
många glatt sig åt att oljepriser och dollarkurs är på väg neråt. Men det är inte
så självklart att det är bra för Sverige. En
lägre dollarkurs är t ex inte bra för Volvo. Att det skulle kunna vara bra för
Sverige att det inte går så bra som tidigare för Volvo kan möjligen tänkas; men
så har nog inte kommentatorerna menat.
Alla är också lika häpna som glada
över att underskottet i budget och bytesbalans sjunker. Bara för några år sedan
talade vi om att skuldfällan höll på att slå
igen, men nu går det bra, säger man.
Men när USA:s handelsunderskott skall
minskas, vilket alla gläder sig åt, måste
andras, däribland Sveriges, överskott
minskas.
Faran är inte över!